Ami:

Då så, var det äntligen dags. Har ju sett fram emot Vansbro Triathlon eftersom det skulle ge en fingervisning om form och hur långt vi kommit det här året. En måttstock över hur bra vi tränat och lyckats förbättra oss med lite mer målinriktad triathlonträning och kanske framförallt med bytet från bröstsim till crawl.

Sammanfattningvis kan det sägas att:

simningen - blev sjuk och spydde i vattnet

cyklingen - cyklade snabbare än min förmåga

löpningen - gick uselt

växlingarna - gick fortare och bättre än någonsin

Men låt oss börja från början...

Pre-race

Starten för oss motionärer var inte förrän 11:55 med senaste incheckning av cykel och utrustning kl 11. Perfekt! Kunna gå upp i lugn och ro och äta en ordentlig frukost. Annars brukar tävlingarna starta så jäkla tidigt. Vi spenderade natten i vårt sommarhus i Siljansnäs och åkte mot Vansbro strax innan kl 9 med bilarna fulla av grejer och supporters.

Väl framme i Vansbro gjorde vi i ordning det sista med våra cyklar och lådor för incheckning. Allt ska kontrolleras och ordnas. En miljard gånger går man igenom sina saker. Katastrof att glömma nåt. Växlingsområdet fullkomligt sjuder av förväntan och tävlingskänsla. Här och nu sätter tävlings-mode in big time. I dag är dagen!

Sen tillbaka till vår uppehållsplats, en lägenhet som vår kompis är inkvarterad i, där vi har våra saker och just nu de väntande våtdräkterna. Hoppa i våtdräkten, på med tidtagar-chip och fram med den obligatoriska Vansbro-simmössan och simglasögonen. Det är dock varmt, mycket varmt. Så smått börjar man bli något bekymrad över detta. Och det blåser rätt rejält. Och dessutom liksom lite åt fel håll för älven. Kommer kunna bli lite besvärlig simning.

Simning 1900m (eller var det egentligen längre...?)

Då så, då var det bara minuter kvar till start för oss motionärer. Eliten hade redan gått i och kommit upp ur vattnet. Imponerade av Annie Thoréns fantastiska simning som etta upp ur vattnet i damklassen. Tänk om man kunde simma som hon. Men om jag förstått det hela rätt så har hon simmat i Vansbro 12 år i rad, så där ligger man lite i lä. Vi i motionsklassen hade självseedning vilket innebar att både jag och Veronica ställde oss i sista grupp, de som förväntade sig simma långsammare än 45 minuter. Dessutom stod vi ganska så sist i den gruppen också. Jag var mest intresserad av att få eget vatten så att jag inte skulle få panik á la Try Triathlon. 

Så rör sig hela klungan framåt och det första steget är taget på tidtagarmattan vid vattenkanten. Start! Ner i vattnet och börjar simma med långa lugna crawltag. Hamnar först tillsammans med en massa bröstsimmare som jag ganska fort och enkelt simmar förbi. Det går ju ganska bra det här. Vattnet är kallt men inte olidligt kallt, runt 16 grader har jag förstått. Så jag simmar och simmar och simmar   . Så är jag framme mot bojen som ligger uppströms och som vi ska runda för att ta oss nedåt i Västerdalsälven. Lägger mig ganska långt ut i älven i eget majestät. Gott om plats, ingen trängsel. Visst... någon spark hit och dit fick man men mestadels ensamsimning. Lugna tag, crawl crawl crawl. Däremot är det en ganska märklig simning. Det är medströms men samtidigt motvind som gör att vi glider med strömmen under ytan men får vatten mot oss uppe på ytan. Både med och mot liksom. Lite besvärligt att simma i faktiskt. Tar några brösttag emellanåt för att andas ut och så på crawlen igen. Det känns långt ner till bojen där vi ska vända. Ända ner till brofästet. Låg verkligen bojen där förra året? Har inget minne av att vi vände runt något brofäste... Jag börjar nu få en obehaglig känsla över pannan. Som ett pannband av obehagligt tryck. Simmar på och är framme vid brofästet för att vända uppströms och in på Vansbrosimningens klassiska upploppsraka. Över hälften gjort och jag har crawlat mycket bra utifrån min egen förmåga. Lägger mig ganska nära bryggan och påbörjar de sista typ 900 metrarna. Då börjar trycket över pannan övergå till en fruktansvärd huvudvärk. Det blixrar av smärta i huvudet. Vad händer??? Jag börjar tappa orienteringen, var är jag? Upp med huvudet över vattenytan. Smärtan släpper något. ned och crawla igen, smärtan ökar i kraft och blir olidlig. Har jag fått en stroke? Blir fruktansvärt illamående. Någon i närheten? Nej. Kräks i vattnet. Var det något funktionär som såg? vVr orolig att de skulle dra upp mig ur vattnet, att jag inte skulle få fortsätta. Ser målportalen långt i fjärran. Usch, fy helvete! Det är för långt kvar. Jag kommer inte att klara mig fram dit. Försöker bröstsimma men varje gång huvudet går under vattnet ökar smärtan och illamående tilltar. Kräks igen. Då ger jag upp alla försök att ha någon fart i simningen. Går över till att bara klara av att ta mig de sista hundratalet metrarna mot målet. Vid 100 meter kvar är jag osäker på om jag överhuvudtaget klarar det. Drar av mig simglasögonen. Får lite ny luft, lite klarare blick och det går. Fast mark under fötterna. Fy fasen!!!! Smärtan i huvudet har släppt, borde inte varit någon stroke iaf. Vad kan det varit? Kylan? Sjösjuka av den märkliga vattenrörelsen? Ingen aning. Jäkligt obehagligt iaf.

Simtid: 51:41. Tre minuter snabbare än i fjol. Mycket besviken med den tiden, framförallt besviken över att jag inte kunde crawla alls egentligen under upploppet, kunde alltså inte simma på ordentligt alls i nästan halva sträckan. Måste dock ha simmat fantastiskt bra första halvan. Tråkigt att inte få ett kvitto på det. Dessutom har jag förstått på sociala medier att sträckan nog varit ganska ordentligt mycket längre än de 1900 meter som var utlovat. Kanske så pass mycket som 200-300 meter längre. Med min simhastighet blir det nästan 6 minuter. Simprestationen idag känns mer och mer positiv. Och kanske framförallt att jag överhuvudtaget kunde genomföra den.

T1 - växling 

Är det nåt jag fått ut av dessa Try Triathlon-kvällarna så är det iaf att träna växlingen och det gav verkligen resultat. Allting flöt på perfekt. Av med våtdräkt smidigt och på med strumpor, cykelskor, hjälm och glasögon. Haka av cykeln och så iväg.

T1 tid: 03:44. En förbättring med hela två minuter på denna korta tid från i fjol. Bra där!

Cykling 9 mil

Så upp på cykeln. Tänkte ta en bit snickers direkt för att ligga lite i förkant med energi. Hade gjort i ordning en påse med en massa bitar att ha i ramväskan för att lätt kunna ta en bit. BIG MISSTAKE!!! Eftersom det är över 25 grader och cykeln stått i direkt solsken har mina snickers-bitar förvandlats till en kladdig chokladsörja som jag nu kör ner hela tassen i. Va faaaaan??!! Kladd kladd kladd. Fösöker slicka bort det värsta av seg, kladdig choklad på fingarna, torkar av så gott jag kan på den blöta tri-suiten. Skit också. Min energi! Varför har jag inga bars med mig? Note to self: vid hög värme, INGEN CHOKLAD I BARSEN!!!

Så över bron över Västerdalsälven där jag nyss fört ett krig med mitt huvud och kräkts i vattet. Så jäkla skönt att vara färdig med simningen! Så ner vänster efter bron, runt på lite cykelväg, genom industriområde och så ut på landsvägen. 22.5 km åt ena hållet sen vända och åka samma sträcka tillbaka där vätskekontrollen är. Sen göra om samma procedur en gång till innan återfärd över bron och in till växling. Känner mig stark på cykeln. Håller en snittfart på strax under 30km/h, vilket är extremt bra för mig. Solen skiner, lupinerna står i blom i väggrenen och det är mycket folk längs vägen som hejar. Dock blåser det ganska ordentligt, inte som förra årets stormvindar men ändå lite för mycket för att det ska vara toppen. Väntar på att Veronica ska komma farandes men jag cyklar nog på i lite för högt tempo själv för att hon helt ostraffad ska kunna swischa förbi enkelt. Däremot blir jag ju rätt rejält omkörd av de "riktiga" triathleterna med sina tempohojar som är ute på sitt andra varv. Det är ju förbjudet att drafta, dvs ligga på rulle i triathlon. he he ingen risk i världen för mig att jag ens skulle kunna hinna med att ligga på rulle på dem. Imponerande!

Så ner och vända, en fjärdedel avverkad och det känns fortfarande okej. Möter Veronica en bit efter vändningen men hon ser inte mig, är fullt upptagen att köra om några cyklister. Snart kommer hon! Jag trampar på i fortsatt hyfsat tempo, har lite medvind nu. Börjar inse att det kanske går lite för fort. Håller jag på och kör slut på benen nu? Var ju exakt det som hände förra året. Då hade jag ingenting kvar i benen till löpningen. Men samtidigt vill jag hålla undan för Veronica så länge jag kan. Kör på ett tag till. Ska ta en liquid, alltså en energigel med skruvkork. Försöker skruva av korken med tänderna. Va faaan? Lyckas inte skruva av den där jäkla korken. Chokladkladd och obrukbar gel. Bra jobbat tjejen! Ingen energi annat än sportdrycken i flaskan. Och solen fortsätter obarmhärtigt att stråla på en klarblå himmel.

In mot vätskekontrollen. Där står min family och Veronicas family och hejar. Värsta energiboosten! Jag ligger fortfarande före Veronica. Yey! Man får vara glad för det lilla... In och rundar vid vätskekontrollen. Kastar min egen tomma flaska. Får en ny i farten. Men vad??? Missade bananen. Vill inte vända om. Ingen energi. Suck.. Kommer bli en skön eftermiddag det här... Möter Veronica på väg ut från vätskekontrollen när hon är på väg in. Nu är hon nära. Får lite mer fart under däcken, taggad av motståndet och trampar på lite snabbare. Mycket osmart drag skulle det visa sig. Cyklade alldeles för mycket över min förmåga. En dryg mil före den sista vändningen kommer en urstark och fräsch Veronica ikapp och förbi mig.Jag försöker dock hålla uppe tempot ändå, jääääklig ogenomtänkt. Strax innan vändningen möter jag henne. Jag ligger inte speciellt långt efter. Har kunnat haka i ganska bra, vilket också tyder på att jag cyklar över min förmåga. Sista milen blir en plåga. Jag börjar få ont i fötterna, tappar motivationen och även orken. Känns som att jag aldrig kommer fram och att den där jäkla landsvägen inte har något slut. Men det har den ju. Och jag kan passsera vätskekontrollen igen och ta mig ner mot bron. Passagen nu över bron är något så överjävligt smärtsam. Det vibrerar så helvetiskt i händer och armar av det ojämna underlaget. Känns ungefär som om man håller en sån där asfaltsborrare. Nervsmärtan hugger upp i armarna. Jäklar vad obehagligt. Men så till slut är bron ett minne blott och jag svänger ner in mot växlingsområdet, helt medveten om att jag återigen ryckts med av tävlingsdjävulen och inte sparat något krut till löpningen. Rookie-misstake, igen!

Total tid 3:21:55. Förbättrade min cykeltid med 7 minuter. Det kändes att jag blivit en starkare cyklist detta året. Men värmen och bristen på energi har haft sitt pris, ett alltför stort pris skulle det visa sig på löpningen.

T2 - växling

Växlingen mellan cykel och löpning gick riktigt bra. Ingenting krånglade utan jag fick av mig allt som skulle av och på det som skulle på fort som tusan.

T2 total tid: 1:37. Förbättrade även denna tid från i fjol med nästan 2 minuter. Och då förstår ni hur snabb jag var och hur mycket jag förbättrade mig. Har mer än halverat tiden.

Löpning halvmarathon (21.098 km)

På extremt stumma och energitomma ben gav jag mig ut i över 25-gradig värme. Löpsträckan beståd av två och en halv runda där man får ett armband för varje varv man avverkat. När man har två sköna band på sin handled får man springa in i mål. Bara att börja beta av detta. Får väl gå i värsta fall. I Borås klarade jag av att springa hela stäckan. Nu kände jag direkt att det inte skulle finnas en sportsmössa för det. Stannade till direkt i första vätskekontrollen och tankade med salta chips och Coca-cola. Stannade vid ALLA vätskekontroller efter det. Konstant über-törstig hela sträckan. Tunga tunga ben. Men jag var inte ensam om att slita idag, mötte många löpare och visserligen var ute på sitt andra varv men som ändå var rejält slitna. Många som går. Jag själv försöker pinna på så gott det går. Snigelfart men ändå framåt. Möter Veronica som återigen ser helt opåverkad ut. Tydligen spel för galleriet enligt henne själv men hon sprang som en gasell så hon var nog ganska fräsch.

Usch och fy! Det är väl egentligen allt jag har att säga om löpningen. Varmt varmt varmt. Längs vägen i villaområdet vi sprang igenom hade boende ställt fram vattenspridare som vi löparen kunde springa igenom. Tack för det!

Totalt tid löpning 2:39:28. Nästan 5 minuter långsammare än ifjol. Visserligen tränade jag uteslutande löpning förra året iom min satsning mot Ultravasan, men jag trodde jag skulle kunna springa fortare. Hade tom målet på 10-15 minuter snabbare. Den målsättningen grusades ju big time. Känner mig nästan korkad som kunde tro att jag skulle förbättra mig så mycket. I stället en kraftig försämring. Fick gå ganska mycket, något som jag inte gjorde i Borås trots den extremt tuffa cyklingen där. Nej, cyklingen och värmen knäckte mig, mitt ego, mitt självförtroende och gav mig en stor skopa ödmjukhet. Lyckades ändå på något sätt ta mig i mål med en jäkla massa jävlar anamma och ordentlig påkoppling av pannben.

Totaltid 06:58:05. 9 minuter snabbare än i fjol "bara". Iaf sub 7 vilket känns bra och ganska viktigt mentalt. Men fortfarande så jäkla trög på löpningen. Och så fruktansvärt tafflig taktisk. Detta beteende kommer INTE fungera på Ironman. Då tar jag mig inte runt.

Så, en bra reality-check. Dock inte riktigt det svar jag ville ha. Och med en något större portion tvekan inför möjligheterna att klara av den dubbla distansen. Nu blir det en jäkla massa fokus de närmaste veckorna. FULLT FOKUS! Semestern är inledd och i år finns det bara en enda sak som är prioriterad - löpträning! och så lite fortsatt finlir av simning och cykling som underhållande träning.

Men sammanfattningsvis som arrangemang - FANTASTISKT! Och vi båda förbättrade oss jämfört med förra året, och vår simprestation var ett stort steg i rätt riktning trots mina problem i vattnet. Tar denna erfarenhet med mig som en jäkligt bra träning för psyket (som en mycket klok person poängterade för mig...).

 

Åsa Eklöv

3 juli 2017 07:34

Vad kul att läsa! Och vilken prestation efter simningen, du måste ju ha varit helt slut redan där efter kräkningen i vattnet. Riktigt bra gjort!!

http://Mittliv-mittval.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ami:     Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Ja...

Ami: Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL...

Ami:     Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att i...

Ami; Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl ...

Ami Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp. Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start. ...