ironmaniacs

Senaste inläggen

Av Ami & Veronica - Söndag 18 feb 13:22

Ami:


Ja, så är det. Det gör längskidåkningen som något ångestfyllt och okul. Otillgängligt och besvärligt. Förra året var skidorna en källa till frid och mumma för själen. Inga krav utan bara åka när snön fanns och när lusten föll på. Så där som det ska vara. I år kom hetsen från 2015 tillbaka igen. Jaga, jaga, jaga snö och mil. Hets, hets, hets. Och en über-taggad Veronica som konstant är på mig om milen och som själv inte alls har dessa känslor utan bara med ett leende betar av mil efter mil som i nån hallelulja-trans. Vill inte, orkar inte   .  Och tiden bara rasar fram i ett obarmhärtigt tempo. Snart är dagen här. Dagen då det hela visserligen får ett slut. Men även dagen då jag återigen ska sätta min kropp och framförallt mitt psyke för extrem påfrestning. Vasaloppet 2015 är det värsta VÄRSTA jag någonsin varit igenom. Och jag har ändå genomgått en graviditet (spytt varje dag i 9 månader), smärtfullt kejsarsnitt, ytterligare 11 operationer i knä och fotleder. Genoomfört en Ironman och 3 halva ironman, en svensk klassiker osv osv. Men INGET har någonsin varit i paritet med Vasaloppet 2015. Jag ville bokstavligen dö varje sekund under 11 timmar och 13 minuter. Jag ser glad ut i målet, och visst, jag var glad. Men inte så mycket för att jag gått i mål utan för att jag överlevt och inte behövde åka skidor mer... Är så jäkla lättad!


 

...och så ska jag göra det igen???   Vad fasen hände???   


Jag försöker se positivt. Och jämföra med hur det var 2015.


2015: 8 plus och regn i starten (och as-dåligt med snö i vasaloppsspåret).

2018: skitmycket snö och prognosen spår kanonväder


2015: ALDRIG stått på ett par skidor förrän 1,5 månad innan vasaloppet

2018: ändå åkt ganska regelbunder under fyra säsonger inkl öppet spår och tjejvasan.


2015: körde 18 pass och 25 mil innan öppet spår

2018: har ändå kört över 20 mil och 16 pass hittils med två veckor kvar


2015: hade INGEN aning om vad jag gav mig in på...

2018: vet tyvärr alltför väl exakt vad jag ger mig in på   


Har varit synnerligen cool inför detta, egentligen inte tänkt alls på det. Men nu börjar det krypa sig på. Och jag är jäkligt instabil känner jag. Ledsen egentligen hela tiden, sorgsen typ. Har dessutom hur mycket jobb som helst på jobbet vilket inte direkt underlättar. Och så blev det ändrade planer för mig den här helgen då jag planerat in en tripp till mitt smultronställe i Siljansnäs men då jag blev ensam om att vilja åka dit kände jag att jag inte ville åka.  Det bidrar ju också så klart. Har märkt att denna lilla plats på jorden är sååå viktigt för min mentala hälsa   . Så jag har fått tuffa på här hemma i helgen istället. På konstsnö med korta slingor, runt runt runt...


 


Men det är ju bara att bita ihop. Och till er som råkar ut för mig de närmaste veckorna... det är inte ER det är fel på, det är BARA mig... Snart tittar jag ut på andra sidan och blir mitt vanliga glada jag. Ska bara gå igenom helvetets eldar först   ...

ANNONS
Av Ami & Veronica - Söndag 28 jan 08:13

 


Ami:

 

Då var det dags att inleda tävlingssäsongen 2018. Och precis som förra året inleds året med Winterrun. Jag fick lov att göra tävlingspremiär ensam tyvärr. Vi hade anmält oss båda två men Veronica har varit satans sjuk i nån form av influensa en hel vecka. Helt kraftlös och inte alls i slag för att ens vara med som supporter. Så det blev, precis som förra året, att ensam ge sig ut i kylan med pendeltåg och spårvagn och tuta upp mot Skansen. Men ensamheten varade inte speciellt länge. Det är en sån folkfest med massor av förväntansfulla gelikar på plats.


 

Det som är fantastiskt med Winterrun är att alla uppmanas lysa upp mörkret och ett stort flertal har tagit arrangörernas uppmaning på ordet. Även om jag tyckte att fler hade gått all-in ännu mer förra året. Jag gjorde så gott jag kunde med en ljusslinga från veronica (som tyvärr tappade all batteri efter första backen) och lite smålampor och reflexer.


 

Vid startplatsen på Solliden fick man självseeda sig till startgrupp 1 med löpare som förväntade sig springa under 50 min (där stod inte jag) och startgrupp 2 för alla oss övriga. Strax innan start skuttade vi igång med en kort uppvärmning ledd från scenen. Jag förundras alltid lite kring detta. Hur tänker man när man gör rörelser som är sparkar upp och framåt och bakåt och vifta med armar hit och dit. I ett hav av människor utan minsta utrymme alls...? 


Hur som helst, till slut gick iaf startskottet för startgrupp 1 och vi andra gick fram mot startlinjen för att invänta vårt startskott som skulle ske 5 min senare. Såååå drar arrangerörerna igång bengalerna och starskottet ljuder. Detta är såååå coolt...


 

Så var vi iväg. Men rosa bengaler på båda sidorna om oss. Man såg knappt någonting för all rök. Okej... 10 km löpning runt på Skansen. Man springer två 5km-varv med start, varvning och mål uppe vid scenen på Soliden.


 

Det är ganska tuff bana med första km kraftigt nedför. Man springer i princip i helt mörker, maschaller och eldkorgar utmed banan och skenet från lite pannlampor här och var. Därför är det full koncentration i nedförsbackarna så man inte trampar i nåt hål eller nåt och bryter benen av sig. Det är en så häftig känsla att springa i denna ljusorm som slingrar sig runt Djurgården. Sen efter drygt 2 km är det inte lika häftigt längre... Då bär det upp, upp, upp. Kändes ändå ganska ok. Sprang förbi några löpare som gick redan i denna första backe. Det som är lite slitigt är att backen liksom inte tar slut utan det planar ut något och sen bär det upp igen innan backen är slut. Men upp kom jag och jag kände mig hyfsat stark. Sen är det en behaglig resa förbi Rosendal och ner mot vattnet. Det var dock lite slirigt på asfalten. Det är barmark hela vägen men just asfalten hade frysit på en aning. Inga större problem men ändå lite slir.

Så vända uppåt vid Nordiska museet och påbörja klättringen upp mot Solliden igen. Bävar för denna djävuls-backe som inleder sista kilometern på varvet. Men där står ju HAN, ni vet HAN Skyltmannen, och hejar. Har intagit samma position som förra året och nu döpt om backen till Skyltmanns-backen. Det ger verkligen energi och ett leende på läpparna. Galna människa...   He he he. Så upp kom jag utan döden i släptåg denna gång, så runda lite vid marknadplatsen för att påbörja nästa varv.


Men återigen!!! WINTERRUN SKÄRPNING!!!!!!!!!!!   . Iskallt vatten som serveras i vätskekontrollen. Livsfarligt! Hur svårt kan det vara att servera någon lite halvljummen dryck egentligen? Nu var det bara någon enstaka minusgrad men hur i hela friden hade ni tänkt om det var 10 minus??? Nej, detta måste ni göra något åt!


Sen var det bara att ta sig an varv nummer två (utan dryck i magen dock...). Backen vid nu 7 km, gick över förväntan. Tassade uppför den ganska obesvärad faktiskt. Ganska förvånad men det kändes helt okej även detta varv. Däremot sista backen... trots skyltmanns-pepp... döden! Jag sprang med överkropp och armar men benen rörde sig inte framåt. Eller sprang??? vet inte om man kan kalla den hasande rörelse för att springa. Men jag kom upp till slut för att hanka mig fram den sista slingan . Lyckades få ner pulsen och kunna öka farten in mot mål.


 

I mål på 1:04:47 och en snitt-tid på 06:29 min/km. Är faktiskt mycket nöjd med den tiden, även om sub 60 är lite skam-tiden... Men med min taskiga löpform och den kuperade banprofilen så får man ju lägga in det i utvärderingen. Och jag slog förra årets tid 1:09:50 med råge.


En STOR förbättring från förra året som jag då var extremt kritisk till var väskutlämningen. Nu hade man organiserat om hela och det gick supersmidigt att både lämna in och hämta ut väskan. Inga köer alls. bra där! I fjol höll man ju på att halvt frysa ihjäl innan man fick ut sin väska. Nu är det bara vätskan vid varvningen som behöver ses över. Det som är märkligt är att man serverade supergod varm blåbärssoppa i målet. Varför kan man inte ha det även vid varvningen???


Så lite flyt med en buss som stod precis utanför Skansen, fick sittplats och kunde tuta in mot Odenplan och pendeln hem. Höll på att frysa ihjäl vid promenaden hem till hemmet men snabbt ner i ett hett bad rådde bot på det. Mycket nöjd med kvällen. Dock himla himla tråkigt att Veronica återigen missar denna upplevelse. Får nog lov att blir ett tredje år...  




ANNONS
Av Ami & Veronica - Torsdag 4 jan 20:23


Ami:


Jag tänker så här, om jag klarar av att verkligen hålla i och fokusera i 100 dagar så är allt i box sen. 100 grymma dagar med träning (eller vila) och bra mat, inget godis, kaffebröd, snacks och annan skit. Det borde räcka för att komma dit jag vill, för att få en optimal kick-start inför årets utmaningar.

Som vanligt behöver jag justera vikten också. På 100 dagar ska jag gå mer 12kg och hamna under 60kg. Det är 0.12kg /dag. Drygt 1kg/vecka. Inte orimligt eller osunt. Realistiskt.

Dag 1
Första dagen avklarad. Bra start.

Först 1 timmes powerwalk i regnet i morse. Mycket stärkande för både pannben och karaktär. Sen blev det 30min löpning på löpbandet nu ikväll. Svettigt och jobbigt men skönt.

Även dag 1 på ?plank-challenge? är genomförd. Behöver stärka upp min core-muskulatur.


Käket har också funkat optimalt. Inget skit, tre bra ordentliga måltider och mellanmål.

Japp, mycket bra start. Dag 1 - check

Av Ami & Veronica - Torsdag 4 jan 10:27


Ami:


 

Okej. Nytt år nya möjligheter...   


En snabb tillbakablick först bara. Tänker inte göra någon krönika över 2017. Har skrivit ganska omfattande racereports och bloggat en massa. Men sammanfattningsvis kan man väl säga att 2017 varit ett av de tuffaste åren i mitt liv, både fysiskt och mentalt. Fysiskt med enorm träningsmängd, ett flertal tuffa tävlingar som kulminerade i en urladdning med genomförd Ironman, en prestation som initialt kändes som en omöjlighet men som ändå visade sig vara genomförbar med en jäkla insats och ett osannolikt pannben. Sen var hösten helt överjävlig mentalt med min pappas trafikolycka, försäljning av mitt barndomshem och pappas flytt samt nytt jobb mitt uppe i allt. Föll ordentligt och djupt, försökte bara hålla mig över vattenytan. Gjorde ALLT fel efter Ironman vilket kostade alltför mycket. 


 

Men så kom december och vår mycket efterlängtade och extremt välbehövliga semester till Thailand. En tillfälle att verkligen ladda batterierna, reflektera över det som varit och planera för det som kommer. Då mina resekamrater (make och unge) är värsta morgonsovisarna har jag haft mycket egentid på morgnarna med många och långa timmars promenader på stranden med mina egna tankar. Sällan har en semester kommit så vältajmad som denna.


 

Jag har verkligen använt tiden väl och kommit till en hel del insikter. Man behöver stanna upp i bland, bara umgås med sitt eget huvud och landa i det. Jag stänger nu 2017, tar med mig erfarenheterna av detta året och tar klivet in i 2018 med en ny styrka, tillförlit och nyfikenhet. 


När man har en massa tid och den enda sysselsättningen är att ligga på rygg i en solsäng så kan man också planera en massa. Och det har jag verkligen gjort. Ställt upp lite mål för framtiden, inte nödvändigtvis för 2018 utan mer framöver. Mål både för tävlingsprestation men även för träning. Men det huvudsakliga målet är att ha roligt. Inget tvång, inget "fy-helvete-vad-jag-inte-vill-detta".


Generella mål

springa 100 mil under året
Milen under 55 min
5km under 25 min
Gå ner sub 60kg


Specifika mål för loppen 2018

Vasaloppet sub 10
Vätternrundan sub 12
Vansbro triathlon sub 6
Vansbrosimningen sub 1
Cykelvasan sub 4:30
Ultravasan inget tidsmål, bara klara av
Lidingöloppet sub 3

Ultraintervaller (springa 1 mil var 3:e timme under 1 dygn), genomföra


Eftersom vi kom hem från resan igår kväll så har nystarten skett idag. Och det känns skönt, bra och gott att vara igång. Har en bra och realistisk planering som känns vettig och genomförbar. 


Inledde dagen D, den första dagen av mitt 2018 träningsår, med att ta mig ut i regnet för en timmes powerwalk innan frukost. Var väl inte det roligaste på en skala från 30 graders värme på en strand till ett regnigt slaskigt snålblåsigt Sverige men ska försöka ta allt som kommer emot mig med en positiv inställning. 2018 ska vara ett roligt år. Och det finns något roligt i allt man gör. Det behöver inte vara kul för att vara roligt...


 


Av Ami & Veronica - 31 december 2017 00:36

 

 

2017 och min satsning mot Ironman!


Då jag inte skrev någon race report efter Ironman i Kalmar så får jag väl slå till och skriva min första årskrönika ever!!!

Vad skriver man, hur detaljerat ska det vad, ordbajseri, förskönar eller överdriver man… jag gör det på mitt vis rätt eller fel men äntligen ska jag skriva, mest för min egen skull. Ärligt talat har jag läst väldigt få race reports och jag tror jag aldrig läst en årskrönika (Ami, om du skrivit en har jag såklart läst den *ler*).


Alla som känner mig vet att jag älskar att träna och då spelar det ingen roll VAD som ska tränas, jag gillar det mesta. Jag har genom åren upptäckt att jag är uthållig och gillar att plåga mig själv, helst i flera timmar så därför passar uthållighetssporter mig perfekt.

Jag är också väldigt lätt att få med på nya upptåg, utmaningar och rena idiotgrejer, som det här med Ironman! Jag är verkligen korkad. Mitt största fel är att jag inte kan säga nej. Så när maken tillika coachen föreslog att vi skulle göra en IM efter avslutad superklassiker satt jag där som en nickedocka och sa -JA!

Det där ”JA:et” har jag fått kämpa med i ett år. Det har mestadels varit väldigt kul men också tufft och några tårar har trillat, inte för att jag kraschat på cykeln utan för att det var så jäkla svårt att lära sig crawla. När jag tränade för superklassikern så kunde jag träna grenspecifikt i flera månader och bara lägga fokus på tex cykeln, nu skulle jag helt plötsligt träna 3 grenar samtidigt plus styrka. Helst 2 pass per gren och vecka!! Det har ju inneburit 5-8 träningspass per vecka. Så skönt att jag har stora barn och en make som sköter all markservice och då menar jag alltid. Ibland har det varit mindre kul att kliva upp lördag och söndagmornar när alla ligger och sover för att själv hoppa upp på en stenhård sadel och nöta mil efter mil i timmar, men det mottagande när man kommer hem och får en fantastisk middag serverad och en vad-du-är-bra-dunk i ryggen är obetalbar.


Självklart skulle vi köra några testlopp innan själva jungfruresan i Kalmar. Vi började med Coltings lopp i Borås i juni och min första semesterdag inleddes med en halv IM. Jag hade mentalt förberett mig på väldig kuperad cykling och så blev det, det var helt sjukt kuperat, hur kan det finnas så mycket berg i just Borås? Löpningen var platt och fin jag mådde fantastiskt bra efter avslutat lopp. Där emot är jag fortfarande ganska kass på att simma, men jag crawlade iaf alla 1900 metrarna även om jag nästan var sist upp ur vattnet. Tur att simningen är första gren i ett triathlon så jag kan cykla och springa om några av de andra tävlanden, det ger en jäkla kick 😊

Har ett alldeles egen träningscamp i Spanien dit for jag med coachen och sonen för 3,5 veckas träning i 30 graders värme. Jag cyklade i bergen och sprang i sanden, simmade i det sjukt salta vattnet och behövde inte äta några salta chips. Semestern närmade sitt slut och 4 veckor med ”ledighet” avslutades på bästa sätt i Vansbro. Förra året (2016 ) gjorde jag och Ami vår första halva IM i just Vansbro som ett litet test för att se om vi skulle klara av ett sådant lång lopp så årets utmaning var ju att slå förra årets tid 6.37.12 Det var galet varmt den här dagen och löpningen var tung, så fick jag äntligen kred från träningen i Spanien. Jag gick över mållinjen på tiden 6.22.40 och en 16:e plats av 42 i motionsklassen.

Året har speglats av träning och åter träning, ingen alkohol och bra mat, dessutom bytte jag jobb och arbetsgivare i mars. Varför inte köra ”all in” när man ändå är på G.


Ca 2 veckor innan race var jag tydligen inte så kul att leva med, coachen hade sagt stopp till hård träning och en rejäl nedtrappning inleddes, det bara kröp i kroppen och vi hade olika åsikter om hur lång en formtoppning skulle vara, tydligen är man inte så ung längre.

Egentligen har jag inte varit speciellt nervös utan istället väldigt fokuserad. Jag har aldrig tvivlat på att jag inte skulle fixa det, jag har inte nojjat över utrustning eller väder. Det blir liksom som det blir och jag har gjort det bästa möjliga utav mina förutsättningar. I bilresan till Kalmar tror jag Ami kollade 5 olika väderappar i sin telefon var 10:e minut, jag kollade aldrig vädret…. Vi är alla olika och förbereder oss på olika sätt. Jag klev nog in i min IM bubbla 1-2 veckor innan start och förberedde mig på mitt sätt. Denna gången läste jag faktiskt både IM-kompendiet och kollade in banan innan start vilket jag inte gjort vid andra race eller tävlingar. Det har ju trots allt funkat det med… om Smågan kommer före eller efter Mångsbodarna spelar ingen som helst roll för mig bara jag vet hur långt jag ska skida eller cykla.

Så kom den stora dagen och kvittot på årets träning skulle kvitteras ut.

Att stå där på startlinjen kl 07.00 på morgonen och veta att man inte är klar förts mörkret faller tillsammans med tusentals likasinnade lyssnandes på nationalsången och ”just i dag är jag stark” av Kenta var riktigt mäktigt!

Då vi började med 3900 meter simning i Östersjön ställde jag mig långt bak i ledet och tänker att jag kommer cykla och springa om dom som ställer sig längre fram och som kommer gå ut för hårt i början, min plan är som alltid – ett jämt och stabilt tempo rakt igenom och absolut inte ryckas med i andras framfart, dom flesta får sota för det senare under dagen.

Simningen går bra trotts en del ”material” strul de 500 första metrarna, glasögonen läcker!!! Jag måste stanna 4-5 gånger och tömma glasögonen och räta till dom, livrädd för att tappa mina linser men tillslut sitter dom där dom ska och jag kan simma på.

Så är det dags för min starkaste gren, cykel. Kastar mig upp på min vita fina El Torro och trampar iväg. Jag fattar ingenting, cykla som är så kul och som jag kan är bara så sjukt tungt och det blåser något helt galet, det är tametusan motvind på hela Öland. På Alvaret funderar jag alvarligt på att kasta cykeln åt h-vete, jag skriker åt mig själv att trampa, jag kommer knappt framåt!

Efter 18 lååååånga mil får jag äntligen kliva av cykeln och en herre som jag passerar ger tummen upp och säger att vi kommer klara det! Kommer vi? Jag tar inte ut någon seger i förskott det ska ju springas ett maraton innan vi är klara, ett maraton! Jag har aldrig sprungit ett maraton förut men nu ska det tydligen ske. 42km runt om i Kalmar med en fantastisk hejarklack och festande människor gjorde det möjligt. När jag passerar mållinjen på Stortorget i Kalmar och publiken skriker -YOU ARE AN IRONMAN vill jag stanna tiden, allt är så overkligt, lilla jag, har jag verkligen fixat det -Yepp, I did!!

Veronica Holmlund 13:43:43

Jag är stolt och lycklig, jag är så glad över att min make och son delade denna dag med mig och hejade fram mig hela vägen till mål. Jag är också väldigt stolt över min vän Ami som gjort denna resa tillsammans med mig, hon som alltid har planerat och haft koll på tider, boende, träningar, tävlingar, föreläsningar och mycket mer. Vi är två riktiga Ironman och jag har speglat mig i glansen av min medalj under hela hösten. Jag har legat på latsidan och tagit det chill, kanske lite för mycket chill…? Visst, jag har sprungit en del, kört lite styrketräning och åkt rullskidor men på tok för lite med tanke på 2018 års utmaning….. Vasatrippeln!!!

JA, det är tydligen så. Ami har bestämt att vi ska köra vasatrippeln och som ni redan vet kan jag inte säga nej så här sitter jag som en nickedocka igen och säger JA, det gör vi.

Men är men en Ironman så kan man väl leva på de meriterna ett tag till 😊


Önskar er alla ett Gott nytt år och ett fantastiskt 2018

Av Ami & Veronica - 1 oktober 2017 09:10


Ami:


Fallet efter Ironman har varit långt, djupt och snabbt. Rakt ner i betongen. Men låt oss börja från början när lamporna slocknat och adrenalinkicken klingat av...


 

Att komma hem efter en Ironman är fantastiskt. Överallt finns det människor som dunkar en i ryggen, grattar en och är imponerade. Och man glider liksom fram på det, med sin finisher-tisha på jobbet, skryt-ryggsäcken på ryggen i tunnelbanan. Men inombords har jag känt mig som en stor bluff, som en hycklare. Varför i hela friden då? Jo, för min känsla efter loppet var mest "jaha, det var det. Det var ju inte så farligt...". Och så tycker folk i ens omgivning att man är helt amazing fast man kan själv inte se det. Jag var aldrig nära döden under Ironman, ja jag grät två gånger och kände att jag inte ville mer men det var aldrig som känslan under Vasaloppet där jag av hela mitt väsen ville försvinna från jordens yta, villa bokstavligen lägga mig ner i snön och förfysa mig till döds. Nej, detta är en mycket märklig känsla när man själv inte riktigt känner att prestationen överensstämmelser mellan min egen upplevelse av den och folks syn. Svammel ja jag vet, men jag kan inte beskriva det bättre än så här. Och ju längre tid som gått efter Ironman desto större bluff känner jag mig, speciellt nu när jag tappat  all min mojo.


Efter Ironaman kändes kroppen helt ok, mest ungefär som om man kört ett lite hårdare benpass på gymmet. Och så lite stel i axelpartiet. Inte värre än så. Jag hade ju också fyra tävlingar till på agendan innan jag skulle på höstvila så fokus gick liksom direkt mot det. På onsdagen gick jag ner till sjön och crawlade en kilometer i fullständig harmoni med vattnet, spegelblankt, kravlöst, härligt. Dock vaknade jag upp på torsdagen med en olustkänsla i kroppen och riv i halsen. Nåt står inte rätt till... Lite risky inför lördagens Ironhen...


Ironhen lördag 1 vecka efter IM

Ironhen är ett grannskaps-triathlon med en si så där 20-talet anmälda. På skoj liksom. Tidtagningen fick man sköta själv och funktionärer var barn och föräldrar i området. Vi anmälde oss till det utan att egentligen inse vad det handlade om. Det var ändå 500m simning, 3 mil cykel och 7 km löpning, alltså ett mellanting mellan sprint och olympisk distans och således inget man tassar runt helt opåverkad. Veronica hade känningar av sina hälsenor efter IM och tog på sig supporter-kepsen istället. Jag själv var fullständigt korkad och körde på i ett rasande tempo och körde slut på mig fullständigt. Blev toksjuk efter det... Men det som var himla kul var att det visades sig verkligen att man som triatlet kan behärska alla genar jämfört med "normal" duktiga elitmotionärer som är bra på kanske löpningen endast...


 

Blev som sagt sjuk efter detta och tränade ingenting alls under veckan. Tyckte mest synd om mig själv och fallet från Ironman-tronen hade inletts. Jag bara åt och åt och åt och tyckte synd om mig själv...


Tjejmilen 2 veckor efter Ironman

Jag hade ju vunnit startbiljett till tjejmilen och då var det ju liksom bara att springa av det. Och det var verkligen så det kändes. Jag åkte ensam in, sprang milen och åkte ensam hem. Och det var det hela. Jag var omotiverad, sjuk och höll igen tempot. Ville mest bara tassa runt och få det överstökat. Det var ju "bara" milen. Fort gjort liksom. Man har ju blivit helt jäkla snedvriden när det gäller avståndsuppfattning. Allt som kräver under 10 timmars kraftansträngning är en baggis liksom... Tog mig runt milen och klarade mig dessutom under timmen fast jag hade ingen riktigt koll på i vilket tempo jag sprang i. Under förutsättningarna helt ok..


 


Sen lyckades jag ändå kurera mig så pass att jag såg det som en möjighet att ta itu med utmaningen som skulle följa helgen efter med dubbla tävlingar, alltså både lördag (halvmaraton) och söndag (Velothon 160km cykling). Veronica hade börjat känna sig bättre i hälsenorna men sämre i allmäntillstånd och var tveksam om hon skulle komma till start i Velothon. Men innan dess skulle jag tassar runt ett par mil i Stockholms innerstad.


Stockholm Halvmarathon (2.1 mil) lördag 3 veckor efter Ironman

Vann ju även en startplats till halvmaran och tänkte att då måste jag ju springa liksom. Fast inte alls i slag för det kan jag säga. Inte 100% fysiskt återhämtad varken efter Ironman eller efter den mancold jag drabbats om. Men framförallt inte mentalt återhämtad eller snarare re-charged. Bara tom helt enkelt. Men tassa runt en halvmara ska jag ju göra liksom ba... Och med tanke på att jag dessutom skulle cykla Velothon 160 km dagen efter som var inställningen och målbilden "lugnt och fint". Och det gick lugnt och fint. Lite snabbare i början av loppet, började efter någon mil känna att kroppen inte riktigt kände att detta är ok. Så då slog jag av på tempot, tassade på i maklig fart för att bara ta mig i mål och vara i hysat skick inför morgondagen.


Och visst, i mål kom jag. I min "skryt-tisha" med Ironman-finisher på bröstet. Dock långt ifrån någon IM-känsla. 2 timmar och 13 minuter tog det. Långt ifrån mitt rekordår 2015 när jag kom under två timmar. Och det är liksom måttstocken oavsett förutsättningar. Allt annat är dåligt liksom...


Velothon Stockholm 160 km söndag 3 veckor efter Ironman

När klockan ringer as-tidigt på söndagmorgon och jag måste släpa mig upp ur sängen protesterar hela mitt väsen. Kroppen värker och huvudet skriker "NEEEEEJ! Va fan sysslar du med???" Men koppla på pannbenet bara, kliv upp, ner i cykelkläderna och mitt cykelsällskap svänger upp på uppfarten till mitt hus. Veronica var tvungen att avstå även detta lopp då hennes post-ironman mancold ställde till besvär. Så det blev jag och mitt skottska lok från HLL tillsammans med två ytterligare krigare från det sällskapet, grabbar jag cyklat ihop med under bl.a Skandisloppet.


Starten gick på Ringvägen vid Zinkendamm och allt gällande Velothon har varit en snackis i media följt av en massa protester. Kan själv tycka att det inte var något vidare att starta där inne mitt i stan, trängt och omys liksom. Men iväg kom vi, fyra kämpar. I maka takt avverkade vi mil efter mil. Min kropp svarade inte alls, benen ville liksom inte mer. Kunde hänga med hyfsat på flacken och nedför men vid varenda minsta lilla uppförslut halkade jag efter. Men mina resekamrater misströstade inte, de var nöjda med en behaglig tur i september-solen. Första halva var det dock en hel del motvind men i det stora hela hade vi ändå fint väder. Över förväntan.


 

När vi var nere i Nynäshamn och vände kändes allt faktiskt ganska okej. Vi fick nu medvind och kunde öka farten. Halkade forfarande efter i uppförsbackarna men vi höll ändå hyfsat bra fart totalt sätt. 


Men så plötsligt efter 10 mils cykling kommer den sk "kvastbilen" och stannade vid vår sida. En engelsktalande kille lutar sig ut ur fönstret och hojtar till oss att vi missat cut-off tiden och inte fick fortsätta. Va??? Så jäkla sakta har vi väl inte cyklat??? Och som jag förstått det så borde vi ha minst 30 min tillgodo vid nästa depå. Vad fasen gör vi nu? Jag blev så himla himla ledsen. Detta var ju mitt fel. Mitt fel att killarna inte skulle fullfölja. Mitt fel att de inte skulle få nån medalj. Tårarna brände bakom ögonlocken. Fy fasen! Kvastbilen sa till oss att vänta in bussen som skulle hämta oss. Vi valde istället att cykla vidare till nästa depå och i så fall kliva av där. Mycket molokna och mina tårar rann, uppgivna, besvikna och lite arga. När vi väl kommit fram dit står kvastbilen kvar där och vi frågade en funktionär hur vi kunnat missa tiden. Då säger hon bara att så länge vi är framför bilen är det okej. Eh??? What??? Är vi inte ute ur leken än? Så ger sig kvastbilen av och vi konfererar lite snabbt i gruppen. Jag lägger in en brasklapp, kommer kanske inte orka. Åk ni andra. Men de vill inte lämna mig. En för alla, alla för en. You guys!!! Omtanken gav mig en styrka som jag inte visste fanns kvar. VI KÖR!!! Och upp på cykeln i en vansinnig jakt på att komma om kvastbilen påbörjades. Efter någon mil eller två ser vi den och lyckas passera. Vilken seger!!! Vi jublar och trampar på i ett rasande tempo. Sista milen var det ändå slut. Slut på kraft och all energi var tömt. Två av grabbarna cyklade på, en hängde med mig och peppade mig i mål. Och i mål kom vi. Fasen i mig. Och medalj fick vi. Och det jag var lite fundersam på var om vi skulle få nån officiell tid eftersom vi då tydligen missat nån cut-off tid men vi fick tider också. Undrar ju verkligen vad kvastbilen sysslade med...


 

Sen var det slut. Jag har fullkomligt rasat ihop. Varit extremt fullt upp med annat. Dels påbörjat ett nytt jobb 1 september och dels hjälpt min pappa att flytta ur sin jättestora villa till en liten lägenhet, speciellt krävande då han ett par veckor innan ironman råkade ut för en allvarlig bilolycka med flera ryggfrakturer och thoraxskador. Sen skulle vi få hjälp att tömma resten av huset av en firma som plötsligt avsade sig uppdraget så det fick vi lov att göra själva. Men som tur är har jag ju vänner som hjälpt mig och framförallt har Veronica ställt upp mer än vår Ironmaniacs-relation någonsin skulle kunna begära. My "sister-from-another-mister"    .  Sen har jag själv bara kört huvudet under armen och kört på hejdlöst, vecka efter vecka efter vecka. Först 2 månader efter ironman fick jag för första gången vila. Helt fysiskt och mentalt utmattad. Ett vrak. En spillra av mitt ironman-jag. Och gått upp 4 kilo. Bara ätit en massa skit. Hejdlöst. Och absolut ingen träning. Sen blev jag sjuk igen. "I am an ironman". Eh? Jo, jag tackar jag. Mer som "I was an ironman"... 


Men man sjunker bara till botten, aldrig längre än så. Och därifrån är den enda vägen upp. Och nu är det dags att plocka fram huvudet som legat under armen. Ta några ordentliga andetag och se framåt. Komma tillbaka till en sund livssituation med bra kost och mer rimlig träningsmängd. Och det känns kul igen. Är taggad nu. Jag tog mig igenom de här post-ironman månaderna med extremt stress-påslag och kommit ut på andra sidan. Jag är nog en ironman ändå, en ironman på insidan. Så då kör vi. Nystart eller kanske snarare bara en fortsättning   ...

Av Ami & Veronica - 22 augusti 2017 17:06


Ami:

 

Då var dagen D här. Herre jäklar!  Har ett år gått så himla fort??? För fort!!! Så jäkla mycket träning som ligger bakom denna dag, så mycket svett, blod och tårar. Och pengar... he he. Vi har lärt oss crawla och jag har lärt mig cykla racer, ja till och med skaffat mig en egen karbon-hoj bara så där liksom. Springa kunde jag ju innan förvisso men knappast på ett triatletiskt sätt. Tre halva ironmandistans-tävlingar har vi genomfört och nu var då dagen äntligen här.


Pre-race

Klockan skrällde 04:30 och det kändes precis som man just gått och lagt sig. Fast det blev nog ändå en 6-7 timmars sömn och det är ju mycket väl godkänt. Öppnar dörren till stugan och tittar ut i mörkret. Men va in i helvete!!! Ös-regn! Och värsta stormvindarna. Holy crap!!! Det som INTE fick hända med vädret är ett faktum. Som om en Ironman i okej väder inte skulle vara utmanande nog. Hua! Coachen körde in oss strax innan fem och när vi åker över Ölandsbron så känner jag verkligen de där "NEJ JAG VILL INTE"-känslorna. Regnet slår mot vindrutan på bilen och det är väl en si så där 14-15 grader.


 


Framme vid tävlingsområdet sker dock miraklet. Ja, det är nästan så att man blir lite religiös. Himlen klarnar upp och det slutar regna. Och sakta sakta går solen upp över Kalmar. Tack tack tack tack herre   . Vi går till våra cyklar, fäster fast diverse födoämnen som förhoppningsvis ska ta oss runt de 18 milen. Jag själv tejpar fast två påsar på ramen med en solbulle i varje. Blir lite full i skratt när det verkligen ser ut som två pungkulor som hänger och dinglar på cykeln   . Barnslig? Ja okejdå, men det har man väl rätt till arla morgonstund innan ens livs fysiska prestation. Då kanske man faktiskt inte är så jäkla vuxen och mogen... Vi kollar in våra utrustningspåsar också och jag slänger ner en solbulle i löppåsen också. Nu så. Är vi redo, eller iaf så redo man kan vara under dessa omständigheter. Så i sakta mak tillsammans med ca 2500 andra superspända triatleter börjar vi vandra ner mot hamnen och starten av Ironman Kalmar 2017.


Simning 3860 meter - 01:36:06

Simningen är väl det momentet som de flesta nojar lite över och som jag själv har spökat runt med. Men nu vid startlinjen känns det faktiskt ganska bra. Loppen i Vansbro har förberett mig väl. Simningen på Ironman startar genom en så kallad självseedning där man ställer sig i kö utifrån förväntad simtid med första tid under 50 min och långsammaste tid 2:20. Veronica och jag har diskuterat detta och vänt och vridit på tider hit och dit åt alla möjliga och omöjliga håll. Men slutligen bestämde vi oss för att jag skulle ställa mig i 1:30-gruppen och hon i 1:45-gruppen.

Så börjar det! Det blir alldeles tyst och en tjej sjunger nationalsången så vackert så det knyter sig inombords. Herre jävlar. Det är NU det händer. Efter nationalsången drar Kenta igång med "just i dag är jag stark". När han sjunger "jag har väntat så länge på just denna dag..." fäller jag en tår eller två. Det är nu nu nu. Tittar runt omkring mig. Några ler, andra ser otroligt sammanbitna ut. Alla är vi fokuserade på en enda sak, att påbörja resan mot mållinjen med det första hindret precis framför oss: simningen i öppet vatten... Så går startskottet och under 15 minuter ringlar sig ormen av neoprenklädda triatleter ner mot öppningen vid kajen och ner i det svarta vattnet.


 


Vattnet känns helt okej, perfekt temperatur faktiskt. Jag stiger i och börjar sakta crawla mitt i smeten. Det går ganska lugnt och behagligt. De allra flesta deltagare ligger redan i vattnet framför så det känns inte så trångt. Jag får ganska bra utrymme och simmar med långa lugna crawltag, följer några bra fötter. Det känns bra! Detta ska nog gå vägen.


 


Simbanan år först rätt ut i havet och första vändan var "med-vågigt" om det låter förståeligt. Den vändan var låååång. Simma simma simma. I lugna tag. Men känslan var ändå att man aldrig kom framåt. Jag hade iaf hamnat i rätt grupp, simmade om några få, blev omsimmad av några få, men i det stora hela ganska stabilt runt omkring. Sen plötsligt känner jag något slajmigt i handen. EN JÄKLA MANET!!!   HERRE JÄVLAR! DET FINNS MANETER HÄR!!! Jag har typ värsta manet-fobin och det hade helt gått mig förbi att det faktiskt finns maneter i Östersjön. Inga brännisar, jag veeeet. Men en manet är en manet och tillhör släktet sjömonster, punkt! På min gps ser man en rejäl hastighetsökning på någon hundra meter, det är skräcksimning efter manet-attacken. Vågade inte riktigt titta ner i vattnet efter det, lossades bara att denna händelse inte alls inträffat...


Tillbaka-simmet var lite tuffare. Då slog vågorna över en ganska ordentligt. Tacksam nu efter alla kilometrar i stökigt vatten i Dreviken hemma. Inte kul, men det vållade heller inga större problem. Efter lite mer än 2 kilometers simning vände man in mot kajkanten och simmade utmed kajen där det stod massor med folk och hejade. Då blev det lite trängre. Speciellt trångt blev det när vi skulle simma under en bro. Där får jag världens smäll över munnen. Fick för mig att jag fått en rejäl armbåge men coachen som sett händelsen då han stod precis på bron sa att det var en riktigt karatespark från en bröstsimmande medelålders man med MMA-skills. Jag blev lite chockad av slaget men när jag kände att det inte tagit över ögonen och att glasögonen var opåverkade blev jag mest lättad över detta. Man är ju rätt störd, bara glasögonen inte läcker liksom...


Sista hundringarna simmades in i en ganska grund kanal in mot stan. Är snackar vi att vi simmade rätt in i en kloak. Fullt med sjögräs och gyttja. Tänk bara hur ett par tusen simmare innan mig har dragit upp dyn från botten. Hörde om en tjej som lyckats svälja vattnet och börjat spy som satan. Hua! Med jätte-stängd mun simmade jag de sista skälvande metrarna in mot rampen. Fast mark under fötterna!


 

JAG HAR KLARAT SIMNINGEN PÅ EN IRONMAN!!!   Och crawlat hela vägen! Vem hade kunnat tro det för drygt ett år sedan när vi klev ner i bassängen för vår första lektion på crawlkursen... Tittar på min klocka som visar 1timme 36 minuter. Yes! Fasen vad bra! Kliver upp på mattan, får direkt en mugg vatten i handen och order om att skölja munnen. Går också genom en dusch för att få bort all gyttja som vi deltagare tydligen var helt indränkta i när vi klivit upp ur vattnet.


T1 växling simning till cykling - 05:48

Upp på den röda mattan in mot damernas område. Himla skönt att vara kvinna på Ironman-tävling. Gott om plats och ingen trängsel. Får tag på min blå påse med cykelsakerna i och in i ombytestältet. Av med våtdräkten, torkade av ansiktet med min vita handduk som blir helt svart av gyttjan jag hade i fejset. Så på med strumpor, skor, handskar och hjälm. Ner med simgrejorna i den blå påsen och kasta påsen i drop-zon. Då så! Ut mot nästa delmoment - cyklingen. 


Cykling 180 km - 07:37:44

Stärkt av den fina simningen hämtade jag upp min cykel och gick bort mot bike out för att påbörja den 180 kilometer långa cykelbanan. Det har nu blåst upp ganska ordentligt och jag inser att cyklingen kommer bli jäkligt tuff. Väljer vid växlingen att sätta på mig en vindjacka för att inte bli alltför nedkyld i den dyngsura tri-suiten. Detta skulle visa sig vara ett mycket smart drag.


 

Cyklingen inleddes med underfär 12 mil på Öland och för att ta sig dit (och därifrån) skulle Ölandsbron besegras. Detta är en unik upplevelse i sig. Du får annars varken cykla eller gå på Ölandsbron, endast biltrafik är tillåten. Nu fick vi cykla. Och över till ön var det helt okej, kanske en aning halt fortfarande efter det kraftiga regnet som fallit på natten och morgonen, men lite vind i ryggen och nedförsbacke den största delen gjorde dessa 6 kilometer som bron mäter, som en walk-in-the-park. Sen började kampen. Herre jävlar! Vi trampade direkt ner mot södra öland på västsidan av ön, sid-mot-vind i många mil. Är nu ännu mer nöjd och tacksam över att jag simmat så bra och fått ett rejält försprång till reptiden på 10 timmar för simning + cykling. Då jag bränt allt krut på cyklingen i de tidigare triatlontävlingarna så var jag väldigt försiktig nu, vilket jag också hade möjighet att vara då jag hade en del extratid tillgodo. Vi cyklade förbi Färjestaden där maken och dotter stod och hejade. Perfekt med en stor skopa kärlek och energi inför denna kraftansträngning i snålblåsten. Jag väntade dock hela tiden på att Veronica skulle komma susande, var sjutton är hon? Det har väl inte hänt nåt i vattnet? Eller nåt med cykeln? Hon borde vara ikapp för länge sen... Tranpar på i maklig takt. Det är inte speciellt kul nu. Börjar tappa sugen. Jäkla jäkla jäkla vindhelvete! Och så har de fasen gödslat varende centimeter av åkermark på ön. Jädrans vad det stinker    Men så svänger vi runt södra delen av Öland och börjar arbeta oss uppåt på östsidan. Nu känns det lite lättare igen. En aning mindre vind och det är en så himla mysig miljö vi cyklar igenom. Mycket folk ute och hejar. Kul!


Sen kommer bestraffningen från HELVETET!!! Vi tar av rätt över ön, rätt över Alvarets hedmark och möts av den absolut värsta motvind jag någonsin cyklat i. Och med högsta plantan på ön på typ 3 cm finns det inget skydd alls mot vinden. Jag får i prinicp stå upp och trampa för att överhuvudtaget komma framåt. Men jag ser att alla andra runtomkring också sliter. Det är så jävligt att jag gråter en skvätt. Hur sjutton ska jag kunna ta mig genom detta? JÄKLA SKIT-Ö   . Men jag tar mig igenom detta också och kommer fram till västsidan igenom och kan vända uppåt mot familjen som står och väntar, och mot Ölandsbron för att ta mig över mot fastlandet för att ta mig an de sista 6 milen. Vid Färjestaden står familjen fortfarande och hejar. Jag stannar till en kort stund för att pussas lite, tanka lite mental energi och för att uppdatera mig om Veronica. Var är hon? Tydligen hade vi checkat in vid vätskekontrollen vid 5.5 mil ganska exakt lika och i den kontrollen tog jag ett kort stopp på bajamajan. Hon måste ha passerat mig precis när jag slog en drill. Det lustiga är att hon i detta skede inte heller har någon aning om var jag är och är lika förundrad över att hon inte kommit ikapp.


Så var det återresa tillbaka till fastlandet och trampa över bron igen. Denna gång var det inget skämt alltså. Full motvind i stormstyrka. Denna resa har jag verkligen fått för mina synder. Jag håller så hårt i styret också för att inte kastvindarna från sidan ska slå omkull cykeln. Mina händer värker. Blä! But even this dragon will be slayed...


Så fastlandet igen och in mot växlingsområdet där vi skulle vända runt för att ge oss iväg på de sista 6 milen runt omkring Kalmarområdet norröver. Vid rondellen där vi skulle runda var det ett jäkla drag, fullt ös på både speaker, högtalare med musik och sjukt mycket folk. Laddade massor med energi där, och det blev inte sämre av att coachen och Veronicas son stod där och hejade. yes. Sex jäkla mil kvar. Hur svårt ska det vara...?


 

De sista sex milen skulle dock visa sig vara lika jävliga som de genom Alvaret. Motvind de första tre milen norröver. Får ont i ena foten men så blir jag kissnödig. Besöker Bajamajan i en av vätskekontrollerna och då känns allt tipptopp igen, smärtan i foten är spårlöst borta. Dessa långlopp är så extremt märkliga när det gäller tvära kast mellan känslor. Men underbart är kort. När det "bara" är två mil kvar och jag börjar kaxigt konstatera att detta går enligt plan blir hela himlen svart och det börjar vräka ner. Regnskuren är så häftig så att det nästan går över till hagel. Snabbt drar jag på mig vindjackan igen som jag tagit av mig på Öland då det var lite mer lovely väder. Vinden vänder och levererar en djävulsk motvind även ner mot centrala Kalmar och tävlingsområdet. Detta är ju inte sant! Vi har säkert, utan att överdriva haft motvind i säkert 80% av vägen. Jag som HATAR vind. Bläääää!!! Sista milen är illa. Nu måste jag gräva djupt, djupt inombords. Vill inte mer. Snälla! JAG VILL INTE MER! Hur fasen ska jag kunna springa ett maraton efter detta? ETT HELT JÄKLA MARATON??? Men allt har sitt slut, även helvetet tydligen, regnet avtar lika plötsligt som det kom (sååå himla onödigt...), solen ler igen och jag svänger in mot växlingsområdet och coach med son ivrigt påhejande.


 

Jag hade verkligen sparat på krutet. Det var en himla tur att jag simmade så bra som jag gjorde och hade en hel del tid till godo. Om jag hade nyttjat maxtiden på simningen hade jag inte klarat reptiden för cyklingen och således inte fått fortsätta. Men det var förvisso även så att jag cyklade lugnare också eftersom jag hade kontroll på tiden. Men sammanfattningsvis med cyklingen är att det var sjukt jäkla jobbigt och att Öland inte är mitt favvo-ställe alls efter den extremt ogästvänliga behandlingen.


T2 Växling Cykling till Löpning - 04:53
Lämna cykeln och stappla in mot röd kasse med löpgrejor och in i omklädningstältet för andra och sista gången. Känslan är smutt. Helvetes-cyklingen är över. Vi är några tjejer samtidigt i tältet och alla ruskar på huvudet ett gemensamt samförstånd, cyklingen var jävlig... Men nu är det glömt och förlåtet. På med löparskor och triatlon-skärm. I med cykelgrejorna i den röda påsen som kastas i bag-drop. Bort med alla spår av cykel. I med en solbulle och så ut och påbörja 42 km löpning, ett helt maraton...

Löpning 42 km maraton - 05:24:43

Löpningen sker på en bana som ska springas tre varv innan man får vända inmot stortorget och målrakan. De första stegen in mot vändan inne i stan känns fantastiska. Man springer i en mittränna av kravallstaket med helt galet sjukt mycket folk som hejar, skriker ens namn som står på nummerlappen, applåderar och gör high five. Kalmar, ni är ju bara helt crazy på ett fullständigt fantastiskt sätt. Sträckan genom stan sker dock i stor del på kullerstenar vilket var jäkligt ansträngande för ryggen. Börjar krampa och göra ont. Alltså shiiiit. Ont redan nu? Bara efter 2 kilometer...? Hur ska jag klara 40 till...? Men så kom man ut ner förbi hamnen där vi simmat för en si så där 10 timmar sen och slät asfalt. Det flyter på. Inga problem alls. Jag springer lätt och avslappnat. Himla skönt faktiskt. Är förvånad och glatt överraskad över hur himla bra allt känns. Strax innan jag kommer fram till hamnen dyker vår nye bekantskap med alias "fet eller triatlet" upp. Hejar, peppar och springer utanför kravallstängslet. Känner hur det fyller mig med energi. Tack Pierre   


Så förbi rondellen där vi tidigare cyklat och ut ur stadskärnan och in genom villaområdena. Då får man känna Kalmar-stämningen på riktigt. I varenda villaträdgård, på varenda liten gräsyta längs hela löpbanan står, sitter, ligger det folk. Stereoanläggningar överallt som pumpar ut musik. Festande, glada, skrikande och hejande människor var man än springer. Det är helt galet! Det sägs att Kalmar har världens bästa Ironman-publik och det tvivlar jag inte på. Varenda kotte i Kalmar festar. I en villaträdgård har ett stort sällskap kräftskiva och festdeltagarna står och hejar på oss med kräfthattar och hakklappar. Crazy!


Så svänger vi av och in på en idrottsarena (Fredrikskans? Kalmars fotbollslags gamla arena kanske...?). Där finns det tre vägar att springa, en för varje varv man är på. Man springer igenom något som påminner om spärren i tunnelbanan där en superentusiastik funktionär trär det första bandet runt handleden. Jag har ett gult band! Alla som jag mött längs löparbanan har haft gula band, och många har också haft gröna medan jag inte haft något. Men nu är jag en av dem, en av dem med armband.


Så igenom stan igen och där de lyckliga snabba får springa rakt fram mot röda mattan och upploppet där de supercoola speakerna skriker "you are an ironman". Vi som ännu inte förtjänat titeln tar höger för att ge oss ut på nästa runda.


 

Här står familjen och hejar. Äskade unge   . Älskade make   . Blir lite tårmild. Har ju sprungit över 1.5 mil och det känns i benen och kroppen. Kullerstenen kräver sitt pris. Leder och ligament ger sig till känna. Har hållt på i sjukt många timmar nu...


 


Men jag vet nu att det kommer att gå. Första varvet gick i ett fantastiskt bra tempo för mig betraktat och jag kommer att klara rep-tiden med god marginal även om jag måste gå resten. Men jag måste inte gå, inte än. Familjen har pumpat mig med energi. Publiken pumpar mig med energi. Så ut i villaområdena för den andra rundan. Funktionärerna är lika entusiastiska, publiken är om något ännu mer entusiastiska (allt medan festandet tilltar så klart...). Så är det in till idrottsarenan igen och jag får springa i mitt-spärren. Tar mitt gröna armband som värsta OS-växlingen. Yey! Bara ett kvar sen är det över...


In till stan igen som fullkompligt kokar. Det har börjat skymma nu vilket gör stämningen ännu hetare. Passerar vägskälet där målgången skiljer sig från varvningen. Tar återigen höger. Vi är inte många nu som tar av åt det hållet. Hör en kvinna skrika mitt namn, vänder på huvudet och upptäcker att det är självaste Emma Igelström som hejat. Springer ett par kilometer helt starstrucked   . Och så är familjen där också och hejar så klart. Nu har jag inga problem med någonting. Stannar inte ens till utan vinkar bara till dem, knyter nävarma i skyn och ger mig ut i det analkande kvällsmörkret för det sista varvet.


 

Sista varvet blir dock lite tuffare. Har ju ändå sprungit närmare 3 mil. Kroppen börjar sakta ge vika, börjar få nog. Jag går några hundra meter efter varje vätskekontroll nu innan jag tuffar på. Men märker ändå att jag springer om ganska många. Det är många som har problem, många som inte kan springa alls, ja nästan inte ens gå. Det ger mig energi. Och vår publik börjar om möjigt bli ännu mer taggad, på gränsen till kanske lite väl överförfriskad och klappar och hejar endast centimeter från ansiktet. Men var gör det? Här kommer ju en ironman to be. I de mörkare partierna mellan villaområdena har någon (boenden? funktionärer?) tänt upp maschaller. Det har sin fördel att vara en snigel-triatlet. Vi får ju uppleva saker som eliten aldrig får uppleva. Som att springa i mörkret, i eldsken, i diskodunk, längs gångvägar och gator kantade av festande, galna människor.


Känslan är obeskrivelig när jag springer in på arenan för att mötas av en sorts huvudfunktionär som tackar för i år, jag får mitt röda band, mitt tredje och sista. Och nu vill jag passa på att lyfta upp funktionärerna på detta evenemang. Vilka proffs. Om man tycker att startavgiften är en aning saftig, vi kan väl lugnt säga att man får vad man betalar för. Superentusiastiska proffsiga funktionärer på plats timme efter timme efter timme. Vid tredje varvet har de nästan blivit ens nära vänner... Magiskt!


Så ska jag ta mig in den sista kilometern av min ironman. Jag ser på min klocka att jag kommer hinna in innan heroes` hour, dvs den sista timmen man får gå in i mål. Det var mitt hemliga mål. Så klart att klara maxtiden på 16 timmar var huvudmålet, men att klara det under 15 timmar fanns också någonstans där i bakhuvudet. Det ser nu ut att kunna bli möjligt.


När jag varit ute på en liten slinga i stan och vänder in mot huvudgatan är jag helt ensam på banan, ingen i sikte framför eller bakom. Det känns som det bara är jag i hela världen och publiken verkar också tycka det. Längs hela upploppsrakan står det folk överallt och skriker mitt namn. Jag ser den röda mattan i fjärran och strålkastarljuset och målportalen. Springer förbi vägskälet där man fick ta av för att varva. Nu behöver jag inte ta höger. Jag fortsätter rakt fram, precis som de andra gjort före mig. Nu är det min tur! Fram emot röda mattan. Speakern står där och tar emot mig, stannar mig. Jag stannar, fattar inte riktigt vad han vill. Han styr in mig mot M:et i ironman-loggan. Pekar på cirkeln ovanför M-et. Hela publiken tystnar. Alltså tiotusentals människor som bara tittar på mig och som tystnat. Han pekar igen. Och jag tar ett jämfota hopp och landar mitt i cirkeln. Publiken brister ut i ett helt galet jubel. Och så hör jag speakern säga:


ANN-MARI, YOU ARE AN IRONMAN !!!!!!!!!!!!!!!!


 

Sen är resten en aning oklar. Tittar upp på läktaren och tycker mig se Veronica där med min familj men jag är inte säkert. Det är en sån galen ljudnivå och så mycket människor så allt bara blir ett blurr. Jag tas emot av en värdinna som ger mig en medalj, en aluminiumfoliefilt och lotsas in i Athletes garden där jag får min finisher-tisha och guidas kring de fasciliteter som erbjuds. Jag går som i trans. En hamburgare körs upp i fejset på mig   . Öh... nej tack. Kan inte äta nåt... Var är min familj? Hur ska jag hitta dem? En fantastisk funktionär ger mig sin mobil så att jag kan ringa maken. Vi får kontakt och möts utanför. Veronica ser fräsch ut, gick i mål ungefär en timme innan mig. Grymt! Vill inte ha någonting. Vill bara hämta min cykel, mina påsar och åka ut till stugan. Är i ett töcken men i ett ganska okej töcken. Mår inte dåligt, har inte ont. Är bara helt utpumpad, överväldigad och slut.


 

Sluttiden blir 14 timmar 49 minuter och 14 sekunder. Gott och väl under den "hemliga" måltiden på 15 timmar. Är så jäkla nöjd och stolt över mig själv. Framförallt att jag klarat av att bita i med träningen det här året. Jag har tränat mer än jag någonsin tränat i hela mitt liv. Klivit upp tidigt varenda jäkla lördag och söndagmorgon, gått till simhall, skuttat upp på cykel och så vidare och så vidare. Visst, med en himla massa dippar, ångest och jävligheter. Men ändå upp på hästen igen. På´t bara. Jag betalade priset, gjorde jobbet och jag belönades med det finaste.


 


Och så är jag så himla glad över att vi båda klarade det. Vi som slitit tillsammans i ur och skur, som tävlat mot varandra i allt fast "det är ingen tävling"   . Det hade varit fan om bara en av oss klarat det. Men nu blev det inte så, vi är båda en Ironman, så jäkla grymma! Och det finns ingen annan som skulle ha kunnat fått mig hit eller som jag velat göra detta med mer än min partner-in-crime Veronica. Love u girl     . Nu är vi sååå värda lite bubbel...   


 



Av Ami & Veronica - 17 augusti 2017 23:08



Ami:

Idag är dagen då bil, cyklar och Ironmaniacs ska transporteras mot lejonets kula - Ironman tävlingsområde i Kalmar.


Trots rapporter om olycka på vägen, avstängd väg och massor med köer gick det smooth. Ett matstopp hann vi med också, på ett urmysigt litet väg-café som vi delade med en massa andra hugade IM-triathleter.


Väl framme i Kalmar började tidsschemat bli en aning stramt så det blev direkt till tävlingsområdet och registrering. Vilken jäkla feeling. Nu är det på riktigt...


Efter registreringen fick man signa sitt namn på en lista över deltagarna. Ytterligare ett heffa-tecken på allvaret. This is really real!!!


Nu så. På G mot "becoming one". Ett rosa armband för deltagandet och ett grönt för oss rookies, eller IM-virgins som vi tydligen kallas...


Sen direkt ut mot Öland och Kapelludden där vår stuga väntade på oss. Väl på plats efter ca 40 minuters bilfärd och en gigantisk kö inser vi att tidsplanen gått helt åt helvete. Superstressade och irriterade (eller... jag var irriterad medan Veronica bara var jättetrevlig och social som vanligt...). När det var vår tur var det liksom bara "ro hit med nyckeln" till den stackars grabben som stod i incheck. När han försökte förklara var stugan låg och lite annan info hojtade vi bara halvvägs ut genom rummet "vi hinner inte! Vi tar det sen". Och sen i ilfart ut till tennishallen i Kalmar för pre-race meeting och deltagar-banketten.


Pre-race mötet var precis så jäkla pepp som det ska vara. Närmare 3000 triathleter i ett rum som fullkomligt osade av förväntan, nervositet och skräckblandad förtjusning. Mycket info, en hel del klargöranden och så en jäkla jäkla massa pepp.



Vi är redo!

Presentation


Följ två tjejers väg från galen idé och inköp av startplats till målgång vid Ironman Kalmar 2017.

Ami 42 år med mer pannben än fysisk form och talang.

Veronica 44 år med största idrottsintresse cykel och aktiviteter på fruset vatten.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ironmaniacs med Blogkeen
Följ ironmaniacs med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se