ironmaniacs

Senaste inläggen

Av Ami & Veronica - Tisdag 14 aug 15:22

Ami:


 

Nu börjar det närma sig match. Det som vi förberett oss för i snart ett år. Det som skulle följa, och toppa, Ironman-utmaningen - ULTRAVASAN 90km  .


Vilken person med sitt rätta sinnestillstånd springer egentligen 9 mil? Alltså, 9 mil! Det handlar om 15 timmars löpning. Eller löpning och löpning. Skulle nog inte kunna kallas löpning efter en sis så där 3-4 mil. Mer lunkande, hasande, släpande...


Var befinner jag mig då? Är jag där jag tänkt mig? Nja...   . Okej, träningsmässigt kanske, det inte är så himla tokigt. Har gjort en hel del långpass i löpskorna. Bl.a har vi ju tassat runt Stockholm Marathon. Jag har ju dessutom kört Mörksuggejakten trail-run 21 km, en olympisk distans triathlon och mitt 5 timmars löppass för ett par veckor sen. Jag räknade ihop lite snabbt och har sprungit ungefär strax under 50 mil under våren och sommaren. Vet inte var det kan tänkas ligga i förhållande till vad folk som sysslar med sådana här galenheter brukar ligga på. Men det har ju varit i kombination med även cykling (landsväg och mtb) och simningen Open water. Kroppen känns helt okej. Känner ingenting heller efter helgens 94 km på mtb från Cykelvasan. 


Men så var det ju det här med kosten...   . K A T A S T R O F !!! Har inte alls följt min plan där. Planen var ju att gå ner ungefär 15 kg för att skona leder och skelett. Har bara lyckats med ca 6-7 kg. Visst, det är ju bra och varje kilo mindre är ju mindre. Men det är sååååå inte bra alls egentligen. Det kommer göra att loppet blir mycket mer plågsamt än vad det hade behövt vara. varför ska det vara så jäkla svårt att hålla tassen borta från kakburken (chipspåsen, gotteskålen, grillbuffén, pizzan, läsken, vinet   , den extra portionen för att det "är så gott"). Kommer bli pay-back time i fäders spår och det är bara jag själv to blame


Den mentala biten sitter nog ganska okej den också ändå. Pannbenet är rejält taggat. Jag har ju sprungit stäckan förut, hela på ett 2-dagars Ultravasaläger 2016 och Ultravasan 45 2016. Jag har också i somras sprungit mellan Hökberg och Hemis (Mora skidstadion) och jag har cyklat cykelvasan 6ggr. Så terrängen är välkänd vilket jag tar som en styrka. Det jag minns av min erfarenhet från UV 45 (då jag hade ENORMA problem med mina tår som sprack under UV-lägret) är att jag ändå la upp loppet optimalt och hade styrka och ork att springa i början, i mitten och i slutet. Jag var alltså inte helt slut i slutet utan fördelade krafterna så jag hade spring i benen genom hela loppet. Det tar jag med mig även om det nu gäller dubbla stäckan. Positivt dock att inte har djävulskt ont i fötterna redan innan start som jag hade då...


 

Snart är det dags då att göra de absolut sista förberedelserna och jag känner att den välbekanta ångesten börjar krypa på. Och jag gillar´t. Den känsla har varit förlorad tidigare och ersatt av en sorts blasé-feeling (med failat resultat som följd även om Cykelvasan gick ok). Det är nu det gäller liksom, att revanschera sig från misslyckandet på skidorna. Den pissiga känslan jag bär med mig från det bottennappet är inte någon skön känsla, och den blir värre för varje dag som går   . Om jag däremot lyckas springa de 9 milen och ta mig över mållinjen på Ultravasan så är jag ändå okej, jag är inte helt misslyckad. Trots att det inte blir någon Vasatrippel-tisha så kommer jag ändå känna att jag presterat något fantastiskt. Dock med vetskapen att jag måste göra allting en gång till iofs (för en Vasatrippel-tisha MÅSTE jag ju få till slut...). Sen är känslan när det gäller löpning att allt är så enkelt. Vi som packat inför ett antal triathlon-lopp med miljarders prylar för alla grenar vet hur stökigt det är, att lasta cyklar och se till att allt får plats. Nu är det egentligen bara lite löparkläder på kroppen och skorna på fötterna och off you go! Såååå enkelt. Dock tar det emot en smula att starten går kl 05 och att det spås 10 grader och regn. Men det är väl som vanligt, bara att gilla läget. Allt kommer ju ändå kännas skit efter ett par timmars löpning... Bara att bita ihop och köra. pann-ben de luxe   


 




ANNONS
Av Ami & Veronica - Måndag 13 aug 12:32

Ami:


 


Detta skulle ju bli del 2 av Vasaloppstrippeln men som vi alla vet så failade jag ju på del 1. Men det ska inte hindra mig från att ändå köra igenom de två andra delarna. Cykelvasan är ju inget nytt. Jag kör för 6:e gången. Har kört 5 år i rad och med uppehåll endast förra året då det kändes lite overkill att dra upp till Sälen och kötta mtb 94 km innan Ironman...


Inför Cykelvasan

Har väl inte satsat stenhårt inför detta, cyklat en del pass men egentligen mest transportcyklat mig fram och tillbaka från jobbet. Kände inte heller att detta lopp skulle vålla mig ngåra större utmaningar och inte heller att jag skulle trampa livet ur mig eftersom en mycket större utmaning väntar nästa helg med löpning av samma sträcka. Målsättningen var iaf att komma under 5 timmar. Mitt tävlingssällskap hade dock satt en måltid för mig på 04h 50 min och att jag skulle passera mållinjen senast kl 16. ja ja. vi får väl se hur det känns... Min bästa tid på CV har varit 04:43:26 men det var 2014 och sedan dess är stäckan ganska ordentligt förändrat då sträckan av asfaltsåka minimerats och ingenting alls på Vasaloppsvägen utan man har dragit in hela loppet i skogen. Det gör så klart att det blir tuffare och tuffare. Det går ju inte att jämföra tider från olika år men ändå ska man alltid envisas med att göra det   ...


Vi drog upp till en hyrstuga i Lindvallen på torsdag eftermiddag då vi valt att campera där och få lite mer sömn än att behöva åka från Siljansnäs tidigt upp till starten på morgonen. 30 grader varmt när vi åkte från Stockholm men SMHI hade lite andra planer för vädret...


På fredagen regnade det. Och regnade och regnade. Stackars satar som körde öppet spår. Var en lerig historia har jag förstått. Framåt eftermiddagen lättade regnet och solen tittade faktiskt fram en smula. Vi laddade med att titta på vasaloppssprinten där elitåkarna gör upp om medaljerna genom att tokköra uppför och nedför en del av slalombacken.


 

Sen blev det att avnjuta en god taco-middag med Veronica, min unge, min bror och hans sambo i stugan. Brorsans sambo kom tyvärr inte till start efter en bruten handled för ett par veckor sen. Men det gjorde å andra sidan att vi hade barnvakt, stöttning längs banan och transport upp till Sälen igen från Mora   .


Race-day

På raceday-morgonen vaknar vi, tittar ut genom fönstret och... så vad har hänt??? Jo men solen sken   , det var ca 15 grader varmt och bara härligt. Vilken himla himla tur! Brorsan hade en ganska tidig startgrupp så han rullade ner till starten före oss. Jag och Veronica kunde ta det chill, jag med starttid 11:10 och hon 11:55. Himla skönt att inte behöva gå upp i ottan, astrött utan att kunna äta frukost och förbereda oss i lugn och ro. Kl 10 rullade vi ned till starten, dock efter att ha fått lite puls när Veronicas tidtagningschip plötsligt var puts väck. Dock återfanns det ganska snabbt men lite extra stresspåslag blev det ändå   .


Väl nere i startområdet var det folkfest. Alla var liksom laddade och svinnöjda över det otroligt fina vädret och optimala förutsättningar. Sol, ca 17-18 grader varmt och medvind ner mot Mora. Jag la min cykel ganska långt fram i min startfålla, kastade in våra väskor i väskinlämningen, tog ett sista besök på bajamajan och sen en lycka-till-kram innan vi skiljdes åt. Vilken skillnad mot för ett drygt halvår sedan när jag med ångest och gråten i halsen stod och skakade i starten. Nu var allt bara härligt!


 

Berga by - Smågan - Mångsbodarna 01:06:49

Starten på Cykelvasan sker uppför en ordentlig backe. I ungefär 3-4 kilometer går det bara uppför. Det är inte samma backe man ser på skidorna på tv där alla (inklusive jag i vintras) står och köar. Denna backe är en bilväg som där det inte är någon trängsel alls. Men segt uppför. Jag tog det jättelugnt, ville inte alls ta ut mig denna dag utan spara på krutet inför nästa helg.


Efter ca 9km passar man den första kontrollen Smågan. Det känns alltid som man precis hoppat upp på cykeln och kommit igång när den dyker upp. Jag brände bara rakt igenom den. Sen var det grusväg och skogsväg egentligen hela vägen fram till Mångsbodarna. Skönt att vara igång och det rullade på i okej takt. Låg tidsmässigt ungefär där jag legat förut ungefär. Kändes bra i kroppen och med en vasaloppsbulle i hampan och lite blåbärssoppa i magen trampade jag vidare ute i spenaten.


Månsbodarna - Risberg 01:43:10

Detta är enligt mig Cykelvasans tuffaste sträcka. Skog, skog, skog. En en jäkla massa sten. Och en hel del uppför. Visserligen "bara" 11 km men jäkligt segt. Varje år när jag varit inne i denna sträcka har jag bara ett enda mantra i mitt huvud "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". Jag är så himla långsam uppför. Inte så att jag behövde gå någonstans men det går fasen inte fort. Dock går det sjuuuukt snabbt nedför. Där ligger min styrka. Jag är totalt orädd (på gott och ont...) nedför och är också helt medveten om att det är där jag har min styrka och ska jag få till någon hygglig tid alls så är det i nedförsbackarna. Så jag låg nog i vänsterfil i varenda backe under hela Cykelvasan. Sen blev jag visserligen omkörd uppför av samma personer som jag cyklat om nedför...


Risberg - Evertsberg 02:36:57

Denna sträcka är 16 km lång och lite seg därav. Och mantrat i skallen fortsatte mala "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". På skidorna tog jag ju mig tyvärr bara till Evertsberg, Kanske borde justera mantrat att fortsätta vidare efter Evertsberg...    Men så plötsligt dyker Evertsberg upp och känslan då är smutt, man är i hamn liksom. För efter den kontrollen är det lite asfalt och sen rejält utför. Bara att åka med och styra. 


Evertsberg - Oxberg 03:22:14

Inledningsvis är denna sträcka den mest lättåkta tycker jag. Nedför och härligt bara. Genom fantastiskt vacker miljö med fäbodar och små dalaröda stugor. Mycket folk ute och hejar nu eftersom spåret är mer lättilgängligt för publik och det är mer bebyggelse i området. En mycket positiv förändring på Cykelvasan de senaste åren är också att man kan köra under vasaloppsvägen vid Vasslan och inte som förr vara tvungen att köra runt Oxbergssjön. Den sträckan har tidigare varit absolut värst på hela Cykelvasan. Extrema sandbackar, hua hua hua. Och jäkligt stökigt att ta sig över vägen sen. Det har experimenterats med olika lösningar, där den aboslut sämsta måste vara för ett par år sedan, en smal metall-bro som vi skulle cykla över på, med enorma köer som följd... Nu swishar man bara helt enkelt ned under vägen precis som skidspåret går. Mycket bra jobbat Vasaloppet!


Sen börjar Lundbergsbackarna. Den första delen lurar skiten ur en. Det är sega, tuffa, lååånga backar som man sliter sig uppför och så plötsligt är man på toppen   . Va fasen ??? Lundbergsbackarna. Det var ju inte så jobbigt alls. Inte alls som jag minns det. Sen cyklar man på lite och sen.... kommer LUNDBERGSBACKARNA. På riktigt! Eh??? Lurad!!! Så var det bara att sega på uppför, uppför, uppför. Men den är kortare nu än den varit förr. Och de första åren av CV har jag varit tvungen att gå. Nu gick det ganska okej att trampa uppför. Och med belöningen man får när man besegrat backen är en helt underbar nedförsbacken ner mot kontrollen i Oxberg. Och vetskapen att det bara är 28 km lättåka kvar.


Oxberg - Hökberg 03:52:27

Den här sträckan är det egentligen inga större problem. Dock började jag krokna lite. Kände mig inte alls pigg i benen och magen började protestera efter att jag klämt en energi-gel. Slog av något på takten, tog ett par lugna ryggar och kände att målet med att komma in i mål innan kl 16 nog inte skulle vara görbart. Och inte heller spelade det någon roll. Tänkte mest rulla igenom de sista milen med hälsan i behåll.


Hökberg - Eldris 04:21:51

När jag passerat kontrollen i Hökberg var det precis som att alla krafter kom åter. Kände mig stark som en jäkla björn och snabb som en gasell. Har ju sprungit Hökberg-Hemus denna sommar och visste att nu var det extremt lättåkt med en hel del nedför. Kändes mentalt stärkande och jag trampade på som om det inte fanns någon morgondag. Körde om massor med folk och förbättrade mig med åtminstone 30 placeringar under denna sträcka och fram till mål. Stannade inte i Eldris utan swishade bara förbi den i fållan utan service, med Mora som målbild.


Eldris - Målgången i Mora 04:45:09

Denna sträcka gick riktigt riktigt fort. Dock började jag krokna en aning sista två kilometrarna och genom campingen var det tungt. Men så var man plötsligt ute på upploppet och mötte publikens jubel. Och där till höger innan målgång står familjen och hejar. Yes! I mål   .


 

Och med god marginal till kl 16.00 Yey! Rullar in på min näst bästa tid på Cykelvasan (även om man inte riktigt då kan jämföra mellan åren...) och slog min senaste tid från 2016 med 20 minuter. Så himla, himla nöjd!


Och Veronica då? Ja, hon hade ju sin tid att slå från 2013 eftersom hon bara hade åkt en gång tidigare. Den tiden krossade hon med 1h 12 min   och slog mig med 20 min   . Va fasen!!??? Ytterligare en sport där hon kör om mig. Hm... Tror nog vi bara ska simma framöver... Nejdå, skämt åsido. Jag är så jäkla stolt över henne. Så otroligt imponerad (fast också liiiite förbannad   ). Men det är ju ingen tävling... Eller???


 


Hur som helst. Två super-grymma brudar som trampade igenom loppet på ett alldeles förträfligt sätt, hade en jätte-nice vistelse i fäders spår och utan krasch eller annat skit som kan äventyra nästa del i Vasaloppstrippeln...




ANNONS
Av Ami & Veronica - Torsdag 9 aug 09:08

Ami:


...och del två på Vasaloppstrippeln. Ja, inte för min del då förstås. Jag är ju redan körd   . Men jag kör för Veronica och hennes fortsatta möjigheter att få den eftertraktansvärda trippel-tishan. Jag får själv vänta ett par år till. Men kör för en 2.5 trippel (och i ärlighetens namn så avrundas ju alltid 2.5 uppåt, eller hur...?).


 

Vi drar upp till Lindvallen i eftermiddag. Har en stuga där uppe för att vara lite närmare starten så vi inte behöver kliva upp mitt i natten. Perfekt att kunna rulla ner till starten bara. 


Jag och Veronica startar med 45 minuters mellanrum. Jag först. Vi får väl se om hon kommer susandes förbi framåt Oxberg. Inte helt omöjligt...


Hur känns det då i kroppen inför detta lopp och nästa helgs Ultravasa med löpning 9 mil? Ja, vad ska jag säga. Det känns som att jag inte riktigt haft den där vanliga ångesten, och det oroar. Samma avslappnade känsla som inför skidorna och det vet vi ju alla hur det gick... Men träningen har jag nog gjort det jag kunnat. Däremot är inte vikten alls där den borde vara. Ja, jag har gått ner 7-8 kg men borde nog ha tappat åtminstone minst 5 kg till för att underlätta för leder och skelett. 


Men cyklingen känns ändå som att det ska gå vägen. Det blir sjätte gången jag kör så jag känner banan väl och vet var utmaningarna finns och var det finns plats för återhämtning. Dock ser väl vädret ut som det ska jävlas ordentligt med oss. Vi var ju oroliga att det skulle vara 30 grader varmt, nu väntar typ 11 grader och regn vilket på en mtb i skogen med hala rötter, hala stenar, lera och 13.000 andra cyklister inte är en härlig kombo...


Sen är det ju Cykelvasan som jag och Veronica gjorde vårt första lopp tillsammans. Det var 2013 och det var då all dne här galenskapen började. 


Och jag satsar inte på något personbästa. Jag kör för Verran och för att hon ska få en    i protokollet. Och lika viktigt som att ta sig i mål är att ta sig i mål utan krasch som äventyrar nästa helgs löpning.


På lördag kl 11.10 och kl 11.55 rullar våra cyklar i fäders spår. Heja på oss. Vi kan behöva lite styrka i spåret även på hojen...


Av Ami & Veronica - Tisdag 10 juli 15:23

Ami:


Sitter här, oinspirerad och trög. Med god träningsmängd men usel kosthållning. Liver känns... ja... lite så där. Då kan man behöva lite perspektiv på tillvaron och en liten ego-boost. Jag plockar helt sonika fram min lilla medaljlåda och tar en promenad längs memory lane...


 


2012

Året jag slutade spela fotboll efter över 30 år i dobbskorna. Brorsan tyckte vi skulle starta ett multisportlag, vi bildade Risås Multisport och jag köpte en mtb. Vi kan väl säga att det var det här året allt började.


 

- Parloppet 5km löpning: gick av stapeln i Hagaparken och var ett 5km lopp som man sprang i par. Man startade samtidigt men sprang åt varsitt håll.

- Lida loop 22km mtb: mtb-lopp i Lida, Huddinge. Premiär på mtb-cykeln. Cyklade en loop och det var typ det värsta jag gjort i mitt liv (iaf ditills...). Massor med sten, klippor, stock, rötter och annan skit. Var totalt oförberedd och var helt slut efteråt. Undrade vad brorsan lurat in mig i...

- Cykelvasan 95km mtb: premiär i Vasaloppscirkusen. Fastnade direkt. Var sååå kul...


DNF: Mörksuggejakten 70km mtb: det andra värsta jag gjort. I ÖSREGN (och nu menar jag verkligen öööööööösregn) kämpade jag på fram till kontrollen i Östbjörka efter ca 5 mil där jag bröt. Aldrig mer mtb var det jag sa då iaf... Sen blev det Cykelvasan och massa annat efteråt. Men där och då bestämde jag mig, och brorsan, att aldrig köra Mörksuggejakten i regn. Och va efteranmälde oss alltid efter det, för att kolla upp vädret först.


2013

Första året som jag och Veronica började tävla tillsammans. Vi kan väl säga att här såddes fröet till det som skulle komma att bli Ironmaniacs. Risås multisport körde på men inte speciellt "multi" utan det blev uteslutande mtb.


 

- Lidingöloppet mtb 60km mtb: Premiärlopet för Lidingöloppets mtb-lopp som skulle bli en succé och som fortsatt varje år efter det. Sjukt jobbigt, mycket tuffare än jag trott. Och framförallt fysiskt var det tufft.
- Mörksuggejakten 70km mtb: Revanschen. Hade dock förlorat min mamma i cancer ett par dagar innan. Grät nästan hela loppet och ännu mer i mål när det visade sig att medaljerna inte räckte till alla och speciellt inte oss i bakre resultatlistan. Sen kom en funktionär springande och hade hittat en låda med medaljer. Den medaljen betyder lite extra för mig och jag kände stöd från ovan...

- Cykelvasan 95km mtb: nu börjar det bli tradition. och det är fortfarande superkul... Veronicas första tävling och jag lyckas slå henne med 30 min (det gäller att värna om dessa tillfällen när jag stått före henne i resultatlistan, de är ju inte speciellt många...)


2014

Nu börjar det bli lite större utmaningar. Framförallt i löpspåret...


 

- Premiärmilen 10km löpning: fick för mig att springa milen, då tyckte jag 10km var jättelångt... Kul lopp i fantastiskt vårväder.

- Parloppet 5km löpning: jag och brorsan kör en favorit i repris

- Mörksuggejakten 70km mtb: mitt bästa år. Slår tiden från året innan med 30 min och känner mig hur stark som helst.

- Cykelvasan 95km mtb: återigen personbästa och denna tid står sig som rekord än i dag 8sen har ju sträckningen visserligen förändrats en hel del sedan dess...)

- Stockholm Halvmarathon 21km: slog vad med en kompis om att springa. Hon hoppade av och jag blev ensam kvar. Ville inte springa, led hela loppet och sa aldrig mer...

- Stockholm tunnel run 10km löpning: Unik löpning under mark i Norra länkens tunnelsystem. Första gången jag lyckades springa milen under timmen. En milstolpe...


2015

Året med en svensk klassiker och då Veronica och jag på allvar blir träningspartners in crime. Här tar jag träningen på en helt annan nivå och får en helt snedvriden uppfattning om sträckor och tider.


 

- Vasaloppet öppet spår 90km längskidor: Det VÄRSTA jag gjort. Och är fortfarande all time high (eller low). Men upptäcker här att mitt pannben är tjockare än någonting annat...

- Vårblotet 11km landsvägscykel: ett tufft och blåsigt lopp som jag envisas med att köra med min mtb. Känner att det är onödigt att köpa en racer eftersom jag bara ska cykla landsväg i år inför Vätternrundan. jo jag tackar jag...

- Vätternrundan 300km landsvägscykel: med en kvarvarande känsla "varför i helvete envisades jag med att köra detta lopp på mtb...?". Återigen sätts pannbenet på prov, och står upp.

- Blodomloppet 5km löpning: kul event med jobbet.

- Vansbrosimningen öppen älv 3km öppenvatten simning: bröstsimmar hela vägen. Får en kanontid som jag inte lyckats slå än idag trots crawlkunskap. Kul! Simning, yes!

- Mörksuggejakten 70km mtb: tar det lugnt och fint

- Cykelvasan 95km mtb: börjar bli rutin. Ett kul sommaräventyr. Tar det lugnt och fint bara...

- Stockholm Halvmarathon 21km löpning: blir sjuk veckan innan och misströstar. Lyckas ändå komma till start och presterar min absolut bästa löptid någonsin när jag kommer i mål under två timmar. Är i mitt livs form.

- Lidingöloppet 30km löpning: tassar runt i bra tempo men tar helt slut efter 2 mil Pannbenet tar mig sista milen och en svensk klassiker är ett faktum.


2016

Detta år tas beslutet att satsa mot Ironman efter att ha provat på triathlon för första gången och galenskapen har startat på full kraft. Och året då Veronica gör en helt amazing Super-klassiker (med min support så klart, känner mig klart delaktig).


 

- Tjejvasan 30km längdskidor: trots att jag sagt "aldrig mer" så ställer jag upp i Tjejvasan tillsammans med Veronica för att ha lite mys bara. Och det är riktigt propaganda-skidåkning. Kanske det inte är så illa med snö ändå...?

- Lidingöloppet mtb 60km mtb: en helt annan upplevelse är första gången. Nu är det ju ganska kul...

- Skandisloppet Pearl Izumi 51km mtb: testar på denna mtb-tävling i Uppsala för första gången. 2 varv av plåga och jag säger att "aldrig mer". Hm... det gick ju så där med det...

- Vansbro triathlon medeldistans: SM-status 1900km simning, 9mil cykel och 21km löpning. Allvarligt talat? Vi kör "på skoj" och för att se om en Ironman på dubbla distansen är möjlig. Båda är helt fast efter detta lopp. Och beslutet om att göra en Ironman i Kalmar 2017 tas.

- Cykelvasan 95km mtb: traditionsenligt kör jag detta lopp, nu för 5:e gången.

- Ultravasan 45km löpning: skulle egentligen köra 90km vilket var mitt stora mål. Förstör totalt mina tår och får "degradera" mig till halva distansen. Men 45km löpning i skogen är fortsatt långt. Men jag är nöjd, mycket nöjd.

- Tjejmilen 10km löpning: vann två startplatser VIP till mig och Veronica. Hon springer fort som tusan, jag tassar runt i maklig takt.


2017

Ironman-året där all ledig tid gick åt att försöka förbereda mig inför mitt livs prestation och ta mig över mållinjen inom 16h på Ironman Kalmar.


   

Av Ami & Veronica - Söndag 1 juli 14:54

Ami:


 

Okej, dags för årets första (och enda..?) triathlon. Ville verkligen köra åtminstone ett lopp i år även om det inte är triathlon som är årets fokus. För att det är kul, och får att hålla igång grenarna liksom, efter fjolårets maxprestation i Ironman. Och valet på att "bara" köra olympisk distans kändes helt rätt.


Pre-race möte

Åkte up till Dalarna ensam, först med ett kort stopp i Siljansnäs och vår stuga. Kasta av gejorna, sticka upp till Utesport och fixa en plugg till styret som ramlat bort och sen så klart en obligatorisk glass på Buffils Annas kaffestuga.


 

Så iväg på grusvägarna genom skogen och bort de 5 milen till Vansbro och pre-race möte. Visst, jag har deltagit två gånger tidigare så det skulle inte innebära några större överraskningar och all info finns ju att hämta i deltagar-PM men jag vill gärna lyssna på info också, höra lite frågor från deltagarna och i det stora hela bara ladda och insupa stämningen. Tagga till liksom. Tyvärr kan jag tycka att det som mötte mig var en liten besvikelse. Tidigare år har det varit matservering i restaurangtältet innan och under pre-race mötet. Nu var det ingen servering alls, och dessutom var tältet med shoppen stängd. Tråkigt. Så det blev en rask promenad ner till Coop och inköp av ett styck pastasallad i plastlåda. Men det var fler som var frågande till att det inte fanns någon mat. Med min pastasallad som enda sällskap satt jag nog helt själv i restaurangtältet i över trekvart. Ingen musik, inget på storbildskärmen eller någonting. Trots att det var utsatt att tältet skulle öppnaen timme innan pre race. Hade förväntat mig iaf lite musik.


   

Sen fyldles iaf tältet med förväntansfulla triathleter och mötet drog igång. Ordningen återställd och jätteproffsiga Clas Björling, som är tävlingsledare för tävlingen, gick igenom alla detaljer och det var faktiskt en del nyheter för mig faktiskt, speciellt gällande olympisk.


Sen tuta hem genom skogen och fixa de sista grejerna innan huvudet landade på kudden.


Före start

Var på plats i Vansbro runt halvtio-tiden. Vår start i olympisk skulle ske kl 12, medeldistansen kl 11. Känner att jag alltid vill vara på plats i god tid innan för att kunna ladda i lugn och ro. Jag är inte speciellt stresstålig. Eller jo.. om det är ett rupturerat aortaaneurysm, katastofkejsarsnitt eller en tok-blödning blir jag inte stressad alls, men är jag sen till en tävling eller inte optimalt förberedd... oh no   . Men inte denna gång utan allt lugnt och fint. Checkade in mina grejer och åt lite mer frukost. Vi kan väl lugnt säga att jag var ute i god tid. Ingen trängsel här inte...


 

 

Perfekt väder. Runt 20 grader varmt i luften (det skulle dock bli varmare), enligt uppgift 18-19 grader i vattnet och bara en lätt bris. Blir nog inte mycket bättre förhållanden än så. Och jag kände miug lugn. Pratade med flera av mina medtävlanden i olympisk där ett flertal skulle göra sin triathlon-debut. Ha ha ha. Kände mig lite rutinerad   . Men jag har ju ändå genomfört två Vansbro triathlon förut, och känner banan ganska bra. Sen har Ironmandeltagandet gett en boost till självförtroendet. Inte för att jag tror att jag är så jäkla snabb, för det vet vi ju alla att jag inte är...    Nej snarare så känner man sig lugn, förberedd liksom eftersom man vet vad som väntar.


Så började det närma sig. Starten för medeldistans gick med de cirka 400 deltagarna. Vi resterande hundratalet började ta på oss våtdräkter och göra de sista förberedelserna. Nu är det dags!


Simningen 1000m (eller på min och Thoms klockor 1200m)

Det var trångt och bökigt i starten. Jag har ju inte simmat i grupp i år utan endast ensam eller med Veronica. Men Veronica hade intalat mig innan att "ta det lugnt, gå in i din egen bubbla". Med de orden i öronen började jag bara systematiskt ta mina crawltag, bort från stök och bök, bröstsimmare och trängseln. Så var det dags att upp och vända och sen simma nedströms Västerdalsälven. Det kändes jättebra. Fick ett par fötter att följa i ett bra tempo. Tyvärr var den personen usel på att navigera och drog rätt ut i älven och nästan krockade med funktionärsbåten. Jag släppte honom och navigerade på egen hand. Sen var vi nere vid hängbron där vi i olympisk fick vända uppströms och in på den klassiska vansbrosimningens upplopp. Fasen, det går ju bra det här! Så in under målportalen, upp ur vattnet och tittar på klockan. WTF???   Över 25 min??? Målet var sub 20. Allt kändes ju så bra... Märkligt. (Sen när jag ser på klockan i efterhand att jag simmat 200m längre så kändes inte tiden så jäkla dålig längre utan helt ok).


Officiell tid: 25:34.6


T1. Växling swim-bike

Springa upp från rampen och in i växlingsområdet. Ser Thom precis ta sin cykel och dra iväg. Jäklar vad snabb han varit på simningen... I växlingen märktes det att man är oruttig. Fumlade och tafflade mig hur mycket som helst vid bytet. Fick knappt av mig våtdräkten. Fipplade med skorna, och så av nån jäkla anledning hade jag bestämt mig för att jag skulle ha cykelhandskar på mig. Fick knappt på dem på min blöta händer. Tog nog säkert en extra minut här.


Officiell tid: 03:15.0


Cykling 4.5 mil

Så upp på cykeln och iväg. Det bara kändes så härligt. Jag och Biancha 2.0 var som ett. Flög fram kändes det som. Fast ändå blev jag omkörd av flera medtävlanden i olympisk (så så jäkla snabb är jag nog inte om man jämför med andra....). Och så klart av super-triathleterna i medelklassen med sina lokomotiv till tempo-hojar. Är en mycket speciell känsla när de drar om en. Som att bli omkörd av ett godståg liksom. Imponerande! Under hela cykelsträckan, som var endast ett varv av de två varven jag tidigare kört i medeldistans, var känslan bara härlig. Så mycket pepp från medtävlanden, speciellt från de duktiga kvinnliga triathleterna som kom med glada hejarop. Betyder så mycket! Ner till vändningen låg jag i snitt på 28 km/h, så snabbt har jag nog aldrig cyklat, varken ensam eller iu klunga. Kände dock att jag var tvungen att slå av något på tempot på tillbakavägen eftersom jag vid bägge gånger tidigare i vansbro triathlon kört helt slut på benen under cyklingen, visserligen för att jag race´at mot Veronica. Men nu var ju inte hon med. Och Thom mötte jag och insåg att han låg alltför långt före mig för att jag skulle ha en sportsmössa att slå honom. Cyklingen var den gren idag som kändes bäst, helt klart. Konstigt eftersom den brukar vara min sämsta. Men 4.5 mil var väl kanske den distansen jag hade i kroppen...


Officiell tid: 1:45:21.9


T2. Växling bike-run

Denna växling gick betydligt mycket bättre. Fick av mig cykelgrejerna och på med löparutrustningen snabbt och enkelt. Inte någon rekordtid kanske men helt ok.


Officiell tid: 01:38.0


Löpning 10 km (eller egentligen 10.5 km)

Det första jag behövde göra på löpningen var ett besök på bajamajan för en snabb kisspaus. Sen ut i första vätskekontrollen, en näve chips och ett glas cola. Sen ut på själva löpningen. Upp i villaområdet. Benen kändes tunga och värmen var besvärande. Men jag försökte intala mig ett det är bara en mil. "Bara en mil!". Så jag tussade på. Sprang om ett par andra deltagare i olympisk vilket gav mig lite ny energi. Men löpningen är en svaghet alltså. VARFÖR ÄR JAG SÅ HIMLA LÅNGSAM!!!??? Tassade på genom villaområdet och tillbaka, utmed vattenkanten och tillbaka, förbi växlingsområdet och så hör jag plötsligt någon skrika mitt namn. Härliga Sylvia skriker och hejar, en bekantskap genom Thom som jag träffat på Vansbrosimningen tidigare. Åh vilken energi-boost. Får ett leende på läpparna som sitter kvar ända till mål. Race with a smile är ett faktum   ! Och bara hälften kvar.Spring spring spring!


     


Över sågen och "Maria på flisen" som alltid står där och hejar. Hon jobbar nog hårdast av alla under Vansbro triathlon (jag tror att hon heter Maria iaf...). Tassa på, tassa på. Det går långsamt men jag lovar mig själv att springa hela vägen. Ingen gång. Spring spring spring. Och det börjar kännas lite bättre. Fasen vad skönt att det inte är dubbla distansen. bara ett par kilometer kvar nu. Överallt står det människor, unga och gamla, och hejar. Det lyfter en framåt. Så tjoff ett rött armband på min handled vilket betyder att jag får vända och springa in mot mål. Bara ett par kilometer kvar nu. Tass tass tass. Inte ont någonstans bara tung, som om jag har en stor sten i en ryggsäck på ryggen. Släpp stenen för helsike. Men nejdå, tydligen ska jag alltid ha med mig den där jäkla stenen...   


Så in på upploppet och den blå mattan. Denna känsla överträffar allt! När folk undrar varför man håller på egentligen (vilket mååååånga undrar...) så tror jag att det är just den här känsla man är ute efter. Känslan att man inte behöver längre. Svårt att förklara men när man, som i Ironman hållit på i nästan 15 timmar och man slipper, man är färdig, det är över, den känslan är olik alla andra känslor. Helt oslagbar! Passerar mållinjen och känsla av befrielse infinner sig. Jag är färdig, jag behöver inte mer...


Officiell tid: 1:08:59.9


Total tid: 3:24:49.5


 


Jag hade ju ett mål att gå in under 3.5 timme vilket jag klarade med marginal. Det enda jag "bommade" på var att löpningen gick lite trögt. Hade hoppats på under timmen där. Men visst, det var ju lite längre än 1 mil (fast inte så mycket längre tyvärr...).


Känslan efteråt är bara smutt. Härlig. Triathlon är ju kul! Och jag är inte lika "borta" som jag är vid de längre distanserna när jag bara vill ligga i fosterställning efteråt. Nu mår jag ju faktiskt ganska bra. Jag kan inte äta nåt däremot, men det kan jag ju aldrig efter ett lopp så det är ju ingen nyhet. Men kroppen känns som att det finns lite energi kvar, jag är inte helt tom. Kanske är det denna distans man ska ägna sig åt, iaf när man inte satsar på triathlon utan har andra mål. Olympisk kan man ta sig igenom med ett bibehållet leende på läpparna.


Det enda trista är att Veronica inte var med och delade upplevelsen med mig. Vi brukar ju alltid teama på triathlon. Men jag har hållit henne uppdaterad innan och efter, snap-chattat och skickat meddelanden. Så hon har ju varit med mig, även om jag vet att hon så gärna hade varit med IRL och slagit mig med en timme eller två... Ha ha ha. Fast det är ju ingen tävling (hör du det Thom, det är ingen tävling...).



     

Av Ami & Veronica - Torsdag 28 juni 14:32

Ami:


 

I morgon drar jag upp till Dalarna inför lördagens Vansbro Triathlon. Jag åker upp helt själv denna gång. Veronica är kvar i Spanien och familjen stannar hemma. Men jag misströstar inte, tycker faktiskt det ska bli ganska skönt att få vara för mig själv en liten stund. Och få göra en aktivitet som jag faktiskt är bra på, eller iaf en av tre aktiviteter. Ja faktiskt där jag t.o.m slår Veronica (men alltså iofs bara simningen men det gör ju att jag brukar vara i ledningen iaf någon gång i loppet   )


Olympisk distans är det som gäller denna gång. För en gång skull så har jag inte maxat   . Jag brukar ju typ alltid ta det värsta, längsta, jobbigaste som finns att ställa upp i. Men nu har jag sansat mig och allså valt olympisk distans som finns som alternativ för första gången på Vansbro Triathlon. Det har ju tidigare bara varit halv-ironman distans förut. Olympisk distans innebär egentligen 1500m sim, 4 mil cykel och 1 mil löpning. Dessa sträckor är en aning justerade och vi kommer genomföra 1000m sim, 4.5 mil cykel och 1 mil löpning. Så klart min favvo-gren simning är nedkortad och cykel där jag egentligen är sämst i blir längre...


Mitt mål för denna tävling är egentligen bara att ha kul. Det var lite därför jag valde den kortare distansen. Jag är inte alls triathlon-tränad och detta blir den första och troligen enda triathlon-tävlingen för i år. Blir spännande att se vad jag kan prestera. Mitt mål för tävlingen är sub 3.5 timme.


simning + T1: 30 min

cykling + T2: 2 timmar

löpning: 1 timme


Och så hoppas jag att jag kan slå vår kompis Thom som är vår ständiga kombatant och som Veronica brukar ge brudpisk. Men nu vilar allt hopp hos mig. Brudpisket ligger i mina händer. Thom och jag är väl ungefär likvärdiga på simningen, framförallt nu när jag förstått att han inte simmat så mycket. Han är dock helt överlägsen på cykeln och sen är jag troligen en bättre löpare. Så mitt hopp står till att han simmar knackigt och sen inte får alltför långt försprång på cykeln. Kanske 4.5 mil är lite för kort för honom att dra ifrån tillräckligt mycket för löpningen...? Jag hoppas det...

Men som vanligt är det ju "ingen tävling"...   


Börjat packa så smått. Känner mig väldigt taggad. Har längtat efter Triathlon faktiskt. Skulle byta ut skidorna alla dagar i veckan mot swim-bike-run...


 

Av Ami & Veronica - Torsdag 7 juni 10:37

Ami:


 


Då är Stockholm Marathon avklarad och det är dags att ge sig in i nästa tuffa träningsperiod inför årets stora mål 18 augusti, Ultravasan med löpning 9 mil   och Cykelvasan med 9 mils mtb-cykling veckan innan. Kommer krävas en hel del spunk för att klara av den "lilla" utmaningen...


Det som kommer krävas är två saker:


1) ganska ordenligt viktminskning för att trimma kroppen och lätta upp belastningen. Vi pratar om kanske ytterligare 8 kg viktminskning. Eller i vart fall sub 60kg. Samma mål som tidigare. Har ju ätit en hel del inför marathon och går upp en massa i vätska vid ett sådant lopp tillsammans med att jag i ärlighetens namn inte har tänkt så himla mycket på vad jag ätit de senaste veckorna har gjort att jag plussat på ett par kg från mina 65 som jag var nere i. Så hur som helst, sub 60 är det som gäller för att minska belastningen på knän och höfter under ett så långt lopp. Jag menar, 9 mil kommer ta kanske 14-15 timmar för mig att springa...


2) trappa upp löpningen. Jag har som mål att under 2018 springa 100 mil. Summerade igår min löpning under första halvåret dvs till och med marathon och hade kommit upp i hela 20.5 mil   . Eh??? Ligger en del efter kan man säga. Och dessutom var det ju 4.2 mil av dessa mil som cashades in på maran. Jag har kört 23 löppass hittils vilket blir 1 löppass/veckan. Inte ok... Men jag har visserligen tränat massor, fast det har under vintern uteslutande varit skidor (även om det ju inte var tillräckligt...) och sedan var det cykling och simning. Inför marathon hade jag endast tre pass löpning över milen. Helt otroligt att jag ens klarade av att tassa mig runt 4.2 mil med den sparsamma uppladdningen...


Lite smolk i bägaren är tyvärr att jag har en hel del känning i vänster vad efter marathon så jag behöver ta det lite chill så att det ger med sig. Sen så...


 

Jag ska köra Blodomloppet 10km på onsdag nästa vecka. Det blir ett bra utgångläge att testa kroppen hur den ligger till. Jag ska försöka kubba på ordentligt, ge ALLT jag har om kroppen känns ok. Hoppas på en person-bästa tid på milen. Men vi får se... Bra iaf att få ett ordentligt mått på formen. Fram tills dess blir det faktiskt mest återhämtning efter maran.


Tränings-sommar 2018! Bring it on!!!


Av Ami & Veronica - Måndag 4 juni 17:42

...eller historien om att springa ett marathon utan att vara tränad för det


 

Ami:


Spontananmälde mig till Stockholm Marathon för ett par veckor sedan. Mest för att det skulle vara en kul grej och att Veronica redan var anmäld. Men även eftersom jag misslyckats 2002 då jag var tvungen att bryta efter 35 km pga en extremt smärtande höft (idag hade jag aaaaldrig brutit...). Det där DNF-skitet alltså. Sitter som en tagg i hjärtat och egot. 


Förutsättningarna var inte optimala. Jag var inte tränad för marathon alls. Knappt ens för halva distansen. Men man har blivit totalt avtrubbad på distanser liksom. 5-6 timmars aktivitet kan man "tassa igenom" bara. Totalt tappat begreppet kring vad som är långt och länge... Sen under onsdagen började jag känna mig rasslig i halsen. När jag kom hem från jobbet på torsdagen rasade jag i säng och sov i två timmar. Och frös. Fast det var typ 30 grader ute. Fasen också. Blir nog ett DNS. Men ingen feber (fast det är klart, 73 paket alvedon hade väl tagit hand om den saken...). Kände mig lite bättre på fredagen. Grejen var bara att vi hade studentfirande för äldsta grabben hemma hos oss med runt 40 gäster. Full fest i hettan. Jag själv satt mest och drack resorb och åt översaltad mat. Kl 23 sa jag god natt till mina gäster, lämnade över till maken och kröp i säng. Med en stilla bön om att jag skulle må ok när jag vaknade.


Sov som en jäkla kratta, svettades satan hela natten. Och var uppe och kissade sjuttioelva gånger. Men när jag steg upp vid halv åtta-tiden var jag "bara" snuvig i näsan. Tog tempen och den visade ingen feber. Ok. Känslan? Nja... typ 75 % okej iaf. Vi kör! Bytte om och drog över till Veronica som bjudit in mig på match-frukost. Perfa!


 

Vi var på plats på Östermalms IP ungefär en timme innan start. Lugnt och fint, ingen stress. Dock var det gassande sol och helt överjävligt varmt. Tanka vätska, försöka hitta lite skugga. Ett besök till bajamajan som det faktiskt inte var speciellt lång kö till. Är nog det första loppet jag någonsin ställt upp i där det inte varit en mil kö till toaletterna.


Ok. High-five med Veronica som gav sig av in i startfålla G. Jag själv strosade in mot startfålla H. Vi ses efter loppet. 


Starten

Vi ställde upp längs med Lidingövägen. Som en lång, lång orm i funktionskläder. Och typ 90% med keps. Hur skulle man klara av värmen? Så drog det in ett par moln och alla liksom tog en lättnadens suck. Har nog aldrig varit så efterlängtat med moln som då, fast det blev en ganska kortvarig glädje för molnen var inte direkt kvarstående... Så hör vi ett buller och en formation med stridsplan flyger över oss längs med Lindingövägen. Mäktigt! Sen sjöngs det nationalsången och så var det dags...


  

Så gick starten. Kl 12 för de första startgrupperna. Och vi i de bakre leden började sakta promenera framåt mot startlinjen. Och där gick vårt startskott. Vi i startgrupp H promenerade ganska länge innan vi kom fram till själva startlinjen. Sen började loppet. 42195 meter. Det näst varmaste Stockholms Marathon i historien. Jag hade hela tiden i huvudet att "det är inte längre än max 6.5 timme"... Det är inte värre än så. max 6.5 timme... Ha ha ha. Sjukt ju...


Loppet

Första kilometrarna var tuffa. Jag hade svårt att andas ordentligt och pulsen rusade. Va fasen? Vad har jag gett mig in på? Jag är inte i skick för detta... Alltså? vem anmäler sig egentligen till ett marathon på skoj, som ett bra träningspass? Folk tränar ju i månader för ett sådant lopp. Och jag är dessutom sjuk? IDIOT!!!   


Men så lättade det. När vi sprang ner mot Kungsholms strand och nådde 5km passeringen började det liksom bara rulla på. Kändes härligt. Motorn hade kickat igång. Ena foten framför den andra i maka takt. Dricka på varje station. En salttablett varje mil. Lite banan, någron dextrosol och sportdryck. Det var uppsatt extra duschar så de sprang man igenom. Efter varje "avkylning" fick man en kick. Men det var varmt. Fruktansvärt varmt   . Vid mil-passagen började värmen ta ut sitt pris. Folk låg lite här och där. Verkade som sjukvårdarna hade att göra. Jag själv kände mig hyfsat ok. Det flöt liksom. Så en runda runt på östermalm och ut på gärdet och Djurgården. Passerade halvmaran och sprang fortfarande hela tiden. Däremot började jag känna av att kroppen inte riktigt lirade längre. var nog egentligen en halvmara som fanns i denna kropp denna dag. Behöver slå av på tempot, tanka mer energi, salt... Vätskekontrollen utanför Skansen hade saltgurka (förövrigt enda stationen som hade det vilket kan tyckas lite märkligt...). Jag som avskyr saltgurka   . Men insåg att jag verkligen behövde saltet. Så jag tar dessa långa, smala gurkstänger och liksom suger av dem, ha ha ha. Vilken syn! Visserligen med den där ur-äckliga smaken av gurkan kvar i munnen men fick nog i mig en hel del salt ändå. 


Sen började banans absolut tuffaste parti. Milen på Södermalm. Alltså typ mellan 25-35 km. Nu börjar kroppen protestera. Höfterna värker, knäna värker. Ljumskarna stramar. Det är varmt, varmt, varmt. Solen skiner precis mitt emot oss så vi har ingen skugga av husen runt vägen   . Bara fortsätta framåt. Börjar gå lite emellan nu. Precis som massor av folk runt omkring mig. Det är tufft nu. Men inte så tufft att jag vill lägga mig ner och dö, inte vasalopps-tufft där jag bara gråter och vill ta livet av mig. Mycket folk ute och hejar. Ser några bekantingar som hejar. Det ger energi. Jag blandar löpning och gång (eller löpning och löpning? Kan väl knappast kallas löpning längre...). Ser på klockan. Jag kommer greja detta. 


Så kommer Västerbron. Den hatade, den tuffa. Bara en gång detta år då banan är helt nydragen och inte längre två varv som tidigare år utan har blivit en envarvs-bana. Jag går uppför men kan springa hela vägen ner och runt till vätskekontrollen i början av Rålambshovsparken. Behöver vätska, behöver framförallt energi. Då kommer loppets absolut största besvikelse för mig. Det finns fasen ingen energi   ! Funktionärerna står och gräver i panik i stora plastbaljor i en sörja av banan efter några ätbara bitar. Skylten med sportdryck har de vänt på och de serverar endast vatten. Oförlåtligt! Slut??? Inte ok, inte ok någonstans. Herrejävlar! Det är nästan 30 grader varmt, man har sprungit i 35 kilometer och det finns ingen energi. Dåligt! Springer vidare. Blandar fortfarande spring och gång fast gång-partierna blir längre och längre. behöver energi... Kommer runt mot Stadshuset. här fanns det pepsi tidigare. Yes! Men NOOOOOOO!!!!!!!    Pepsin är slut!!! bara vatten! Går helt på tomgång nu. Måste ha energi! Fortsätter framåt. Kommer lite i samspråk med en kille som sa sig verkligen tagit sig vatten över huvudet. hans ben är helt slut. Jag känner mig faktiskt lite piggare av det. Lämnar honom bakom mig och springer ner mot Kungsträdgården. Hallelulja! Där finns det fräscha bananbitar, dextrosol och... SPORTDRYCK   . Som värsta fina årgångsvinet! 


Inte långt kvar nu. Vänder upp mot de sista 2 kilometrarna. Går nog nästan en hel kilometer. Sen vänder man höger och ser plötligt Stadion i fjärran. Det är svag uppförsbacke men det spelar ingen roll. Nu springer jag. Jag kommer lyckas! Tar vänster vid Stadion och längs med Valhallavägen. Får lite smått panik en kort stund när jag får för mig att vi ska runt en extra slinga innan vi får springa in på Stadion men det är bara att vi ska springa in i den ingången som vätter mot Sophiahemmet. 


Så in på Stockholm Stadion. Det där ögonblicket som jag förnekades 2002. Och som jag väntat 16 år på att få uppleva. 


 

Känslan vid målgången är magisk   . Känslan i benen är mer o-magisk. Hasar mig ner mot Östermalms IP, hämtar ut mina saker och faller ihop på konstgräset. Av med skorna och strumporna. Ringer Veronica som gått i mål en halvtimme innan mig. Vi möts och det är så där härligt som det bara kan vara när man lyckats båda två. Båda ironmaniacs. Inte nåt jäkla nedrigt DNF. Trots värme, marathon-otränad och förkylning. 21km löpning på fysisk förmåga, 21km löpning/gång på pannben. Som vanligt...   


Känslan så här efteråt? Jag vill absolut springa igen. Det känslan hade jag redan där och då på konstgräset. Det var i allt elände kul på något masochistiskt sätt. Men frisk och tränad för en mara vore nog en god idé. 



 

Presentation


Följ två tjejers väg från galen idé och inköp av startplats till målgång vid Ironman Kalmar 2017.

Ami 42 år med mer pannben än fysisk form och talang.

Veronica 44 år med största idrottsintresse cykel och aktiviteter på fruset vatten.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ironmaniacs med Blogkeen
Följ ironmaniacs med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se