ironmaniacs

Senaste inläggen

Av Ami & Veronica - Måndag 25 mars 18:14

Ami:


Ja, jag vet att jag ältar. Att jag fastnat och inte kan gå vidare   . Terapi??? ja, förmodligen... eller snarare tvångsinläggning med vit, tight rock med armarna runt kroppen. Men jag kan bara inte släppa det. Det är DET som upptar min vakna tid. Det går inte en dag utan att jag tänker på Vasaloppet 2018, smärtan av nederlaget, min egen otillräcklighet... och så Vasaloppet 2020. Då jag får revansch, upprättelse, min heder åter. Ja, det är så det känns. Som räddningen liksom.


"Men skit i det bara". "Du behöver inte göra det". "Du sprang ju Ultravasan, det är ju helt sjukt bra". "Du har ju redan åkt hela Vasaloppet förut".


De välmenande kommentarerna från vänner och bekanta är många och omtänksamma. Men ingen förstår. Hur ska de kunna det när jag själv inte förstår. Jag förstår faktiskt inte varför det skaver så jäkla illa, varför det svider i själen och varför jag inte kan se på det jag har gjort, skita i det där jävla skit-loppet och gå vidare i livet. Jag menar jag har ju faktiskt gjort en jäkla Ironman. Och sprungit hela Vasaloppet. Och en klassiker, och tre halv-ironman, och Engelbrektsloppet, och massa mountainbike-lopp, och Stockholms Marathon och och och...


 

Men hur ska jag beskriva känslan den här kvinnan känner..? känslorna just där och då i bussen ner mot Mora. Ja, just då var det väl mest en lättnad av att slippa efter över 7 timmars kamp mot mig själv och naturen. Men dag för dag kröp det sig på. Känslan av misslyckandet. Ja men ALLVARLIGT??!!! Det finns krig i världen, människor som far illa, nära och kära som drabbas av svåra sjukdomar. Och vad gör jag? Sitter och piper av självömkan för att jag inte fullföljde ett jäkla lopp! Men psyket är inte så enkelt, det är inte så rationellt och logiskt tänkande alla gånger. 


Och jag ger ju aldrig upp. ALDRIG!!! Jag ska göra det som krävs för att få den där rosa Vasaloppstrippel-tishan om det så tar livet av mig. Stina Nilsson sa ju det i stafetten på VM, hellre dör jag än låter Johaug köra om mig. Ja, lite så känns det. 


Men jag är inte helt dum i huvudet. Visst fattar jag att vissa saker är omöjiga. Men Vasaloppet är inte en omöjlighet. Jag måste helt enkelt bara betala priset för det, casha in blod, svett och tårar. Och jag kan säga att skulle det bara hänga på tårar skulle jag passera mållinjen i Mora massor av gånger. Och jag vet ju att jag har det som krävs. Jag var vältränad, har ett pannben utan dess like men var nog inte helt där 100% om vi säger så. Naiv och kanske för självsäker. Det kommer inte hända igen. Som att underskatta motståndarlaget och bara ställa in dojorna på plan. Det gör man bara en gång...


Vad var det då som gick snett förra gången? Viktigt att analysera så att jag inte hamnar där igen.

Ja, vi kan väl säga att det var som att alla stjärnor i universum stod åt fel håll. ALLT som kan gå snett gick snett. 


-  ett par dagar innan Vasaloppet kom det massor med snö hemma. Jag skulle skotta med våra tonårsgrabbar och liksom visa vem som var en Ironman i familjen. Herre jävlar. Fick en massiv muskelinflammation i hela bröstkorgens muskulatur. Kunde överhuvudtaget inte djupandas utan att smärtan högg i revbenen. 


- På väg upp till Dalarna stannade vi längs ett värdshus vid vägen vilket var det sämsta skitmaten jag någonsin ätit.


- Vi hämtade upp våra skidor hos vår vallakung i Dalarna. Veronica började ana onåd och testade sina skidor som inte hade något fäste alls. Vilket hon fixade till själv. Jag testade inte mina skidor. WTF???!!! Varför inte??? Och se där, vid starten upptäckte jag att inte jag heller hade något fäste. ALLS... 


- Vi hade köpt ett Vasaloppspaket med boende och skjuts. På kvällen innan var det buffé men ingen pasta. ???? det ska ju ALLTID vara pasta innan ett lopp.


- Tidigt på morgonen åt vi frukost och gjorde i ordning frukostpåsar som vi skulle äta i bussen. Jag glömde min påse på rummet och fick ingen mat.


- Bussen var försenad och dessutom måste de ha räknat helt fel på avresetid så vi tok-fastnade i bilköer upp och var inte framme i starten förrän ca 30 min innan startskottet vilket innebar att jag var HELT sist i hela startledet. ALLTSÅ SIST AV ALLA 15.800 personerna! 


- Toan var tydligen "trasig" i bussen så det gick inte att nyttja den. Istället stod jag 25 min i toa-kö utan att den rörde sig alls framåt. Vilket innebar att jag var tvungen att springa ner till mina skidor i startfållan kissnödig när startskottet gick.


- Eftersom jag var tok-sist i starten fick jag står över 1.5 timme still nedanför backen innan jag kunde börja kliva uppåt.


- Vädret var pissigt, det hade varit 30 grader kallt i veckan och snön var fylld av vassa kristaller som gjorde att det var noll glid. Så började det såklart snöa också.


I Evertsberg var det stopp. 7h 5 min tog det. Värt att notera att jag sprang dit på Ultravasan på 6h 15 min... Men eländet slutade inte där med transport med skämsbussen ner till målområdet.


- Vid skidinlämningen när jag skulle hämta ut min skidor fick jag fel skidor och mina var borta. Efter mycket om och men lyckades de spåra mina skidor så jag fick tillbaka dem, men att springa omkring i en timme och jaga skidor efter att ha kört över 7h och misslyckats var inte det man hade lust till.


- sen var det transport hem och då hade de bytt buss. Det var sagt att de skulle flytta över allas skidfordral eftersom det var krav på att ha skidorna i det. Allas skidfordral utom mitt var överflyttade och mitt var helt puts-väck.


Ja... något sånt helt enkelt. Och jag hade inte det som krävdes för att övervinna allt motstånd. Vasaloppet 2020 ska det inte spela någon roll om så himlen ramlar ner och helvetet öppnar sig, jag ska vara i sån jäkla fin form att det inte spelar någon roll.


Jag är på god väg, gått teknikkurs och åkt Engelbrektsloppet med bra tid. Jag är på väg mot mitt mål. Det har nu gått ett år av förberedelse, jag har ett år kvar med målinriktad träning och fokus. Allt jag gör nu är med målet i Mora i tankarna. Tre gånger ska jag över mållinjen 2020 men jag tar dem en i taget. Och har jag bara passerat första gången med skidor under fötterna vet jag att det kommer gå även med både cykelskor och löpardojor. 


 


Sen... är det Veronicas tur att få bestämma vad vi ska göra därefter...   . jag ska bara ha min rosa tisha först...


 



ANNONS
Av Ami & Veronica - Söndag 17 feb 17:51

Ami:

  

Eftersom livspusslet inte lyckades läggas detta sportlov så blir det inget hasande i fäders spår i år. Och egentligen är det väl lika bra så att jag slipper ytterligare dåliga erfarenheter av den sträckan på snö. Det är ju dessutom nästa år det gäller för Vasatrippeln - revanschen 2020.


 

Så istället kände jag mig lite sugen på att ge mig i kast med att testa Egelbrektsloppet och de 60km i Norberg. Veronica åkte loppet 2015 när vi gjorde klassikern och hade en ganska hyfsad känsla för loppet. Den gången kunde jag inte hänga med för jag hade så helt vanvettigt sjuka skavsår efter en långhelg i Orsa grönklitt med blöta pjäxor. Men nu var kroppen i tipp-topp skick, och Veronica var ju på (som vanligt, hon säger ju aldrig nej...  ).


Morgonen på tävlingsdagen

I säng hyfsat dagen innan och inte helt trasig när klockan ringde på morgonen. Upp, kolla mobilen för att skicka ett mess till Veronica om att jag var vaken. Möts av detta:


 

Va fasen. Är hon redan uppe? Det fick fart på mig och halvtimmen senare när Veronica svänger in på min uppfart är jag redo med nyvallade skidor och limpsmörgåsar i handen. Denna gång ska ingenting gå snett. På Vasaloppet senast glömde jag ju frukosten så jag fick klara mig utan. Skulle inte göra om samma misstag. Nej, allt kändes jäkligt nice. Inte behövde man stiga upp kl 02:15 heller.


På väg upp mot Norberg och vi börjar båda tagga till   . Veronica hade köpt en startplats i veckan och hamnat i tävlingsklass. Jag skulle starta i motionsklass 15 min senare. Vi börjar spekulera i detta och jag som är rep-skraj nu för tiden nojade lite om att jag hade en kvart mindre till godo inför reptiderna   , eller snarare reptiden. Engelbrektsloppet är 60km långt och går två varv på en 3 mils runda. Varvningen måste ske senast kl 14 vilket innebär att jag var tvungen att vara där senast 3h och 45min. Med min usla teknik och mitt dåliga självförtroende kändes detta lite risky. Kunde jag möjligen få byta till tävklingsklass? Vad skulle krävas? Om det finns möjligheter till det skulle jag ju inte bara få en kvart extra tid på mig, jag skulle ju också slippa köa i motionsklassen och få lägga mina skidor i en startfålla mycket längre fram. Ja, vad fasen, värt ett försök iaf...


Väl i Norberg är det bilar överallt. Vi chansar att det finns plats vid Frida Hansdotter Arena där nummerlapparna hämtas ut, och vi har tur och får en plats. Dock måste vi lämna platsen sen för man fick bara stå där en kort stund under tiden nummerlappen hämtas ut. Okej, in till nummerlappsutdelningen. Kollade med funktionärerna, finns det möjlighet att byta startgrupp? Jo men visst. Inga problem alls. Och hoppsan hejsan så är bägge Ironmaniacs-brudarna plötsligt tävlingsåkare. Vad hände liksom   ???


 

Jag måste verkligen berömma organisationen för Engelbrektsloppet. Helt suveränt upplägg med att man i denna sportarena kan lämna in sin duschväska. Så med gott om plats kunde vi förbereda oss i lugn och ro med nummerlappar, sätta på pjäxor, fixa tidtagningschip etc inomhus utan att frysa ihjäl. Ingen kö på damtoan (tacksam att detta inte är krogen...). Alltså vilken skillnad mot Vasaloppet. Dessutom var damduscharna i samma arena, tackarrrr.


Sen in i bilen med skidorna och leta parkeringsplats. Jamen ICA i stan hade hela sin parkeringsplats ledig, och ingen tidsgräns. Hejsan hoppsan (och kanske lite förlåt ICA   , men jag är ju ändå ICA-kund annars...) tre steg från starten. Så sista förberedelserna och tre tramp ner till startområdet. Massa plusgrader och regn i luften men med en överdrivet postitivt inställning att "vi behöver ju inte frysa iaf".


Starten

 

Alltså... seedat startled!!! Is da shit!!! Hade jag följt min initiala plan hade jag fått lägga mina skidor i motionsklassens startled en si så där sjutton kilometer längre ner i startområdet. Nu kunde vi starta bredvid varandra utan trängsel eller oro för några köer eller annat. Och se där! GUSTAV!!! HALLÅ GUSTAV   !!!


 

Öh??? Gustav??? Nja.... Engelbrekt hette inte Gustav, han hette ju Engelbrekt... Engelbrektsson. Men han var ändå glad och låtsades som att han inte hört att jag som en galen stått och skrikit GUSTAV!!! Kanske en aaaaning övertaggad nu...


Så var det dags. Alltså på riktigt. Vilken jäkla skillnad mot Vasaloppsstarten ifjol då jag kände mig helt övergiven, inte hunnit krama på Veronica och stod med gråten i halsen inväntandes startskottet. Nu var det kram och high-five och pang. Startskott. Och staka. Staka staka staka. Ja herre min jävel vad jag kände mig stark och bara en hårsmån ifrån elitklass.


Första varvet 30km

Vi hann knapp komma en kilometer innan det blev en massvurpa i ett svagt nedåtlut. Jag lyckade vejja och kände mig som värsta proffset. Så hör jag någon nere på min högra sida och ser att Veronica kravlat sig spottandes och fräsandes ut från snön vid sidan av spåret. Hon hade hamnat mitt i massvurpan och enda sättet att undvika den var att åka rätt ut i spenaten (eller isen...). Det var enda gången i loppet som jag låg före henne i spåret   . Man får vara glad för det lilla. Sen såg jag bara ryggen av henne försvinna i fjärran...


Första varvet och första milen kändes allt helt magiskt. Inget regn och trots att det var plusgrader och slask i spåren gick det snabbt för mig, mycket snabbt. Passerade ganska många skidåkare. Men vänta nu...? Detta är ju tävlingsklass. Och jag kör om. Alltså TACK TACK TACK Håkon och FysioOutdoor för de skills du lyckades få till på tekniklägret. Staka staka staka. Alltså... jag kan ju det här. Ner mot Nordansjö och första vätskekontrollen. Tittar på min klocka. Alltså detta går fort, verkligen fort. Har nog aldrig åkt så här fort på skidor någonsin... Sen ut på andra milen och dags att ta itu med Hålberget. Klättring uppför uppför uppför. Men ingen kö, inget jäkla stillastående á la Vasaloppet. Utan trampa trampa trampa och plötsligt var man uppe och kunde svischa nerför backarna i störtloppsställning (eller ett tag iaf för ganska snabbt fick jag mjölksyra i låren och var tvungen att stå upp...). Andra milen gick iaf som en dans och jag började planera för hur jag skulle få till familjepusslet iaf för att kunna åka Öppet spår. Detta är ju så roligt. Och jag är ju så bra...


Sen var det sista milen på varvet och in mot Klackberg. Då blev det inte så roligt längre. In i skogen och där tar snön slut. Genomslag, barr, skräp och annat skit under skidorna. Plötsligt glider inte ena skidan alls längre. Va i??? Stannar till och tar av mig den. Vad fasen??? En stor grankvist har liksom smetat in sig i klistret och ligger helt fastlimmad mot skidans underlag. Nästan helt omöjlig att få loss. Inte undra på att det gått trögt. Lyckas tillslut iaf skrapa loss den med handtaget till ena staven. Men dessa 5km i skogen sög diskoballe. Rejäla nedförsbackar med alltför lite snö och den snö som fanns hade åkts upp i hårda drivor med is under. Om det är så här illa när bara tävlingsklassen åkt, hur sjutton kommer det bli när jag kommer här nästa varv och alla åkare passerat? Hua!


Tittar på klockan och överraskas av min tid. Jag kommer passera varvningen under 3 timmar. Då har jag 5 timmar på mig att åka sista varvet. Det ska jag väl ändå klara? Har mindre än två kilometer kvar till varvningen när jag möter Veronica. Hon bara utbrister "Men vad bra du åker!!!" Ja, det gör jag! Känner mig stärkt av den glada tillropningen. Passerar målområdet och varvningen på 2 timmar och 55 minuter. Det är ju helt otroligt vad en teknikkurs kan göra. Och i dessa utmanande förhållanden. Allt känns fantastiskt.


Andra varven 60km

Nu börjar det gå lite trögare. Det har frusit på en smula, fortfarande plusgrader men snön blir lite kärvare. Jag orkar inte staka med samma tempo och styrka som tidigare. Blir längre och längre sträckor med diagonalåkning. Men det spelar ingen roll. Jag vet att jag kommer klara reptiden. Målet stänger klockan 18. Jag har fem timmar på mig att åka 3 mil. Milen mot Nordansjö går okej men jag är på väg in i mörkret. Börjar tänka negativa tankar   . Det är jobbigt nu, När jag tittar på klockan har jag åkt i 4,5 timme. Det är min mörkaste period. Klättrar uppför backen, står upp i nedförsbacken. Det går långsammare och långsammare. Öppet spår??? Är du helt jäkla slut i huvudet??? Inte fasen tänker jag åka något Vasalopp efter det här! Glöm det!. Börjar närma mig Klackberg och jag vet ju vad som väntar. Men så möter jag Veronica igen. Nu ligger jag nog en 8km efter henne. Ändå otroligt bra för att vara jag. Men jag är inte sprudlande glad nu. Dock ger mötet mig lite energi. Det är snart över. Ta meter för meter bara. Kliv kliv överlev. Och jag passeras av andra åkare som trots att de är snabbare än mig, lider lika mycket som jag. Det är skit nu. Men även den jävligaste skiten har sitt slut. Och se, jag glider ut ur den där jäkla skogen och det är nu mindre än fem kilometer kvar. Det börjar kännas bättre ingen. Tittar återigen på klockan. Alltså??? Om jag fortsätter framåt nu kommer jag komma i mål under 6.5 timme! Jag som hade som mål att klara max-tiden på 8 timmar, och kanske, som lite hemligt mål, komma under 7 timmar. Nu verka det kunna blir bättre än så. Jag stakar på ett tag, det biter och allt känns okej. Närmar mig målet och upploppet. Ser centrum, förbi förskolan och så runt i kurvan till vänster. MÅLET!!! Jag passerar målet på 6h 19min 28sek. Och kroppen känns okej. Det känns okej   . Jag har inte gråtit en enda gång, jag har inte en enda gång velat lägga mig bredvis spåret i fosterställning och önska att en skoter skulle köra över mig (tankar som jag hade på Vasaloppet i alla 7 timmarna, och då kom jag ju bara halvvägs innan repet tog mig i Evertsberg). Jag känner fortfarande att Öppet Spår i år inte kommer hända men jag är så jäkla nöjd. Och stolt över min tid, över min prestation och framförallt hur jag genomfört loppet med den känsla jag hade.


 

Efter loppet och när allt skiter sig   

Tar mig ner mot Frida Hansdotter Arena och connectar med Veronica som gått i mål ungefär 50 minuter innan mig (alltså ni hör... "bara" 50 minuter, moahahaha, jag är såååå bra). Hon har hunnit duscha och ligger och chillar på läktaren. Jag hämtar min väska och går till duschen.


När jag kommer tillbaka ser hon lite konstig ut, som om hon har något att säga men inte vågar riktigt... Försiktigt säger hon... "du har ingen tid, det verkar som ditt chip inte fungerat". WHAAAT!!!??? "Eh... ja. Det står DNS på dig (alltså Did Not Start):"... Jag vill gråta en skvätt där och då. Mitt första skidlopp när jag inte bölat ögonen ur mig av utmattning och elände. Så det här??? Jag går ut till informationen och förklarar vad som hänt. De knappar på sina datorer men kan inte heller hitta mig. Nåt måste ha gått fel när jag registrerades om från motionsklass till tävlingsklass. Och jag vet att chippet funkat. Lyssnar alltid vid passage av tidsregistrerings-grejerna. Och det pep varje gång. Det måste varit något annat fel. Funktionärerna ringer upp tävlingsledaren och jag får prata med honom i telefon. Han låter lugn och super-proffsig. Ingen fara, det ordnar sig. De ska kolla målkameran och tidtagningenheterna vid de olika stationerna, Inga problem. Jag skulle bara skicka ett mail med detaljerna om vilka tider det handlar om. Och jag har ju kört med GPS-klockan så jag har full koll. Jag känner mig helt lugn, det ska nog gå vägen. Det måste gå vägen. För nu när jag klarade detta så får det lov att bli en svensk klassiker i år. Och då måste jag ju ha loppet i samlingen. Men visst... lite orolig är jag ändå   . Fast det måste väl 17 ordna sig, jag har ju ändå fått min medalj och jag har ju åkt...


 

Äventyret avslutas med bilresan hem och ett stopp på Burger King i Avesta. Bacon Burgare!!! Åh... Bacon!!! Så jag beställer en Bacon Wopper men när jag får den och öppnar pappret så... ingen bacon   . På min bacon-burgare. WTF??? Hon i kassan tittade på min burgare och konstaterade att nej det var ingen bacon på den, och sen tittade på mig som om jag var dum i huvudet. GE MIG MIN BACONBURGARE!!! Do NOT mess with me. Jag har en DNS reggad efter 60km skidåkning i snö, slask och helvete, med skavsår på hälar och blåsor i händerna. JAG VILL HA MIN BACONBURGARE!!! Och visst, efter att visat kvittot ett par gånger trillade polletten ner att det nog faktiskt var en baconburgare jag beställt och jag fick en till slut. DET kändes som en seger när jag satte tänderna i den, och ett tecken på att det skulle ordna sig med tidsregistreringen. Och visst, dagen efter fick jag besked att de hittat mig och att jag fått mitt lopp registerat... Puh puh puh


Men all and all. Super-trevligt lopp trots skitväder och strul. Och ett lopp som jag absolut vill åka igen   



ANNONS
Av Ami & Veronica - 22 oktober 2018 20:04

Ami:


Träningen har helt stannat av efter vasaloppstrippeln, och jämför man förra året med Ironman och fram till Ultravasan i år med nuläget är det ju milslång skillnad. Då, träning träning träning   . Nu... nja... en si så där. Visst blir det något pass här och där och någon liten löptävling men ingen struktur, inga planer eller mål och inget jävlar anamma. Och det är ju ganska okul faktiskt. Men vad jag än tar mig till så lyckas jag inte step up my game. Jag har ingen utmaning framöver nästa år och jag hade tänkt att året skulle bli mest träna på feeling. Men det funkar ju inte på mig!!! 


 

TVÅNG! Jag behöver TVÅNG! Och en rejäl spark i achelet helt enkelt. Och den som ska sparka är ju jag själv. 


Veronica och jag har ju vår challange med att inte äta godis, chips, kakor och läsk fram till 23/12. Det är två månader kvar... och jag har varit hyfsat bra. inget godis alls, lite chirre och nån kaka här och där, och pepsi under Hässelbyloppet. Men i det stora hela, helt okej. Två månader kvar. Ja men varför inte köra lite tvångsarbete dessa två månader då?


Okej, och vad ska jag hitta på? Nåt som jag helt enkelt inte kan ta mig ur tänker jag mig... Moahahaha...!


 

Så det får bli en... RUNSTREAK! Yey!    


Och vad är det då? Jo, du springer varje dag. En bestämd tidsperiod eller helt enkelt bara hur länge du klarar. Jag har kört en runstreak tidigare och då blev det 70 dagar (dag 71 fick vi en vattenläcka hemma och det knäckte mig helt och med det min runstreak...). Denna blir 62 dagar. Sen är det julafton och spring-fritt (eller...? kanske... jag kanske blir helt fast och öser på vidare, vem vet...),


 

En regelrätt runstreak är att springa (minst) en engelsk mile, 1609 meter varje dag. Eftersom jag "bara" ska köra i 62 dagar och vill kräma på lite så tänker jag sticka ut hakan lite och kräva minst 5km av mig själv. Och lite annat smått och gått.

 

Mina runstreak-regler

  • springa minst 5km varje dag i 62 dagar
  • minst ett långpass/vecka
  • minst 2 andra pass/vecka (typ simning, cykel, styrketräning etc)

Ja men då så. Då kör vi. På med kedjan, koppla på tvånget, snöra på löpskorna och ut i spåret. 


 



Av Ami & Veronica - 15 oktober 2018 13:27

Ami:

 


Har under flera år tänkt att jag ska springa Hässelbyloppet eftersom det tydligen är "personligt-rekord"-loppet de luxe på milen, och jäkligt trevlig avslutning på tävlingssäsongen. Så nu i år blev det då äntligen dags. Hade trott att jag skulle vara i mitt livs form och hade seedat in mig i startgrupp 2, dvs de som springer runt 55min. Nu var jag ju ganska realistisk och insåg att det ju inte skulle ske. Men under 60 minuter hade jag varit mer än nöjd med iaf.


 

Dagen till ära visade sig hösten från sin absolut bästa sida med ett helt underbart höstväder och en brittsommar på besök. Termometern visade närmare 20 grader varmt och solen sken som det inte fanns någon morgondag. Härligt! Så egentligen kände jag att resultatet idag inte spelade någon större roll utan det var smutt att bara få ett jättefint träningspass i magiskt höstväder.


Banan var väldigt lättsprungen och stäckte sig över 10km. Var väl kanske inte världens mest upphetsande löpmiljö utan mest runt omkring i bostadsområdena i Västerort. Men väldigt behaglig löpsträcka. De första 5km gick super-lätt. Inga problem alls att hålla ett km-tempo under 5:30. Otroligt snabbt för den här ultralöpar-snigeln just nu... Men så efter 5km var det som att kroppens tempo tackade för sig. Kilometern mellan 5 och 6 gick på 6:12... Sen gick det lite snabbare och jag försökte hålla i ändå även om jag kände att första halvan gått lite för fort för mig. När jag vände ner mot Hässelby IP och ärevarvet in mot mål på löparbanan var jag ganska rejält slutkörd. Men såg ändå att jag skulle komma under timmen vilket kändes som en bonus denna fina dag.


   

I det stora hela, ett jättetrevligt lopp som jag absolut kommer springa igen. Och då med målet att prestera mycket bättre tid, ja att slå personligt rekord på milen (som typ ALLA ju gör i detta lopp...).


Grattis till mina medresenärer Björk som gjorde helt fenomenala insatser i löpspåret och presterade tider som varken de eller jag trodde var möjliga. Det blir times to beat nästa år, akta er bara!!!



Av Ami & Veronica - 22 september 2018 18:56

Ami:


Jag har länge velat vandra eller springa Sörmlandsleden och efter att ha vandrat längs Siljansleden ett par dagar frö två veckor sedan fick jag verkligen blodad tand för vandring, och bestämde mig för att äntligen ta mig i kast med att börja beta av de 62 etapperna på Sörmlandsleden. 


Sörmlandsleden är en vandringsled som alltså består av 62 etapper längs huvudleden och mäter 627 km. Det är en rundslinga som löper från Stockholm via Södertälje, Katrineholm, Nyköping och Trosa. Det finns också ett antal anslutningsetapper och rundslingor som har koppling till huvudleden.


Så då var det dags att påbörja denna utmaning och jag tänkte inleda med etapp 1 och 2. Veronica var också taggad och ville hänga på. Så det blev lite buss och lite tunnelbana hit och dit innan vi anlände till Björkhagens tunnelbanestation och starten på Etapp 1.


Etapp 1. Björkhagen - Skogshyddan 8 km

Jag var lite smått oroad över att det skulle vara svårt att hitta men det är till och med skyltat vid nedgången från tunnelbanan. 


 

Det var bara att knalla rakt ut och ned mot Markuskyrkan så inleddes Sörmlandsleden. Mycket väl skyltat med orangea markeringar på träd, trästolpar och lyktstolpar.


 


Första delen av etapp 1 går genom ett ganska väl befolkat motions- och friluftsområde. Hade ingen aning om att detta område ens fanns...! Detta område tillhör Nacka naturreservat.


 

När man travat igenom friluftsområdet går man igenom en golfbana och kommer även fram till golfrestaurangen. Lite tidigt att stanna och fika efter bara 2 kilometer kanske... Istället fortsatte vi framåt längs en grusväg innan sörmlandsleden förde oss rätt in i skogen över stock och sten, och rötter...


 


 


Sen kom vi fram till det som kallas sprickdalskanalen som går mellan Söderbysjön och Ältasjön och där det går en brant trappa. Vi stannar här, tar en banan och bara njuter. Det är så vackert så det gör nästan ont. Jag liksom känner hur min kropp fylls av harmoni och ny energi.


     

Stärkta av allt vackert fortsätter vi framåt över en ganska ordentligt kuperad terräng. Jag hade läst att det rekommenderades ordentliga skor vid vått väder och vi kunder verkligen förstå det då det var ganska ordentligt maffiga rötter som löpte längs stigen, och en hel del sten. Men vi hade bägge våra trail-löpskor så oss gick det ingen nöd på. Inte var det heller något vått väder utan solen tittade fram med jämna mellanrum. Prefekta förhållanden för vandring.


Efter lite mer än halva etappen kommer vi fram till Sandkällan där friskt källvatten strömma ur Stockholmsåsen. Jag passade på att dricka ordentligt och fylla på min vattenflaska, Veronica däremot var lite mer tveksam till kvaliteten på detta vatten.


 

Vi fortsätter igenom skog och mer sandjord under fötterna. Ogillar detta underlag starkt efter Ultravasan. Men så kommer vi fram till vår rastplats och slutet på etapp 1, Skogshyddan. Där var det en jättegullig nybyggd rasthydda med bänkar där vi kunde inta den matsäck som jag för dagen bjöd Veronica på. Kaffe och Oxfilé-baguetter. Det var någon som tyckte att jag var världens bästa vandringskamrat där, he he. Skogshyddan var ett gammalt båtmanstorp där den som tjänstgjorde i flottan fick bo. Torpet står kvar och bär namn efter den som bådde där först, Skog. 


Sen valde vi att skiljas åt då Veronica hade ett annat åtagande och jag ville fortsätta även etapp 2. Så efter att ha fått lift med en bil som precis passerat vinkade vi adjö och fortsatte åt varsitt håll.


Etapp 2. Skogshyddan- Alby friluftsgård  6 km

 

 

Glad i hågen vamdrade jag vidare längs orange-färgade markeringar ensam. Jag vandrar gärna ensam även om det också är trevligt med sällskap. Denna etapp inleddes med lite grusväg innan den gick över till en liten stig utmed hagar och ängar. Solen sken och livet var gott...


 

Det var verkligen behagligt att vandra denna led. Det jag varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att hitta och jag skulle riskera att gå vilse, det var verkligen inte fallet. Hela stäckan var väl utmärkt och det var lätt att hitta.


Efter att ha passerat en hage och lite mer rought skogsstig kom jag fram till Öringesjön och lite maffiga villor ovanför stigen. Men som tur är så är stranslinjen fredad och det är här leden går. Lite fina rastplatser utmed stigen och sjön bidrar till trivseln. Rent och fräsch, välbevarat och välskött.


 

Så plötsligt när jag går runt ett hörn så kommer jag fram till civilisationen. Kommer upp på en asfalterad cykelväg mitt i ett bostadsområde. Vilken kontrast! Så det blev lite asfaltsvandring fram under Tyresövägen och in mot ridskolan.


 

Sen bar det av förbi ridskolan och in i Alby Friluftsområde. Här är det mycket folk i rörelse och ensamheten från etappens början är som bortblåst. Det är skolklasser, ryttare, hundägare och barnvagnspromenerare.


   

Jag har cyklat en hel del mtb i detta område och hade förväntat mig att det skulle vara snabbt överstökat. Men Sörmlandsleden gick inte samma snabba, raka väg som jag cyklat. Istället gick man över bron över våtmarken och in i skogen på andra sidan. Jättefin miljö och överraskande fin vandring.


     

Så öppnade sig terrängen och jag kom ut på lite grusvägar in mot Alby friluftsgård och hela området runt den gården med utegym och picknick områden. Här slutar etapp 2 och etapp 3 börjar. En etapp som jag ska ta mig an nästa gång.


 

Jag är så himla överraskad över allt det där vackra som vi faktiskt har utanför knuten i Stockholm. Helt otänktbart att vi ändå befinner oss i huvudstaden och detta vinns precis i vår närhet. Lite sur är jag för att jag inte påbörjat detta tidigare. Men å andra sidan har jag ju nästan allt kvar, 60 etapper kvar av mys, harmoni och batteriladdning. Så jag avslutar etapp 1 och 2 med en kopp kaffe och lite läsning om etapp 3.


 


Det enda som kan nämnas som lite negativt är att det är lite meckigt för mig att ta mig dit och hem. Buss, buss, buss, t-bana och sen buss igen. Samtidigt som man måste säga att man ändå kan ta sig med kollektivtrafiken till i princip alla etappstarter längs leden vilket är suveränt. Det var också ganska skönt att få sätta sig på en buss efter nästan 1.5 mils vandring och få vila lite och få smälta alla intryck. 


 


Nästa vandring blir etapp 3 Alby Friluftsgård - Tyresta gård vilket är 14 km i ett svep. Jag längtar...!




Av Ami & Veronica - 5 september 2018 16:42

Ami:


Det har tagit lite tid för mig att kunna samla ihop tankarna och sätta mig ner för att skriva en race report från Ultravasan90. Framförallt beror det på att den grundläggande känsla inombords är en känsla av ett enda stort misslyckande detta år, som tyvärr, trots målgång i Mora under den klassiska Vasaloppsportalen efter 9 mils löpning ändå kändes... ja vad ska jag säga   ... bläh bläh bläh. Det blev ingen Vasaloppstrippel för mig i år och det var ju kört redan på förhand, innan sommaren, genom att repet tog mig i Evertesberg under skidorn. Jag trodde att ett genomförande av detta extremt långa och påfrestande ultralopp skulle få mig att ändå känna som jag har gjort en enorm prestation och vara nöjd med det. Och visst... på sätt och viss känner jag ju det, en stolthet över finisher-tishan. Men ändå... också ett stort misslyckande   


Men först vill jag ändå gratulera min partner-in-crime, min sister-from-another-mister och stora fysiska förebild Veronica till sin rosa tisha. Du är så värd den och jag vet att mitt misslyckande inte har varit lätt för dig, och att du haft svårt att ge fullt uttryck för din glädje och stolthet över din bedrift för att inte såra mig.

Love u, du är grym   (och ja, du behöver också göra om allt igen eftersom jag också vill ha en rosa tisha och du måste ju hänga med så klart...).


 

Okej, men då kör vi då. Vad var det då som hände den där lördagen den 18 augusti i Dala-skogarna, i fäders spår...?


Starten

Vi hade ju en sån tur att Veronicas man ville hänga med och få en liten kaka av Vasalopps-feelingen så han var driver, coach, langare och allt mitt emellan. Det gjorde att vi inte behövde strula med buss upp till Sälen utan kunde i lugn och ro skutta (läs krypa) in i bilen kl 03:00 på lördagmorgon för avfärd mot startområdet. Vädret var optimalt, möjligen en aning kylslaget på morgonkvisten men i stort sett perfekta förhållande. Vi var på plats ungefär en halvtimme innan start vilket också var perfekt. Hann med att kasta in drop-bagen som skulle till Evertsberg och en tur till baja-majan. Vi hann även att träffa på Håkon som numera är tävlingsledare för Ultravasan och är en bekanting sedan 2016 när jag deltog i ultravasaläger som han höll i och där jag lärt mig massor. Det var kul att träffa på honom och väldigt inspirerande. Vi dristade oss också att ta ett "målfoto" med kranskulla och kransmas. Med tanke på att de kanske hade gett upp och åkte hem innan vi kommit till upploppsrakan...


 


 Så var det dags att ställa sig i startfållan med alla andra förväntansfulla löpare. Rekordmånga detta året. Kul! Känna pirret i magen, känslan av att man behöver spy och kissa samtidigt men ändå bara vill komma igång och få ge sig av.


 

Och med solen som började sprida ett rosa skimmer över himlen, och speakern som började räkna ner, TEN, NINE, EIGHT, SEVEN, SIX, FIVE, FOUR, THREE, TWO, ONE... Så var vi iväg. 9 mil hade vi framför oss. Herr jävlar, vad har vi gett oss in på???


Veronica och jag tog det väldigt chill i början. Planen var att gå uppför den första backen, ja egenligen gå de första tre kilometrarna och försöka spara så mycket som möjligt på krutet. Vi var många som hade den taktiken. Så Veronica och jag inledde loppet tillsammans vilket är ovanligt, hon brukar ju alltid sticka iväg som en virvelvind och sen väntar hon skitlänge på mig i målet. Så starten i Ultravasan kände bara bra. Detta ska nog gå vägen, vi är förberedda (även om jag tvivlade en smula inombords med mina 10kg extra runt midja och lår som jag extremt dumdristigt nog valt att behålla...).


 


Sen efter de första kilomterarna började det plana ut och Veronica drog iväg. Dock höll jag också ett ganska hyfsat tempo så jag såg henne framför mig i princip ända fram till första kontrollen i Smågan. Hela sträckan upp till Smågan går på väg så det var bara att tassa på i lugnt och fint tempo utan större ansträngning. Det kändes så bra att få jogga in under banderollen och sätta check på den första av de sju klassiska Vasaloppskontrollerna.


 

Dock, som ni ser ,med en liten nätt sträcka "to go"   . Coachen skulle inte stå vid denna kontroll eftersom det inte riktigt går att komma till här utan väntade på oss vid nästa, Mångsbodarna. Men vi hade inte förväntat oss några bekymmer heller i och med den lättsprungna terrängen. Det skulle däremot bli värre, mycket mycket värre...

Nu minns jag egentligen inte riktigt hur det var. Jo, fram till Mångsbodarna gick det bra. Sprang på i ganska bra tempo och låg inte många minuter efter Veronica när jag kom fram till kontrollen. Kändes fint. Sprungit nästan 2.5 mil, check på två av sju kontroller och allt känns bara bra   . Hörde att Veronica hade fått byta skor för hon hade redan fått skav. Mina fötter log och skrattade (än så länge... än så länge...). Tass tass tass.


Sen kom eländet! Fan och hans moster. Trail-running de luxe. Smala, smala skogsstigar med kottar, barr, sten och rötter. Upp och ner, ner och upp. Det gick sakta, och det gick tungt. Tränat allt för lite stiglöpning. Jajemän, det visade sig big time.


 

Och så rätt som det är (nu är det lite oklart om detta sker mellan Mångsbodarna och Risberg, eller Risberg och Evertsberg men det är skit samma för de sög discoballe oavsett   ) så dyker det upp en stor skylt mitt på stigen - OFF TRAIL 800 METER. Och så en pil rätt ut i spenaten. WTF??? Det vi hörde i efterhand var att några dagar innan ultravasan hade en markägare vägrat låta loppet gå över hans mark så vi fick helt enkelt lämna vandringsleden och kubba rakt ut i obanad väg genom skogen. Mossar och lavar och nedfallna träd. Alltså, på riktigt!!!??? Och det kändes som en eeeeevighet, det tog liksom aldrig slut. Och nu har vi alltså redan sprungit 3 mil, ett helt lidingölopp när man ska ut och skutta mellan tuvor och grankottar. När jag äntligen såg slutet på eländet var jag grinfärdig. Vi kom ut på en grusväg och jag älskade den...


Nu kommer jag ihåg att det var mellan Mångsbodarna och Risberg för jag minns att jag ondgjorde mig över denna OFF TRAIL-historia när jag kom in i Risbergskontrollen och coachen tog emot mitt missnöje. Nu börjar jag halka rejält efter Veronica som lyckats, trots obanad spenat, tassa på i hygligt tempo ändå. Min kropp känns ändå förvånadsvärt okej. Inte ont någonstans annat än vad man kan förvänta sig efter en massa mil i skogen. Inget skav eller nåt annat jäkelskap, så jag kör på med samma skor och samma kläder. Mot Evertsberg.


Denna sträcka är den värsta på Cykelvasan. Mitt mantra har i de loppen ständigt varit "bara jag tar mig till Evertsberg så har jag överlevt". Samma mantra nu, bara under en himla massa timmar längre tid innan det är över. Skog skog skog, stig stig stig. Har aldrig känt mig så mycket som asfaltsblomma som här. Ge mig lite stockholms mara, lite betong please   . Dessutom dyker det ju upp en till jäkla skylt OFF TRAIL. Neeeeeeej   . Ut i spenaten igen. Med stockar till ben. Men som tur är inte lika lång sträck som förra, fast illa nog. Illa nog...


Sen kommer jag däremot in i en ganska bra period, vi har lämnat den värsta stig-terrängen och är ute på bredare motionsspår/grusvägar/cykelvägar. Livet blir plötsligt lite lättare att leva. Jag har hittat en skön rytm med kombination av gång uppför och löpning plant och nedför. Strax innan Evertsberg dyker det upp en portal som talar om att vi passerat marathon-sträckan och fortsätter som utlralöpare. Det är en cool känsla.


       

Och så är man glad ett tag och tycker att man är värsta grymma. Till man faktiskt kommer på att man ju inte ens kommit halvvägs. Det är lika jäkla långt kvar... och mer ändå... Vad fasen har jag gett mig in på? Detta är ju helt sinnessjukt. Jag måste vara dum i huvudet, på riktigt!


 

Men det känns ändå fortfarande okej. Jag är fortfarande inne i min trans med ett okej tempo. Tass tass tass. Snart Evertsberg, då vänder det. Bara jag tar mig till Evertsberg, då blir det lättare. Det kommer kännas bättre om ett par timmar. Fortsätt framåt. tass tass tass. Och så tassar jag in under portalen som talar om att jag kommit till Evertsberg. Jäkla skit Evertsberg där repet tog mig i mars och förstörde det här året för mig. Men denna triumf ska inte det här jäkla skitstället få ta ifrån mig. nån liten jäkla revanch ska jag ändå ta   .


I matserveringen kommer jag i samspråk med en tjej som varit färdig att ge upp, att bryta där och då. Hon hade pratat med sin man i telefon som ändå övertalat henne om att fortsätta lite till. Jag hade ju själv räknat ut hemma att om jag var i Evertsberg innan kl 12 så räckte det att hålla runt 13min/km-tempo resten för att klara reptiderna. Och det är jäkligt långsam gång. Klockan var dessutom bara kvart i tolv så ytterligare marginaler. Jag informerade henne om detta och försökte peppa så gott jag kunde innan jag high-fivade med coachen och tassade vidare mot Oxberg. Denna tjej skulle ha anledning att återkomma senare under loppet   .


Sträckan mellan Evertberg och Oxberg är lång. Det är den längsta sträckan mellan Vasaloppskontrollerna och i början är det ganska ordentligt nedför. Härligt kan man tycka men efter ungefär 5 mils löpning är det värre att springa nedför än uppför. Det börjar gå tungt nu, riktigt riktigt tungt. Då dyker det upp en skön snubbe i 60-års ålder från västkusten. Vi promenerar tillsammans en stund och småpratar om ditten och datten. Då kommer tjejen från Evertsbergskontrollen ikapp och slår följe med oss. Och vi tre kämpar oss igenom eld och helvete tillsammans in mot mål. Otroligt vad två random främlingar kan betyda i en stund av kris. Vi avverkar Lundbergsbackarna och tassar in mot Oxbergskontrollen. Nu är det inte så jäkla jäkla långt kvar (...eller jo, det är minst 4 timmar löpning kvar. och vem springer egentligen 4 timmar bara så där...?). Coachen har lämnat kontrollen eftersom han ansåg att jag bommat "coach-repet". Det är så kort sträcka till nästa och han var tvungen att ge sig av för att hinna till Veronica. Hon hade behövt lite mer support med skor, nya strumpor etc under resans gång medan jag inte hade justerat någonting alls. Det var lugnt för min del. Fortsatte framåt i samma outfit. Funkade...


Efter Oxberg och in mot Hökberg sliter jag ont. Mina två medresenärer bär mig nu. Jag går/springer bakom dem och lyssnar på deras diskussioner om hemlösa människor och hundar, om alkoholkultur i Sverige och om personliga tränare. Jag säger ingenting, bara är där bakom och dras fram. Och efter någon timme är jag med igen i matchen. Jag har tagit mig ur min katatoni och funnit nya krafter. Jag kan nu bidra till gruppen med lite energi när någon av de andra dippar. Vi kommer in i Hökberg. Härifrån känns det inte omöjligt. Jag sprang här i somras. Kan vägen, vet att jag visualiserat denna stund och vad jag ska försöka tänka. Det ska gå vägen. Snart i mål. kämpa kämpa kämpa. Lyckas inte äta speciellt mycket. Växer i munnen. Tar några koppar blåbärssoppa. Mot nästa stopp, Eldris. Där är sista reptiden, det är där repet dras för sista gången. har vi tagit oss förbi där är allt i box. Vi har tiden på vår sida. Det ska gå.


 

Ändå börjar jag känna mig lite stressad. Tänk om vi missar reptiden. Det får bara inte hända. Stressar på de andra, försöker få dem att springa lite till. Mannens ben har helt lagt av, han kämpar men har inte mycket att ge. Själv börjar jag få fruktansvärt ont på ovansidan av ankeln. Kan inte gå längre, det gör för ont att böja foten i gångsteget. Måste få springa. Så jag manar på och de andra kämpar. Sen börjar det regna, först lite lätt för att därefter tillta ganska ordentligt. Känns riktigt riktigt onödigt. Inte alls det som behövdes som mental push precis. Dessutom springer vi in på en ganska lång sträcka med djup sand. Som att springa på en sandstrand, med näramre 8 mils löpning i benen. Det suger, både diskoballe och muskelkraft. Fy fasen. Denna sträcka missade jag när jag "övningssprang" i somras. Måste ha tagit cykelleden. Blä! VI kurar ihop oss mot regnet men fortsätter enträget framåt. Mot Eldris och det sista magiska repet. Efter en kurva ner mot kontrollen möts vi plötsligt av herr tävlingsledare Håkon som skiner upp och tjoar och tjimmar. Åh vilken energi-boost!!!


Och så ser vi det. Portalen in mot Eldris. Här grät jag när jag anlände på Öppet spår 2015. Då i samma situation som nu, målet att klara repet. KLARA REPET. Och jag gråter nu också. Visserligen inte samma fulgråt som på skidorna men en stilla tår trilla nedför min kind. Kanske jag inte är så jäkla misslyckad ändå, inte så jäkla loser, fail, värdo...


Det regnar så jäkla mycket när vi kommer in i Eldris så jag kan inte ens få upp mobilen, så det blir inga fler foton efter det här. Jag är så kall och mina fingrar ser ut som att tillhöra ett lik som legat ett par månader i sjön. Mobilen reagerar inte på mina fingeravtryck. Så blir jag dessutom så enormt besviken eftersom Coca-colan är slut. Helt oacceptabelt! Sånt får inte hända, Håkon... förbättringspotential här   .


När vi lämnar Eldris bestämmer vi oss för att lämna vår herre bakom oss då han inte alls kan ta några löpsteg längre. Och jag har så ont av att gå så jag behöver få jogga. Så jag och min nyfunna vän tassar iväg, hon vill försöka springa lite mer och hänger på. Vi springer kanske 700-800 meter, sen går några hundra meter, Springer lite till. Hon börjar få problem, massiv kramp i vaderna. Det går inte. hon misströstar, hamnar i det svarta hålet. Jag tar täten, säger åt henne att bara fokusera på mina steg. Framåt framåt framåt. Så ser jag plötsligt Mora Vatten som står som en liten bonus-kontroll i en kurva. Och de har.... COCA-COLA!!!! Alltså bästa bästa bästa! Jag blev så lycklig så jag visste knappt vad jag skulle ta mig till. Ren och skär lycka!!! Så några glas vilket gjorde oss båda på bättre humör. 5 km kvar. Detta ska gå. Snart snart framme.


Det går ganska sakta nu och vid tre kilometer kvar hör vi någon som hojtar bakom oss "mina tjejer!!! hallå!!!". Det är vår manlige del av oss tre muskutörer. Han har kämpat på och kunnat hålla ett ganska högt tempo i sin gång. Han kommer i kapp och vi är enade igen känns det som, vi tre mot världen. Nu tar vi oss mot upploppet tillsammans.


Sen är då stunden kommen. När vi kan vända upp mot upploppet och ser den klassiska målportalen i Vasaloppsmålet. Vi utbyter en snabb blick, nu kör vi upploppet var för sig. Ses vid mållinjen! Och jag springer. Eller vad man nu kan kalla det jag gör. Jag springer som om det inte finns någon morgondag, som att liemannen och hundra vargar är efter mig. Jag springer som om jag ska slå Carl Lewis i ett hundrameterslopp. Eller, ja det är iaf så det känns...



 

Så uppenbart att de där extra kilona inte direkt varit gynnsamma. Men i detta läget är det skit samma. Känslan när man tar sig över mållinjen och inte behöver längre... Jag kan stanna, jag behöver inte längre...


 

Veronica (som så klart kommit i mål evigheter före mig...) och coachen tar emot mig i målområdet. Fasen vad vi är bra, grymma. Men jag mår inte toppen när jag går i mål. Fryser som en hund och eftersom regnskuren kommit hade inte coachen hunnit hämta mina överdragskläder och då jag sprungit de sista timmarna i regn var jag dygnsur och helt jäkla tom på energi. Börjar skaka okontrollerat. Försöker äta nåt men det går inte   . Får en täckväst av Veronica och coachen drar iväg och hämtar bilen. Mot stugan, en dusch och en brasa. Väl framme vid stugan springer jag lika fort in i duschen som jag gjort på upploppet, Veronica och coachen drar och köper pizza. När jag kommit ut från duschen tänder jag eld i öppna spisen. Pizza levereras, och coca-cola   . Ja, då börjar livet krypa tillbaka in i kroppen. Fasen vad nice! Det är över! Vi har gjort det! Det tog inte många minuter efter pizzan slunkit ner i magsäcken innan det kröps ned i bingen. Så himla skönt!


NOT. Natten var hemsk. Skakade och frös om vartannat. Behövde gå på toa framåt morgontimmen och det tog nog över en kvart för mig att kunna vända mig i sängen och ta mig ur den. Helvete! Kan någon knuffa ur mig ur sängen? Smärta precis överallt. ÖVERALLT! Vad har jag gjort mot min kropp. Hälsenorna skriker av smärta så fort jag rör mig. Får ett meddelande på messanger från Veronica "det gör inte ont så längre jag inte rör mig". Eh... ja precis. Kan man ligga så här en vecka? Kan nån söva ner mig och väcka mig när kroppen kommit till sans igen?


Men så tar man ju sig ur sängen, man börjar röra på sig och sakta sakta börjar faktiskt kroppen fungera igen. Sjukt ont i stortån där nageln gått åt helsike, hälsenorna smärtar nåt överjävligt och ovansidan av fotleden är ett helvete. Men annars så... jo tack bra. Och jag har ju min medalj, och min finisher-tisha som tröst och smärtlindring...


 

Och så långt allting gott. Visst jag är stolt och nöjd över min prestation att jag sprungit (/gått, krypit, ålat...) 9 mil och tagit mig från A till Ö. Men redan samma kväll när jag kom hem börjar det gro i magen. En känsla av obehag, olust och besvikelse. Nej, det är ingen go känsla. Känslan av nästan men ändå inte riktigt. En känsla av att "nej, jag fick ingen rosa tisha, för jag är inte bra nog...". Och så kan jag ju inte ha det. Nej, det blir ingen ny utmaning förrän trippeln är avverkad och tishan klär min lekamen. Jag vill också känna att jag har lyckats med det jag satt som mål, och inte att jag failat.


Så det är med väldigt ordentliga blandade känslor jag avslutar denna race report. Glad och stolt men ändå inte helt glad och stolt, en liten tagg i hjärtat av otillräcklighet...  

Av Ami & Veronica - 14 augusti 2018 15:22

Ami:


 

Nu börjar det närma sig match. Det som vi förberett oss för i snart ett år. Det som skulle följa, och toppa, Ironman-utmaningen - ULTRAVASAN 90km  .


Vilken person med sitt rätta sinnestillstånd springer egentligen 9 mil? Alltså, 9 mil! Det handlar om 15 timmars löpning. Eller löpning och löpning. Skulle nog inte kunna kallas löpning efter en sis så där 3-4 mil. Mer lunkande, hasande, släpande...


Var befinner jag mig då? Är jag där jag tänkt mig? Nja...   . Okej, träningsmässigt kanske, det inte är så himla tokigt. Har gjort en hel del långpass i löpskorna. Bl.a har vi ju tassat runt Stockholm Marathon. Jag har ju dessutom kört Mörksuggejakten trail-run 21 km, en olympisk distans triathlon och mitt 5 timmars löppass för ett par veckor sen. Jag räknade ihop lite snabbt och har sprungit ungefär strax under 50 mil under våren och sommaren. Vet inte var det kan tänkas ligga i förhållande till vad folk som sysslar med sådana här galenheter brukar ligga på. Men det har ju varit i kombination med även cykling (landsväg och mtb) och simningen Open water. Kroppen känns helt okej. Känner ingenting heller efter helgens 94 km på mtb från Cykelvasan. 


Men så var det ju det här med kosten...   . K A T A S T R O F !!! Har inte alls följt min plan där. Planen var ju att gå ner ungefär 15 kg för att skona leder och skelett. Har bara lyckats med ca 6-7 kg. Visst, det är ju bra och varje kilo mindre är ju mindre. Men det är sååååå inte bra alls egentligen. Det kommer göra att loppet blir mycket mer plågsamt än vad det hade behövt vara. varför ska det vara så jäkla svårt att hålla tassen borta från kakburken (chipspåsen, gotteskålen, grillbuffén, pizzan, läsken, vinet   , den extra portionen för att det "är så gott"). Kommer bli pay-back time i fäders spår och det är bara jag själv to blame


Den mentala biten sitter nog ganska okej den också ändå. Pannbenet är rejält taggat. Jag har ju sprungit stäckan förut, hela på ett 2-dagars Ultravasaläger 2016 och Ultravasan 45 2016. Jag har också i somras sprungit mellan Hökberg och Hemis (Mora skidstadion) och jag har cyklat cykelvasan 6ggr. Så terrängen är välkänd vilket jag tar som en styrka. Det jag minns av min erfarenhet från UV 45 (då jag hade ENORMA problem med mina tår som sprack under UV-lägret) är att jag ändå la upp loppet optimalt och hade styrka och ork att springa i början, i mitten och i slutet. Jag var alltså inte helt slut i slutet utan fördelade krafterna så jag hade spring i benen genom hela loppet. Det tar jag med mig även om det nu gäller dubbla stäckan. Positivt dock att inte har djävulskt ont i fötterna redan innan start som jag hade då...


 

Snart är det dags då att göra de absolut sista förberedelserna och jag känner att den välbekanta ångesten börjar krypa på. Och jag gillar´t. Den känsla har varit förlorad tidigare och ersatt av en sorts blasé-feeling (med failat resultat som följd även om Cykelvasan gick ok). Det är nu det gäller liksom, att revanschera sig från misslyckandet på skidorna. Den pissiga känslan jag bär med mig från det bottennappet är inte någon skön känsla, och den blir värre för varje dag som går   . Om jag däremot lyckas springa de 9 milen och ta mig över mållinjen på Ultravasan så är jag ändå okej, jag är inte helt misslyckad. Trots att det inte blir någon Vasatrippel-tisha så kommer jag ändå känna att jag presterat något fantastiskt. Dock med vetskapen att jag måste göra allting en gång till iofs (för en Vasatrippel-tisha MÅSTE jag ju få till slut...). Sen är känslan när det gäller löpning att allt är så enkelt. Vi som packat inför ett antal triathlon-lopp med miljarders prylar för alla grenar vet hur stökigt det är, att lasta cyklar och se till att allt får plats. Nu är det egentligen bara lite löparkläder på kroppen och skorna på fötterna och off you go! Såååå enkelt. Dock tar det emot en smula att starten går kl 05 och att det spås 10 grader och regn. Men det är väl som vanligt, bara att gilla läget. Allt kommer ju ändå kännas skit efter ett par timmars löpning... Bara att bita ihop och köra. pann-ben de luxe   


 




Av Ami & Veronica - 13 augusti 2018 12:32

Ami:


 


Detta skulle ju bli del 2 av Vasaloppstrippeln men som vi alla vet så failade jag ju på del 1. Men det ska inte hindra mig från att ändå köra igenom de två andra delarna. Cykelvasan är ju inget nytt. Jag kör för 6:e gången. Har kört 5 år i rad och med uppehåll endast förra året då det kändes lite overkill att dra upp till Sälen och kötta mtb 94 km innan Ironman...


Inför Cykelvasan

Har väl inte satsat stenhårt inför detta, cyklat en del pass men egentligen mest transportcyklat mig fram och tillbaka från jobbet. Kände inte heller att detta lopp skulle vålla mig ngåra större utmaningar och inte heller att jag skulle trampa livet ur mig eftersom en mycket större utmaning väntar nästa helg med löpning av samma sträcka. Målsättningen var iaf att komma under 5 timmar. Mitt tävlingssällskap hade dock satt en måltid för mig på 04h 50 min och att jag skulle passera mållinjen senast kl 16. ja ja. vi får väl se hur det känns... Min bästa tid på CV har varit 04:43:26 men det var 2014 och sedan dess är stäckan ganska ordentligt förändrat då sträckan av asfaltsåka minimerats och ingenting alls på Vasaloppsvägen utan man har dragit in hela loppet i skogen. Det gör så klart att det blir tuffare och tuffare. Det går ju inte att jämföra tider från olika år men ändå ska man alltid envisas med att göra det   ...


Vi drog upp till en hyrstuga i Lindvallen på torsdag eftermiddag då vi valt att campera där och få lite mer sömn än att behöva åka från Siljansnäs tidigt upp till starten på morgonen. 30 grader varmt när vi åkte från Stockholm men SMHI hade lite andra planer för vädret...


På fredagen regnade det. Och regnade och regnade. Stackars satar som körde öppet spår. Var en lerig historia har jag förstått. Framåt eftermiddagen lättade regnet och solen tittade faktiskt fram en smula. Vi laddade med att titta på vasaloppssprinten där elitåkarna gör upp om medaljerna genom att tokköra uppför och nedför en del av slalombacken.


 

Sen blev det att avnjuta en god taco-middag med Veronica, min unge, min bror och hans sambo i stugan. Brorsans sambo kom tyvärr inte till start efter en bruten handled för ett par veckor sen. Men det gjorde å andra sidan att vi hade barnvakt, stöttning längs banan och transport upp till Sälen igen från Mora   .


Race-day

På raceday-morgonen vaknar vi, tittar ut genom fönstret och... så vad har hänt??? Jo men solen sken   , det var ca 15 grader varmt och bara härligt. Vilken himla himla tur! Brorsan hade en ganska tidig startgrupp så han rullade ner till starten före oss. Jag och Veronica kunde ta det chill, jag med starttid 11:10 och hon 11:55. Himla skönt att inte behöva gå upp i ottan, astrött utan att kunna äta frukost och förbereda oss i lugn och ro. Kl 10 rullade vi ned till starten, dock efter att ha fått lite puls när Veronicas tidtagningschip plötsligt var puts väck. Dock återfanns det ganska snabbt men lite extra stresspåslag blev det ändå   .


Väl nere i startområdet var det folkfest. Alla var liksom laddade och svinnöjda över det otroligt fina vädret och optimala förutsättningar. Sol, ca 17-18 grader varmt och medvind ner mot Mora. Jag la min cykel ganska långt fram i min startfålla, kastade in våra väskor i väskinlämningen, tog ett sista besök på bajamajan och sen en lycka-till-kram innan vi skiljdes åt. Vilken skillnad mot för ett drygt halvår sedan när jag med ångest och gråten i halsen stod och skakade i starten. Nu var allt bara härligt!


 

Berga by - Smågan - Mångsbodarna 01:06:49

Starten på Cykelvasan sker uppför en ordentlig backe. I ungefär 3-4 kilometer går det bara uppför. Det är inte samma backe man ser på skidorna på tv där alla (inklusive jag i vintras) står och köar. Denna backe är en bilväg som där det inte är någon trängsel alls. Men segt uppför. Jag tog det jättelugnt, ville inte alls ta ut mig denna dag utan spara på krutet inför nästa helg.


Efter ca 9km passar man den första kontrollen Smågan. Det känns alltid som man precis hoppat upp på cykeln och kommit igång när den dyker upp. Jag brände bara rakt igenom den. Sen var det grusväg och skogsväg egentligen hela vägen fram till Mångsbodarna. Skönt att vara igång och det rullade på i okej takt. Låg tidsmässigt ungefär där jag legat förut ungefär. Kändes bra i kroppen och med en vasaloppsbulle i hampan och lite blåbärssoppa i magen trampade jag vidare ute i spenaten.


Månsbodarna - Risberg 01:43:10

Detta är enligt mig Cykelvasans tuffaste sträcka. Skog, skog, skog. En en jäkla massa sten. Och en hel del uppför. Visserligen "bara" 11 km men jäkligt segt. Varje år när jag varit inne i denna sträcka har jag bara ett enda mantra i mitt huvud "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". Jag är så himla långsam uppför. Inte så att jag behövde gå någonstans men det går fasen inte fort. Dock går det sjuuuukt snabbt nedför. Där ligger min styrka. Jag är totalt orädd (på gott och ont...) nedför och är också helt medveten om att det är där jag har min styrka och ska jag få till någon hygglig tid alls så är det i nedförsbackarna. Så jag låg nog i vänsterfil i varenda backe under hela Cykelvasan. Sen blev jag visserligen omkörd uppför av samma personer som jag cyklat om nedför...


Risberg - Evertsberg 02:36:57

Denna sträcka är 16 km lång och lite seg därav. Och mantrat i skallen fortsatte mala "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". På skidorna tog jag ju mig tyvärr bara till Evertsberg, Kanske borde justera mantrat att fortsätta vidare efter Evertsberg...    Men så plötsligt dyker Evertsberg upp och känslan då är smutt, man är i hamn liksom. För efter den kontrollen är det lite asfalt och sen rejält utför. Bara att åka med och styra. 


Evertsberg - Oxberg 03:22:14

Inledningsvis är denna sträcka den mest lättåkta tycker jag. Nedför och härligt bara. Genom fantastiskt vacker miljö med fäbodar och små dalaröda stugor. Mycket folk ute och hejar nu eftersom spåret är mer lättilgängligt för publik och det är mer bebyggelse i området. En mycket positiv förändring på Cykelvasan de senaste åren är också att man kan köra under vasaloppsvägen vid Vasslan och inte som förr vara tvungen att köra runt Oxbergssjön. Den sträckan har tidigare varit absolut värst på hela Cykelvasan. Extrema sandbackar, hua hua hua. Och jäkligt stökigt att ta sig över vägen sen. Det har experimenterats med olika lösningar, där den aboslut sämsta måste vara för ett par år sedan, en smal metall-bro som vi skulle cykla över på, med enorma köer som följd... Nu swishar man bara helt enkelt ned under vägen precis som skidspåret går. Mycket bra jobbat Vasaloppet!


Sen börjar Lundbergsbackarna. Den första delen lurar skiten ur en. Det är sega, tuffa, lååånga backar som man sliter sig uppför och så plötsligt är man på toppen   . Va fasen ??? Lundbergsbackarna. Det var ju inte så jobbigt alls. Inte alls som jag minns det. Sen cyklar man på lite och sen.... kommer LUNDBERGSBACKARNA. På riktigt! Eh??? Lurad!!! Så var det bara att sega på uppför, uppför, uppför. Men den är kortare nu än den varit förr. Och de första åren av CV har jag varit tvungen att gå. Nu gick det ganska okej att trampa uppför. Och med belöningen man får när man besegrat backen är en helt underbar nedförsbacken ner mot kontrollen i Oxberg. Och vetskapen att det bara är 28 km lättåka kvar.


Oxberg - Hökberg 03:52:27

Den här sträckan är det egentligen inga större problem. Dock började jag krokna lite. Kände mig inte alls pigg i benen och magen började protestera efter att jag klämt en energi-gel. Slog av något på takten, tog ett par lugna ryggar och kände att målet med att komma in i mål innan kl 16 nog inte skulle vara görbart. Och inte heller spelade det någon roll. Tänkte mest rulla igenom de sista milen med hälsan i behåll.


Hökberg - Eldris 04:21:51

När jag passerat kontrollen i Hökberg var det precis som att alla krafter kom åter. Kände mig stark som en jäkla björn och snabb som en gasell. Har ju sprungit Hökberg-Hemus denna sommar och visste att nu var det extremt lättåkt med en hel del nedför. Kändes mentalt stärkande och jag trampade på som om det inte fanns någon morgondag. Körde om massor med folk och förbättrade mig med åtminstone 30 placeringar under denna sträcka och fram till mål. Stannade inte i Eldris utan swishade bara förbi den i fållan utan service, med Mora som målbild.


Eldris - Målgången i Mora 04:45:09

Denna sträcka gick riktigt riktigt fort. Dock började jag krokna en aning sista två kilometrarna och genom campingen var det tungt. Men så var man plötsligt ute på upploppet och mötte publikens jubel. Och där till höger innan målgång står familjen och hejar. Yes! I mål   .


 

Och med god marginal till kl 16.00 Yey! Rullar in på min näst bästa tid på Cykelvasan (även om man inte riktigt då kan jämföra mellan åren...) och slog min senaste tid från 2016 med 20 minuter. Så himla, himla nöjd!


Och Veronica då? Ja, hon hade ju sin tid att slå från 2013 eftersom hon bara hade åkt en gång tidigare. Den tiden krossade hon med 1h 12 min   och slog mig med 20 min   . Va fasen!!??? Ytterligare en sport där hon kör om mig. Hm... Tror nog vi bara ska simma framöver... Nejdå, skämt åsido. Jag är så jäkla stolt över henne. Så otroligt imponerad (fast också liiiite förbannad   ). Men det är ju ingen tävling... Eller???


 


Hur som helst. Två super-grymma brudar som trampade igenom loppet på ett alldeles förträfligt sätt, hade en jätte-nice vistelse i fäders spår och utan krasch eller annat skit som kan äventyra nästa del i Vasaloppstrippeln...




Presentation


Följ två tjejers väg från galen idé och inköp av startplats till målgång vid Ironman Kalmar 2017.

Ami 42 år med mer pannben än fysisk form och talang.

Veronica 44 år med största idrottsintresse cykel och aktiviteter på fruset vatten.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ironmaniacs med Blogkeen
Följ ironmaniacs med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se