Ami

Borås Triathlon - en halv Ironman. Ja jäklar...! Under en sen kväll förra året, stärkta av några glas vin innanför västen tyckte vi att det var en alldeles utmärkt idé att köra detta lopp som uppladdning. Lite inspirerade av tv-serien "Riktiga karlar" där triathlet-fenomenet Jonas Colting tränade ett gäng otränade, överviktiga grabbar. Borås är Coltings hemstad och denna tävling är hans egen. Så klart vi skulle köra detta. Sen läste vi nåt om att cyklingen skulle vara rejält kuperad. Ja vad betyder det egentligen? Några backar? Hur jobbigt kan det vara?

Med den inställningen anlände vi till Borås och vår inkvartering på Grand Hotel på fredagskvällen. Dock skulle det visa sig ganska ordentligt hur jobbigt det kan vara...

Pre-race

Japp, vaknar upp på tävlingsdagen när klockan ringer 06:00. Förvånadsvärt utvilade efter att ha sovit i en makalöst skön säng i 7 timmar var vi redo. Yes! Men vad nu? 13 grader varmt (kallt...) och regn!!!    Hur är det möjligt??? Men det var ju bara att bita i det sura, dra på sig tri-suiten och packa in grejerna i bilen för avfärd mot tävlingsarenan. Fick gräva djupt inombords för att finna ett uns av positiv känsla...

Men efter att ha checkat in cykel och utrustning så var det liksom på med våtdräkten, genomgång av funktionärerna och ta sig ner till simstarten. Ok, låt oss komma igång...

Simning 1900m Tid 46:49

Enligt rapport 14 grader i vattnet. Med tidigare panikattacker i crawlen så var inte känslan helt ok. Men jag försökte intala mig att detta ska bli kul. Om jag inte kan crawla så är det bara att bröstsimma. Varje crawltag är en bonus...   . Det var någon form av spontan självseedning där starka simmare uppmanades stå längst fram medan vi med lite större utmaningar i vattnet skulle starta lite längre bak. Längst bak stod vi, tjejerna. Simningen skulle ske två varv på en bana med lite löpning över en udde mellan varvningen.

foto: Erik Wickström

Så gick starten, de längst fram sprand fort som tusan och kastade sig i, och vi lite längre bak gick försiktigt ned i det iskalla vattnet. Herre jäklar hur skulle detta gå? Jag började så smått crawla. Nehej. Det gick inte alls... Brösta brösta brösta. Så något crawltag. Panik. Brösta brösta brösta. Veronica ligger framför mig och jag märker hur hon crawlar på och sakta sakta dra ifrån. Va faaaan???   Crawla ikapp. Panik. Och Veronica crawlar på och så är det plötsligt ett jättestort avstånd mellan oss. Var tog hon vägen? Ser henne inte mer. Skit också... Samtidigt sker en otäck grej. Hör rop och stön bakom mig. Någon har riktiga problem. Hjälp anländer och jag ser över axeln hur en man får hjälp i vattnet. Scary! Ok... Fokus på mig själv nu. Försöker crawla. Räkna tagen. 18 crawltag. Sen bröstsim. Och så passeras första bojen. Hur 17 ska jag orka två varv? Men så sakta börjar det släppa. Jag kan crawla 21 simtag. Oftare och oftare. Och så styr jag in mot stranden och in för varvning. Skönt. Bara ett varv kvar. Kylan känner jag inte längre. Fasen det känns ju ganska ok...? Upp på land, ut på bryggan och jag dyker i för andra och sista varvet. Och nu jäklar crawlas det. Hela andra varvet crawlar jag oavbrutet. Passerar flera som bröstsimmar. Allt lossnar. Jag kan ju det här! All träning under de senaste 10 månaderna i bassäng och sjö betalade sig. Fasen vad skönt! Andra varvet gick riktigt fort. Var Veronica var har jag nu ingen aning om. Har inte passerat henne vad jag märkt. Och så fram till stranden andra gången och denna gång upp mot växlingsområdet. Grymt! Över all förväntan   .

T1 (växling 1) Tid 03:00

Snabbt upp ur vattnet och in i växlingszonen. Springer förbi Veronicas plats. Va? Hennes cykel står kvar...! Har jag simmat förbi henne? Tydligen... Trots att det "inte är någon tävling" stärks jag av detta   . Får av mig överdelen av våtdräkten smidig och snabbt. Vid min plats får jag av mig hela våtdräkten och på med strumpor, cykelskor och hjäm. Allt går smidigt. Bra flyt. Tar cykeln och springer ut mot cykelstarten. Ut från området, över en bro och sen en ganska lång löpning på en grusväg fram mot asfalten där det var cykelstart. Hela tiden med den himla sköna känslan att simningen var klar.

Cykling 90km Tid 04:03:16

Upp på cykeln och iväg. 9 mils cykling längs en fram-och tillbaka-bana. 45 km åt ena hållet och sen 45 km tillbaka samma väg. Gut! Cyklingen är ju det som gått bäst. Där känner jag mig trygg och stark. Har cyklat mer i år än något annat år. Väl förberedd och med ett gott självförtroende. "Lite kuperat" jo jo. Men djävulen vad kuperat!!!! Vi snackar backarna från helvetet. Colting har nog hittat alla backar i hela södra Sverige och fört ihop dem. Men tack vare min fina cykelform klarar jag ändå av att nöta på uppför, tramptag för tramptag, utan att dra på mig alltför mycket mjölksyra. Och banan är fantastiskt vacker. Den löper genom ett vindlande sommarlandskap där Bregott-kor betar och lupinerna står i blom i väggrenen. När det väl är flackt är det propaganda-cykling. Solen tittar fram och ler sitt allra största leende  . Och jag har ju överlevt simningen. Överallt står det supertrevliga funktionärer och peppar och hejar. Överlag måste jag säga att hela uppbackningen av Coltings crew denna dag varit helt magiskt. Alla är glada och positiva och hejar fram oss krigare. Var är då Veronica? Jo, när jag cyklat tre mil så kommer hon trampandes, tjoande och ser urstark ut. Om och förbi swishar hon. Jag blir lite taggad och trots att hon försvinner utom skikte framför mig ganska snabbt så trampar jag på i lite högre tempo. Så jäkla långt försprång ska hon inte få... Sen börjar man också möta eliten som varit borta och vänt. Oj vad imponerad man blir av deras enorma förmåga. Hur snabba som helst. Vilka atleter! När de allra främsta passerat kommer nästa grupp och dessa hejar och peppar på oss långsammare. Jag måste säga att triathleter är ett otroligt trevligt släkte. Det betyder så otroligt mycket med hejarop och pepp längs vägen. Mycket sympatisk stämning bland alla deltagare.

Sen möter jag Veronica som varit nere och vänt. Va? Är hon inte längre före mig? Jag verkar ha trampat på i ett ganska hyggligt tempo ändå... Så var det min tur att vända runt och börja beta av kilometrarna hemåt. Nu började det suga lite mer i låren. Man började få betala priset av Coltings utmaning. Men sakta sakta gnuggade jag på och framhejad av glada funktionärer och publik svänger jag in mot cykel-av för löpning med cykeln in till växlingsområdet igen. Här möter jag triathleter som är på väg in mot målet efter sin löpning. Oj oj oj! Jag har ju min halvmarathon kvar. Imponeras återigen av dessa fantastiska idrottare.  

T2 (växling 2) Tid 01:39

Växlingen mellan cykel och löpning gick exemplariskt fort. Av med cyklingsskorna med en aning bortdomnade fötter och i löparskorna. På med triathlon-skärmen, denna gång inte bara för att se cool ut utan även eftersom solen strålar på ganska ordentligt nu. Så ut för att börja beta av den sista grenen.

Löpning Halvmarathon (21.098km) Tid 02:34:08

Löpningen skedde på en 7 km bana runt älven Viskan och skulle tas tre gånger. Det fanns 4 vätskekontroller längs rundan, mycket välbehövligt skulle det visa sig. Börjar tassa på i ett makligt tempo. Kroppen känns förvånadsvärt fräsch och första varvet gick hyfsat snabbt. Alltså, jag sprang inte snabbt utan varvet gick mentalt snabbt. Blir omsprungen av ett flertal triatleter som avverkar sitt sista varv. De allra flesta hejar, tjoar och peppar. Det stärker mig och jag känner att mitt mål med löpningen ska vara att klara av att springa hela sträckan. I Vansbros halva ironman förra året gick jag långa perioder. Nu skulle jag väl fasen ge mig på att klara av att springa. Varv två gick också även om jag nu började bli ganska ordentligt sliten. Vid varvningen inne i målområdet är det massor med människor som hejar. Jag springer över parkeringen och det är många som håller på att packa in sina cyklar och grejer i sina bilar. De stannar upp för att heja mig framåt. Sista varvet! Glädjande nog finns alla funktionärer kvar vid vätskekontrollerna, lika entusiastiska som tidigare trots att de nu varit igång i många många timmar. All cred till dem. Gör att man känner sig viktig, att det inte bara är eliten som räknas. Vid sista kontrollen cirka 1-1.5 km kvar till mål dyker Mr Colting himself upp. Och skriker och stojar på sin cykel. heja heja heja.

Målgången Total tid 07:28:50

Så in då mot målområdet som nu är ganska folktomt. Vilken skillnad från förra varvningen när hela området kokade av folk. Nu står det några enstaka cyklar kvar i växlingsområdet som jag springer förbi. Men vad gör det? Jag är ju snart i mål... Rundar området och så in på upploppet. Den publik som ändå är kvar hejar. Speakern skriker och vid mållinjen ser jag Veronica som filmar och Jonas Colting som står med öppna armar. Jag lyckas till och med få till ett litet glädjeskutt när jag korsar mållingen.

Jag är så nöjd! Ja, visserligen över 40 minuter efter Veronica men under de tuffa förhållandena som banan bjöd på kan jag inte vara mer än nöjd. Det är löpningen som är alldeles för långsam. Där tappar jag nästan 30 minuter. Behöver jobba med detta under sommaren. Simningen och cyklingen fungerar enligt plan. 

Post-race Quality Hotel Grand

Väl tillbaka på hotellet så upptäcker vi att det faktiskt finns ett japanskt spa här. Smutt! Så efter att ha skålat i pepsi på rummet fixade Veronica fram morgonrockar och tofflor så hasade vi oss ner till spa´et. Som vi dessutom hade helt för oss själva. Perfekt avslutning på en mycket väl genomförd tävling.

Sammanfattningsvis: spärrarna för open water simningen släppte, cyklingen var så mycket tuffare än jag förväntat mig men jag klarade ändå av den förhållandevis bra och jag klarade av att springa hela löpsträckan även om det gick lite för långsamt. Funktionärerna och de medtävlande var otroligt trevliga och vädret var på vår sida efter simningen. Fick kämpa hårt för medaljen men det har gått åt rätt håll. Bra kvitto inför sommarens ironmanträning med sikte på Kalmar i augusti.

Ska jag framföra någon kritik så är det möjligen en viss besvikelse på förtäringen efter loppet. När jag gick i mål fanns det mest bara snacks och godis kvar, lite buljong och en simmig pastasoppa. Och vi trodde att det var det som bjöds men vi har senare förstått att det varit värsta smörgåsbuffén för de som kommit i mål innan oss. Lite trist att det var i princip helt länsat när jag kom i mål. Jag har ju också betalat samma anmälningsavgift som alla andra. Visst, jag förstår att det är svårt att beräkna åtgång och så, men jag känner att jag kan få lov att känna mig lite besviken över detta ändå   . Men i det stora hela är det en bagatell eftersom evenemanget som sådant var så himla bra så allt det positiva överväger vida det lilla negativa.

 

Niclas-B

28 juni 2017 07:50

Bra berätta och bra kämpat!

Av en händelse såg jag namnet Ironmaniacs och det är ju även klubbnamnet på den klubb jag själv kör för - Ironmaniacs Triathlon Club. Det är en kompis som startat den för några år sedan och har ni ingen klubb så är ni förstås välkomna att joina. Det är dock inga aktiviteter mer än att man kör för klubben men kostar å andra sidan inget. Det brukar vara 3-5 stycken som kör för klubben i Kalmar.

http://niclas-b.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ami:     Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Ja...

Ami: Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL...

Ami:     Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att i...

Ami; Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl ...

Ami Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp. Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start. ...