Ami:

Då var det äntligen dags. Köpte startplatsen för nästan ett år sen tror jag. Hamnade därför i startgrupp 1 med start klockan 9. Tunnelloppet i citybanans pendeltågstunnel, eller snarare servicetunneln som löper bredvid tågtunneln. 7,6 km löpning, ca 2 km ovanpå mark och resten i tunnel. Start på Karolinska Institutet i Solna och mål på Medborgarplatsen. Knepigt med kläder. Stadsmissionen hade insamling för överdragskläder vid startområdet men det transporterades inga grejer mellan start och mål. Och det var inte tillåtet att springa med väska. Burr burr. Kommer bli att frysa efter målgång...

Men om vi spolar tillbaka tiden något till uthämtningen av startkit. Blev en synnerligen besvärlig historia. Startkitten skulle hämtas ut på Odenplans nya pendeltågsuppgång. Uthämtningen öppnade klockan 11 på onsdagen och arrangörerna hade uppmanat folk att komma på onsdagen eller torsdagen så att det inte skulle bli för mycket köer. Jag hade planerat att smita iväg efter lunch på onsdagen. Vid lunchtid kom de första rapporterna på sociala medier om ett fullständigt kaos vid startkitts-utlämningen. Enorma köer och timmeslång väntan. Det visade sig att nästan 2000 personer hade kommit för att hämta ur sina startkit direkt när det öppnade. Herre jävlar! och på sociala medier kokade ilskan. Jag själv hade lite datorproblems vilket hindrade mig från att jobba så för min del spelade det inte så himla stor roll om jag fick vänta. Det strulade ihop sig lite med it-supporten för datorn så jag kom inte iväg förrän runt halv tre-tiden. Redo för some serious trängsel.

Var är alla männisikor???? Inte en kotte. Var bara att knalla rakt in, hämta ut startkitt och knalla ut. Tog mindre än 5 minuter. Antar att folk hade tagit sig ner hit på sin lunch. Tydligen blev det rejäla köer igen efter arbetstid. Klokt att ändå gå när jag gick. Och bra att datorn krånglade och it-support strulade.

Tävlingsdagen

Vaknade och tittade direkt på termomentern. Plussgrader!!! Puh! Vilken tur. Då kanske man skulle slippa frysa ihjäl efter målgång. Hade makens enorma typ fleesetröja på mig över löpkläderna. Såg inte klok ut men vad spelar det för roll..?

Pendel till Karlbergs station och så var vi som ett långt lämmeltåg med förväntansfulla löpare som vandrade mot startområdet. Startområdet var inte helt överöst av människor som det brukar vara vid sådana här tävlingar. Antagligen eftersom jag startade i första startgrupp. Ingen kö till baja-majan (alltså... bara det...) och så väntade vi på att få komma in genom startgaten och fram emot starten. Skön stämning. Speaker som peppade och ett band som spelade. Och jag ville gråta en skvätt, som vanligt. Vet inte varför jag ALLTID blir så himla gråtmild innan start.

Vi var alla klädda i den obligatoriska blå reflexväst (förrutom en speciell välgörenhetsgrupp som hade orangea västar) och många hade dessutom det extremt självlysande hårbandet på sig som verkligen såg till att man såg ut som en idiot...

Så start! Sakta, sakta, saaaaaaakta började den långa ormen av människor röra sig framåt. Trångt som rackarns och inget utrymme alls att kunna springa avslappnat. Sen bara efter några hundra meter var det några kraftiga svängar hit och dit som ytterligare dämpade tempot. Men som speakern sa: detta är inte ett lopp man ska slå personligt rekord på, detta är ett lopp man ska uppleva. Men som det brukar så efter någon kilometer eller två började ledet sträckas ut och de långsamma höll fint till vänster, väldigt strukturerat och diciplinerat. Så då gick det att börja trycka på. Sen var det dags att lämna KI-området och ge sig in i tunneln...

foto: my_life2.0

Det är en väldigt märklig känsla att springa ner i tunneln. Jag har ju en rejäl skopa klaustrofobi så jag började hyperventilera och tårarna brännde bakom ögonlocken. Kände att paniken var i antågande. Men lugn lugn lugn. Och jag klarade faktiskt att kontrollera andningen och ta kontroll över känslorna igen. Sen gick det bättre. Förra TunnelRun 2014 i Norra länken hyperventilerade jag och hade ett tryck över brösten i flera kilometer. Men jag kanske hade blivit "van" nu för det gick mycket bättre.

Många coola aktiviteter pågick nere i tunneln. Det var musik och på ett ställe när vi sprang under en kyrka stod det gravstenar och ett "spöke" spelade orgel. Lite ljusshower och annat.

Sen var det dags att ta sig upp ur tunneln. Holy shit!!! Abborbacken släng dig i väggen! Nu kom backen... nej förresten BACKARNA från helvetet. Som att klättra uppför ett berg. Här gick det INTE snabbt. Men jag sprang iaf. Om en snigel hade kunnat springa hade den sprungit på detta sätt. Liksom bara med överkroppen medan benen inte sprang alls utan var kvar nere i botten av backen. Extremt snygg löpstil...

Foto: magnus_dufva

Men till slut kom man iaf upp och ur den där jäkla tunnel som kändes oändlig där ett tag. Väl ute i friska luften så... blev det uppför igen. Va fasen??? På ett underlag bestående av sprängsten. Så nu stapplade man fram uppför den sista backen, stapplade och snubblade på stora stenar med spagettisben.

Men så... runt höret och där var mållinjen. Yey! Med en puls som höll på att dunka hjärtat ur kroppen och på skakiga ben (har tydligen slarvat med backträningen...i år igen...). Jag var faktiskt riktigt sliten. Inte trött konditionsmässigt för det var ju bara 7.6 km men muskelsliten efter de där jäkla backarna i slutet...

Men det var en cool erfarenhet. Ett once in a life time. Så det är klart att man vill hänga med på det. Och nej... det blev ingen personligt rekord... Men jag är jäkligt nöjd och glad ändå.