ironmaniacs

Senaste inläggen

Av Ami & Veronica - Måndag 15 okt 13:27

Ami:

 


Har under flera år tänkt att jag ska springa Hässelbyloppet eftersom det tydligen är "personligt-rekord"-loppet de luxe på milen, och jäkligt trevlig avslutning på tävlingssäsongen. Så nu i år blev det då äntligen dags. Hade trott att jag skulle vara i mitt livs form och hade seedat in mig i startgrupp 2, dvs de som springer runt 55min. Nu var jag ju ganska realistisk och insåg att det ju inte skulle ske. Men under 60 minuter hade jag varit mer än nöjd med iaf.


 

Dagen till ära visade sig hösten från sin absolut bästa sida med ett helt underbart höstväder och en brittsommar på besök. Termometern visade närmare 20 grader varmt och solen sken som det inte fanns någon morgondag. Härligt! Så egentligen kände jag att resultatet idag inte spelade någon större roll utan det var smutt att bara få ett jättefint träningspass i magiskt höstväder.


Banan var väldigt lättsprungen och stäckte sig över 10km. Var väl kanske inte världens mest upphetsande löpmiljö utan mest runt omkring i bostadsområdena i Västerort. Men väldigt behaglig löpsträcka. De första 5km gick super-lätt. Inga problem alls att hålla ett km-tempo under 5:30. Otroligt snabbt för den här ultralöpar-snigeln just nu... Men så efter 5km var det som att kroppens tempo tackade för sig. Kilometern mellan 5 och 6 gick på 6:12... Sen gick det lite snabbare och jag försökte hålla i ändå även om jag kände att första halvan gått lite för fort för mig. När jag vände ner mot Hässelby IP och ärevarvet in mot mål på löparbanan var jag ganska rejält slutkörd. Men såg ändå att jag skulle komma under timmen vilket kändes som en bonus denna fina dag.


   

I det stora hela, ett jättetrevligt lopp som jag absolut kommer springa igen. Och då med målet att prestera mycket bättre tid, ja att slå personligt rekord på milen (som typ ALLA ju gör i detta lopp...).


Grattis till mina medresenärer Björk som gjorde helt fenomenala insatser i löpspåret och presterade tider som varken de eller jag trodde var möjliga. Det blir times to beat nästa år, akta er bara!!!



ANNONS
Av Ami & Veronica - Lördag 22 sept 18:56

Ami:


Jag har länge velat vandra eller springa Sörmlandsleden och efter att ha vandrat längs Siljansleden ett par dagar frö två veckor sedan fick jag verkligen blodad tand för vandring, och bestämde mig för att äntligen ta mig i kast med att börja beta av de 62 etapperna på Sörmlandsleden. 


Sörmlandsleden är en vandringsled som alltså består av 62 etapper längs huvudleden och mäter 627 km. Det är en rundslinga som löper från Stockholm via Södertälje, Katrineholm, Nyköping och Trosa. Det finns också ett antal anslutningsetapper och rundslingor som har koppling till huvudleden.


Så då var det dags att påbörja denna utmaning och jag tänkte inleda med etapp 1 och 2. Veronica var också taggad och ville hänga på. Så det blev lite buss och lite tunnelbana hit och dit innan vi anlände till Björkhagens tunnelbanestation och starten på Etapp 1.


Etapp 1. Björkhagen - Skogshyddan 8 km

Jag var lite smått oroad över att det skulle vara svårt att hitta men det är till och med skyltat vid nedgången från tunnelbanan. 


 

Det var bara att knalla rakt ut och ned mot Markuskyrkan så inleddes Sörmlandsleden. Mycket väl skyltat med orangea markeringar på träd, trästolpar och lyktstolpar.


 


Första delen av etapp 1 går genom ett ganska väl befolkat motions- och friluftsområde. Hade ingen aning om att detta område ens fanns...! Detta område tillhör Nacka naturreservat.


 

När man travat igenom friluftsområdet går man igenom en golfbana och kommer även fram till golfrestaurangen. Lite tidigt att stanna och fika efter bara 2 kilometer kanske... Istället fortsatte vi framåt längs en grusväg innan sörmlandsleden förde oss rätt in i skogen över stock och sten, och rötter...


 


 


Sen kom vi fram till det som kallas sprickdalskanalen som går mellan Söderbysjön och Ältasjön och där det går en brant trappa. Vi stannar här, tar en banan och bara njuter. Det är så vackert så det gör nästan ont. Jag liksom känner hur min kropp fylls av harmoni och ny energi.


     

Stärkta av allt vackert fortsätter vi framåt över en ganska ordentligt kuperad terräng. Jag hade läst att det rekommenderades ordentliga skor vid vått väder och vi kunder verkligen förstå det då det var ganska ordentligt maffiga rötter som löpte längs stigen, och en hel del sten. Men vi hade bägge våra trail-löpskor så oss gick det ingen nöd på. Inte var det heller något vått väder utan solen tittade fram med jämna mellanrum. Prefekta förhållanden för vandring.


Efter lite mer än halva etappen kommer vi fram till Sandkällan där friskt källvatten strömma ur Stockholmsåsen. Jag passade på att dricka ordentligt och fylla på min vattenflaska, Veronica däremot var lite mer tveksam till kvaliteten på detta vatten.


 

Vi fortsätter igenom skog och mer sandjord under fötterna. Ogillar detta underlag starkt efter Ultravasan. Men så kommer vi fram till vår rastplats och slutet på etapp 1, Skogshyddan. Där var det en jättegullig nybyggd rasthydda med bänkar där vi kunde inta den matsäck som jag för dagen bjöd Veronica på. Kaffe och Oxfilé-baguetter. Det var någon som tyckte att jag var världens bästa vandringskamrat där, he he. Skogshyddan var ett gammalt båtmanstorp där den som tjänstgjorde i flottan fick bo. Torpet står kvar och bär namn efter den som bådde där först, Skog. 


Sen valde vi att skiljas åt då Veronica hade ett annat åtagande och jag ville fortsätta även etapp 2. Så efter att ha fått lift med en bil som precis passerat vinkade vi adjö och fortsatte åt varsitt håll.


Etapp 2. Skogshyddan- Alby friluftsgård  6 km

 

 

Glad i hågen vamdrade jag vidare längs orange-färgade markeringar ensam. Jag vandrar gärna ensam även om det också är trevligt med sällskap. Denna etapp inleddes med lite grusväg innan den gick över till en liten stig utmed hagar och ängar. Solen sken och livet var gott...


 

Det var verkligen behagligt att vandra denna led. Det jag varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att hitta och jag skulle riskera att gå vilse, det var verkligen inte fallet. Hela stäckan var väl utmärkt och det var lätt att hitta.


Efter att ha passerat en hage och lite mer rought skogsstig kom jag fram till Öringesjön och lite maffiga villor ovanför stigen. Men som tur är så är stranslinjen fredad och det är här leden går. Lite fina rastplatser utmed stigen och sjön bidrar till trivseln. Rent och fräsch, välbevarat och välskött.


 

Så plötsligt när jag går runt ett hörn så kommer jag fram till civilisationen. Kommer upp på en asfalterad cykelväg mitt i ett bostadsområde. Vilken kontrast! Så det blev lite asfaltsvandring fram under Tyresövägen och in mot ridskolan.


 

Sen bar det av förbi ridskolan och in i Alby Friluftsområde. Här är det mycket folk i rörelse och ensamheten från etappens början är som bortblåst. Det är skolklasser, ryttare, hundägare och barnvagnspromenerare.


   

Jag har cyklat en hel del mtb i detta område och hade förväntat mig att det skulle vara snabbt överstökat. Men Sörmlandsleden gick inte samma snabba, raka väg som jag cyklat. Istället gick man över bron över våtmarken och in i skogen på andra sidan. Jättefin miljö och överraskande fin vandring.


     

Så öppnade sig terrängen och jag kom ut på lite grusvägar in mot Alby friluftsgård och hela området runt den gården med utegym och picknick områden. Här slutar etapp 2 och etapp 3 börjar. En etapp som jag ska ta mig an nästa gång.


 

Jag är så himla överraskad över allt det där vackra som vi faktiskt har utanför knuten i Stockholm. Helt otänktbart att vi ändå befinner oss i huvudstaden och detta vinns precis i vår närhet. Lite sur är jag för att jag inte påbörjat detta tidigare. Men å andra sidan har jag ju nästan allt kvar, 60 etapper kvar av mys, harmoni och batteriladdning. Så jag avslutar etapp 1 och 2 med en kopp kaffe och lite läsning om etapp 3.


 


Det enda som kan nämnas som lite negativt är att det är lite meckigt för mig att ta mig dit och hem. Buss, buss, buss, t-bana och sen buss igen. Samtidigt som man måste säga att man ändå kan ta sig med kollektivtrafiken till i princip alla etappstarter längs leden vilket är suveränt. Det var också ganska skönt att få sätta sig på en buss efter nästan 1.5 mils vandring och få vila lite och få smälta alla intryck. 


 


Nästa vandring blir etapp 3 Alby Friluftsgård - Tyresta gård vilket är 14 km i ett svep. Jag längtar...!




ANNONS
Av Ami & Veronica - Onsdag 5 sept 16:42

Ami:


Det har tagit lite tid för mig att kunna samla ihop tankarna och sätta mig ner för att skriva en race report från Ultravasan90. Framförallt beror det på att den grundläggande känsla inombords är en känsla av ett enda stort misslyckande detta år, som tyvärr, trots målgång i Mora under den klassiska Vasaloppsportalen efter 9 mils löpning ändå kändes... ja vad ska jag säga   ... bläh bläh bläh. Det blev ingen Vasaloppstrippel för mig i år och det var ju kört redan på förhand, innan sommaren, genom att repet tog mig i Evertesberg under skidorn. Jag trodde att ett genomförande av detta extremt långa och påfrestande ultralopp skulle få mig att ändå känna som jag har gjort en enorm prestation och vara nöjd med det. Och visst... på sätt och viss känner jag ju det, en stolthet över finisher-tishan. Men ändå... också ett stort misslyckande   


Men först vill jag ändå gratulera min partner-in-crime, min sister-from-another-mister och stora fysiska förebild Veronica till sin rosa tisha. Du är så värd den och jag vet att mitt misslyckande inte har varit lätt för dig, och att du haft svårt att ge fullt uttryck för din glädje och stolthet över din bedrift för att inte såra mig.

Love u, du är grym   (och ja, du behöver också göra om allt igen eftersom jag också vill ha en rosa tisha och du måste ju hänga med så klart...).


 

Okej, men då kör vi då. Vad var det då som hände den där lördagen den 18 augusti i Dala-skogarna, i fäders spår...?


Starten

Vi hade ju en sån tur att Veronicas man ville hänga med och få en liten kaka av Vasalopps-feelingen så han var driver, coach, langare och allt mitt emellan. Det gjorde att vi inte behövde strula med buss upp till Sälen utan kunde i lugn och ro skutta (läs krypa) in i bilen kl 03:00 på lördagmorgon för avfärd mot startområdet. Vädret var optimalt, möjligen en aning kylslaget på morgonkvisten men i stort sett perfekta förhållande. Vi var på plats ungefär en halvtimme innan start vilket också var perfekt. Hann med att kasta in drop-bagen som skulle till Evertsberg och en tur till baja-majan. Vi hann även att träffa på Håkon som numera är tävlingsledare för Ultravasan och är en bekanting sedan 2016 när jag deltog i ultravasaläger som han höll i och där jag lärt mig massor. Det var kul att träffa på honom och väldigt inspirerande. Vi dristade oss också att ta ett "målfoto" med kranskulla och kransmas. Med tanke på att de kanske hade gett upp och åkte hem innan vi kommit till upploppsrakan...


 


 Så var det dags att ställa sig i startfållan med alla andra förväntansfulla löpare. Rekordmånga detta året. Kul! Känna pirret i magen, känslan av att man behöver spy och kissa samtidigt men ändå bara vill komma igång och få ge sig av.


 

Och med solen som började sprida ett rosa skimmer över himlen, och speakern som började räkna ner, TEN, NINE, EIGHT, SEVEN, SIX, FIVE, FOUR, THREE, TWO, ONE... Så var vi iväg. 9 mil hade vi framför oss. Herr jävlar, vad har vi gett oss in på???


Veronica och jag tog det väldigt chill i början. Planen var att gå uppför den första backen, ja egenligen gå de första tre kilometrarna och försöka spara så mycket som möjligt på krutet. Vi var många som hade den taktiken. Så Veronica och jag inledde loppet tillsammans vilket är ovanligt, hon brukar ju alltid sticka iväg som en virvelvind och sen väntar hon skitlänge på mig i målet. Så starten i Ultravasan kände bara bra. Detta ska nog gå vägen, vi är förberedda (även om jag tvivlade en smula inombords med mina 10kg extra runt midja och lår som jag extremt dumdristigt nog valt att behålla...).


 


Sen efter de första kilomterarna började det plana ut och Veronica drog iväg. Dock höll jag också ett ganska hyfsat tempo så jag såg henne framför mig i princip ända fram till första kontrollen i Smågan. Hela sträckan upp till Smågan går på väg så det var bara att tassa på i lugnt och fint tempo utan större ansträngning. Det kändes så bra att få jogga in under banderollen och sätta check på den första av de sju klassiska Vasaloppskontrollerna.


 

Dock, som ni ser ,med en liten nätt sträcka "to go"   . Coachen skulle inte stå vid denna kontroll eftersom det inte riktigt går att komma till här utan väntade på oss vid nästa, Mångsbodarna. Men vi hade inte förväntat oss några bekymmer heller i och med den lättsprungna terrängen. Det skulle däremot bli värre, mycket mycket värre...

Nu minns jag egentligen inte riktigt hur det var. Jo, fram till Mångsbodarna gick det bra. Sprang på i ganska bra tempo och låg inte många minuter efter Veronica när jag kom fram till kontrollen. Kändes fint. Sprungit nästan 2.5 mil, check på två av sju kontroller och allt känns bara bra   . Hörde att Veronica hade fått byta skor för hon hade redan fått skav. Mina fötter log och skrattade (än så länge... än så länge...). Tass tass tass.


Sen kom eländet! Fan och hans moster. Trail-running de luxe. Smala, smala skogsstigar med kottar, barr, sten och rötter. Upp och ner, ner och upp. Det gick sakta, och det gick tungt. Tränat allt för lite stiglöpning. Jajemän, det visade sig big time.


 

Och så rätt som det är (nu är det lite oklart om detta sker mellan Mångsbodarna och Risberg, eller Risberg och Evertsberg men det är skit samma för de sög discoballe oavsett   ) så dyker det upp en stor skylt mitt på stigen - OFF TRAIL 800 METER. Och så en pil rätt ut i spenaten. WTF??? Det vi hörde i efterhand var att några dagar innan ultravasan hade en markägare vägrat låta loppet gå över hans mark så vi fick helt enkelt lämna vandringsleden och kubba rakt ut i obanad väg genom skogen. Mossar och lavar och nedfallna träd. Alltså, på riktigt!!!??? Och det kändes som en eeeeevighet, det tog liksom aldrig slut. Och nu har vi alltså redan sprungit 3 mil, ett helt lidingölopp när man ska ut och skutta mellan tuvor och grankottar. När jag äntligen såg slutet på eländet var jag grinfärdig. Vi kom ut på en grusväg och jag älskade den...


Nu kommer jag ihåg att det var mellan Mångsbodarna och Risberg för jag minns att jag ondgjorde mig över denna OFF TRAIL-historia när jag kom in i Risbergskontrollen och coachen tog emot mitt missnöje. Nu börjar jag halka rejält efter Veronica som lyckats, trots obanad spenat, tassa på i hygligt tempo ändå. Min kropp känns ändå förvånadsvärt okej. Inte ont någonstans annat än vad man kan förvänta sig efter en massa mil i skogen. Inget skav eller nåt annat jäkelskap, så jag kör på med samma skor och samma kläder. Mot Evertsberg.


Denna sträcka är den värsta på Cykelvasan. Mitt mantra har i de loppen ständigt varit "bara jag tar mig till Evertsberg så har jag överlevt". Samma mantra nu, bara under en himla massa timmar längre tid innan det är över. Skog skog skog, stig stig stig. Har aldrig känt mig så mycket som asfaltsblomma som här. Ge mig lite stockholms mara, lite betong please   . Dessutom dyker det ju upp en till jäkla skylt OFF TRAIL. Neeeeeeej   . Ut i spenaten igen. Med stockar till ben. Men som tur är inte lika lång sträck som förra, fast illa nog. Illa nog...


Sen kommer jag däremot in i en ganska bra period, vi har lämnat den värsta stig-terrängen och är ute på bredare motionsspår/grusvägar/cykelvägar. Livet blir plötsligt lite lättare att leva. Jag har hittat en skön rytm med kombination av gång uppför och löpning plant och nedför. Strax innan Evertsberg dyker det upp en portal som talar om att vi passerat marathon-sträckan och fortsätter som utlralöpare. Det är en cool känsla.


       

Och så är man glad ett tag och tycker att man är värsta grymma. Till man faktiskt kommer på att man ju inte ens kommit halvvägs. Det är lika jäkla långt kvar... och mer ändå... Vad fasen har jag gett mig in på? Detta är ju helt sinnessjukt. Jag måste vara dum i huvudet, på riktigt!


 

Men det känns ändå fortfarande okej. Jag är fortfarande inne i min trans med ett okej tempo. Tass tass tass. Snart Evertsberg, då vänder det. Bara jag tar mig till Evertsberg, då blir det lättare. Det kommer kännas bättre om ett par timmar. Fortsätt framåt. tass tass tass. Och så tassar jag in under portalen som talar om att jag kommit till Evertsberg. Jäkla skit Evertsberg där repet tog mig i mars och förstörde det här året för mig. Men denna triumf ska inte det här jäkla skitstället få ta ifrån mig. nån liten jäkla revanch ska jag ändå ta   .


I matserveringen kommer jag i samspråk med en tjej som varit färdig att ge upp, att bryta där och då. Hon hade pratat med sin man i telefon som ändå övertalat henne om att fortsätta lite till. Jag hade ju själv räknat ut hemma att om jag var i Evertsberg innan kl 12 så räckte det att hålla runt 13min/km-tempo resten för att klara reptiderna. Och det är jäkligt långsam gång. Klockan var dessutom bara kvart i tolv så ytterligare marginaler. Jag informerade henne om detta och försökte peppa så gott jag kunde innan jag high-fivade med coachen och tassade vidare mot Oxberg. Denna tjej skulle ha anledning att återkomma senare under loppet   .


Sträckan mellan Evertberg och Oxberg är lång. Det är den längsta sträckan mellan Vasaloppskontrollerna och i början är det ganska ordentligt nedför. Härligt kan man tycka men efter ungefär 5 mils löpning är det värre att springa nedför än uppför. Det börjar gå tungt nu, riktigt riktigt tungt. Då dyker det upp en skön snubbe i 60-års ålder från västkusten. Vi promenerar tillsammans en stund och småpratar om ditten och datten. Då kommer tjejen från Evertsbergskontrollen ikapp och slår följe med oss. Och vi tre kämpar oss igenom eld och helvete tillsammans in mot mål. Otroligt vad två random främlingar kan betyda i en stund av kris. Vi avverkar Lundbergsbackarna och tassar in mot Oxbergskontrollen. Nu är det inte så jäkla jäkla långt kvar (...eller jo, det är minst 4 timmar löpning kvar. och vem springer egentligen 4 timmar bara så där...?). Coachen har lämnat kontrollen eftersom han ansåg att jag bommat "coach-repet". Det är så kort sträcka till nästa och han var tvungen att ge sig av för att hinna till Veronica. Hon hade behövt lite mer support med skor, nya strumpor etc under resans gång medan jag inte hade justerat någonting alls. Det var lugnt för min del. Fortsatte framåt i samma outfit. Funkade...


Efter Oxberg och in mot Hökberg sliter jag ont. Mina två medresenärer bär mig nu. Jag går/springer bakom dem och lyssnar på deras diskussioner om hemlösa människor och hundar, om alkoholkultur i Sverige och om personliga tränare. Jag säger ingenting, bara är där bakom och dras fram. Och efter någon timme är jag med igen i matchen. Jag har tagit mig ur min katatoni och funnit nya krafter. Jag kan nu bidra till gruppen med lite energi när någon av de andra dippar. Vi kommer in i Hökberg. Härifrån känns det inte omöjligt. Jag sprang här i somras. Kan vägen, vet att jag visualiserat denna stund och vad jag ska försöka tänka. Det ska gå vägen. Snart i mål. kämpa kämpa kämpa. Lyckas inte äta speciellt mycket. Växer i munnen. Tar några koppar blåbärssoppa. Mot nästa stopp, Eldris. Där är sista reptiden, det är där repet dras för sista gången. har vi tagit oss förbi där är allt i box. Vi har tiden på vår sida. Det ska gå.


 

Ändå börjar jag känna mig lite stressad. Tänk om vi missar reptiden. Det får bara inte hända. Stressar på de andra, försöker få dem att springa lite till. Mannens ben har helt lagt av, han kämpar men har inte mycket att ge. Själv börjar jag få fruktansvärt ont på ovansidan av ankeln. Kan inte gå längre, det gör för ont att böja foten i gångsteget. Måste få springa. Så jag manar på och de andra kämpar. Sen börjar det regna, först lite lätt för att därefter tillta ganska ordentligt. Känns riktigt riktigt onödigt. Inte alls det som behövdes som mental push precis. Dessutom springer vi in på en ganska lång sträcka med djup sand. Som att springa på en sandstrand, med näramre 8 mils löpning i benen. Det suger, både diskoballe och muskelkraft. Fy fasen. Denna sträcka missade jag när jag "övningssprang" i somras. Måste ha tagit cykelleden. Blä! VI kurar ihop oss mot regnet men fortsätter enträget framåt. Mot Eldris och det sista magiska repet. Efter en kurva ner mot kontrollen möts vi plötsligt av herr tävlingsledare Håkon som skiner upp och tjoar och tjimmar. Åh vilken energi-boost!!!


Och så ser vi det. Portalen in mot Eldris. Här grät jag när jag anlände på Öppet spår 2015. Då i samma situation som nu, målet att klara repet. KLARA REPET. Och jag gråter nu också. Visserligen inte samma fulgråt som på skidorna men en stilla tår trilla nedför min kind. Kanske jag inte är så jäkla misslyckad ändå, inte så jäkla loser, fail, värdo...


Det regnar så jäkla mycket när vi kommer in i Eldris så jag kan inte ens få upp mobilen, så det blir inga fler foton efter det här. Jag är så kall och mina fingrar ser ut som att tillhöra ett lik som legat ett par månader i sjön. Mobilen reagerar inte på mina fingeravtryck. Så blir jag dessutom så enormt besviken eftersom Coca-colan är slut. Helt oacceptabelt! Sånt får inte hända, Håkon... förbättringspotential här   .


När vi lämnar Eldris bestämmer vi oss för att lämna vår herre bakom oss då han inte alls kan ta några löpsteg längre. Och jag har så ont av att gå så jag behöver få jogga. Så jag och min nyfunna vän tassar iväg, hon vill försöka springa lite mer och hänger på. Vi springer kanske 700-800 meter, sen går några hundra meter, Springer lite till. Hon börjar få problem, massiv kramp i vaderna. Det går inte. hon misströstar, hamnar i det svarta hålet. Jag tar täten, säger åt henne att bara fokusera på mina steg. Framåt framåt framåt. Så ser jag plötsligt Mora Vatten som står som en liten bonus-kontroll i en kurva. Och de har.... COCA-COLA!!!! Alltså bästa bästa bästa! Jag blev så lycklig så jag visste knappt vad jag skulle ta mig till. Ren och skär lycka!!! Så några glas vilket gjorde oss båda på bättre humör. 5 km kvar. Detta ska gå. Snart snart framme.


Det går ganska sakta nu och vid tre kilometer kvar hör vi någon som hojtar bakom oss "mina tjejer!!! hallå!!!". Det är vår manlige del av oss tre muskutörer. Han har kämpat på och kunnat hålla ett ganska högt tempo i sin gång. Han kommer i kapp och vi är enade igen känns det som, vi tre mot världen. Nu tar vi oss mot upploppet tillsammans.


Sen är då stunden kommen. När vi kan vända upp mot upploppet och ser den klassiska målportalen i Vasaloppsmålet. Vi utbyter en snabb blick, nu kör vi upploppet var för sig. Ses vid mållinjen! Och jag springer. Eller vad man nu kan kalla det jag gör. Jag springer som om det inte finns någon morgondag, som att liemannen och hundra vargar är efter mig. Jag springer som om jag ska slå Carl Lewis i ett hundrameterslopp. Eller, ja det är iaf så det känns...



 

Så uppenbart att de där extra kilona inte direkt varit gynnsamma. Men i detta läget är det skit samma. Känslan när man tar sig över mållinjen och inte behöver längre... Jag kan stanna, jag behöver inte längre...


 

Veronica (som så klart kommit i mål evigheter före mig...) och coachen tar emot mig i målområdet. Fasen vad vi är bra, grymma. Men jag mår inte toppen när jag går i mål. Fryser som en hund och eftersom regnskuren kommit hade inte coachen hunnit hämta mina överdragskläder och då jag sprungit de sista timmarna i regn var jag dygnsur och helt jäkla tom på energi. Börjar skaka okontrollerat. Försöker äta nåt men det går inte   . Får en täckväst av Veronica och coachen drar iväg och hämtar bilen. Mot stugan, en dusch och en brasa. Väl framme vid stugan springer jag lika fort in i duschen som jag gjort på upploppet, Veronica och coachen drar och köper pizza. När jag kommit ut från duschen tänder jag eld i öppna spisen. Pizza levereras, och coca-cola   . Ja, då börjar livet krypa tillbaka in i kroppen. Fasen vad nice! Det är över! Vi har gjort det! Det tog inte många minuter efter pizzan slunkit ner i magsäcken innan det kröps ned i bingen. Så himla skönt!


NOT. Natten var hemsk. Skakade och frös om vartannat. Behövde gå på toa framåt morgontimmen och det tog nog över en kvart för mig att kunna vända mig i sängen och ta mig ur den. Helvete! Kan någon knuffa ur mig ur sängen? Smärta precis överallt. ÖVERALLT! Vad har jag gjort mot min kropp. Hälsenorna skriker av smärta så fort jag rör mig. Får ett meddelande på messanger från Veronica "det gör inte ont så längre jag inte rör mig". Eh... ja precis. Kan man ligga så här en vecka? Kan nån söva ner mig och väcka mig när kroppen kommit till sans igen?


Men så tar man ju sig ur sängen, man börjar röra på sig och sakta sakta börjar faktiskt kroppen fungera igen. Sjukt ont i stortån där nageln gått åt helsike, hälsenorna smärtar nåt överjävligt och ovansidan av fotleden är ett helvete. Men annars så... jo tack bra. Och jag har ju min medalj, och min finisher-tisha som tröst och smärtlindring...


 

Och så långt allting gott. Visst jag är stolt och nöjd över min prestation att jag sprungit (/gått, krypit, ålat...) 9 mil och tagit mig från A till Ö. Men redan samma kväll när jag kom hem börjar det gro i magen. En känsla av obehag, olust och besvikelse. Nej, det är ingen go känsla. Känslan av nästan men ändå inte riktigt. En känsla av att "nej, jag fick ingen rosa tisha, för jag är inte bra nog...". Och så kan jag ju inte ha det. Nej, det blir ingen ny utmaning förrän trippeln är avverkad och tishan klär min lekamen. Jag vill också känna att jag har lyckats med det jag satt som mål, och inte att jag failat.


Så det är med väldigt ordentliga blandade känslor jag avslutar denna race report. Glad och stolt men ändå inte helt glad och stolt, en liten tagg i hjärtat av otillräcklighet...  

Av Ami & Veronica - Tisdag 14 aug 15:22

Ami:


 

Nu börjar det närma sig match. Det som vi förberett oss för i snart ett år. Det som skulle följa, och toppa, Ironman-utmaningen - ULTRAVASAN 90km  .


Vilken person med sitt rätta sinnestillstånd springer egentligen 9 mil? Alltså, 9 mil! Det handlar om 15 timmars löpning. Eller löpning och löpning. Skulle nog inte kunna kallas löpning efter en sis så där 3-4 mil. Mer lunkande, hasande, släpande...


Var befinner jag mig då? Är jag där jag tänkt mig? Nja...   . Okej, träningsmässigt kanske, det inte är så himla tokigt. Har gjort en hel del långpass i löpskorna. Bl.a har vi ju tassat runt Stockholm Marathon. Jag har ju dessutom kört Mörksuggejakten trail-run 21 km, en olympisk distans triathlon och mitt 5 timmars löppass för ett par veckor sen. Jag räknade ihop lite snabbt och har sprungit ungefär strax under 50 mil under våren och sommaren. Vet inte var det kan tänkas ligga i förhållande till vad folk som sysslar med sådana här galenheter brukar ligga på. Men det har ju varit i kombination med även cykling (landsväg och mtb) och simningen Open water. Kroppen känns helt okej. Känner ingenting heller efter helgens 94 km på mtb från Cykelvasan. 


Men så var det ju det här med kosten...   . K A T A S T R O F !!! Har inte alls följt min plan där. Planen var ju att gå ner ungefär 15 kg för att skona leder och skelett. Har bara lyckats med ca 6-7 kg. Visst, det är ju bra och varje kilo mindre är ju mindre. Men det är sååååå inte bra alls egentligen. Det kommer göra att loppet blir mycket mer plågsamt än vad det hade behövt vara. varför ska det vara så jäkla svårt att hålla tassen borta från kakburken (chipspåsen, gotteskålen, grillbuffén, pizzan, läsken, vinet   , den extra portionen för att det "är så gott"). Kommer bli pay-back time i fäders spår och det är bara jag själv to blame


Den mentala biten sitter nog ganska okej den också ändå. Pannbenet är rejält taggat. Jag har ju sprungit stäckan förut, hela på ett 2-dagars Ultravasaläger 2016 och Ultravasan 45 2016. Jag har också i somras sprungit mellan Hökberg och Hemis (Mora skidstadion) och jag har cyklat cykelvasan 6ggr. Så terrängen är välkänd vilket jag tar som en styrka. Det jag minns av min erfarenhet från UV 45 (då jag hade ENORMA problem med mina tår som sprack under UV-lägret) är att jag ändå la upp loppet optimalt och hade styrka och ork att springa i början, i mitten och i slutet. Jag var alltså inte helt slut i slutet utan fördelade krafterna så jag hade spring i benen genom hela loppet. Det tar jag med mig även om det nu gäller dubbla stäckan. Positivt dock att inte har djävulskt ont i fötterna redan innan start som jag hade då...


 

Snart är det dags då att göra de absolut sista förberedelserna och jag känner att den välbekanta ångesten börjar krypa på. Och jag gillar´t. Den känsla har varit förlorad tidigare och ersatt av en sorts blasé-feeling (med failat resultat som följd även om Cykelvasan gick ok). Det är nu det gäller liksom, att revanschera sig från misslyckandet på skidorna. Den pissiga känslan jag bär med mig från det bottennappet är inte någon skön känsla, och den blir värre för varje dag som går   . Om jag däremot lyckas springa de 9 milen och ta mig över mållinjen på Ultravasan så är jag ändå okej, jag är inte helt misslyckad. Trots att det inte blir någon Vasatrippel-tisha så kommer jag ändå känna att jag presterat något fantastiskt. Dock med vetskapen att jag måste göra allting en gång till iofs (för en Vasatrippel-tisha MÅSTE jag ju få till slut...). Sen är känslan när det gäller löpning att allt är så enkelt. Vi som packat inför ett antal triathlon-lopp med miljarders prylar för alla grenar vet hur stökigt det är, att lasta cyklar och se till att allt får plats. Nu är det egentligen bara lite löparkläder på kroppen och skorna på fötterna och off you go! Såååå enkelt. Dock tar det emot en smula att starten går kl 05 och att det spås 10 grader och regn. Men det är väl som vanligt, bara att gilla läget. Allt kommer ju ändå kännas skit efter ett par timmars löpning... Bara att bita ihop och köra. pann-ben de luxe   


 




Av Ami & Veronica - Måndag 13 aug 12:32

Ami:


 


Detta skulle ju bli del 2 av Vasaloppstrippeln men som vi alla vet så failade jag ju på del 1. Men det ska inte hindra mig från att ändå köra igenom de två andra delarna. Cykelvasan är ju inget nytt. Jag kör för 6:e gången. Har kört 5 år i rad och med uppehåll endast förra året då det kändes lite overkill att dra upp till Sälen och kötta mtb 94 km innan Ironman...


Inför Cykelvasan

Har väl inte satsat stenhårt inför detta, cyklat en del pass men egentligen mest transportcyklat mig fram och tillbaka från jobbet. Kände inte heller att detta lopp skulle vålla mig ngåra större utmaningar och inte heller att jag skulle trampa livet ur mig eftersom en mycket större utmaning väntar nästa helg med löpning av samma sträcka. Målsättningen var iaf att komma under 5 timmar. Mitt tävlingssällskap hade dock satt en måltid för mig på 04h 50 min och att jag skulle passera mållinjen senast kl 16. ja ja. vi får väl se hur det känns... Min bästa tid på CV har varit 04:43:26 men det var 2014 och sedan dess är stäckan ganska ordentligt förändrat då sträckan av asfaltsåka minimerats och ingenting alls på Vasaloppsvägen utan man har dragit in hela loppet i skogen. Det gör så klart att det blir tuffare och tuffare. Det går ju inte att jämföra tider från olika år men ändå ska man alltid envisas med att göra det   ...


Vi drog upp till en hyrstuga i Lindvallen på torsdag eftermiddag då vi valt att campera där och få lite mer sömn än att behöva åka från Siljansnäs tidigt upp till starten på morgonen. 30 grader varmt när vi åkte från Stockholm men SMHI hade lite andra planer för vädret...


På fredagen regnade det. Och regnade och regnade. Stackars satar som körde öppet spår. Var en lerig historia har jag förstått. Framåt eftermiddagen lättade regnet och solen tittade faktiskt fram en smula. Vi laddade med att titta på vasaloppssprinten där elitåkarna gör upp om medaljerna genom att tokköra uppför och nedför en del av slalombacken.


 

Sen blev det att avnjuta en god taco-middag med Veronica, min unge, min bror och hans sambo i stugan. Brorsans sambo kom tyvärr inte till start efter en bruten handled för ett par veckor sen. Men det gjorde å andra sidan att vi hade barnvakt, stöttning längs banan och transport upp till Sälen igen från Mora   .


Race-day

På raceday-morgonen vaknar vi, tittar ut genom fönstret och... så vad har hänt??? Jo men solen sken   , det var ca 15 grader varmt och bara härligt. Vilken himla himla tur! Brorsan hade en ganska tidig startgrupp så han rullade ner till starten före oss. Jag och Veronica kunde ta det chill, jag med starttid 11:10 och hon 11:55. Himla skönt att inte behöva gå upp i ottan, astrött utan att kunna äta frukost och förbereda oss i lugn och ro. Kl 10 rullade vi ned till starten, dock efter att ha fått lite puls när Veronicas tidtagningschip plötsligt var puts väck. Dock återfanns det ganska snabbt men lite extra stresspåslag blev det ändå   .


Väl nere i startområdet var det folkfest. Alla var liksom laddade och svinnöjda över det otroligt fina vädret och optimala förutsättningar. Sol, ca 17-18 grader varmt och medvind ner mot Mora. Jag la min cykel ganska långt fram i min startfålla, kastade in våra väskor i väskinlämningen, tog ett sista besök på bajamajan och sen en lycka-till-kram innan vi skiljdes åt. Vilken skillnad mot för ett drygt halvår sedan när jag med ångest och gråten i halsen stod och skakade i starten. Nu var allt bara härligt!


 

Berga by - Smågan - Mångsbodarna 01:06:49

Starten på Cykelvasan sker uppför en ordentlig backe. I ungefär 3-4 kilometer går det bara uppför. Det är inte samma backe man ser på skidorna på tv där alla (inklusive jag i vintras) står och köar. Denna backe är en bilväg som där det inte är någon trängsel alls. Men segt uppför. Jag tog det jättelugnt, ville inte alls ta ut mig denna dag utan spara på krutet inför nästa helg.


Efter ca 9km passar man den första kontrollen Smågan. Det känns alltid som man precis hoppat upp på cykeln och kommit igång när den dyker upp. Jag brände bara rakt igenom den. Sen var det grusväg och skogsväg egentligen hela vägen fram till Mångsbodarna. Skönt att vara igång och det rullade på i okej takt. Låg tidsmässigt ungefär där jag legat förut ungefär. Kändes bra i kroppen och med en vasaloppsbulle i hampan och lite blåbärssoppa i magen trampade jag vidare ute i spenaten.


Månsbodarna - Risberg 01:43:10

Detta är enligt mig Cykelvasans tuffaste sträcka. Skog, skog, skog. En en jäkla massa sten. Och en hel del uppför. Visserligen "bara" 11 km men jäkligt segt. Varje år när jag varit inne i denna sträcka har jag bara ett enda mantra i mitt huvud "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". Jag är så himla långsam uppför. Inte så att jag behövde gå någonstans men det går fasen inte fort. Dock går det sjuuuukt snabbt nedför. Där ligger min styrka. Jag är totalt orädd (på gott och ont...) nedför och är också helt medveten om att det är där jag har min styrka och ska jag få till någon hygglig tid alls så är det i nedförsbackarna. Så jag låg nog i vänsterfil i varenda backe under hela Cykelvasan. Sen blev jag visserligen omkörd uppför av samma personer som jag cyklat om nedför...


Risberg - Evertsberg 02:36:57

Denna sträcka är 16 km lång och lite seg därav. Och mantrat i skallen fortsatte mala "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". På skidorna tog jag ju mig tyvärr bara till Evertsberg, Kanske borde justera mantrat att fortsätta vidare efter Evertsberg...    Men så plötsligt dyker Evertsberg upp och känslan då är smutt, man är i hamn liksom. För efter den kontrollen är det lite asfalt och sen rejält utför. Bara att åka med och styra. 


Evertsberg - Oxberg 03:22:14

Inledningsvis är denna sträcka den mest lättåkta tycker jag. Nedför och härligt bara. Genom fantastiskt vacker miljö med fäbodar och små dalaröda stugor. Mycket folk ute och hejar nu eftersom spåret är mer lättilgängligt för publik och det är mer bebyggelse i området. En mycket positiv förändring på Cykelvasan de senaste åren är också att man kan köra under vasaloppsvägen vid Vasslan och inte som förr vara tvungen att köra runt Oxbergssjön. Den sträckan har tidigare varit absolut värst på hela Cykelvasan. Extrema sandbackar, hua hua hua. Och jäkligt stökigt att ta sig över vägen sen. Det har experimenterats med olika lösningar, där den aboslut sämsta måste vara för ett par år sedan, en smal metall-bro som vi skulle cykla över på, med enorma köer som följd... Nu swishar man bara helt enkelt ned under vägen precis som skidspåret går. Mycket bra jobbat Vasaloppet!


Sen börjar Lundbergsbackarna. Den första delen lurar skiten ur en. Det är sega, tuffa, lååånga backar som man sliter sig uppför och så plötsligt är man på toppen   . Va fasen ??? Lundbergsbackarna. Det var ju inte så jobbigt alls. Inte alls som jag minns det. Sen cyklar man på lite och sen.... kommer LUNDBERGSBACKARNA. På riktigt! Eh??? Lurad!!! Så var det bara att sega på uppför, uppför, uppför. Men den är kortare nu än den varit förr. Och de första åren av CV har jag varit tvungen att gå. Nu gick det ganska okej att trampa uppför. Och med belöningen man får när man besegrat backen är en helt underbar nedförsbacken ner mot kontrollen i Oxberg. Och vetskapen att det bara är 28 km lättåka kvar.


Oxberg - Hökberg 03:52:27

Den här sträckan är det egentligen inga större problem. Dock började jag krokna lite. Kände mig inte alls pigg i benen och magen började protestera efter att jag klämt en energi-gel. Slog av något på takten, tog ett par lugna ryggar och kände att målet med att komma in i mål innan kl 16 nog inte skulle vara görbart. Och inte heller spelade det någon roll. Tänkte mest rulla igenom de sista milen med hälsan i behåll.


Hökberg - Eldris 04:21:51

När jag passerat kontrollen i Hökberg var det precis som att alla krafter kom åter. Kände mig stark som en jäkla björn och snabb som en gasell. Har ju sprungit Hökberg-Hemus denna sommar och visste att nu var det extremt lättåkt med en hel del nedför. Kändes mentalt stärkande och jag trampade på som om det inte fanns någon morgondag. Körde om massor med folk och förbättrade mig med åtminstone 30 placeringar under denna sträcka och fram till mål. Stannade inte i Eldris utan swishade bara förbi den i fållan utan service, med Mora som målbild.


Eldris - Målgången i Mora 04:45:09

Denna sträcka gick riktigt riktigt fort. Dock började jag krokna en aning sista två kilometrarna och genom campingen var det tungt. Men så var man plötsligt ute på upploppet och mötte publikens jubel. Och där till höger innan målgång står familjen och hejar. Yes! I mål   .


 

Och med god marginal till kl 16.00 Yey! Rullar in på min näst bästa tid på Cykelvasan (även om man inte riktigt då kan jämföra mellan åren...) och slog min senaste tid från 2016 med 20 minuter. Så himla, himla nöjd!


Och Veronica då? Ja, hon hade ju sin tid att slå från 2013 eftersom hon bara hade åkt en gång tidigare. Den tiden krossade hon med 1h 12 min   och slog mig med 20 min   . Va fasen!!??? Ytterligare en sport där hon kör om mig. Hm... Tror nog vi bara ska simma framöver... Nejdå, skämt åsido. Jag är så jäkla stolt över henne. Så otroligt imponerad (fast också liiiite förbannad   ). Men det är ju ingen tävling... Eller???


 


Hur som helst. Två super-grymma brudar som trampade igenom loppet på ett alldeles förträfligt sätt, hade en jätte-nice vistelse i fäders spår och utan krasch eller annat skit som kan äventyra nästa del i Vasaloppstrippeln...




Av Ami & Veronica - Torsdag 9 aug 09:08

Ami:


...och del två på Vasaloppstrippeln. Ja, inte för min del då förstås. Jag är ju redan körd   . Men jag kör för Veronica och hennes fortsatta möjigheter att få den eftertraktansvärda trippel-tishan. Jag får själv vänta ett par år till. Men kör för en 2.5 trippel (och i ärlighetens namn så avrundas ju alltid 2.5 uppåt, eller hur...?).


 

Vi drar upp till Lindvallen i eftermiddag. Har en stuga där uppe för att vara lite närmare starten så vi inte behöver kliva upp mitt i natten. Perfekt att kunna rulla ner till starten bara. 


Jag och Veronica startar med 45 minuters mellanrum. Jag först. Vi får väl se om hon kommer susandes förbi framåt Oxberg. Inte helt omöjligt...


Hur känns det då i kroppen inför detta lopp och nästa helgs Ultravasa med löpning 9 mil? Ja, vad ska jag säga. Det känns som att jag inte riktigt haft den där vanliga ångesten, och det oroar. Samma avslappnade känsla som inför skidorna och det vet vi ju alla hur det gick... Men träningen har jag nog gjort det jag kunnat. Däremot är inte vikten alls där den borde vara. Ja, jag har gått ner 7-8 kg men borde nog ha tappat åtminstone minst 5 kg till för att underlätta för leder och skelett. 


Men cyklingen känns ändå som att det ska gå vägen. Det blir sjätte gången jag kör så jag känner banan väl och vet var utmaningarna finns och var det finns plats för återhämtning. Dock ser väl vädret ut som det ska jävlas ordentligt med oss. Vi var ju oroliga att det skulle vara 30 grader varmt, nu väntar typ 11 grader och regn vilket på en mtb i skogen med hala rötter, hala stenar, lera och 13.000 andra cyklister inte är en härlig kombo...


Sen är det ju Cykelvasan som jag och Veronica gjorde vårt första lopp tillsammans. Det var 2013 och det var då all dne här galenskapen började. 


Och jag satsar inte på något personbästa. Jag kör för Verran och för att hon ska få en    i protokollet. Och lika viktigt som att ta sig i mål är att ta sig i mål utan krasch som äventyrar nästa helgs löpning.


På lördag kl 11.10 och kl 11.55 rullar våra cyklar i fäders spår. Heja på oss. Vi kan behöva lite styrka i spåret även på hojen...


Av Ami & Veronica - Tisdag 10 juli 15:23

Ami:


Sitter här, oinspirerad och trög. Med god träningsmängd men usel kosthållning. Liver känns... ja... lite så där. Då kan man behöva lite perspektiv på tillvaron och en liten ego-boost. Jag plockar helt sonika fram min lilla medaljlåda och tar en promenad längs memory lane...


 


2012

Året jag slutade spela fotboll efter över 30 år i dobbskorna. Brorsan tyckte vi skulle starta ett multisportlag, vi bildade Risås Multisport och jag köpte en mtb. Vi kan väl säga att det var det här året allt började.


 

- Parloppet 5km löpning: gick av stapeln i Hagaparken och var ett 5km lopp som man sprang i par. Man startade samtidigt men sprang åt varsitt håll.

- Lida loop 22km mtb: mtb-lopp i Lida, Huddinge. Premiär på mtb-cykeln. Cyklade en loop och det var typ det värsta jag gjort i mitt liv (iaf ditills...). Massor med sten, klippor, stock, rötter och annan skit. Var totalt oförberedd och var helt slut efteråt. Undrade vad brorsan lurat in mig i...

- Cykelvasan 95km mtb: premiär i Vasaloppscirkusen. Fastnade direkt. Var sååå kul...


DNF: Mörksuggejakten 70km mtb: det andra värsta jag gjort. I ÖSREGN (och nu menar jag verkligen öööööööösregn) kämpade jag på fram till kontrollen i Östbjörka efter ca 5 mil där jag bröt. Aldrig mer mtb var det jag sa då iaf... Sen blev det Cykelvasan och massa annat efteråt. Men där och då bestämde jag mig, och brorsan, att aldrig köra Mörksuggejakten i regn. Och va efteranmälde oss alltid efter det, för att kolla upp vädret först.


2013

Första året som jag och Veronica började tävla tillsammans. Vi kan väl säga att här såddes fröet till det som skulle komma att bli Ironmaniacs. Risås multisport körde på men inte speciellt "multi" utan det blev uteslutande mtb.


 

- Lidingöloppet mtb 60km mtb: Premiärlopet för Lidingöloppets mtb-lopp som skulle bli en succé och som fortsatt varje år efter det. Sjukt jobbigt, mycket tuffare än jag trott. Och framförallt fysiskt var det tufft.
- Mörksuggejakten 70km mtb: Revanschen. Hade dock förlorat min mamma i cancer ett par dagar innan. Grät nästan hela loppet och ännu mer i mål när det visade sig att medaljerna inte räckte till alla och speciellt inte oss i bakre resultatlistan. Sen kom en funktionär springande och hade hittat en låda med medaljer. Den medaljen betyder lite extra för mig och jag kände stöd från ovan...

- Cykelvasan 95km mtb: nu börjar det bli tradition. och det är fortfarande superkul... Veronicas första tävling och jag lyckas slå henne med 30 min (det gäller att värna om dessa tillfällen när jag stått före henne i resultatlistan, de är ju inte speciellt många...)


2014

Nu börjar det bli lite större utmaningar. Framförallt i löpspåret...


 

- Premiärmilen 10km löpning: fick för mig att springa milen, då tyckte jag 10km var jättelångt... Kul lopp i fantastiskt vårväder.

- Parloppet 5km löpning: jag och brorsan kör en favorit i repris

- Mörksuggejakten 70km mtb: mitt bästa år. Slår tiden från året innan med 30 min och känner mig hur stark som helst.

- Cykelvasan 95km mtb: återigen personbästa och denna tid står sig som rekord än i dag 8sen har ju sträckningen visserligen förändrats en hel del sedan dess...)

- Stockholm Halvmarathon 21km: slog vad med en kompis om att springa. Hon hoppade av och jag blev ensam kvar. Ville inte springa, led hela loppet och sa aldrig mer...

- Stockholm tunnel run 10km löpning: Unik löpning under mark i Norra länkens tunnelsystem. Första gången jag lyckades springa milen under timmen. En milstolpe...


2015

Året med en svensk klassiker och då Veronica och jag på allvar blir träningspartners in crime. Här tar jag träningen på en helt annan nivå och får en helt snedvriden uppfattning om sträckor och tider.


 

- Vasaloppet öppet spår 90km längskidor: Det VÄRSTA jag gjort. Och är fortfarande all time high (eller low). Men upptäcker här att mitt pannben är tjockare än någonting annat...

- Vårblotet 11km landsvägscykel: ett tufft och blåsigt lopp som jag envisas med att köra med min mtb. Känner att det är onödigt att köpa en racer eftersom jag bara ska cykla landsväg i år inför Vätternrundan. jo jag tackar jag...

- Vätternrundan 300km landsvägscykel: med en kvarvarande känsla "varför i helvete envisades jag med att köra detta lopp på mtb...?". Återigen sätts pannbenet på prov, och står upp.

- Blodomloppet 5km löpning: kul event med jobbet.

- Vansbrosimningen öppen älv 3km öppenvatten simning: bröstsimmar hela vägen. Får en kanontid som jag inte lyckats slå än idag trots crawlkunskap. Kul! Simning, yes!

- Mörksuggejakten 70km mtb: tar det lugnt och fint

- Cykelvasan 95km mtb: börjar bli rutin. Ett kul sommaräventyr. Tar det lugnt och fint bara...

- Stockholm Halvmarathon 21km löpning: blir sjuk veckan innan och misströstar. Lyckas ändå komma till start och presterar min absolut bästa löptid någonsin när jag kommer i mål under två timmar. Är i mitt livs form.

- Lidingöloppet 30km löpning: tassar runt i bra tempo men tar helt slut efter 2 mil Pannbenet tar mig sista milen och en svensk klassiker är ett faktum.


2016

Detta år tas beslutet att satsa mot Ironman efter att ha provat på triathlon för första gången och galenskapen har startat på full kraft. Och året då Veronica gör en helt amazing Super-klassiker (med min support så klart, känner mig klart delaktig).


 

- Tjejvasan 30km längdskidor: trots att jag sagt "aldrig mer" så ställer jag upp i Tjejvasan tillsammans med Veronica för att ha lite mys bara. Och det är riktigt propaganda-skidåkning. Kanske det inte är så illa med snö ändå...?

- Lidingöloppet mtb 60km mtb: en helt annan upplevelse är första gången. Nu är det ju ganska kul...

- Skandisloppet Pearl Izumi 51km mtb: testar på denna mtb-tävling i Uppsala för första gången. 2 varv av plåga och jag säger att "aldrig mer". Hm... det gick ju så där med det...

- Vansbro triathlon medeldistans: SM-status 1900km simning, 9mil cykel och 21km löpning. Allvarligt talat? Vi kör "på skoj" och för att se om en Ironman på dubbla distansen är möjlig. Båda är helt fast efter detta lopp. Och beslutet om att göra en Ironman i Kalmar 2017 tas.

- Cykelvasan 95km mtb: traditionsenligt kör jag detta lopp, nu för 5:e gången.

- Ultravasan 45km löpning: skulle egentligen köra 90km vilket var mitt stora mål. Förstör totalt mina tår och får "degradera" mig till halva distansen. Men 45km löpning i skogen är fortsatt långt. Men jag är nöjd, mycket nöjd.

- Tjejmilen 10km löpning: vann två startplatser VIP till mig och Veronica. Hon springer fort som tusan, jag tassar runt i maklig takt.


2017

Ironman-året där all ledig tid gick åt att försöka förbereda mig inför mitt livs prestation och ta mig över mållinjen inom 16h på Ironman Kalmar.


   

Av Ami & Veronica - Söndag 1 juli 14:54

Ami:


 

Okej, dags för årets första (och enda..?) triathlon. Ville verkligen köra åtminstone ett lopp i år även om det inte är triathlon som är årets fokus. För att det är kul, och får att hålla igång grenarna liksom, efter fjolårets maxprestation i Ironman. Och valet på att "bara" köra olympisk distans kändes helt rätt.


Pre-race möte

Åkte up till Dalarna ensam, först med ett kort stopp i Siljansnäs och vår stuga. Kasta av gejorna, sticka upp till Utesport och fixa en plugg till styret som ramlat bort och sen så klart en obligatorisk glass på Buffils Annas kaffestuga.


 

Så iväg på grusvägarna genom skogen och bort de 5 milen till Vansbro och pre-race möte. Visst, jag har deltagit två gånger tidigare så det skulle inte innebära några större överraskningar och all info finns ju att hämta i deltagar-PM men jag vill gärna lyssna på info också, höra lite frågor från deltagarna och i det stora hela bara ladda och insupa stämningen. Tagga till liksom. Tyvärr kan jag tycka att det som mötte mig var en liten besvikelse. Tidigare år har det varit matservering i restaurangtältet innan och under pre-race mötet. Nu var det ingen servering alls, och dessutom var tältet med shoppen stängd. Tråkigt. Så det blev en rask promenad ner till Coop och inköp av ett styck pastasallad i plastlåda. Men det var fler som var frågande till att det inte fanns någon mat. Med min pastasallad som enda sällskap satt jag nog helt själv i restaurangtältet i över trekvart. Ingen musik, inget på storbildskärmen eller någonting. Trots att det var utsatt att tältet skulle öppnaen timme innan pre race. Hade förväntat mig iaf lite musik.


   

Sen fyldles iaf tältet med förväntansfulla triathleter och mötet drog igång. Ordningen återställd och jätteproffsiga Clas Björling, som är tävlingsledare för tävlingen, gick igenom alla detaljer och det var faktiskt en del nyheter för mig faktiskt, speciellt gällande olympisk.


Sen tuta hem genom skogen och fixa de sista grejerna innan huvudet landade på kudden.


Före start

Var på plats i Vansbro runt halvtio-tiden. Vår start i olympisk skulle ske kl 12, medeldistansen kl 11. Känner att jag alltid vill vara på plats i god tid innan för att kunna ladda i lugn och ro. Jag är inte speciellt stresstålig. Eller jo.. om det är ett rupturerat aortaaneurysm, katastofkejsarsnitt eller en tok-blödning blir jag inte stressad alls, men är jag sen till en tävling eller inte optimalt förberedd... oh no   . Men inte denna gång utan allt lugnt och fint. Checkade in mina grejer och åt lite mer frukost. Vi kan väl lugnt säga att jag var ute i god tid. Ingen trängsel här inte...


 

 

Perfekt väder. Runt 20 grader varmt i luften (det skulle dock bli varmare), enligt uppgift 18-19 grader i vattnet och bara en lätt bris. Blir nog inte mycket bättre förhållanden än så. Och jag kände miug lugn. Pratade med flera av mina medtävlanden i olympisk där ett flertal skulle göra sin triathlon-debut. Ha ha ha. Kände mig lite rutinerad   . Men jag har ju ändå genomfört två Vansbro triathlon förut, och känner banan ganska bra. Sen har Ironmandeltagandet gett en boost till självförtroendet. Inte för att jag tror att jag är så jäkla snabb, för det vet vi ju alla att jag inte är...    Nej snarare så känner man sig lugn, förberedd liksom eftersom man vet vad som väntar.


Så började det närma sig. Starten för medeldistans gick med de cirka 400 deltagarna. Vi resterande hundratalet började ta på oss våtdräkter och göra de sista förberedelserna. Nu är det dags!


Simningen 1000m (eller på min och Thoms klockor 1200m)

Det var trångt och bökigt i starten. Jag har ju inte simmat i grupp i år utan endast ensam eller med Veronica. Men Veronica hade intalat mig innan att "ta det lugnt, gå in i din egen bubbla". Med de orden i öronen började jag bara systematiskt ta mina crawltag, bort från stök och bök, bröstsimmare och trängseln. Så var det dags att upp och vända och sen simma nedströms Västerdalsälven. Det kändes jättebra. Fick ett par fötter att följa i ett bra tempo. Tyvärr var den personen usel på att navigera och drog rätt ut i älven och nästan krockade med funktionärsbåten. Jag släppte honom och navigerade på egen hand. Sen var vi nere vid hängbron där vi i olympisk fick vända uppströms och in på den klassiska vansbrosimningens upplopp. Fasen, det går ju bra det här! Så in under målportalen, upp ur vattnet och tittar på klockan. WTF???   Över 25 min??? Målet var sub 20. Allt kändes ju så bra... Märkligt. (Sen när jag ser på klockan i efterhand att jag simmat 200m längre så kändes inte tiden så jäkla dålig längre utan helt ok).


Officiell tid: 25:34.6


T1. Växling swim-bike

Springa upp från rampen och in i växlingsområdet. Ser Thom precis ta sin cykel och dra iväg. Jäklar vad snabb han varit på simningen... I växlingen märktes det att man är oruttig. Fumlade och tafflade mig hur mycket som helst vid bytet. Fick knappt av mig våtdräkten. Fipplade med skorna, och så av nån jäkla anledning hade jag bestämt mig för att jag skulle ha cykelhandskar på mig. Fick knappt på dem på min blöta händer. Tog nog säkert en extra minut här.


Officiell tid: 03:15.0


Cykling 4.5 mil

Så upp på cykeln och iväg. Det bara kändes så härligt. Jag och Biancha 2.0 var som ett. Flög fram kändes det som. Fast ändå blev jag omkörd av flera medtävlanden i olympisk (så så jäkla snabb är jag nog inte om man jämför med andra....). Och så klart av super-triathleterna i medelklassen med sina lokomotiv till tempo-hojar. Är en mycket speciell känsla när de drar om en. Som att bli omkörd av ett godståg liksom. Imponerande! Under hela cykelsträckan, som var endast ett varv av de två varven jag tidigare kört i medeldistans, var känslan bara härlig. Så mycket pepp från medtävlanden, speciellt från de duktiga kvinnliga triathleterna som kom med glada hejarop. Betyder så mycket! Ner till vändningen låg jag i snitt på 28 km/h, så snabbt har jag nog aldrig cyklat, varken ensam eller iu klunga. Kände dock att jag var tvungen att slå av något på tempot på tillbakavägen eftersom jag vid bägge gånger tidigare i vansbro triathlon kört helt slut på benen under cyklingen, visserligen för att jag race´at mot Veronica. Men nu var ju inte hon med. Och Thom mötte jag och insåg att han låg alltför långt före mig för att jag skulle ha en sportsmössa att slå honom. Cyklingen var den gren idag som kändes bäst, helt klart. Konstigt eftersom den brukar vara min sämsta. Men 4.5 mil var väl kanske den distansen jag hade i kroppen...


Officiell tid: 1:45:21.9


T2. Växling bike-run

Denna växling gick betydligt mycket bättre. Fick av mig cykelgrejerna och på med löparutrustningen snabbt och enkelt. Inte någon rekordtid kanske men helt ok.


Officiell tid: 01:38.0


Löpning 10 km (eller egentligen 10.5 km)

Det första jag behövde göra på löpningen var ett besök på bajamajan för en snabb kisspaus. Sen ut i första vätskekontrollen, en näve chips och ett glas cola. Sen ut på själva löpningen. Upp i villaområdet. Benen kändes tunga och värmen var besvärande. Men jag försökte intala mig ett det är bara en mil. "Bara en mil!". Så jag tussade på. Sprang om ett par andra deltagare i olympisk vilket gav mig lite ny energi. Men löpningen är en svaghet alltså. VARFÖR ÄR JAG SÅ HIMLA LÅNGSAM!!!??? Tassade på genom villaområdet och tillbaka, utmed vattenkanten och tillbaka, förbi växlingsområdet och så hör jag plötsligt någon skrika mitt namn. Härliga Sylvia skriker och hejar, en bekantskap genom Thom som jag träffat på Vansbrosimningen tidigare. Åh vilken energi-boost. Får ett leende på läpparna som sitter kvar ända till mål. Race with a smile är ett faktum   ! Och bara hälften kvar.Spring spring spring!


     


Över sågen och "Maria på flisen" som alltid står där och hejar. Hon jobbar nog hårdast av alla under Vansbro triathlon (jag tror att hon heter Maria iaf...). Tassa på, tassa på. Det går långsamt men jag lovar mig själv att springa hela vägen. Ingen gång. Spring spring spring. Och det börjar kännas lite bättre. Fasen vad skönt att det inte är dubbla distansen. bara ett par kilometer kvar nu. Överallt står det människor, unga och gamla, och hejar. Det lyfter en framåt. Så tjoff ett rött armband på min handled vilket betyder att jag får vända och springa in mot mål. Bara ett par kilometer kvar nu. Tass tass tass. Inte ont någonstans bara tung, som om jag har en stor sten i en ryggsäck på ryggen. Släpp stenen för helsike. Men nejdå, tydligen ska jag alltid ha med mig den där jäkla stenen...   


Så in på upploppet och den blå mattan. Denna känsla överträffar allt! När folk undrar varför man håller på egentligen (vilket mååååånga undrar...) så tror jag att det är just den här känsla man är ute efter. Känslan att man inte behöver längre. Svårt att förklara men när man, som i Ironman hållit på i nästan 15 timmar och man slipper, man är färdig, det är över, den känslan är olik alla andra känslor. Helt oslagbar! Passerar mållinjen och känsla av befrielse infinner sig. Jag är färdig, jag behöver inte mer...


Officiell tid: 1:08:59.9


Total tid: 3:24:49.5


 


Jag hade ju ett mål att gå in under 3.5 timme vilket jag klarade med marginal. Det enda jag "bommade" på var att löpningen gick lite trögt. Hade hoppats på under timmen där. Men visst, det var ju lite längre än 1 mil (fast inte så mycket längre tyvärr...).


Känslan efteråt är bara smutt. Härlig. Triathlon är ju kul! Och jag är inte lika "borta" som jag är vid de längre distanserna när jag bara vill ligga i fosterställning efteråt. Nu mår jag ju faktiskt ganska bra. Jag kan inte äta nåt däremot, men det kan jag ju aldrig efter ett lopp så det är ju ingen nyhet. Men kroppen känns som att det finns lite energi kvar, jag är inte helt tom. Kanske är det denna distans man ska ägna sig åt, iaf när man inte satsar på triathlon utan har andra mål. Olympisk kan man ta sig igenom med ett bibehållet leende på läpparna.


Det enda trista är att Veronica inte var med och delade upplevelsen med mig. Vi brukar ju alltid teama på triathlon. Men jag har hållit henne uppdaterad innan och efter, snap-chattat och skickat meddelanden. Så hon har ju varit med mig, även om jag vet att hon så gärna hade varit med IRL och slagit mig med en timme eller två... Ha ha ha. Fast det är ju ingen tävling (hör du det Thom, det är ingen tävling...).



     

Presentation


Följ två tjejers väg från galen idé och inköp av startplats till målgång vid Ironman Kalmar 2017.

Ami 42 år med mer pannben än fysisk form och talang.

Veronica 44 år med största idrottsintresse cykel och aktiviteter på fruset vatten.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ironmaniacs med Blogkeen
Följ ironmaniacs med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se