ironmaniacs

Senaste inläggen

Av Ami & Veronica - Lördag 7 april 09:27

Ami:


 

Att ständigt jobba i motvind... Ja men det är ju verkligen the story of my life när det gäller idrottandet. Det började redan i slutet av 80-talet när jag bröt foten under en fotbollsmatch. Skulle lägga en hörna och trampade med stödjebenet i ett hål precis när jag skulle sparka iväg bollen.   . Fotledsfraktur och frakturerade mellanfotsben... Skulle det visa sig. Fortsatte dock att spela halvleken ut, var ju ändå semifinal i fotbollscup. Tyckte däremot att jag hade jäkla ont...Märkligt nog...    . Fast jag blev lite förvånad när jag åkte in till akuten efter matchen (hade då verkligen skit-ont) och det var så skadat som det var. Och så blev det en sommar med gips... 


Därefter har det genom livet följt ett tiotal olika operationer efter en massa skador. Och ett antal somrar med gips. Värst är nog vänster knä som blivit opererat fyra gånger. Varit korsbandsskada, menisk, ledband, rekonstruktion, skadat igen, ny operation med meniskskada... Och nu har jag ju vissa dagar som är jävliga. BAD KNEE-DAYS. Speciellt illa är det när jag gjort ganska långt pass i hyfsad kyla och kommer in i värmen. Då vill jag ibland bara lägga mig i fosterställning och försvinna en smula... Men det går ju över efter ett tag, ibland tar det någon dag eller två, då är det ledsamt, men det är sällan det är så långdraget. 


Med det sagt vill jag ju inte vältra mig i självömkan på något sätt. Man får ju spela med de kort man har på hand och jag har en kropp som gör ont. Inte mer med det. Smärtan ingår liksom. Och det är ju inget som jag inte klarar av att hantera. Nej, det är allt det där andra som typ alltid går emot en... Ta till exempel Vasaloppet... Första gången på öppet spår var det +8 grader och regn. Jamen va fasen??? Och så i år då. När det varit massor med snö (eller iaf uppåt i landet...) och till synes helt otroligt fina förhållanden. Ja då ska det bli det typ värsta jävligaste underlaget ever. Sitter och tittar på sändningen på Kanal 5 nu från Visma Ski Classics och Per Elofsson berättar om de förhållandena som var under årets Vasalopp. Han anväder alltså orden brutala förhållanden. Varför har man oturen att få brutala förhållanden när man gör nåt? 


Fast så börjar jag fundera lite mer och analysera detta djupgående. När är det egentligen jag haft "motvind"...? Jo men jag har nog fasen haft "motvind" när jag är som sämst förberedd. Det verkar som att jag straffas för att jag inte förberett mig tillräckligt. Eller är det verkligen så? Tänker på Ironman där vi var extremt väl förberedda och cykligen bjöd på ett helvetes motvind (bokstavligen) under nästan alla 18 mil. Överjävliga förhållanden. Men det är klart. Då var jag förberedd på att hantera dem. Men fakta kvarstår nog att jag ändå inte får något gratis om jag försöker ta några genvägar. Då slår vår herre till mig med en slägga rätt över plytet . 


Svammel. japp. men lite tankar så här på en lördagsmorgon på dag 10 under min tuffa uppbyggnadsperiod när jag är lite gretten, godissugen och ja.. kanske lite självömkande   . Vill ju bara att det ska vara lite lätt någon enda gång...


 


Status dag 10

Ok. lite status idag vid dag 10 på min boot-camp/uppbyggnadsperiod. Jag har hållit satan strikt diet. Och jäklar det har gett resultat:


 

Alltså fatta!!! Denna vecka, dessa första 10 dagarna har jag tappat (eller snarare kastat lååååångt bort) nästan 4 kilo. 4 jäkla mjöljpaket har jag tagit ut ur den kroppsliga ryggsäcken. Mitt knä säger thank you   .

Och träningsmässigt har det också varit helt ok. Fick sjukt ont (jajemän mer smärta... jippi!) i vaden, vadens fäste mot hälsenan, efter slalomåkningen förra helgen och det har inte riktigt blivit okej än så jag tar det lilla lugna när det gäller extrem belastning. 

Men annars ändå 9 träningspass på dessa dagar (9 dagar eftersom den 10:e dagen är idag och den har inte riktigt börjat än...):


Löpning: 3 pass

Längdskidor: 2 pass

Simning: 1 pass

Slalom: 1 pass (3 timmar)

Inomhuscykling: 1 pass

Powerwalk: 1 pass


Så kontentan är väl bara att man får se till att vinden vänder, och det får man nog lov att göra på egen hand. Och se till att det håller även om det skulle råda motvind så kan man motarbeta det på alla sätt och vis som står i ens makt. 

Och med det gick denna lilla stund av självömkan och "tycka-synd-om-mig-själv" "allt-är-orättvist" över.


 

ANNONS
Av Ami & Veronica - Lördag 31 mars 20:32


Ami:

Allt rullar på här uppe i Dalarna. Och även det magiskt fantastiska vädret rullar på.

Idag blev det en tur till simhallen i Leksand med familjen. Eftersom jag hade tre badvakter med mig var lill-tjejen säker och jag kunde simma. Simma och simma och simma. Blev till slut 2000 meter. Fast bara bröstsim för jag hade inga simglasögon med mig vilket för mig är ett måste vid crawl. Fast bra ändå tycker jag. Och familjen hade också jättekul så det blev en toppen-aktivitet för alla. Och förvånansvärt lite folk. Fast det är klart, dalafolket är väl utomhus när det är sånt här fint väder.

Och när vi kom tillbaka till stugan kände jag också att jag ville ut. Sista chansen till ett par kilometer i skidspåret för den hör säsongen.


Alltså vilken känsla. Varför var det inte så här på Vasaloppet? Solen gassade och alla i spåret var liksom bara lyckliga. Så himla härligt.


Det blev två varv, 6.6 km, för jag var lite sliten i ljumskarna och dessutom hade jag ganska dålig fäste trots klister. Men jag var nöjd när jag klev av. Framförallt nöjd med att avsluta säsongen med en god känsla för skidåkning efter allt hat och avsky som förmedlades mot skidorna längs fäders spår. Ger hopp om att det kanske finns en liten Vasalopps-finisher där inne...

ANNONS
Av Ami & Veronica - Lördag 31 mars 09:01


Ami:

När jag var ute och sprang 8km i söndags fick jag så in i h... ont i knät. Är ju opererad 4 gånger i det knät så förutsättningarna för ett smärtfritt och hälsosamt knä-liv är ju knappast optimala. Inte blir det bättre av att jag är tung i kroppen heller...


Så med denna katastrofala utgångsvikt och insikten att varken mitt knä eller jag kommer kunna springa 9 mil i augusti (alltså ni fattar springa 9 mil!!!) så behöver jag ha en åtgärdsplan.

Jag har (så klart) funderat och analyserat och vridit och vänt på alla aspekter kring vad som egentligen gick snett med Vasaloppet. Och nu pratar jag inte om kärv snö och sen buss osv. Nej, vad var den egentliga orsaken till misslyckandet? Och sanningen är bara så helt enkelt att jag inte betalade priset. Att jag inte var villig, orkade, prioriterade eller vad man nu kan kalla det.

Och med den insikten har jag börjat fundera på sommarens utmaningar. Cykelvasan skulle jag kunna trampa idag bara för att klara den så där finns inga problem. Men så är det då Ultravasan. Springa de 9 milen i Vasaloppsspåret. Vad är priset för det?

Jag är ju forskare och detta blir mitt projekt. Ett projekt måste ju planeras noga i varje detalj. Och är det nåt jag lärt mig som forskare så är det just det, planering. Och jag har ett upplägg nu. Ett pris som måste betalas...


Försäsongsträning 40 dagar

Japp, inleder med 40 dagars kostkontroll och hård uppbyggnadsträning. Allt för att få en lättare och starkare kropp som kommer klara av sommarens extrema träningsmängder i löpskorna. Efter 40 dagar ska jag till Krakow på konferens. Då får kroppen vila ett par dagar innan träningssäsongen drar igång.

Jag startade på skärtorsdagen. Varför? Jo, perfekt inför påsken och allt godis-svullande. Inget godis för mig. För när jag gör sånt här så är det ju allt eller inget.


Nu är det påskafton och dag 3. Jag har hållit strikt kostupplägg (dvs inget godis...) och hunnit med 2 löppass och 1.2 mils skidåkning. Bra start.

Men allt är så lätt här upp i Dalarna. Men är ledig, trivs och mår så jäkla bra hela tiden. Blir tuffare när man kommer hem. Men det är ett senare bekymmer. Just nu är allt bara smutt...

Av Ami & Veronica - Fredag 30 mars 18:38


Ami:

Den här långfredagen fortsatte i hälsans tecken efter den sköna starten med morgonpromenad.

Vid lunchtid kokade jag och lill-tjejen en termos choklad, packade iordning våra saker och drog till längdspåret. Så jäkla härligt!


Fantastiska spår och ett rent magiskt väder. Lill-tjejen hängde på första kort-varvet på typ 1.7 km. Sen nöjde hon sig och högg in på matsäcken. Själv drog jag 3 varv på 3.4km rundan innan vi var nöjda båda två.


Väl hemma vid stugan efter att ha intagit lite lunch, satt vi hela familjen utmed stugväggen. Så jäkla skönt. Vårsolen liksom smekte en med sina strålar.

Inspirerad av fin-vädret drog jag på mig löpardojorna och tog en liten komfortabel löprunda på 4km.


Nu väntar middag och efter det lite let?s dance på tv?n och en mysig brasa i öppna spisen. Quality of life!

Av Ami & Veronica - Fredag 30 mars 09:48


Ami:

Firar påsk i Dalarna och är tillbaka i mitt smultronställe.

Här har vintern fortfarande ett ordentligt grepp med massor med snö kvar men vårsolen värmer helt underbart.


Inledde långfredagen med en frisk men härlig morgonpromenad innan frukost.

?Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen?

Av Ami & Veronica - Tisdag 6 mars 20:10

Ami:


DNF = did not finish   


Japp, så blev det första söndagen i mars. Inget segertåg genom fäders spår. Ingen hjältes näve i skyn efter passage genom målportalen i Mora. Bara en plats i skämsbussen från Evertsberg tillsammans med 400 andra alltför långsamma nedstämda själar...


Men låt oss börja från början och i alla fall presentera någon sorts race report...


Dagen innan Vasaloppet

Veronica och jag hade bokat in oss på ett "all-inclusive" paket på Stiftsgården i Rättvik där det ingick boende, mat och transport till och från Vasaloppet. Vi använde samma uppläggc vid öppet spår 2015 och var jättenöjda då. Vallaservicen hade vi ordnat på annat håll i Leksand och innan vi anlände till Rättvik hämtade vi upp våra skidor. Direkt när vi fick dem började Veronica bli orolig. Hade skidorna vallats i klisterzonen istället för hela fästzonen??? Hon freakade ut och jag körde direkt upp till Jarlstugen för att testköra skidorna. Rena katastrofen! Så det blev till att checka in på Stiftsgården, valla om själva, åka ner igen till spåret och testa återigen. Skidorna var ok. Veronica lugnare. Men varför jag inte testade mina skidor då har jag ingen aning om. Korkad helt enkelt och det skulle straffa sig, big time!


Efter att ha intagit middagen, som tyvärr var ganska pastafattig och en liten besvikelse, så organiserade vi oss och vår utrustning och var i bingen vid kl 20. Då var det dags. När klockan ringer 02:45 är det dags att stiga upp. Den tiden vi fått besked om att bussen skulle gå var 3:45 som vi tog för givet att tiden var väl planerad av de som jobbar med sånt här. Att vi skulle komma fram i god tid innan start...


Tävlingsdagen

Klockan ringde obarmhärtigt och det var bara att hasa sig upp och ner till frukosten. Klämma i sig så mycket käk det gick och även fixa en matpacke till bussen. Upp på rummet, klä på sig det sista och rulla ner till foajen där vi skulle bli hämtade, Var sjutton är bussen??? Jag börjar känna att något kryper i mig. Hittills har jag varit lugn och samlad men nu är det som att nåt börjar gnaga. Jag går ut, ingen buss... Men där! Äntligen! 10 minuter sena rullar vi iaf ut från Rättvik och upp mot Sälen. Då inser jag att jag glömt min mat   . Ja ja. jag får tanka ordentligt vid kontrollerna. Både jag och Veronica lyckas slumra till lite i bussen som ändå är beräknad till två timmar. Men så plötsligt blir det tvärstopp! VÄRLDENS BILKÖ! Det står nästan helt still, kryper sakta sakta framåt. Men va faaaan??? Hur är avgångstiden planerad egentligen??? Tiden går vansinnigt snabbt och vi rullar inte in mot startområdet förrän strax innan sju. En timme senare än jag trott vi skulle komma dit.

Där och då bryter jag ihop. På riktigt. Men inombords liksom. Någonting fullkomligt krackeleras inuti mig. Rädslan att misslyckats griper fullständigt taget och viljan och önskan att lyckas blir helt oviktig. Jag inser att jag kommer vara tvungen att starta sist. Det kommer inte gå. Jag förlorar loppet där och då. Jag är nästan arg på Veronica för att hon är så lugn. Men det är klart, hon är ju seedad in i ett tidigare startled. Jag reagerar inte rationellt alls. Jag är arg på henne för att hon startar i ett annat startled...    


Vi har bara 30 minuter innan vi behöver stå i starten. kommer inte hinna... Ett snabbt hejdå till Veronica. Fick jag någon kram? Minns inte. Jag som alltid får en styrkekram av min stora-syster, min "sister-from-another-mister". Behöver det som mest nu. Minns inte... Är helt blockerad. Kan inte andas. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hur kunde det bli så här?   .


Springer in i fållan och slänger in mina skidor. Det är folk överallt. Och snön faller ymnigt från himlen. Fort fort fort. Upp mot DHL-bussarna för att lämna in väskan. Av med jackan och kasta in bland överdragskläderna. Har inte fattat att jag kan lägga den säcken utmed staketet i fållan. Är både kissnödig och "nervös-bajsnödig". Kön till bajamajan är alltså helt löjligt lång. Ni som sprungit Tjejmilen vet ju hur köerna brukar vara där. Det är inte ens i närheten av köerna på Vasaloppet. Hur kan inte detta ha utvecklats genom alla år som Vasaloppet gått av stapeln? Helt ofattbart... 


Efter att ha köat i nästan en halvtimme blir stressen alltför stor. Har mina skidor blivit översnöade? Kommer jag hitta dem överhuvudtaget? Ser "Stephan på glid" gå förbi med ett kamerateam. Har nästan lust att falla runt hans hals och gråta ut. Kommer jag kunna klara detta??? Som Stephan ändå gjorde. Men Stephan startade i startled 6. Hur kommer det sig egenligen att en massa kändisar hamnar i seedade led? Varför hamnar inte de i samma startled som oss andra dödliga? Så klart att de får en lättare resa om de slipper den gigantiskta kön uppför backen. Ser att Markoolio också var i startled 6. Men inte jag. Jag står sist... Allra sist...


Ett kiss- och bajsnödigt vrak hittar sina skidor och försöker ändå få till några positiva tankar. Skuttar lite till musiken, high-fivar lite med de bredvid. Killen bredvid mig är nervös, har aldrig åkt förut. När det är ett par minuter kvar till startskottet och vi tagit på oss skidorna tar han plötsligt av sig sina skidor och börjar gå därifrån. Vad händer? Vart ska du? Jag mår så jäkla illa, säger han och lämnar starten. Jag borde gjort det samma. Men jag tänker ändå inte ge upp utan kamp. Även om slaget redan är förlorat tänker jag gå under kämpandes... 


Jag spelar in en liten filmsnutt och lägger ut på facebook. Minns inte riktigt att jag gjort det om jag ska vara ärlig. Nu när jag ser på klippet ser jag ju att jag gråter. Tycker synd om den lilla ynkliga människan som står där framför i-phonen. Vad har du gett dig in på? Du är sååå inte förberedd på detta   ...


Starten

Så går starten. vi där bak märker inte ens att startskottet går. Sen börjar det röra sig framåt sakta sakta. Helvete, jag har inget fäste alls. INGET FÄSTE ALLS!!! Varför testade jag inte mina skidor. Mitt jäkla pucko!!!    Helt oförståeligt. Glider runt som en snorloska i spåret. Så går det plötsligt jättefort. Jag hinner knappt med. Det brinner till i bröstkorgen. Hade problem med muskelinflammation i bröstkorgens muskulatur efter att ha skottat snö som hulken ett par dagar innan. Nu på morgonen kände jag inte alls av det, nu när jag stakar fram mot backen känner jag hur det smärtar vid varje andetag. Detta kommer aldrig gå...


Sen blir det tvärstopp. Ser i efterhand på min gps-klocka att jag har stått helt still i 45 minuter. Trängseln är värre än någonting jag någonsin varit med om. Man tycker när man ser på tv att starten och backen är helt crazy. Det är bara en bråkdel av hur det egentligen är i verkligheten. Det är helt galet... Så börjar vi sakta, sakta klättra uppför. Backen som aldrig verkar ta slut. Saxa, saxa, saxa. Så blir det smalare, folk tränger sig in från alla håll och kanter. Det råder nästan fullt kring. Stavar ryker, folk svär. Håll in stavarna. Akta skidorna. Uppåt, uppåt, uppåt. Det här kommer aldrig gå...


Efter hela 1.5 timme har jag avverkat de dryga tre kilometrarna som backen är. Upp på flatten för att börjar öka farten. Inget fäste alls... Bara att ta sig åt sidan och plocka upp burkvallan för all lägga på ett lager fäste. Jag är nu i princip helt sist i loppet. Alla passerar mig. Detta kommer aldrig gå.  


Mot Smågan 02:11:21 (reptid 2:30:00)

Jag sliter som ett djur över myrarna. Det är extremt trögt i spåren. Den iskalla snön från förra helgens -30 grader blandat med all den nysnö som faller gör spåret som sandpapper. Men ändå har man inget riktigt fäste. Diagonalar som en ettrig iller. Det går inte att glida fram. Ingenting kommer gratis. Alla runt omkring mig sliter också. Jag börjar få ont i axeln, armarna får jobba frenetiskt. Men så äntligen ser jag portalen mot Smågan. 20 minuter tillgodo från reptiden. Efter att ha tankat lite energi både genom dryck och genom glada tillrop från de fantastiska funktionärerna tänds hoppet lite. Detta kanske kan gå ändå. Måste få upp farten bara. 


Mot Mångsbodarna 03:49:33 (reptid 04:15:00)

Sträckan mellan Smågan och Mångsbodarna minns jag nästan ingenting av, förutom smärtan. Min trampdyna under tårna på vänster fot spricker inuti och det bildas en blödning som blir som en hård klump. Så varje steg, varje gång jag trycker ner foten smärtar det. Precis samma som på öppet spår 2015 men då kom det så mycket senare i loppet. Nu är det nästan 8 mil kvar. Jag biter ihop, försöker ändå njuta av den otroligt vackra miljön. Detta är ju en folkfest, sägs det... Solen tittar fram, i 30 sekunder. Sen släcks den igen, och med den hoppet. Det går så trögt, så trögt. Veronica har haft rätt hela tiden, varför har jag inte tränat mer? Tankarna på att bryta loppet börjar komma. Jag bryter i Mångsbodarna. Detta går inte. Jag bryter i Mångsbodarna... nej du BRYTER INTE   . Försöker tränga bort de negativa tankarna men de dominerar nu. Snart är du framme i Mångsbodarna då kan du bryta.... nej nej nej. Vill inte... Men så kommer jag ändå fram till Mångsbodarna. Tar några glas blåbärssoppa, tar av mig skidorna och smärtan lättar. Går på bajamajan och känner mig ungefär 25 kg lättare. Får en kram av en funktionär och jag känner att styrkan inom mig kommer tillbaka. Kämpa nu för fasen. Kämpa. 


Mot Risberg 05:18:18 (reptid 05:45:00)

Efter Mångsbodarna är det en hel del utför. Eftersom det är så jäkla trögt i snön går det inte så rysligt fort och är det något vi Stockholmsåkare kan så är det att bemästra jäkligt dåliga spår. Så jag känner mig helt trygg i backarna. Kommer plötsligt fram till en stor folksamling i toppen av en nedförsbacke, nedförsbacken som är känd från "massakern i Risberg". Vad har hänt? Nån som ramlat? Är skadad? Nej säger en man bredvid. Det är bara att det är ingen som vågar åka ner. Va??? Tittar ner. Massor med lössnö och tre smala rännor uppkörda. Folk som ligger lite här och där efter att ha ramlat. Måste fram, kan inte stanna. Det är ju bara att köra. Jag säger till mannen bredvid att jag kör. Flytta på er. Han säger att han hänger på mig, om jag lovar att inte ramla   . Eh... Absolut... Jag tar mig nedför, plogar så gott jag kan, får plötsligt kramp i låret och måste släppa. Blir störtlopp ned. Håll balansen!!! Killen framför mig har ramlat. Oh shit!!! Lyckas på något övernaturligt vis undkoma dödskraschen och ta mig helskinnad ner. Ha! Värsta grymma!!! High-fivar mig själv. Jag kan ju det här!


Men sen tar backarna slut. Det går upp, det går lite ner men mest jäkligt trögt framåt. Ser på min klocka på armen att detta inte håller. Det går för långsamt. Kämpar kämpar kämpar. Har varit ute i snart fem timmar. Måste öka farten. Försöker. Ger allt jag har. Men det känns inte som jag kommer någon vart. Smärtan pulserar i foten. Gråter en skvätt men inser att gråten varken hjälper eller kommer ta mig fram fortare. Tanken att bryta återvänder. I Risberg bryter jag. Jag räcker inte till. Jag är för dålig. Jag suger... Ge upp! Ge upp! Ge upp!


Kommer in till kontrollen i Risberg och är ett mentalt vrak. Vill bara ge upp. Inser att tiden inte kommer räcka. Men det finns ändå inte i min natur att lägga mig ner och dö. Krämar ut det sista som finns. Kan det räcka till Evertsberg? Därifrån är det ju lättare. Då har jag klarat över hälften. Kämpa kämpa kämpa. Får ny energi och lite hopp men ändå med en ganska överhängande insikt att detta kommer bli fruktansvärt.


Mot Evertsberg 07:09:51 (Reptid 07:00:00)

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg och den långsammaste och eländigaste jag någonsin åkt när det gäller skidåkning. Jag trodde inte det kunde bli värre än 2015 i +8 grader och regn men detta slår allt. Skidorna går liksom inte framåt. Har sedan läst i sociala medier att det är många som sliter här, som förlorar loppet är. Som inte förstår vart tiden tog vägen under denna sträcka. Även jag faller offer för tidstjuven. Ser på klockan när det är ca 3-4 km kvar till Evertsberg att det är kört. Visst hade jag kanske kunnat gräva djupare inombords än jag någonsin grävt förr och klarat mig undan repet i Evertsberg men då skulle jag varit tvungen att åka 15 km mot Oxberg på 1.5 timme och det klarar jag knappt utvilad en bra dag med optimala spår. Då släcks lampan. tack för kaffet. Det är över...


Jag och ca 400 personer till möter repet i Evertsberg. Jag är inte ledsen, jag är inte besviken. Jag är i detta läge bara lättad över att smärtan är över. Att jag gav allt men det höll inte. Jag kämpade i över 7 timmar men det räckte inte idag. Tillsammans med mina olyckssystrar och bröder kliver jag på "skäms-bussen" ner mot Mora igen. Förlorarna...


 


Vid målområdet i Mora

När vi kommit fram till målområdet i Mora med bussen tar jag med mig mina skidor och lämnar in dem i skidinlämningen för att ta dusch-bussen bort mot väskorna och duschen. Att sitta bland alla dessa fantastiska människor som gjort helt omänskliga prestationer är tungt men jag känner egentligen mig mest uppgiven, likgiltig liksom. En känsla som är helt främmande för mig. Som oroar mig...


Efter duschen åker jag med bussen tillbaka till målområdet för att hämta mina skidor. Har uppdaterat mig kring Veronicas situation och det verkar gå trögt för henne också. Hon är beräknad i mål hela 2 timmar långsammare än hennes öppet spår tid från 2016. Men i mål kommer hon att komma, vilken hjälte! Jag bestämmer mig för att hämta ut mina skidor och sen heja Veronica in i mål. Men då visar det sig att jag har fått fel skidor. Alltså, detta är ju inte sant...  Det är så skrattretande symboliskt. Nu blir jag av med mina skidor också!!! Fatta vinken! 


Men tillsammans med Vasaloppets personal på lost-and-found lyckades vi få tag på den personen vars skidor jag fått och bytte dem så det löste sig ganska smidigt. Dock hade Veronica hunnit gå i mål under tiden så jag bommade hennes målgång. Men jag gick iaf till ett stånd och ordnade en medalj åt min idol, min stora-syster som är så jäkla grym. Som verkligen förtjänar en medalj...


 

Väl tillbaka till Rättvik igen väntade jag på att Veronica skulle anlända. En mycket konstig känsla. Vi har varit igenom så många lopp tillsammans men aldrig hamnat i denna situation att en av oss misslyckats. Veronica har ett par DNS, did not start, pga sjukdom, men aldrig att någon av oss inte har genomfört ett lopp vi påbörjat tillsammans. Vi har alltid firat efter loppen och berömt varandra, analyserat loppet och känt oss nöjda. Nu blir det helt annorlunda. Veronica har berättat att hon var orolig och rädd inför det hon skulle möta när hon kom tillbaka. Men jag var bara uppgiven. Var ju liksom inte ens nära. Inte mycket att vara upprörd eller missnöjd med. Jag gav allt jag hade i över 7 timmar, kämpade och krämade ut det som fanns och det räckte inte. Sen finns det så klart en massa olika orsaker till det men i huvudsak faller det mest tillbaka på mig själv.


Jaha, aldrig mer Vasaloppet??? Nej faktiskt inte. Men jag har lärt mig en ordentlig läxa och fått en redig skopa ödmjukhet inför denna tävling. Ska jag köra igen så ska jag vara i så bra form att jag klarar av att prestera resultat på seedningslopp innan som är så pass bra att jag klarar av att seeda mig in i en tidigare startgrupp. Och att inte köpa startplats i förväg utan vänta in i det sista för att se hur mycket träning jag klarat av att få till.


Men avlutningsvis så inser jag att jag nog inte alls mentalt har klarat av att ställa om efter Ironman och höstens tävlingar. Det var för tidigt för mig att ge mig i kast med denna stora utmaning. Jag var inte redo...

Av Ami & Veronica - Fredag 2 mars 11:38

Ami:


 

Ok. Nu är det fasen bara två dagar kvar   . I morgon drar vi upp till Rättvik och vårt "all-inclusive" Vasaloppsboende på Stiftsgården där vi även bodde under öppet spår 2015. Mycket skönt och bekvämt att slippa allt runt omkring och bara bli chartrad denna dag. Dock måste man själv ta sig från Sälen till Mora tyvärr...


Jag har ju nojat kring detta med vasaloppet tidigare. Är ju inte direkt i min comfort zone när det gäller skidor och framförallt inte med den erfarenheten jag har från 2015. Men ju närmare det kommer desto lugnare har jag känt mig. Var i Dalarna fredag till onsdag och åkte tre pass skidor som bara kändes helt tipp-topp. Jag börjar bli redo   .


Men... så slår dumheten till. Alltså allvarligt talat???!!! Veronica har ju upprepat ifrågasatt hur i h..vete jag lyckats bli medicine doktor    när jag borde ha en kontakperson i mitt "vanliga" liv så jag inte utsätter mig för idioti hela tiden... Min bror har också påpekat att han känt mig i nu snart 44 år och att jag tydligen iaf är konsekvent i min dumhet   . Och nu jag börjar tro att de faktiskt har en poäng. Vad är det nu som hänt undrar ni...? Jo, men vad tycker ni om att jag bara några dagar innan Vasaloppet ska visa mig på styva linan inför våra tonårsgrabbar och skottar en halvmeter snö från hela vår långa uppfart som jag hade eld i baken. Resultatet??? Urjävlig muskelinflammation i intercostal muskulaturen och omöjligt att ta djupa andetag utan att gråta en skvätt...


 

Det är alltså de muskler som sitter mellan revbenen och som gör att bröstkorgen kan vidgas när man andas. Och det kan ju vara en bra idé det där med andningen under Vasalopppet. Varför varför VARFÖR kan jag bara inte vara lite normal??? Men det är klart, det ska ju aldrig vara smidigt. Får ju aldrig göra en sån här grej och det bara är jobbigt. Jag ska dessutom alltid behöva ha ont också i tillägg. Och med facit i hand och lite nya insikter så ser jag ju nu att det är min klantighet som är boven i dramat. Stackars stackars kroppen. Huvudet är så korkat och så himla dominant och så får kroppen lida, varje gång... 


Men det är väl bara att ösa i sig nävar av Voltaren och hålla tummarna och det ger med sig...


 

Men annars, i det stora hela, känns det ändå bra. Våra skidor är inlämnade till Valla-Birger i Leksand som är värsta valla-proffset och som vallade mina tjejvasa-skidor och Veronicas rekord-skidor på Öppet spår 2016. Så våra skidor får iaf bästa tänkbara förberedelse. Sen är det bara kroppen som ska hänga på, för huvudet (och pannbenet) ger ju sig aldrig...   


Av Ami & Veronica - Söndag 18 feb 13:22

Ami:


Ja, så är det. Det gör längskidåkningen som något ångestfyllt och okul. Otillgängligt och besvärligt. Förra året var skidorna en källa till frid och mumma för själen. Inga krav utan bara åka när snön fanns och när lusten föll på. Så där som det ska vara. I år kom hetsen från 2015 tillbaka igen. Jaga, jaga, jaga snö och mil. Hets, hets, hets. Och en über-taggad Veronica som konstant är på mig om milen och som själv inte alls har dessa känslor utan bara med ett leende betar av mil efter mil som i nån hallelulja-trans. Vill inte, orkar inte   .  Och tiden bara rasar fram i ett obarmhärtigt tempo. Snart är dagen här. Dagen då det hela visserligen får ett slut. Men även dagen då jag återigen ska sätta min kropp och framförallt mitt psyke för extrem påfrestning. Vasaloppet 2015 är det värsta VÄRSTA jag någonsin varit igenom. Och jag har ändå genomgått en graviditet (spytt varje dag i 9 månader), smärtfullt kejsarsnitt, ytterligare 11 operationer i knä och fotleder. Genoomfört en Ironman och 3 halva ironman, en svensk klassiker osv osv. Men INGET har någonsin varit i paritet med Vasaloppet 2015. Jag ville bokstavligen dö varje sekund under 11 timmar och 13 minuter. Jag ser glad ut i målet, och visst, jag var glad. Men inte så mycket för att jag gått i mål utan för att jag överlevt och inte behövde åka skidor mer... Är så jäkla lättad!


 

...och så ska jag göra det igen???   Vad fasen hände???   


Jag försöker se positivt. Och jämföra med hur det var 2015.


2015: 8 plus och regn i starten (och as-dåligt med snö i vasaloppsspåret).

2018: skitmycket snö och prognosen spår kanonväder


2015: ALDRIG stått på ett par skidor förrän 1,5 månad innan vasaloppet

2018: ändå åkt ganska regelbunder under fyra säsonger inkl öppet spår och tjejvasan.


2015: körde 18 pass och 25 mil innan öppet spår

2018: har ändå kört över 20 mil och 16 pass hittils med två veckor kvar


2015: hade INGEN aning om vad jag gav mig in på...

2018: vet tyvärr alltför väl exakt vad jag ger mig in på   


Har varit synnerligen cool inför detta, egentligen inte tänkt alls på det. Men nu börjar det krypa sig på. Och jag är jäkligt instabil känner jag. Ledsen egentligen hela tiden, sorgsen typ. Har dessutom hur mycket jobb som helst på jobbet vilket inte direkt underlättar. Och så blev det ändrade planer för mig den här helgen då jag planerat in en tripp till mitt smultronställe i Siljansnäs men då jag blev ensam om att vilja åka dit kände jag att jag inte ville åka.  Det bidrar ju också så klart. Har märkt att denna lilla plats på jorden är sååå viktigt för min mentala hälsa   . Så jag har fått tuffa på här hemma i helgen istället. På konstsnö med korta slingor, runt runt runt...


 


Men det är ju bara att bita ihop. Och till er som råkar ut för mig de närmaste veckorna... det är inte ER det är fel på, det är BARA mig... Snart tittar jag ut på andra sidan och blir mitt vanliga glada jag. Ska bara gå igenom helvetets eldar först   ...

Presentation


Följ två tjejers väg från galen idé och inköp av startplats till målgång vid Ironman Kalmar 2017.

Ami 42 år med mer pannben än fysisk form och talang.

Veronica 44 år med största idrottsintresse cykel och aktiviteter på fruset vatten.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ironmaniacs med Blogkeen
Följ ironmaniacs med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se