Ami:

Körde ett supertrevligt cykelpass idag t/r till Mora 93km inkl go-fika på Zorn caféet. Låg på ett rullsnitt på ca 27-28 km/h vilket är extremt bra för mig.

Var jäkligt nöjd och glad efteråt. Knallade ner till sjön för att mäta temperaturen i vattnet och termometern visade hela 16 grader. Perfekt! Blir ett crawl-pass open water i morgon.

Men så går kvällen och det är dags att gå och lägga sig. Jag bläddrar runt lite på sociala medier, lite triathlon-insta osv. Direkt känner jag en obehaglig känsla krypa på mig. En känsla av otillräcklighet och misstro. Vem försöker jag lura egentligen? Ironman??? What was I thinking? Hur i h..vete ska jag kunna klara det? Jag klarar ju inte ens av att ta tag i det jag måste. Enligt plan skulle jag väga under 60kg, springa som en jäkla gasell och cykla som en furie nu. Inget av ovanstående är uppfyllt. Jag är dessutom livrädd för vattnet efter min misslyckade OW-premiär i måndags.

Nja... det är lite tungt nu.

Men då har jag min Ironmaniacs-kamrat, som är stark när jag är svag. Som säger åt mig att rycka upp mig, ta mig i kragen och släppa min självömkan.

...och fasen. I morgon är en ny dag.

Och det är ju tid kvar. Det ska gå! Det måste gå! Och om det inte går kommer jag ha Veronica som antingen ligger bakom och piskar eller ligger framför och drar. Denna resa gör jag ju inte ensam. Känns bra med den vetskapen när jag nu släcker ner och sluter mina ljusblå. I morgon är en ny dag. Och jag ska crawla OW i Siljan som jag inte gjort annat. Ja det ska jag.

Ami:

Befinner mig i stugan i Dalarna över Kristi himmelfärdshelgen. Och det är ju magiskt liksom...

Började dagen på absolut bästa sätt med en timmes powerwalk bland faluröda stugor och böljande fält.

Efter middagen blev det en tur med racern. En helt sagolik runda och solnedgång. Helt vindstilla med solstrålarna som speglade över Siljan.

Jag var liksom tvungen att stanna till en sekund för att i lugn och ro titta ut över sjön och ta in allt det där vackra...

Ami:

Då så var det alltså dags. Äntligen? Näe inte direkt. Men det är klart, äntligen som i att "äntligen får jag detta överstökat och det är ju med ett trevligt gäng så who knows"...

Jag klev upp vid halv sju-rycket och åt ett par smörgåsar. Hade svårt att få i mig nåt. Liksom växte i munnen. Ingen bra start... 

Hela gänget mötes upp på en parkering ett par minuters cykelväg från Uppsala slott och starten. Jag och Veronica körde med en klunga från HLL, en av huvudsponsorerna för loppet och Veronicas tidigare arbetsgivare. Ett mycket sportigt gäng varav några av dem ligger på sub 8 på Vätternrundan. Så ni fattar va...? Och liksom lilla jag... Flera av dem har jag cyklat med tidigare på träningsrundor och det är himla mysiga och trevliga grabbar så jag tänkte mest att jag hänger med så länge jag orkar och kommer säkert ha en trevlig stund så länge det varar.

Så gick startskottet och vi rullade iväg. I EN JÄKLA FART! Holy shit. Hur i h...vete ska detta gå¨? Fick trampa på för blotta livet bara för att kunna hänga med gänget bakom start-motorcykeln. Allvarligt talat? Så många tankar rasade igenom huvudet. Vad 17 har jag gett mig in i? Har ju inte en chans att hänga med i det här tempot ens första milen. Men så släppte motorcykeln oss, vi formerade oss i en någorlunda strukturerad klunga och farten sänktes något. Det rullade på och jag kände mig stark. Härligt. Några mil ska jag nog klara av ändå. Målet var att hänga på till Övergrans kyrka där morfar och Lillan skulle stå och heja, efter ungefär 6 mil. Sen fick vi se. Det var min game-plan. 

Efter cirka 1-2 mil fick en av grabbarna problem med sin cykel. Gruppens agerade visade hur resten av detta lopp skulle gestalta sig. Alla stannade, försökte lösa situationen. Han som hade en skadad cykel släppte iväg gruppen för att inte sinka den, en kamrat stannade med honom och de lyckades komma i kapp senare. Som sagt, en jäkligt skön stämning. Alla småpratade och stojade med varandra (eller nja.. inte jag då som var 100% fokuserad på framförvarande cyklists däck och att aldrig släppa taget...). 

Så plötsligt svängde vi av vägen och upp mot Wenngarns slott och första depå. Vi hade redan avverkat 43 km! En fjärdedel av loppet bakom oss. På gång liksom och allt kändes bra. I med bulla, sportdryck, banan och fylla flaskan. 

Och iväg igen. Egentligen ska man aldrig stanna för det är så jäkla svårt att få igång benen igen. En lustig historia när vi cyklade var att vi cyklade om en gubbe säkert 10 gånger. Han stannade nog inte någon enda stans. Ena gången hojtade jag lite käckt till honom "fikar du aldrig?". Då skrattade han bara och sa att hans gamla kropp skulle aldrig komma igång igen om den stannade till. Klok man. Borde kanske ha gjort det samma...

Så började vi närma oss den jävulska backen upp mot Övergrans kyrka och familjen. Fram till den var det lite stök och bök i gruppen. Några starka som cyklat på lite för hårt, splittrat gruppen och det hade kilat in sig andra cyklister. Vid ett tillfälle hamnade både jag och Veronica på efterkälken. Då tog vår kapten tag i det hela, samlade ihop gänget, gav oss lite instruktioner och så drog vi vidare i en mer samlad trupp. Där och då insåg jag att jag nog inte skulle klara av att hänga med speciellt länge till. Det var några andra som faktiskt också hängde lite på gärsgår´n och inte ville gå upp och dra. Så tempot var nog lite för högt. Men så tog vi oss uppför backen, sakta, sakta (i alla fall jag...) upp på toppen och där stod min family och hejade. Vilken energiboost det ger! Det betyder så himla mycket när ens nära och kära hejar på en. 

Tyvärr halkade jag efter ganska rejält i backen. Klungan hade dragit iväg mycket på grund av att vi hamnade mitt i en annan stor lite långsammare klunga. Full av energi från min familjs hejande började jag trampa på en en faslig takt för att komma ikapp. Cyklade förbi en man som hejade på. Jag sa att jag försökte komma ikapp min klunga och då frågade han om jag villa ha hjälp. Eh? Jo visst... Hur då? Då drog han iväg och hojtade "häng på!". Visade sig vara en riktigt stark cyklist som drog iväg förbi den stora klungan med mig på rulle bakom. Fort som tusan var vi framme vid min klunga. Ha ha ha. Blev en hel del glada tillrop från mitt gäng när de såg att det var jag som kom susande och jag tackade min hemlige hjälpare för skjutsen.

Ner mot nästa depå i Härkeberga vid 80km blev det för tungt. Jag fick lov att släppa. Egentligen ganska kort efter att jag kommit i kapp klungan. Kroppen kändes ändå ganska fräsch men hur jag än försökte trampa på så klarade jag inte av att hålla samma hastighet som de andra. Det gick bara för fort. Så jag släppte de andra och trampade på i eget majestät. Och så ser jag plötsligt en HLL-åkare framför mig. Kommer i kapp. Den stackarn hade ryggproblem som började ta ut sin rätt. Låg sida vid sida en liten stund innan jag åkte vidare. Kämpade på framåt mot depån. Inte långt kvar. Fick medvind och livet kändes ändå helt ok. Så ser jag ytterligare en HLL-åkare i fjärran. Vad nu??? Trampade på lite extra och strax innan depån kom jag i kapp även honom. Hans ben hade helt tagit slut. Vi tog följe in mot depån där de andra satt och åt. Härlig stämning, god mat och ett fantastiskt väder. Halva loppet snart avverkat och jag låg faktiskt inte hopplöst efter.

Efter att ha petat i mig en pytteportion av mycket god pastasallad (som jag pga extremt svårt att äta under lopp, måste träna på det där jag veeet...) hoppade jag upp på hojen och drog iväg, innan alla andra i min klunga. De skulle ändå komma ikapp och förbi så jag tänkte att det var bra att komma iväg så fort som möjligt så jag inte skulle halka efter så himla långt. Blir tråkigt för Veronica att vänta aslänge i mål på mig, tänkte jag... Det sista Veronica hojtar åt mig när jag gav mig av var "när vi kommer ikapp så häng på då för fasen!!!" 

Det tog ganska lång tid innan jag blev upphunnen. De måste verkligen ha fikat länge och njutit av solens strålar i depån. Men så kom det farandes. Och jag hängde på (man får ju lov att lyda Veronica...). Det gick i hyfsat ok tempo så jag tänkte att jag försöker hänga på så länge jag kan så jag får några mil "gratis" i alla fall. Och så himla mycket pepp från mina med-cyklister. Men hallå...? Jag är sist av alla, släppt rejält en gång, har inte varit upp och dragit en enda gång utan bara snylt-åkt på alla andras kraft. Men det lät som jag var den i gruppen som var grymmast, utifrån de tillrop och ryggdunkningar som jag blev måltavla för. Och visst, utifrån min förmåga så körde jag på, tramptag efter tramptag in i min livs cykel-prestation. 

Så plötsligt var vi vid depån i Järlåsa och hade cyklat 110km. Känns dock som denna depå kom lite för tidigt. Rent logistiskt med facit i hand vore det varit bättre om denna depå låg något närmare mål. Men här fick man fylla på med bullar igen, och smågodis! 

Veronica hade kört som en jäkla toppcyklist hela vägen. Satan vad stark hon är på hojen. Jag är sååå imponerad. Men även med en gnutta hopp om att jag faktiskt nog inte är så himla långt efter. Eller ja... det är jag ju visst men jag har tagit ett jättekliv framåt i cyklingen måste jag säga. Mycket är det Veronicas förtjänst. Ha ha ha, dels för att jag har hennes cykel så klart. Annars hade det varit himla svårt... Men hon är som person så himla peppande. Och så skadar det ju inte att det är lite tävling. NEJ DET ÄR INGEN TÄVLING!!!! Eh... Ok... He he

De sista 4 milen var det en helt annan stämning i gruppen. Nu var det en för alla, alla för en. Alla skulle med! (även jag tydligen...). Och de starka cyklisterna tog ett enormt ansvar. Vid lite trögare partier cyklade alltid någon av dem upp vid min sida, en hand i ryggen och en liten putt. Om jag råkade släppa några meter till framförvarande var de där direkt och drog upp mig. Mina ben var helt slut men de trampade på som i trans med den push och hjälp jag fick. Alla hängde ihop.

Sen var det in mot Uppsala, genom stan och fram mot backen upp mot slottet. Här saktade jag ned lite. Försökte samla mig. Hade bestämt mig för att ge allt för att ta mig uppför slottsbacken. Och grinig som satan gnetade jag mig uppför, tramp för tramp. Det fullkomligt sprutade mjölksyra och jag flåsade som en födande kvinna men satan i gatan upp kom jag. Sen ville visserligen inte benen vara med mer. Skakade helt okontrollerat. Men jag kom upp. Och det kändes lite viktigt för mig själv. Och för att visa mina kompisar i klungan att jag också kunde. Barnsligt ja visst, men jag hade fått en massa hjälp och ville ta mig in genom portalen på egen kraft, vilket jag gjorde.

Jag har aldrig cyklat så här snabbt förut. Jag hade riktat in mig på att det skulle ta mellan 7-8 timmar och att jag skulle vara tvungen att cykla medparten av loppet ensam. Vi cyklade på 6 timmar och 16 minuter. Med en rullhastighet på närmare 30km/h! Så jäkla bra kvitto för mig och Veronica inför Ironman. Så här snabbt kommer vi varken kunna eller inte heller behöva cykla för att klara de reptiderna. Men jäkligt bra statusrapport så här inför cykelträningen...

Skickar en såååå himla tacksam tanke till mina med-krigare i HLL-klungan. Vilka fantastiskt cyklister ni är! Och goda lagkamrater. NI fick mig prestera galet mycket över min förmåga och flytta fram mina gränser för vad jag kan klara av. Tack!

Ami:

I morgon ska jga cykla Skandisloppet 167km i Uppsala. Det blir faktiskt mitt absolut första riktiga landsvägslopp på racer. Jag har ju tidigare cyklat Vårblotet i Bålsta och Vätternrundan men båda dessa lopp utgick jag som ensamcyklare (dock i en löst sammansatt FB-grupp på VR vilket var min räddning) och bägge loppen cyklade jag på min mtb-cykel. Med racern har jag faktiskt bara tävlat en enda gång tidigare och det var Vansbro Triathlon och det var ju också ensam eftersom man cyklar tempo där och då får man ju inte vara närmare en annan cyklist än 12 meter.

I morgon är det alltså dags för premiär. Holy shit!!! Det är 167km! Ett-hundra-sextio-sju jädrans kilometer!!! Min enda erfarenhet av detta lopp är från två år sedan då jag cyklade mtb-loppet. Och som supporter till Veronica som trampades som värsta Giro d´italia proffset (dock vill jag påpeka att jag var en extremt grym supporter...).

Oj oj oj! Strax innan klockan nio i morgon är det dags. Och detta är det värsta (eller möjigen det bästa, har ännu inte riktigt kommit till denna insikt) är att jag ska cykla i Veronicas HLL-klunga. Jag ska alltså ingå i en super-cyklist klunga som cyklat så snabbt att de knappt nuddar asfalten. Detta gäng trampade förra året (ni ser vem som är drottningen va...? I år finns det också en prinsessa i klungan   ):

Jag är såååå nervös. Eller jag vet inte riktigt om det är nervositet. Mer nojande skulle jag vilja säga. Jag är ingen riktig skrämsel-hare som säger... inte kan väl jag osv. Jag bara kör. Den känsla jag har mer nu är "satan i helvete vad detta kommer bli tufft". Och det är därför jag nojar och har ångest. Det kommer bli ett helvete. Jag har sagt att jag måste få lov att släppa klungan om jag går från rött över till svart. För rött kommer jag nog gå på redan i bilen till samlingen... Jag har hört snacket om att alla ska hålla ihop osv. Men jag vill inte det, jag vill inte dels sinka någon men heller inte hamna i en situation där jag "tvingas" upp i ett tempo som jag inte kan hantera. Jag vill ju ta  runt utan att snudda på överlevnaden... Men jag ska ge allt för att hänga med så långt jag kan med min lånecykel och mina cykelbrillor från Biltema med gåvokläder. Hoppas hoppas hoppas det inte hänger på utrustningen...

Jag är alltså inte rädd eller orolig. Bara jäkligt... puh puh puh . Om ni fattar...   

Veronica:

Nu har mina fingrar tinat lite grann så jag skriva ett inlägg   

Igår fick pannbenet ge sig till känna, ensam stack jag ut på en runda, närmare bestämt en tur till Nynäshamn.

Jag ville få in ett långpass och då är Nynäs en bra destination, ca 9 mil.

Resan ner gick hyffsat bra, blåste en hel del men bara att bita i. Väl framme blev det en ensamfika på macken, jag behövde fylla på eneriförådet mest pga av kylan. 

HERREGUD vad kallt det blev, sen eftermiddag/kväll och graderna dalade.....brrrr

Jag fick inte upp någon värme i kroppen, fick knyta nävarna och försökte blåsa dom till liv, gick sådär men med fingergympa och lite "ruska" dom lite så blev det bättre.

Sedan blev det fötternas tur, dom domnade bort och vaknade inte till först jag stod hemma i duschen.

Det enda jag ville var att på punktering, -Ja, ni läser rätt. Jag tänkte att om jag fick punktering så skulle jag få ringa coachen så kunde han hämta mig. När jag inte fick någon punka så önskade jag att himmelen skull öppna sig och regnet skulle vräka ned, för det är ju inte bra att cykla i regn i den kylan som var, men -Icke, bara mulet och avsaknad av regn.

Men jag kom hem och jag har gjort ett bra pass, en ok tid i blåst och kyla, gör mig förhoppningsvis starkare om inte annat så vet jag att jag har ett bra pannben.  

En liten rapport från förra vecka är också dax att avrapportera:

Måndag: 9,5 mil cykel, en sväng till Nynäs i finväder och med cykelkompisar.

Tisdag: Vila

Onsdag: 6km löpning i Ågesta med familjen

Torsdag: 55 min Tabata (har fortfarande träningsvärk)
Fredag: 5 mil ensamcykling

Lördag: Vila 

Söndag: 9 mil svinkall cykling 

Ami:

Då har man vaknat upp i den stenhårda hotellsängen på Rhodos och ett par dagar med konferens här nere väntar.

Gårdagen blev ganska tuff. Upp kl 04:00 och hämtad av taxin en halvtimme senare för transport till Arlanda. Sen höll det på hela dagen. Vi mellanlandade i Aten och då vårt flyg sedan tidigare var utbytt mot ett annat så blev det en lång väntan i Aten innan vi kunde flyga vidare mot Rhodos.

Supertrött med en sprängande huvudvärk anlände jag iaf till hotellet strax efter kl 18. Då var det bara att kasta på sig löparskorna och ge sig ut på en runda innan jag skulle träffa kollegorna kl 19 för en bit mat.

Det var ju ingen lång löptur, inte speciellt snabb heller. Men skönt att få komma ut och röra sig lite. Och kolla av omgivningarna. Är ju fiffigt att springa runt för att få en uppfattning kring hur det ser ut.

Jag sprang utmed vägen som löper vid sidan av havet. Perfekt väder och så började solen gå ner. Känns ju helt overkligt att ena dagen ha full "vinter"-mundering och andra dagen köra barbent.

Det blev en fram-och-tillbaka runda på 4km. Duscha och byta om på 5 min men jag hann iaf i tid till middagen, betydligt mycket piggare än innan.

[Bild]

Veronica:

Veckorna flyger fram och jag tränar på.
Förra veckan inleddes med en föreläsning och intervallträning på GIH med löpargurun Anders Szalkai, blött och kallt men väldigt kul.

Måndag = löpning 9km intervaller
Tisdag = spinning
Onsdagen = 2000m crawl
Torsdag = 5 mils runda på racern
Fredag = 1 mil löpning
Lördag = 8 mil på racern
Söndag = vila

Sammanfattning i ord:
Löpningen funkar bra.
Simma är trist men måste göras.
Cykel ska nötas, jäkligt jobbigt med blåsten men så underbart att säsongen äntligen är här.

Här är min älskade "El Torro"

Ami:

På dagens agenda stod ett längre cykelpass t/r Nynäshamn. Vaknar upp utvilad och laddad kl 06:20. Obegripligt varför jag inte klarar av att ta sovmorgon... men det gjorde iaf att jag fick i mig en ordentlig frukost. Bra start på dagen.

Sen mötte jag upp Veronica strax efter halv tio och vi trampade iväg i maklig takt mot uppsamlingsplatsen vid Västerhaninge där två hugade cyklister till skulle ansluta.

Vilken dag! Vad kan det ha varit? 15 grader varmt? Strålande sol och klarblå himmel. Lite blåsigt visserligen och motvind på vägen ner mot Nynäshamn. Men i det stora hela fantastiskt.

Vid cyklade sista sträckan ner mot hamnen utmed havet. Och det är så vackert. Mycket bra för den mentala energin. Behövs verkligen sådana här dagar också. Så man orkar hela vägen mot Ironman. Inte allt varit så lätt att klara av att fokusera, att göra jobbet. Idag var det ingen kamp att göra jobbet...

Belöningen i Nynäshamn lät inte vänta på sig. Skärgårdscaféet levererade i vanlig ordning. Idag lyxade jag till det med en våffla. Asså shiiiit!!!! Värsta godaste ever!

Ja, då blev det en insättning med 95.24 km på cykel-kontot. Välbehövligt. Inte bara för kropp utan denna tur var till för knopp. Kändes gutt. Man kanske inte är helt hopplös på två hjul ändå. Men fullt medveten att vi ska nästan lika långt till på Ironman, och sen dra igenom ett marathon efter det. Men ändå. Ok feeling idag.