I morgon är det dags. Vansbro Triathlon. Där allt började förra året. Måttstocken kring vad detta år av målmedveten triathlon-träning och förberedelser lett fram till. Känner mig ganska spänd och nervös över detta. Men även pirrig och förväntansfull.

Förra året blev totaltiden strax över 7 timmar.

Vad kan vara ett rimligt mål? Nu crawlar vi ju, även om det gått lite si och så med det. Har också kört en hel del cykel med två långa lopp i bagaget. Hm... hoppas och tror att jag ska kunna förbättra mig åtminstone 30 min. Okej... mitt mål i morgon blir sub 6.5 timme.

Sitter nu i deltagar-tältet och äter en buffé medan jag väntar på det obligatoriska per-race mötet där alla detaljer, regler osv ska gås igenom.

Har varit ute en runda i tävlingsområdet. För att insupa atmosfären, ladda och för att småsnacka lite med andra deltagare. Och för att visualisera. Känslan när jag går över mållinjen i morgon...

Men också varit nere vid vattnet. Det strömmar åt alla håll ikväll. Blåser rött rejält. Och är ganska kallt i vattnet. Runt 16 grader var senaste rapporten. Kommer bli en utmaning. Men även det ska besegras. Draken slaktas. Japp. Och jag har gjort det förut.

Kl 11:55 går starten för oss motionärer i morgon. Och förhoppningsvis går jag i mål runt halv sju. Har en lång arbetsdag framför mig. Men det är väl bara att göra jobbet och ta det för vad det är - ytterligare ett steg mot slutmålet i Kalmar

Veronica:

Vi är ju lite olika jag och Ami... Ami skriver långa beskrivande inlägg här på bloggen och jag skriver ganska kortfattat och gärna i punktform ;) jag är också något trögare med att rapportera, typ veckor efter jag gjort något (haha)

Vill ni läsa om hur Borås thriathlon var kan ni läsa inlägget före detta där Ami sammanfattat det hela mycket bra.

Jag gick in i racemood ca 1 vecka innan start, fokuserad och lite sammanbiten.
Väl på plats i Borås var jag väl förberedd både mentalt och fysiskt, träningen har flutit på bra under våren dock hade jag en liten issue kring OW.

Simningen gick över förväntan, när starten väl gick var det bara att trycka ned huvudet i det iskalla 14 gradiga vattnet och hoppas på överlevnad. Det oroliga är att JAG crawlade hela 1900 meter, jag crawlade hela sträckan i lugnt och fint tempo, ville inte stressa på pulsen.

Så upp ur vattnet och dax för 1:a bytet, av med våtdräkten.... men vad den satt fast, fick kämpa en stund med att få av den. Krampkänning i vader?!!! På med Linex (bästa linnementet ever) i förebyggande.

Cyklingen visste jag skulle bli tuff, jag visste att det skulle komma sjukt galna backar och att jag var tvungen att lägga upp loppet taktiskt så att benen skulle hålla även för löpningen. Jag cyklade bra, inte fort men jag är nöjd.
Låg i pulszon 3 i 75% av cyklingen.

Byte från cykel till löpning flöt på bra, fick en ok tid.

Löpningen på 21 km skulle avverkas på en bana i 3 varv. Första kilometerna gick i 5.30 tempo. Inga problem med övergången från cykel till löpning dock blir man ju ganska sliten av att hålla på så många timmar.
Även i löpningen lyckades jag hålla nere pulsen. 91% i pulszon 3, YES!

I mål på 6.46 jag är mer än nöjd och kännde mig väldigt bra i kroppen efter målgång.

Ami

Borås Triathlon - en halv Ironman. Ja jäklar...! Under en sen kväll förra året, stärkta av några glas vin innanför västen tyckte vi att det var en alldeles utmärkt idé att köra detta lopp som uppladdning. Lite inspirerade av tv-serien "Riktiga karlar" där triathlet-fenomenet Jonas Colting tränade ett gäng otränade, överviktiga grabbar. Borås är Coltings hemstad och denna tävling är hans egen. Så klart vi skulle köra detta. Sen läste vi nåt om att cyklingen skulle vara rejält kuperad. Ja vad betyder det egentligen? Några backar? Hur jobbigt kan det vara?

Med den inställningen anlände vi till Borås och vår inkvartering på Grand Hotel på fredagskvällen. Dock skulle det visa sig ganska ordentligt hur jobbigt det kan vara...

Pre-race

Japp, vaknar upp på tävlingsdagen när klockan ringer 06:00. Förvånadsvärt utvilade efter att ha sovit i en makalöst skön säng i 7 timmar var vi redo. Yes! Men vad nu? 13 grader varmt (kallt...) och regn!!!    Hur är det möjligt??? Men det var ju bara att bita i det sura, dra på sig tri-suiten och packa in grejerna i bilen för avfärd mot tävlingsarenan. Fick gräva djupt inombords för att finna ett uns av positiv känsla...

Men efter att ha checkat in cykel och utrustning så var det liksom på med våtdräkten, genomgång av funktionärerna och ta sig ner till simstarten. Ok, låt oss komma igång...

Simning 1900m Tid 46:49

Enligt rapport 14 grader i vattnet. Med tidigare panikattacker i crawlen så var inte känslan helt ok. Men jag försökte intala mig att detta ska bli kul. Om jag inte kan crawla så är det bara att bröstsimma. Varje crawltag är en bonus...   . Det var någon form av spontan självseedning där starka simmare uppmanades stå längst fram medan vi med lite större utmaningar i vattnet skulle starta lite längre bak. Längst bak stod vi, tjejerna. Simningen skulle ske två varv på en bana med lite löpning över en udde mellan varvningen.

foto: Erik Wickström

Så gick starten, de längst fram sprand fort som tusan och kastade sig i, och vi lite längre bak gick försiktigt ned i det iskalla vattnet. Herre jäklar hur skulle detta gå? Jag började så smått crawla. Nehej. Det gick inte alls... Brösta brösta brösta. Så något crawltag. Panik. Brösta brösta brösta. Veronica ligger framför mig och jag märker hur hon crawlar på och sakta sakta dra ifrån. Va faaaan???   Crawla ikapp. Panik. Och Veronica crawlar på och så är det plötsligt ett jättestort avstånd mellan oss. Var tog hon vägen? Ser henne inte mer. Skit också... Samtidigt sker en otäck grej. Hör rop och stön bakom mig. Någon har riktiga problem. Hjälp anländer och jag ser över axeln hur en man får hjälp i vattnet. Scary! Ok... Fokus på mig själv nu. Försöker crawla. Räkna tagen. 18 crawltag. Sen bröstsim. Och så passeras första bojen. Hur 17 ska jag orka två varv? Men så sakta börjar det släppa. Jag kan crawla 21 simtag. Oftare och oftare. Och så styr jag in mot stranden och in för varvning. Skönt. Bara ett varv kvar. Kylan känner jag inte längre. Fasen det känns ju ganska ok...? Upp på land, ut på bryggan och jag dyker i för andra och sista varvet. Och nu jäklar crawlas det. Hela andra varvet crawlar jag oavbrutet. Passerar flera som bröstsimmar. Allt lossnar. Jag kan ju det här! All träning under de senaste 10 månaderna i bassäng och sjö betalade sig. Fasen vad skönt! Andra varvet gick riktigt fort. Var Veronica var har jag nu ingen aning om. Har inte passerat henne vad jag märkt. Och så fram till stranden andra gången och denna gång upp mot växlingsområdet. Grymt! Över all förväntan   .

T1 (växling 1) Tid 03:00

Snabbt upp ur vattnet och in i växlingszonen. Springer förbi Veronicas plats. Va? Hennes cykel står kvar...! Har jag simmat förbi henne? Tydligen... Trots att det "inte är någon tävling" stärks jag av detta   . Får av mig överdelen av våtdräkten smidig och snabbt. Vid min plats får jag av mig hela våtdräkten och på med strumpor, cykelskor och hjäm. Allt går smidigt. Bra flyt. Tar cykeln och springer ut mot cykelstarten. Ut från området, över en bro och sen en ganska lång löpning på en grusväg fram mot asfalten där det var cykelstart. Hela tiden med den himla sköna känslan att simningen var klar.

Cykling 90km Tid 04:03:16

Upp på cykeln och iväg. 9 mils cykling längs en fram-och tillbaka-bana. 45 km åt ena hållet och sen 45 km tillbaka samma väg. Gut! Cyklingen är ju det som gått bäst. Där känner jag mig trygg och stark. Har cyklat mer i år än något annat år. Väl förberedd och med ett gott självförtroende. "Lite kuperat" jo jo. Men djävulen vad kuperat!!!! Vi snackar backarna från helvetet. Colting har nog hittat alla backar i hela södra Sverige och fört ihop dem. Men tack vare min fina cykelform klarar jag ändå av att nöta på uppför, tramptag för tramptag, utan att dra på mig alltför mycket mjölksyra. Och banan är fantastiskt vacker. Den löper genom ett vindlande sommarlandskap där Bregott-kor betar och lupinerna står i blom i väggrenen. När det väl är flackt är det propaganda-cykling. Solen tittar fram och ler sitt allra största leende  . Och jag har ju överlevt simningen. Överallt står det supertrevliga funktionärer och peppar och hejar. Överlag måste jag säga att hela uppbackningen av Coltings crew denna dag varit helt magiskt. Alla är glada och positiva och hejar fram oss krigare. Var är då Veronica? Jo, när jag cyklat tre mil så kommer hon trampandes, tjoande och ser urstark ut. Om och förbi swishar hon. Jag blir lite taggad och trots att hon försvinner utom skikte framför mig ganska snabbt så trampar jag på i lite högre tempo. Så jäkla långt försprång ska hon inte få... Sen börjar man också möta eliten som varit borta och vänt. Oj vad imponerad man blir av deras enorma förmåga. Hur snabba som helst. Vilka atleter! När de allra främsta passerat kommer nästa grupp och dessa hejar och peppar på oss långsammare. Jag måste säga att triathleter är ett otroligt trevligt släkte. Det betyder så otroligt mycket med hejarop och pepp längs vägen. Mycket sympatisk stämning bland alla deltagare.

Sen möter jag Veronica som varit nere och vänt. Va? Är hon inte längre före mig? Jag verkar ha trampat på i ett ganska hyggligt tempo ändå... Så var det min tur att vända runt och börja beta av kilometrarna hemåt. Nu började det suga lite mer i låren. Man började få betala priset av Coltings utmaning. Men sakta sakta gnuggade jag på och framhejad av glada funktionärer och publik svänger jag in mot cykel-av för löpning med cykeln in till växlingsområdet igen. Här möter jag triathleter som är på väg in mot målet efter sin löpning. Oj oj oj! Jag har ju min halvmarathon kvar. Imponeras återigen av dessa fantastiska idrottare.  

T2 (växling 2) Tid 01:39

Växlingen mellan cykel och löpning gick exemplariskt fort. Av med cyklingsskorna med en aning bortdomnade fötter och i löparskorna. På med triathlon-skärmen, denna gång inte bara för att se cool ut utan även eftersom solen strålar på ganska ordentligt nu. Så ut för att börja beta av den sista grenen.

Löpning Halvmarathon (21.098km) Tid 02:34:08

Löpningen skedde på en 7 km bana runt älven Viskan och skulle tas tre gånger. Det fanns 4 vätskekontroller längs rundan, mycket välbehövligt skulle det visa sig. Börjar tassa på i ett makligt tempo. Kroppen känns förvånadsvärt fräsch och första varvet gick hyfsat snabbt. Alltså, jag sprang inte snabbt utan varvet gick mentalt snabbt. Blir omsprungen av ett flertal triatleter som avverkar sitt sista varv. De allra flesta hejar, tjoar och peppar. Det stärker mig och jag känner att mitt mål med löpningen ska vara att klara av att springa hela sträckan. I Vansbros halva ironman förra året gick jag långa perioder. Nu skulle jag väl fasen ge mig på att klara av att springa. Varv två gick också även om jag nu började bli ganska ordentligt sliten. Vid varvningen inne i målområdet är det massor med människor som hejar. Jag springer över parkeringen och det är många som håller på att packa in sina cyklar och grejer i sina bilar. De stannar upp för att heja mig framåt. Sista varvet! Glädjande nog finns alla funktionärer kvar vid vätskekontrollerna, lika entusiastiska som tidigare trots att de nu varit igång i många många timmar. All cred till dem. Gör att man känner sig viktig, att det inte bara är eliten som räknas. Vid sista kontrollen cirka 1-1.5 km kvar till mål dyker Mr Colting himself upp. Och skriker och stojar på sin cykel. heja heja heja.

Målgången Total tid 07:28:50

Så in då mot målområdet som nu är ganska folktomt. Vilken skillnad från förra varvningen när hela området kokade av folk. Nu står det några enstaka cyklar kvar i växlingsområdet som jag springer förbi. Men vad gör det? Jag är ju snart i mål... Rundar området och så in på upploppet. Den publik som ändå är kvar hejar. Speakern skriker och vid mållinjen ser jag Veronica som filmar och Jonas Colting som står med öppna armar. Jag lyckas till och med få till ett litet glädjeskutt när jag korsar mållingen.

Jag är så nöjd! Ja, visserligen över 40 minuter efter Veronica men under de tuffa förhållandena som banan bjöd på kan jag inte vara mer än nöjd. Det är löpningen som är alldeles för långsam. Där tappar jag nästan 30 minuter. Behöver jobba med detta under sommaren. Simningen och cyklingen fungerar enligt plan. 

Post-race Quality Hotel Grand

Väl tillbaka på hotellet så upptäcker vi att det faktiskt finns ett japanskt spa här. Smutt! Så efter att ha skålat i pepsi på rummet fixade Veronica fram morgonrockar och tofflor så hasade vi oss ner till spa´et. Som vi dessutom hade helt för oss själva. Perfekt avslutning på en mycket väl genomförd tävling.

Sammanfattningsvis: spärrarna för open water simningen släppte, cyklingen var så mycket tuffare än jag förväntat mig men jag klarade ändå av den förhållandevis bra och jag klarade av att springa hela löpsträckan även om det gick lite för långsamt. Funktionärerna och de medtävlande var otroligt trevliga och vädret var på vår sida efter simningen. Fick kämpa hårt för medaljen men det har gått åt rätt håll. Bra kvitto inför sommarens ironmanträning med sikte på Kalmar i augusti.

Ska jag framföra någon kritik så är det möjligen en viss besvikelse på förtäringen efter loppet. När jag gick i mål fanns det mest bara snacks och godis kvar, lite buljong och en simmig pastasoppa. Och vi trodde att det var det som bjöds men vi har senare förstått att det varit värsta smörgåsbuffén för de som kommit i mål innan oss. Lite trist att det var i princip helt länsat när jag kom i mål. Jag har ju också betalat samma anmälningsavgift som alla andra. Visst, jag förstår att det är svårt att beräkna åtgång och så, men jag känner att jag kan få lov att känna mig lite besviken över detta ändå   . Men i det stora hela är det en bagatell eftersom evenemanget som sådant var så himla bra så allt det positiva överväger vida det lilla negativa.

Ami:

Under hela sommaren arrangerar Vattenfall Triathlon "mini-triathlon" varje tisdagkväll vid Sjöhistoriska museet. Första var på nationaldagen och såklart var Veronica och jag på plats. Solen strålade och förhållandena var faktiskt helt otroligt fina.

Upplägget är att man inleder med en kortare simsträcka, kanske runt 400 meter. Denna gång var det dessutom förkortat eftersom det var ganska kallt i vattnet, runt 15 grader. Sen cyklar man 7 km och avslutar med 2-3 km löpning.

Själva eventet inleds med en kort genomgång av arrangörerna. Sen är det lite "kurs" i ca 15 minuter i olika stationer där man själv kan välja vad man är intresserad av. Denna gång var det antingen byten, löpteknik eller simning. Både Veronica och jag valde simningen. Vi fick en hel del bra tips kring hur man ska tänka vid var i vattnet och klungan man ska positionera sig beroende på olika omständigheter. Ett annat bra tips var att när det är mycket stök och bök i klungan och man nästan känner panik så ska man börja räkna simtag, till femtio kanske. Då går man liksom in i sin egen bubbla oh klarar ofta på att släppa fokus på omgivningen och i stället bara fokuser på sig själv.

Ok. Hur gick det då? Ja... så där kan man väl sammanfatta det hela. 

Simningen

Både jag och Veronica valde att gå ner i vattnet istället för att dyka i från bryggan. Det var kallt och otäckt men vi valde att hålla lite vänster ytterkant, precis som vi fått tips om. Så gick startskottet och vi gav oss iväg. Direkt fick jag en skyhög puls, herre jävlar...   . Hets, stress och en extremt hektisk simning. Kunde inte slappna av för fem öre. Försökte iaf crawla på och lyckades faktiskt crawla nästan fram till bojen där vi skulle vända. Där blev det en vansinning trängsel så klart när alla som varit utspridda skulle in på samma meter för att runda bojen. Då tappade jag allt. Panik-bröstade runt med ett hundsims-liknande simsätt. Inte direkt effektivt eller vägvinnande. Kom runt bojen och försökte komma igång igen med crawl. Det gick inte. Ett par crawltag och sen panik. Det gick knappt heller att bröstsimma. Stress, panik och pulspåslag   . Men på något märkligt vänster kom jag ändå fram till strandkanten och upp ur vattnet. 

T1

Kommer fram till växlingsområdet och ser att jag kommit först upp ur vattnet. Veronica har inte kommit än. Torkar fötterna. Var är mina strumpor??? VAR ÄR MINA STRUMPOR??? Kvar i min utrustningsback. Gräva gräva gräva och DÄR. Innan jag fått på mig strumpor, cykelskor och hjälm har Veronica både kommit upp ur vattnet, bytt om och dragit i väg med cykeln. Usel T1:a av mig alltså... Behov att träna här. Framförallt se till att alla grejer är på plats och öppna upp cykelskorna bättre. Hur som helst, grabbatag i cykeln och spring upp mot vägen för nästa gren.

Cyklingen

Väl uppe på cykeln kändes allt toppen. Jag är stark som en oxe och trampade på i ett rasande tempo   . Cyklade om ett stort antal cyklister, visserligen de flesta med cykelkorg eller mtb men ändå...  Strax innan vändningen möter jag Veronica. Inser att hon inte cyklat ifrån mig så mycket som jag trott. Cyklingen har verkligen förbättrat sig. Det är härligt att cykla, jag är i form och det går fort och lätt. Dock lyckades jag inte få ner pulsen riktigt, kände mig stressad genom hela cyklingen också. Svårt att slappna av trots att kroppen kändes toppen på cykeln. Efter andra vändningen avslutades cyklingen. Skutt av och springa ner mot växlingsområdet med andan i halsen. Stressen måste jag jobba med, helt klart.

T2

Andra växlingen gick superbra. Snabbt av med all cykelutrustning, på med löparskorna och den obligatoriska triathlon-skärmen (som får en att se så där triahletisk och cool ut   ). Så ut och runda en en flagga för att dra igång med löpningen. Stress och hög puls men benen kändes ok.

Löpningen

Löpningen gick väl ok, inte mer än så. Har inte riktigt koll på hur snabbt jag sprang men det var ok. Är verkligen inte i mål med alla tre grenar än, det är en sak som är säker. Har ju fokuserat nästan uteslutande på cyklingen den sista tiden, vilket iofs gett fantastiska resultat. Men det är ju två grenar till... Veronica däremot, jäklar vad stark hon är. Höll ett närmare 5 min/km-tempo som är hastigheter jag inte ens kommer ner till i mina glandagar   .

Sammanfattningsvis var det en mycket bra genomkörare inför helgens halva Ironman i Borås. Det behövdes verkligen. Och min egen prestation var... tja... vad ska man säga? Simningen panisk, cyklingen kanon och löpningen ok.

Eventet som sådant är suveränt. Dels själva träningsupplägget men även att det är en del komersiella aktörer där och ger info kring utrustningen man behöver använda, man får låna och prova olika märken och modeller. Perfekt att kunna prova sig fram. Och det bästa av allt, dessa tisdagskvällar är helt gratis! Ett jättebra brickpass i lite "tävlings-tempo". Ska verkligen försöka ta mig dit varje tisdag som jag är hemma. 

Nu är det bara att finna lugnet i simningen inför lördagens, alltför tidiga, utmaning. Vi är inte redo för en halv ironman så detta ska bli spännande...

Ami:

Siljan Runt - för första gången. Ifjol var jag supporter och hejade fram Veronica. I år blev det premiär för mig och dessutom ensam.

Man kan välja mellan tre olika distanser: 7mil runt Orsasjön, 12mil runt Siljan och 16mil runt både Orsasjön och Siljan. Gick all-in och körde långa så klart. Målet var satt till mellan 6-6,5 timme och jag hade bestämt mig att cykla "klung-fritt" för att få till ett bra triathlon-pass. Start och mål var på Sollerön.

Tävlingsdagen

Klockan var satt på 05:30 och halvtimmen senare satt vi dressade och klara i bilen på väg mot startområdet på Sollerön. Redan efter några minuters bilväg började smattra mot vindrutan. Va fasen??? Regnet skulle ju inte komma förrän sen eftermiddag. Nja... snarare hela jäkla dagen skulle det visa sig. 160km-loppet hade ett startintervall mellan 07:00 och 08:15. Jag ville komma iväg så tidigt som möjligt så jag knatade iväg in mot startfållan strax innan sju. Kallt, regnigt och jävligt. Väldigt o-kul... Men jag försökte tänka positivt och ville mest bara påbörja det hela.

Så var jag igång. Fick starttid 07:20 efter att köat mig fram i startområdet.

Första 3 milen gick snabbt. Trampade på med en rullhastighet på närmare 30km/h. Men det var hemskt. Jag frös något så fruktansvärt. Fötterna och händerna smärtade outhärdligt av kyla och regnet piskade mot ansiktet i fartvinden. Fy fasen. Kan jag inte få punka eller nåt, så jag har ett giltigt skäl att få bryta...

I depån var jag tvungen att kissa. Och som tjej med cykelbyxor med hängslen är detta ett helt företag. Av med vindjacka och cykeltröja, dyngsura. Så kiss kiss och sen på med dessa dyngsura kläderna i kylan. Dessutom hade jag lyckats riva loss nummerlappen och försöka fibbla med säkerhetsnålarna med stelfrusna fingrar. Njae... inte livets ljusaste sida precis...

Nästa depå låg efter 6mil. Jag trampade på men frös och frös och frös. Efter ungefär 5mil kom mina kompisar susandes förbi, de hade startat 20min efter mig och satsade på helt andra tider än jag. Depån låg efter Nusnäs och vägen dit från Mora är ju egentligen så magiskt vackert. Kunde inte låta bli att hela tiden älta inne i huvudet hur jäkla härligt det hade kunnat varit om det varit soligt och varmt. Tråkigt...

Sen tog vi oss igenom Rättvik och upp mot Tällberg och den ökända "backen". Kände mig otroligt stark trots de eländiga förhållandena. Backen vållade mig inga större problem utan kom upp utan alltför stor ansträngning. Sen fick jag liksom en energi-boost och cykeln nästan flög fram. Jag valde att strunta i depån vid Leksands sommarland och trampade på istället mot fokus hembakat i Fornby.

I Leksand stod min bror och hans sambo och hejade. De hade tänkt möta upp mig i Tällberg men följt mig via RaceOne och då jag tydligen cyklat för snabbt i förhållande till plan så var de rädda att missa mig och valde istället att ta sig till Leksand. Så otroligt peppande när ens nära och kära hejar på.

I Fornby stannade jag till för lite energiintag sista gången. Hembakat var utlovat och sannerligen det infriades. Mumsade kakor och drack energidryck. Så iväg ned kaksmulor runt mun och massa kalorier i magen. Vid Siljansnäs stod morfar och dotter och huttrade i kylan. Heja heja heja! Det gav tillräcklig energi för att ta mig an den djävulska backen ut från Siljansnäs. Hua! Och regnet ökade på så klart. Suck...

Sista depån struntade jag i utan trampade på i hyfsad takt in mot Sollerön och målet.

I mål!!! Kall, trött och less men med en tid som jag är mer än nöjd med utifrån rådande omständigheter:
6h 31min 25sek.

Sen hade jag också sån tur att jag lyckades på en rosa dalahäst som pris. En hett eftertraktad färg. Bra avslut på en jävlig dag.

Sen tillbaka till stugan. Frysa frysa frysa. Av med blöta kläder, på med mysoverall, tända en brasa och ner under filten. Hoppas jag kommer kunna tina upp igen...

Sammanfattningsvis: det sög diskoballe, de luxe. Men jag fick en rosa dalahäst...