Ami:

Fredagmorgon och som "vanligt" uppe tidigt för crawlträning innan jobb. Anlände något senare till simhallen denna morgon är vanligt och hade förväntat mig fullproppade simbanor.

Men vad möter mig i omklädningsrummet??? Det är nästan helt folktomt. Eh??? Var är alla???

Kommer ut i simhallen och där råder lugnet, och ENSAMHETEN! Två stackars ensamma damer simmade i lugn "flyt-bojs"-takt i motionsbanan. En ensam crawlare i den dubbla crawlbanan. Vad är nu detta? Är det ett skämt? Eller är det så att det plötsligt händer...?

När jag tar mig ner i crawlbanan kommer min medsimmare crawlandes emot mig. Jag tecknar till honom att vi ska köra på varsin bana men han säger då att han är klar. Okidoki!!! En hel bana helt för mig själv. Eller rättare sagt faktiskt två hela banor för mig själv. Inte varje dag det händer i Huddingehallen.

Så jag crawlar på och gör mina planerade 1000m i lugnt och behagligt tempo. Känner att det är nog snart dags att pallra sig upp ur bekvämlighetszonen som man nu faktiskt börjat hamna i gällande crawlen. Lite intervaller, köra med dolme, paddlar, fenor, eller köra bara ben. Men det är ju så himla jobbigt och det är så behagligt att bara glida fram på de taffliga crawltagen. Men det blir man ju knappast snabbare av.

Sen blev det en si så där 750 meter bröstsim också innan jag tröttnade. Då dök det dessutom upp två bröstsimmande gubbs i crawlbanan som typ "man-spread´ade" sig där och störde min rytm. Ja ja. jag var nöjd. Det får lov att räcka för idag.

Ut i vinterkylan och hem till datorn för att göra en massa administrativa grejor hemifrån. Har ju ett jobb som tillåter en hel del hemarbete och i dessa perioder består arbetet i mångt och mycket av att sitta och skriva rapporter vilket görs lika bra (eller kanske ännu bättre) hemma i ensamhet en på jobbet.

Laddar också inför middag i vår bokklubb. Vi träffas fem gånger per år och äter god mat, dricker goda viner (fast inte detta tillfälliga "nykterist-triathlon"-jaget då förstås) och skvallrar. Någon enstaka gång pratar vi också om boken vi läst men ofta glömmer vi helt bort det. Det är en himla trevlig avkoppling från allt annat vardagsliv.