Ami:

I morse fullkomligt vräkte det ner snö. Märkligt då man liksom börjat rikta in sig mot våren. Men Kung Bore har tydligen inte gett upp än. Det gjorde att träningssuget efter jobbet inte direkt var på topp. Men så flög djävulen i mig efter middagen och innan den hann flyga ur så skyndade jag mig att snabbt byta om och ge mig ut.

En kort, lätt runda hade jag tänkt mig. Men ju längre jag sprang desto längre ville jag liksom springa. Fick helt enkelt feeling. För det är nåt speciellt med att springa i ett vitt, mörkt och tyst vinterlandskap i ensamhet.

Det flöt på himla fint. Hade mina nya Icebugs som jag bara hunnit springa en gång i tidigare, innan vintern försvann för någon månad sen. Men nu när vintern tittade förbi igen var det dags för tur två... Perfekt fäste och riktigt super-duper sköna att springa i. Och så är de ju så vansinnigt snygga också...

Det slutade på 10.3km Mycket för att maken skulle iväg. För ikväll kändes det som att jag skulle kunnat springa utan slut. Man behöver verkligen dessa, tyvärr alltför ovanliga, passen för självförtroendet och egot. Det ger en massa galen energi.

...och det var rätt länge sen man fick till en riktigt snygg snöängel.