ironmaniacs

Direktlänk till inlägg 14 maj 2017

Skandisloppet - hur gick det då?

Av Ami & Veronica - 14 maj 2017 07:32


Ami:


  

Då så var det alltså dags. Äntligen? Näe inte direkt. Men det är klart, äntligen som i att "äntligen får jag detta överstökat och det är ju med ett trevligt gäng så who knows"...


Jag klev upp vid halv sju-rycket och åt ett par smörgåsar. Hade svårt att få i mig nåt. Liksom växte i munnen. Ingen bra start... 


Hela gänget mötes upp på en parkering ett par minuters cykelväg från Uppsala slott och starten. Jag och Veronica körde med en klunga från HLL, en av huvudsponsorerna för loppet och Veronicas tidigare arbetsgivare. Ett mycket sportigt gäng varav några av dem ligger på sub 8 på Vätternrundan. Så ni fattar va...? Och liksom lilla jag... Flera av dem har jag cyklat med tidigare på träningsrundor och det är himla mysiga och trevliga grabbar så jag tänkte mest att jag hänger med så länge jag orkar och kommer säkert ha en trevlig stund så länge det varar.


 

 

 

Så gick startskottet och vi rullade iväg. I EN JÄKLA FART! Holy shit. Hur i h...vete ska detta gå¨? Fick trampa på för blotta livet bara för att kunna hänga med gänget bakom start-motorcykeln. Allvarligt talat? Så många tankar rasade igenom huvudet. Vad 17 har jag gett mig in i? Har ju inte en chans att hänga med i det här tempot ens första milen. Men så släppte motorcykeln oss, vi formerade oss i en någorlunda strukturerad klunga och farten sänktes något. Det rullade på och jag kände mig stark. Härligt. Några mil ska jag nog klara av ändå. Målet var att hänga på till Övergrans kyrka där morfar och Lillan skulle stå och heja, efter ungefär 6 mil. Sen fick vi se. Det var min game-plan. 


Efter cirka 1-2 mil fick en av grabbarna problem med sin cykel. Gruppens agerade visade hur resten av detta lopp skulle gestalta sig. Alla stannade, försökte lösa situationen. Han som hade en skadad cykel släppte iväg gruppen för att inte sinka den, en kamrat stannade med honom och de lyckades komma i kapp senare. Som sagt, en jäkligt skön stämning. Alla småpratade och stojade med varandra (eller nja.. inte jag då som var 100% fokuserad på framförvarande cyklists däck och att aldrig släppa taget...). 


 

Så plötsligt svängde vi av vägen och upp mot Wenngarns slott och första depå. Vi hade redan avverkat 43 km! En fjärdedel av loppet bakom oss. På gång liksom och allt kändes bra. I med bulla, sportdryck, banan och fylla flaskan. 


 

Och iväg igen. Egentligen ska man aldrig stanna för det är så jäkla svårt att få igång benen igen. En lustig historia när vi cyklade var att vi cyklade om en gubbe säkert 10 gånger. Han stannade nog inte någon enda stans. Ena gången hojtade jag lite käckt till honom "fikar du aldrig?". Då skrattade han bara och sa att hans gamla kropp skulle aldrig komma igång igen om den stannade till. Klok man. Borde kanske ha gjort det samma...


Så började vi närma oss den jävulska backen upp mot Övergrans kyrka och familjen. Fram till den var det lite stök och bök i gruppen. Några starka som cyklat på lite för hårt, splittrat gruppen och det hade kilat in sig andra cyklister. Vid ett tillfälle hamnade både jag och Veronica på efterkälken. Då tog vår kapten tag i det hela, samlade ihop gänget, gav oss lite instruktioner och så drog vi vidare i en mer samlad trupp. Där och då insåg jag att jag nog inte skulle klara av att hänga med speciellt länge till. Det var några andra som faktiskt också hängde lite på gärsgår´n och inte ville gå upp och dra. Så tempot var nog lite för högt. Men så tog vi oss uppför backen, sakta, sakta (i alla fall jag...) upp på toppen och där stod min family och hejade. Vilken energiboost det ger! Det betyder så himla mycket när ens nära och kära hejar på en. 


Tyvärr halkade jag efter ganska rejält i backen. Klungan hade dragit iväg mycket på grund av att vi hamnade mitt i en annan stor lite långsammare klunga. Full av energi från min familjs hejande började jag trampa på en en faslig takt för att komma ikapp. Cyklade förbi en man som hejade på. Jag sa att jag försökte komma ikapp min klunga och då frågade han om jag villa ha hjälp. Eh? Jo visst... Hur då? Då drog han iväg och hojtade "häng på!". Visade sig vara en riktigt stark cyklist som drog iväg förbi den stora klungan med mig på rulle bakom. Fort som tusan var vi framme vid min klunga. Ha ha ha. Blev en hel del glada tillrop från mitt gäng när de såg att det var jag som kom susande och jag tackade min hemlige hjälpare för skjutsen.


Ner mot nästa depå i Härkeberga vid 80km blev det för tungt. Jag fick lov att släppa. Egentligen ganska kort efter att jag kommit i kapp klungan. Kroppen kändes ändå ganska fräsch men hur jag än försökte trampa på så klarade jag inte av att hålla samma hastighet som de andra. Det gick bara för fort. Så jag släppte de andra och trampade på i eget majestät. Och så ser jag plötsligt en HLL-åkare framför mig. Kommer i kapp. Den stackarn hade ryggproblem som började ta ut sin rätt. Låg sida vid sida en liten stund innan jag åkte vidare. Kämpade på framåt mot depån. Inte långt kvar. Fick medvind och livet kändes ändå helt ok. Så ser jag ytterligare en HLL-åkare i fjärran. Vad nu??? Trampade på lite extra och strax innan depån kom jag i kapp även honom. Hans ben hade helt tagit slut. Vi tog följe in mot depån där de andra satt och åt. Härlig stämning, god mat och ett fantastiskt väder. Halva loppet snart avverkat och jag låg faktiskt inte hopplöst efter.


 

Efter att ha petat i mig en pytteportion av mycket god pastasallad (som jag pga extremt svårt att äta under lopp, måste träna på det där jag veeet...) hoppade jag upp på hojen och drog iväg, innan alla andra i min klunga. De skulle ändå komma ikapp och förbi så jag tänkte att det var bra att komma iväg så fort som möjligt så jag inte skulle halka efter så himla långt. Blir tråkigt för Veronica att vänta aslänge i mål på mig, tänkte jag... Det sista Veronica hojtar åt mig när jag gav mig av var "när vi kommer ikapp så häng på då för fasen!!!" 


Det tog ganska lång tid innan jag blev upphunnen. De måste verkligen ha fikat länge och njutit av solens strålar i depån. Men så kom det farandes. Och jag hängde på (man får ju lov att lyda Veronica...). Det gick i hyfsat ok tempo så jag tänkte att jag försöker hänga på så länge jag kan så jag får några mil "gratis" i alla fall. Och så himla mycket pepp från mina med-cyklister. Men hallå...? Jag är sist av alla, släppt rejält en gång, har inte varit upp och dragit en enda gång utan bara snylt-åkt på alla andras kraft. Men det lät som jag var den i gruppen som var grymmast, utifrån de tillrop och ryggdunkningar som jag blev måltavla för. Och visst, utifrån min förmåga så körde jag på, tramptag efter tramptag in i min livs cykel-prestation. 


Så plötsligt var vi vid depån i Järlåsa och hade cyklat 110km. Känns dock som denna depå kom lite för tidigt. Rent logistiskt med facit i hand vore det varit bättre om denna depå låg något närmare mål. Men här fick man fylla på med bullar igen, och smågodis! 


 

Veronica hade kört som en jäkla toppcyklist hela vägen. Satan vad stark hon är på hojen. Jag är sååå imponerad. Men även med en gnutta hopp om att jag faktiskt nog inte är så himla långt efter. Eller ja... det är jag ju visst men jag har tagit ett jättekliv framåt i cyklingen måste jag säga. Mycket är det Veronicas förtjänst. Ha ha ha, dels för att jag har hennes cykel så klart. Annars hade det varit himla svårt... Men hon är som person så himla peppande. Och så skadar det ju inte att det är lite tävling. NEJ DET ÄR INGEN TÄVLING!!!! Eh... Ok... He he


 

De sista 4 milen var det en helt annan stämning i gruppen. Nu var det en för alla, alla för en. Alla skulle med! (även jag tydligen...). Och de starka cyklisterna tog ett enormt ansvar. Vid lite trögare partier cyklade alltid någon av dem upp vid min sida, en hand i ryggen och en liten putt. Om jag råkade släppa några meter till framförvarande var de där direkt och drog upp mig. Mina ben var helt slut men de trampade på som i trans med den push och hjälp jag fick. Alla hängde ihop.


Sen var det in mot Uppsala, genom stan och fram mot backen upp mot slottet. Här saktade jag ned lite. Försökte samla mig. Hade bestämt mig för att ge allt för att ta mig uppför slottsbacken. Och grinig som satan gnetade jag mig uppför, tramp för tramp. Det fullkomligt sprutade mjölksyra och jag flåsade som en födande kvinna men satan i gatan upp kom jag. Sen ville visserligen inte benen vara med mer. Skakade helt okontrollerat. Men jag kom upp. Och det kändes lite viktigt för mig själv. Och för att visa mina kompisar i klungan att jag också kunde. Barnsligt ja visst, men jag hade fått en massa hjälp och ville ta mig in genom portalen på egen kraft, vilket jag gjorde.


Jag har aldrig cyklat så här snabbt förut. Jag hade riktat in mig på att det skulle ta mellan 7-8 timmar och att jag skulle vara tvungen att cykla medparten av loppet ensam. Vi cyklade på 6 timmar och 16 minuter. Med en rullhastighet på närmare 30km/h! Så jäkla bra kvitto för mig och Veronica inför Ironman. Så här snabbt kommer vi varken kunna eller inte heller behöva cykla för att klara de reptiderna. Men jäkligt bra statusrapport så här inför cykelträningen...


 

Skickar en såååå himla tacksam tanke till mina med-krigare i HLL-klungan. Vilka fantastiskt cyklister ni är! Och goda lagkamrater. NI fick mig prestera galet mycket över min förmåga och flytta fram mina gränser för vad jag kan klara av. Tack!


 



 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ami & Veronica - 29 september 2019 14:30

Ami:     Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Ja...

Av Ami & Veronica - 22 september 2019 09:44

Ami: Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL...

Av Ami & Veronica - 8 september 2019 09:44

Ami:     Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att i...

Av Ami & Veronica - 7 september 2019 09:26

Ami; Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl ...

Av Ami & Veronica - 1 september 2019 16:02

Ami Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp. Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start. ...

Presentation


Följ två tjejers väg från galen idé och inköp av startplats till målgång vid Ironman Kalmar 2017.

Ami 42 år med mer pannben än fysisk form och talang.

Veronica 44 år med största idrottsintresse cykel och aktiviteter på fruset vatten.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards