Ami:

Det blev ju inte så mycket egen träning förra helgen då allt fokus var på att coacha igenom Veronica först 30 km på lördagen och sen 10 km på söndagen. Och det lyckades vi ju med alldeles utmärkt.

Helgen avslutades med lektion 5 på vår crawlkurs. Denna gång hade vi individuell granskning och för min del behövde jag fokusera på att dra igenom simtagen ordentligt och inte stanna halvvägs. Dessutom få med mig mer vatten och liksom "skjutsa" bort vattnet. Även sträcka ut ordentligt och slå på benen i större uträckning fanns inom förbättringsområdena. Hade problem med glasögonen eftersom jag var tvungen att låna ett par då mina låg kvar hemma på köksbordet. De jag lånade läckte vilket var ett stort irritationsmoment. Så i det stora hela var det inte det roligast crawlpasset jag gjort. Massor att fokusera på som gjorde att jag hela tiden kom i otakt, och med läckande glasögon i tillägg.

På måndagen var det lite lugnt på jobbet, vädret underbart så jag stack hemåt tidigt och drog ut på en skön milrunda.

Det gick inte snabbt, faktiskt tog det över en timme men jag är ännu inte i löpformen. Dock kändes det bra vilket jag får lov att fokusera på nu. Sprang i min fina Cykelvasa-tisha som jag även sprang Ultravasan i. Den ger mig lite extra styrka vilket verkligen kan behövas. Det var iaf nice. Hösten när den är som absolut bäst.

Jag kör med Endomondo som löp-app. Vill gärna ha lite koll på tiden när jag är ute och springer. Och om jag ska springa långa lopp vill jag ha koll på att jag inte springer för fort faktiskt. Är ju alltid lätt att ryckas med när man är taggad.

Var lite stel i benen under tisdagen så efter middagen smet jag ifrån family och tog en timmes powerwalk. Höll ett riktigt bra tempo 8:49 min/km. Brukar säga att över 9 min/km är det promenad och inte powerwalk. Kände mig pigg och nöjd efter passet. Mycket skön höstkväll. Men mörkt. Blir mörkare och mörkare, tidigare och tidigare nu. Mer för varje dag som går.

Eftersom jag skulle jobba tidigt på fredagen la jag in mitt simpass på onsdagsmorgonen istället. Asså shiiiiit! Vilket jäkla nedköp   . Jag brukar vanligtvis simma några längder bröstsim innan jag drar igång att crawla. Nu var crawlbanan helt ledig så jag satte igång direkt. Hamnade helt fel. Orden från simläraren ekade i mitt huvud: "Tryck undan vattnet!" "Sträck ut mer". Det låste sig helt. Jag fick panik i vattnet. Börjar hyperventilera. Får världens kallsup så jag måste stå still och andas lugnt i flera minuter för att inte kräkas i vattnet. Va fan hände???    Men skam den som ger sig så jag kämpade ändå på. Drog 250 meter crawl, katastrofdåligt flyt. Sen körde jag bröstsim 250 m och då började jag lugna ner mig tillräckligt mycket för att jag skulle känna att det gick lite lättare och jag kunde köra  på med ytterligare 500 m crawl   . Körde 250 m bröst till för att sedan köra 250 m crawl och sen avsluta med lugna 500 m bröstsim. Så det blev ändå 1 km bröst sim och 1 km crawl tillslut.

Men jäklar i min själ. REALITY CHECK!!! Fattar ni? Panik och elände i en ljus och trygg simhall i ensamt majestät. Hur i h---vete kommer det gå i ett mörkt, svart hav, en satans trängsel och i strömt eller vågigt vatten/hav på Ironman, i 3.8 kilometer!!?? Helt orealistiskt ju... Ångestnivån höjdes BIG TIME! Men får lov att försöka förtränga det så gott det går. Men sanningen är att det är mindre än 11 månader kvar. Känns som sjukt korta månader också...

Torsdagen blev vilodag och jag hade egentligten en plan på att köra ett riktigt långpass löpning på fredagen men det blev lite ändrade planer, som det ju så ofta blir. Jag lyckades ändå klämma in 4 km på löpbandet hemma. Jädrans vad man svettas när man springer på löpband. Hua!!!   

Höll hyfsat tempo, 5:43 min/km. Och kollade på Dr Phil på tv´n, he he.

Skuttade upp på vågen i morse också efter förra veckans fall. -1.8 kg denna vecka. Bra där! Värsta kragtaget. Nu gäller det bara att bevaka sammanbrotten så att det inte blir en slipp igen. Är verkligen i behov av att bli av med en massa kilon. Kroppen protesterar rejält vid längre löpsträckor. Höfter och knän jävlas med mig. Man är ju inte pur-ung längre.

Planerna för helgen är heldag på Grönan med Lillan i morgon och förhoppningsvis kan dagen sedan avslutas med ett löppass strorlek längre. Och söndagen har Veronica och jag prellat en 10 mils cykeltur till Nynäshamn och tillbaka, med en obligatorisk räkmacka förstås. Hoppas på det för snart får racern gå in i vintervila.

Veronica:

Yes, I did it!!!

Superklassikermedaljen är min.

För att gå i mål med detta projekt var jag igår tvungen att fixa Lidingöloppet 30km. Jag hade gott om tid, ca 4,5 timme på mig men med en ihållande förkylning de senaste 10 dagarna är inget självklart.

Har mitt team med mig ut till Lidingö, min man Marcus och min Ironmankollega Ami, dom är tokpeppade och är helt crazy. De har sååå mycket mer energi än vad jag har och hoppas de kan överföra den kraften till mig.

Först lite nässpray och Ipren så står jag där plötsligt i starfållan redo för dagens utmaning!
Stämningen är på topp och vädret är perfekt, startskottet går…

De 5 först kilometrarna rullar på fint, kroppen känns bra dock är pulsen på tok för hög.

Plötsligt står dom där i skogen och skriker på mig, vilket glädjerus, mitt coachteam äger!

Fyller på med vatten och salttabletter i depåerna, passerar en gåendes Birging (Rix) efter ca 8km, jag hejar på honom och han skriker tillbaka att han minsann inte tänker ge upp! Inte jag heller!

Efter 16 km börjar loppet, fy fan för Bosöbackarna. De suger musten ur mina ben, det som hitintills känts så bra…

Väl framme i Grönsta står supportrarna där igen, Love You Ami & Marcus.

Tar mig runt sista milen, mår bättre än förra året och benen bär mig ända in i mål.

Okej, jag är allt ifrån pigg, vaderna har haft krampkänningar de sista 12km….

Jag persar och går i mål på 3.09.09 Framförallt har jag tagit min superklassikermedalj.

Här är hela gänget som tog emot mig vid mål.

Ami:

I går sprang Veronica Lidingöloppet och gick i mål med sin superklassiker, dvs alla fyra grenarna (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet) på en sammanlagd tid under 24 timmar för kvinnor. Grymt!!!

Jag sprang själv inte Lidingöloppet i år men jag har varit med Veronica genom hela denna superklassiker-saga så att det nästan känns som att jag gjort den själv, eller nja... iaf varit lite delaktig.

Ok. Förberedelserna inför detta har inte varit de bästa då Veronica drabbades av en rejäl förkylning veckan innan. Kände att hon var lite låg så dagen innan LL stack jag över för att peppa henne lite. Mackan, hennes man, och jag är världens två bästa supportrar och coacher så vi behövde också prata ihop oss så klart.

Så där ja, organgea kepsar på. Viktigt att synas i spåret. Så, jag tror jag lämnade Veronica lite mer peppad än när jag kom dit. Nu är det ingen återvändo.

Morgonen kom med ett fantastiskt väder. Varför springer inte jag...? Supporter-kroppen liksom sprudlade av energi. Men det var väl kanske just därför, att jag inte skulle springa... Veronica kändes lugn och samlad. Förkylningen hade släppt och hon verkade pigg och fokuserad. Smidig bilväg till Lidingö, inga problem. Hittade en toppenbra parkeringsplats och där laddade vi med energi (alltså Mackan och jag...) och planerade vidare för Veronicas genomförande. Mackan och jag hade full koll. Bara Veronica sprang utav bara helvete så skulle vi nog klara av att sköta vår del galant.

I lämmeltåg mot starten. Coacherna är redo och laddade. Perfekt faktiskt med en dryg kilometers långsam promenad för att mjuka upp kroppen lite. För Veronicas del var det nog också bra med en promenad... He he.

Vilken jäkla stämning. Musiken spelade, speakerns röst ljöd över startområden. Och en sån jäkla massa människor, i alla världens färger och former laddade till tusan för denna kraftansträngning. Blir nåt magiskt. Jag kunde inte stå still, studsade upp och ner till musiken, highfiveade Veronica minst 40 gånger, Mackan närmare 100. WOHOOOOO!!!!

Vi ser starka ut och vi var så sjukt jäkla starka!!! Sen var det dags. Veronica lämnade oss och gick in i startfållan till stargrupp 6. Mackan och jag ställde oss strategiskt längre fram så vi skulle se löparna komma springande emot oss efter att startskottet smällt av.

Strax innan starten fick vi syn på vår adept, på dagens hjältinna. Längst fram stod hon, på vår sida. Denna blivande superklassikern. Och PANG där var de iväg. Vi tjoade och skrek, viftade och studsade.

KÖR SÅ DET RYKER! DU SER STARK UT! Och så hade hon passerat oss.

Sakta började vi promenera ner till vår nästa supporter-depå. Mitt ute i skogen vid ca 7 km. Vi följde Veronica noga via mobilen och försökte göra huvudräkningar hela tiden på när hon skulle dyka upp. Massa folk sprang och gick förbi, vi stod precis i toppen av en ganska jobbig uppförtbacke mitt i skogen. Och där kom ju Markollio gående. heja heja heja. Två galna skogsmullar i orangea kepsar. Han kunde inte låta bli att dra på smilbanden och göra tummen upp. Ganska långt därefter dök Herr Birging upp som nog knappast gjort många meter i löparspåret. Vi hojtade och han hojtade iaf glatt tillbaka. Sen kom vår hjältinna springande uppför backen. Såg otroligt stark ut. Jag servade med en salttalblett som låg i näven på henne som värsta os-stafettpinnen. Wohoooo!!!! Mot nästa kontroll.

Vi påbörjade vandringen ner mot Grönsta gärde och 20km-passeringen. Strax innan Lidingövallen kände coacherna att vi nog hade spenderat lite väl mycket energi och behövde påfyllning. Viktigt med näring i sådana här kraftsporter. Så det blev en enkel grillad med bröd.

Alltså jävlar min själ. Som en falukorv i en hel limpa!!! Den största jäkla grillad med bröd jag sett i hela mitt liv. Men det är klart, är det en superklassiker så är det. Och då behövs en super-grillad (kan tillägga att min kropp slet med att omhänderta denna enorma måltid i ganska många timmar efter, med ganska rejäla protester...).

Så grönsta gärde. Målområdet och där löparna passerade 20 km för att sedan ge sig in på den sista tuffa milen innan målgång. Där stod vi strategiskt placerade precis innan vätskekontrollen. Måns Zelmerlöv passerade med publikens jubel, Markoolio också, ingen skymt efter Herr Birging dock... Men vår atlet kom där, möjligen något efter vår förhoppningsfulla och helt orealistiska förväntade tid. Två minuter efter bara. Hon fick en salttablett i ena handen, smack! Och en skalad Snickers i den andra, smack!. Jäklar vilket löpsteg. Visst något sliten men enligt mig så är de absolut värsta partiet av LL mellan 15-20 km. Så det är ju inte konstigt att hon såg en aning påverkad ut. De fanns de löpare som passerade oss som såg mer döda ut än levande om man säger så...

Sen blev det en ganska lång väntan när Veronica betade av sista milen. Vid tidsangivelsen abborrbacken såg vi att hon nog inte skulle klara sub 3 som var pre-förkylningsmålet. Men det såg dock ut som att hon skulle kunna klara förra årets tid och slå personligt rekord. Heja heja heja!!!

Och vi väntade och väntade vid målet. Jag uppdaterade resultatservicen på mobilen så många gånger så batteriet tog slut. Ingen passering vid förvarningen som låg i början av upploppet. var är hon???

Men så döck hon upp där! Verkar blivit nån fördröjning vid förvarningstidsgivelsen. Alltså shit!!! Vilken prestation. personligt rekord och en superklassiker med sig hem i väskan.

Blink blink på den!!!! Och nu lite vila för att ta sig an Tjej-Lidingöloppet i morgon, dvs ta en runda till på den sista milen vid Grönsta. men det är en helt annan historia...

Veronica:

Helst av allt skulle jag vilja att det var över, jag har blandade känslor inför morgondagens Lidingölopp.

Den förbaskade bacillen som attakerat mina bihålor vägrar släppa greppet, efter 4 dagars sängläge gav jag upp och hoppades på en mental återhämtning om jag återgick till jobbet. Jag har varken feber eller halsont dock är bihålorna ingen lek!

Har provat det mesta men" skiten" vägrar släppa.

Knät har också ballat ur, jag hoppas det är tillfälligt och bara är tävlingsnojjor som satt sig i huvudet.

Ikväll var jag ut till Lidingövallen för att hämta nummerlapparna, en bra mental boost! En härlig stämmning och endel shopping blev det.

Jag har haft mitt Team över på en fika ikväll, Ami är min bästa supporter och träningskompis som är så bra på att peppa! Tack Ami, det känns redan bättre inför morgondagen!

Imorgon kommer dom finnas runt på banan i sina oranga kepsar för att heja fram mig och langa energi.

Energi intaget ikväll bestod av en utsökt kallori rik räkpasta som Maken omsorgsfullt lagat.

Jag har helt enkelt vilat mig iform de senaste 10 dagarna, läst många härliga tidningar och metalt förberätt mig för helgens utmaningar.

Återkommer med en racerapport om jag överlever   

Ami:

Ibland blir det bara skit. Tyvärr höll skiten i sig i nästan en hel vecka. Med planeringsdagar med övernattning på jobbet där jag till och med drack ett par glas vin. GOSH! Ja, ni fattar hur tungt jag fallit. Och bara ätit, ätit, ätit... Och det slog ju till obarmhärtigt så klart.

Men det är väl med det som med allt annat... Bryt ihop och kom igen.

Så nu sitter jag här i arla morgonstund på väg till simhallen för ett crawlpass. Med ett rejält grabba-tag i kragen.

Ami:

(Som jag minns det hela...) Året var 2013. Vi hade känt varandra några år. Kommer inte riktigt ihåg när vi egentligen träffades första gången. Jo förresten, det var 2008. Min familj hade varit på Skara sommarland med M och hennes familj. På vägen hem pratade de om att åka in till stan och möta upp några kompisar som de bott grannar med förut, det var 080808 och stor fest inne i Stockholm. Kompisarna var Veronica och hennes Mackan. Det hela slutade med att M bjöd in Veronica och Mackan till vår årliga kräftskiva. Och sen dess är vi kompisar.

Några år senare började vi cykla lite smått. Veronica hade skaffat sig en hybrid och jag själv började ju köra mtb 2011, med Cykelvasans premiärtur 2012. Året efter ville Veronica och M också hänga med. Tyvärr lyckades M drabbas av ryggskott strax innan tävlingen och att köra Cykelvasan över rötter, kottar, sten, barr och skit är väl inte världsbäst när man har ont i ryggen. Så det blev bara vi två.

  

Så klart var det det absolut värsta året ever. Det ösregnade heeeela natten och det var snorhalt ute i spåret i skogen. Massor med olyckor. Ja, det kändes nästan som att det låg skadade människor överallt. Veronica var chockad över allt detta, jag var lite mer luttrad. Veronica har inte kört någon mer Cykelvasa och tagit sig ut på asfalten istället, jag körde min femte Cykelvasa nu i sommar.

Därefter har det blivit många tävlingar, en svensk klassiker 2015, MASSOR med träningstimmar tillsammans i ett flertal olika uthållighetssporter och som nu alltså har landat i triathlon. Alla goda ting är tre...

Vansbro triathlon (en halv ironman) i sommar var vår debut. Svinkul! Och nu är ju som sagt siktet inställt mot Ironman Kalmar 2017. Misstänker dock att detta galna förhållandet inte kommer sluta där...

Vem vet, Vätternrundan på alvedoncykel kanske...

Ami:


Idag fick jag ta mig till Högdalshallen ensam. Veronica är sjuk, har feber och är allmänt risig. En rejäl mancold helt enkelt. Och med Lidingöloppet i helgen så gjorde hon det rätta att stanna hemma i sängen idag.

Men lite trist var det att vara själv...

Fast det var kul (som vanligt) på själva crawlkursen. Idag fick vi träna på att glida i vattnet och att skjuta på från kanten. Sen tränade vi starter, dvs att dyka från kanten och komma igång med crawl. Först tänkte jag att "det kommer jag ju aldrig använda", men så kom jag på att i triathlon dyker man ju ibland från en brygga, så det kanske var en idé med det ändå.

Sen simmade vi en hel del. Och det gick bra, mycket bra. Nästa gång ska vi få lite mer individuell kritik och träning vilket jag tycker är bra. Speciellt nu när man ändå kommit igång med den grundläggande tekniken och kan behöva börja bearbeta en hel del tokigheter man lagt sig till med.

Kul var det iaf, om än lite ensamt...

Veronica:
Känslan har funnits där sedans i måndags, den där krypande känslan av att något är på tok, jag har tränat på i veckan, inte på max men ändå okej.. så i torsdags vaknade jag med lätt förkylning. Jobbade på både torsdag och fredag och tänkte att det här var ju en nice och "snäll" förkylning.
Mot kvällen blev det sämre så fredagsmyset byttes ut mot strepsil och Nasonex.

Vaknade lördag morgon med brutal huvudvärk och SÅ jäkla ont i hela käkpartiet.
Näsan heltäppt och bihålorna svullna.

Hur kunde det bli så här?

Kurerar mig bäst det går, tar tacksamt emot recept på häxdrycker och annat bra som gör mig frisk.

Bara 7 dagar kvar till Lidingöloppet 30km.