Ami:

6 km löpning på löpbandet på jobbets friskvårdstimme stod på dagens agenda.

Skuttade glatt upp på bandet och började springa. Efter 2km var det precis som att nån drog ur proppen! Fick lov att sakta ner och småfisa några hundra meter innan jag trampade på igen. 4 km blev det. Inte en meter till. Helt slut! Suck. Men vissa dagar är ju så här...

Och nu sitter jag här, kraftlös och skör, och försöka gräva djupt inombords för att hitta en gnutta energi till att hoppa in i duschen. Det är mörkt i rummet nu. Det rörelseanslutna ljudsystemet har slagit till. Inte ens det systemet kunde identifiera någon energi. Ja jösses. Ironman-formen känns låååångt borta. Men va fasen? Har ju nästan ett år på mig att finna den...

Veronica:

Hem efter jobbet och leta reda på våtdräkten som jag inte använt sedan Vansbro triathlon. Inte på vinden, inte garderoben, inte i förrådet.... herregud nu är jag svettig innan jag ens börjat träna.
När jag väl hittat våtdräkten verkar den krympt minst 2 storlekar, hjälp!
Tar säkert 20 minuter innan jag fått den på mig.
Glad i hågen tar jag mig ner till vår härliga badplats, där jag och änderna ska sammsas.

Benen sjunker och jag får panik varje gång jag kör ner huvudet i vattnet.

Efter 30 minuters kämpande med bensparkar ger jag upp!

Är det möjligt att vissa är oförmögna att lära sig crawla? 

Tur att jag har en så fantastisk man som stöttar och peppar, tydligen så har inte våtdräkten krympt utan det är jag som skaffat mig muskler (fniss) och han säger att det bara är till att nöta vidare och mumlar något om kognetivt inlärningsmönster.

Veronica:

Efter gårdagens tunga nederlag då crawlkursen stod på schemat och inte riktigt blev som jag hoppats på så åkte jag hem och tröstade mig med en påse chips. Not god!

Så idag var det dags för nya tag
Jag åkte ut till Lidingö för att springa sista milen på Lidingöloppets bana.
Okej, jag kan nog inte kalla det för springa utan det var snarare jogg/lufsa. Dimman låg tät över Lidingö och regnet hängde i luften, marken var blöt och varje löpsteg sög fast i backen. Men jag gav mig inte, för jag vet ju faktiskt hur man tar sig fram på två ben, hehe..


När en herre sprang om mig i abborrbacken, hängde jag på och höll i rätt bra faktiskt.
Väl framme vid mål fick en trevlig pratstund.
Han berättade att sin 24-åriga son som också är anmäld till Kalmar Ironman 2017. Själv tränade han löpning för att kunna sporra och träna sonen, så underbart att få träffa träningsglada och peppande människor.

Förberedelserna inför Lidingöloppet är på G!
Både jag och material är redan på plats



Med betydligt bättre feeling och nöjd med mitt löppass passade jag på att ringa min systerdotter. Hon är som en delfin i vattnet och har tidigare tävlat i simmning.
Fick massor med positiva tillrop och tips så det blir till att träna bensparkar i vår sjö Drevviken imorgonkväll.

Ami:

När jag sprang Ultravasan 45 för ungefär en vecka sen insåg jag gur enormt krävande långvarig aktivitet är för core-muskulaturen, dvs rygg och mage.

Efter ca 4-5 timmars löpning började mina "raka" magmuskler värka och typ krampa. Jag föll liksom ihop som en fällkniv när jag sprang och fick problem att räta på mig. Väldigt obehagligt. Var helt slut i musklerna så jag kunde inte hålla upp kroppen. Löste detta med att köra "Michael Johnson"-style, dvs i nästan luta mig bakåt när jag sprang (och gick, för det blev en hel del gång också under denna ultramara...).

Insåg då att det nog vore en väldigt fiffig idé att försöka bättre på detta under det här året inför Ironman. Och hur gör man detta då på bästa sätt...? Man plankar så klart!

Så nu kör jag en 30-dagars plank-challage. Till att börja med iaf.

...och dag 4 - check!

Ami & Veronica:

Vi har ju förstått att en triathlet måste kunna crawla. Och nu när vi ska bli Ironman-triathleter så är det ju bara till och bita i det sura och ta tag i detta. Sagt och gjort, "tur"-Veronica lyckades så klart fixa in oss på en crawlkurs i närheten av hemmet, Högdalen och Actic. 8 ggr crawlkurs för vuxna.

Vi var ca 10 pers som satt där vid bassängkanten med lite skräckblandad förtjusning inför detta. En helt egen bassäng för bara vår kurs och en massa hjälpmedel som man minns från skolsimningen i lågstadiet. Jösses, vad har vi gett oss in på???

Okej. Hur gick det då?

Ami;

Asså! Jag tyckte det var svinkul. Lite vingligt och små-otäckt i början men sen föll polletten ner och det gick faktiskt riktigt bra. Fick grepp om andningen i 3-takt, sparka med benen och ta armtagen. Lyckades faktiskt crawla 50 meter. Så i det stora hela, yey!!!

Veronica:

Jag vill aldrig mer gå dit! Det är är det värsta jag någonsin gjort! Känsla av hopplöshet när benen bara sjunker, jag sparkar med benen allt jag kan men jag kommer inte framåt, snarare bakåt. Lyckades inte ta ett enda crawltag. Fick gå tillbaka till första övningen hela tiden och börja om från början. Här trillades det inte ner nån pollett, verkar inte finnas nån polett överhuvudtaget. Jag känner mig värdelös och att det inte finns en minsta glimma hopp att jag ska lära mig detta. Vill inte inte heller lära mig längre! Men det är klart, jag kommer ju vara där nästa söndag (för jag har ju lovat Ami, och om inte annat så ska jag köra...).

Konklusion: enligt Veronica så är livet orättvis, medan Ami är skitnöjd över att vara få vara grym på nåt.

Ami;

Har egentligen inte tagit ett löpsteg efter Ultravasan förra helgen. Så jag tänkte att en stilla kortis-jogg ikväll kunde vara på sin plats.

Kändes finfint i början men redan efter ett par km började syran slå till. Muskulaturen har nog ännu inte återhämtat sig efter 6.5 timmes löpning i fäders spår...

Men 4km i halvhyfsat tempo blev det ändå.

Har 6 min/km som en sorts smärtgräns. Det tog ganska lång tid innan jag lyckades komma under, har aldrig varit speciellt snabb i löpspåret. Och än värre efter den här sommaren när det bara handlat om att springa sjukt sakta för att orka springa sjukt långt.

Målet detta året för mig är att lyckas komma under 5 min/km. Säga rent konkret att klara 5km på under 25 min (och kanske, kanske milen under 50...).

Så nu... Fredagsmys.

Ami:

Ok, då är man igång, även och jag kan säga att jag inte direkt studsade upp med glädje när klockan ringde 05:30. Hur som helst, följ planeringen! Och på agendan stod det morgonsimning.

Passerar Huddingehallen varje fredag eftersom jag jobbar i Huddinge då. Och eftersom de öppnar kl 06:30 passar det ju utmärkt med att stanna till där och köra ett simpass innan jobbet.

Ska försöka simma åtminstone en dag i veckan under höst/vinter/vår för att lägga en grund inför open-water säsongen.

Bröstsim 1.5km ca 44 minuter

Bröstsim blev det, dels för att jag inte kam crawla än, vi ska påbörja en crawlkurs på söndag. Men även eftersom jag, trots crawlkurs, inte trot att jag kommer kunna crawla hela 3.8km som är sträckan som ska avverkas på Ironman.

Skön start på dagen!

Ami & Veronica:

Det hela började för ganska exakt ett år sedan med en fullständig galen idé av Veronicas make efter att vi kommit i mål med En Svensk Klassiker. "Vad ska ni göra nu då, tjejer? Är det inte Ironman nästa?"

Eh...? jo men det är väl klart att vi ska... jag menar "hur svårt kan det va...?

(dvs efter ett par glas bubbel, segerrusiga och slitna efter 3 mils terränglöpning på Lidingö och med en fullständigt orealistisk och verklighetsfrämmande uppfattning av vår egen fysiska förmåga)

Men den här galna idén har fått mogna och processas under detta året. Vi har dessutom genomfört en hel del ganska krävande fysiska utmaningar. Veronica har inlett kampen om en superklassiker, dvs genomföra alla fyra klassikergrenar på en sammanlagd tid under 24 timmar med en suverän inledning på Vasaloppet på strax över 7 timmar och Vätternrundan på ca 10,5 timme. Ami har kämpat på med att ha genomfört Cykelvasan, sprungit mellan Sälen och Mora under ett tvådagars Ultravasalöpläger för att avsluta utmaningen med Ultravasan 45, dvs 45km terränglöpning mellan Oxberg och Mora. Så vi har inte direkt legat på latsidan.

Men en Ironman??? Triathlon??? Innan det slutgiltiga beslutet togs så testade vi faktiskt om detta skulle kunna vara möjligt överhuvudtaget. Och hur testade vi det då? Jo, genom att köra en halv Ironman si så där lite på skoj... Vi fick gratisplatser till Vansbro Triathlon (som dessutom var SM!!!).

Vansbro triathlon var verkligen en positiv överraskning. Och vi klarade det, faktiskt riktigt riktigt bra trots att vi var extrema triathlon-rookies.

Okej, utmaningen verkar plötsligt bara vara en aning mindre omöjlig. Så 22 augusti kl 16:00 satt vi som klistrade framför datorn när startplatserna släpptes för Ironman Kalmar 2017. Och klick, klick eli klick...

Så nu är det på riktigt. Och ni får gärna följa med oss på denna resa. Vi tänker blogga om vår väg mot mållinjen i Kalmar 19 augusti 2017, våra förberedelser, träningar, våra upp- och nedgångar, vardagspussel, arbete mm. Helt enkelt det vardagliga livet för två vanliga medelålders heltidsarbetande mammor som fått för sig att genomföra denna oerhört krävande tävling om ett år.