Ami:

Då var dagen D här. Herre jäklar!  Har ett år gått så himla fort??? För fort!!! Så jäkla mycket träning som ligger bakom denna dag, så mycket svett, blod och tårar. Och pengar... he he. Vi har lärt oss crawla och jag har lärt mig cykla racer, ja till och med skaffat mig en egen karbon-hoj bara så där liksom. Springa kunde jag ju innan förvisso men knappast på ett triatletiskt sätt. Tre halva ironmandistans-tävlingar har vi genomfört och nu var då dagen äntligen här.

Pre-race

Klockan skrällde 04:30 och det kändes precis som man just gått och lagt sig. Fast det blev nog ändå en 6-7 timmars sömn och det är ju mycket väl godkänt. Öppnar dörren till stugan och tittar ut i mörkret. Men va in i helvete!!! Ös-regn! Och värsta stormvindarna. Holy crap!!! Det som INTE fick hända med vädret är ett faktum. Som om en Ironman i okej väder inte skulle vara utmanande nog. Hua! Coachen körde in oss strax innan fem och när vi åker över Ölandsbron så känner jag verkligen de där "NEJ JAG VILL INTE"-känslorna. Regnet slår mot vindrutan på bilen och det är väl en si så där 14-15 grader.

Framme vid tävlingsområdet sker dock miraklet. Ja, det är nästan så att man blir lite religiös. Himlen klarnar upp och det slutar regna. Och sakta sakta går solen upp över Kalmar. Tack tack tack tack herre   . Vi går till våra cyklar, fäster fast diverse födoämnen som förhoppningsvis ska ta oss runt de 18 milen. Jag själv tejpar fast två påsar på ramen med en solbulle i varje. Blir lite full i skratt när det verkligen ser ut som två pungkulor som hänger och dinglar på cykeln   . Barnslig? Ja okejdå, men det har man väl rätt till arla morgonstund innan ens livs fysiska prestation. Då kanske man faktiskt inte är så jäkla vuxen och mogen... Vi kollar in våra utrustningspåsar också och jag slänger ner en solbulle i löppåsen också. Nu så. Är vi redo, eller iaf så redo man kan vara under dessa omständigheter. Så i sakta mak tillsammans med ca 2500 andra superspända triatleter börjar vi vandra ner mot hamnen och starten av Ironman Kalmar 2017.

Simning 3860 meter - 01:36:06

Simningen är väl det momentet som de flesta nojar lite över och som jag själv har spökat runt med. Men nu vid startlinjen känns det faktiskt ganska bra. Loppen i Vansbro har förberett mig väl. Simningen på Ironman startar genom en så kallad självseedning där man ställer sig i kö utifrån förväntad simtid med första tid under 50 min och långsammaste tid 2:20. Veronica och jag har diskuterat detta och vänt och vridit på tider hit och dit åt alla möjliga och omöjliga håll. Men slutligen bestämde vi oss för att jag skulle ställa mig i 1:30-gruppen och hon i 1:45-gruppen.

Så börjar det! Det blir alldeles tyst och en tjej sjunger nationalsången så vackert så det knyter sig inombords. Herre jävlar. Det är NU det händer. Efter nationalsången drar Kenta igång med "just i dag är jag stark". När han sjunger "jag har väntat så länge på just denna dag..." fäller jag en tår eller två. Det är nu nu nu. Tittar runt omkring mig. Några ler, andra ser otroligt sammanbitna ut. Alla är vi fokuserade på en enda sak, att påbörja resan mot mållinjen med det första hindret precis framför oss: simningen i öppet vatten... Så går startskottet och under 15 minuter ringlar sig ormen av neoprenklädda triatleter ner mot öppningen vid kajen och ner i det svarta vattnet.

Vattnet känns helt okej, perfekt temperatur faktiskt. Jag stiger i och börjar sakta crawla mitt i smeten. Det går ganska lugnt och behagligt. De allra flesta deltagare ligger redan i vattnet framför så det känns inte så trångt. Jag får ganska bra utrymme och simmar med långa lugna crawltag, följer några bra fötter. Det känns bra! Detta ska nog gå vägen.

Simbanan år först rätt ut i havet och första vändan var "med-vågigt" om det låter förståeligt. Den vändan var låååång. Simma simma simma. I lugna tag. Men känslan var ändå att man aldrig kom framåt. Jag hade iaf hamnat i rätt grupp, simmade om några få, blev omsimmad av några få, men i det stora hela ganska stabilt runt omkring. Sen plötsligt känner jag något slajmigt i handen. EN JÄKLA MANET!!!   HERRE JÄVLAR! DET FINNS MANETER HÄR!!! Jag har typ värsta manet-fobin och det hade helt gått mig förbi att det faktiskt finns maneter i Östersjön. Inga brännisar, jag veeeet. Men en manet är en manet och tillhör släktet sjömonster, punkt! På min gps ser man en rejäl hastighetsökning på någon hundra meter, det är skräcksimning efter manet-attacken. Vågade inte riktigt titta ner i vattnet efter det, lossades bara att denna händelse inte alls inträffat...

Tillbaka-simmet var lite tuffare. Då slog vågorna över en ganska ordentligt. Tacksam nu efter alla kilometrar i stökigt vatten i Dreviken hemma. Inte kul, men det vållade heller inga större problem. Efter lite mer än 2 kilometers simning vände man in mot kajkanten och simmade utmed kajen där det stod massor med folk och hejade. Då blev det lite trängre. Speciellt trångt blev det när vi skulle simma under en bro. Där får jag världens smäll över munnen. Fick för mig att jag fått en rejäl armbåge men coachen som sett händelsen då han stod precis på bron sa att det var en riktigt karatespark från en bröstsimmande medelålders man med MMA-skills. Jag blev lite chockad av slaget men när jag kände att det inte tagit över ögonen och att glasögonen var opåverkade blev jag mest lättad över detta. Man är ju rätt störd, bara glasögonen inte läcker liksom...

Sista hundringarna simmades in i en ganska grund kanal in mot stan. Är snackar vi att vi simmade rätt in i en kloak. Fullt med sjögräs och gyttja. Tänk bara hur ett par tusen simmare innan mig har dragit upp dyn från botten. Hörde om en tjej som lyckats svälja vattnet och börjat spy som satan. Hua! Med jätte-stängd mun simmade jag de sista skälvande metrarna in mot rampen. Fast mark under fötterna!

JAG HAR KLARAT SIMNINGEN PÅ EN IRONMAN!!!   Och crawlat hela vägen! Vem hade kunnat tro det för drygt ett år sedan när vi klev ner i bassängen för vår första lektion på crawlkursen... Tittar på min klocka som visar 1timme 36 minuter. Yes! Fasen vad bra! Kliver upp på mattan, får direkt en mugg vatten i handen och order om att skölja munnen. Går också genom en dusch för att få bort all gyttja som vi deltagare tydligen var helt indränkta i när vi klivit upp ur vattnet.

T1 växling simning till cykling - 05:48

Upp på den röda mattan in mot damernas område. Himla skönt att vara kvinna på Ironman-tävling. Gott om plats och ingen trängsel. Får tag på min blå påse med cykelsakerna i och in i ombytestältet. Av med våtdräkten, torkade av ansiktet med min vita handduk som blir helt svart av gyttjan jag hade i fejset. Så på med strumpor, skor, handskar och hjälm. Ner med simgrejorna i den blå påsen och kasta påsen i drop-zon. Då så! Ut mot nästa delmoment - cyklingen. 

Cykling 180 km - 07:37:44

Stärkt av den fina simningen hämtade jag upp min cykel och gick bort mot bike out för att påbörja den 180 kilometer långa cykelbanan. Det har nu blåst upp ganska ordentligt och jag inser att cyklingen kommer bli jäkligt tuff. Väljer vid växlingen att sätta på mig en vindjacka för att inte bli alltför nedkyld i den dyngsura tri-suiten. Detta skulle visa sig vara ett mycket smart drag.

Cyklingen inleddes med underfär 12 mil på Öland och för att ta sig dit (och därifrån) skulle Ölandsbron besegras. Detta är en unik upplevelse i sig. Du får annars varken cykla eller gå på Ölandsbron, endast biltrafik är tillåten. Nu fick vi cykla. Och över till ön var det helt okej, kanske en aning halt fortfarande efter det kraftiga regnet som fallit på natten och morgonen, men lite vind i ryggen och nedförsbacke den största delen gjorde dessa 6 kilometer som bron mäter, som en walk-in-the-park. Sen började kampen. Herre jävlar! Vi trampade direkt ner mot södra öland på västsidan av ön, sid-mot-vind i många mil. Är nu ännu mer nöjd och tacksam över att jag simmat så bra och fått ett rejält försprång till reptiden på 10 timmar för simning + cykling. Då jag bränt allt krut på cyklingen i de tidigare triatlontävlingarna så var jag väldigt försiktig nu, vilket jag också hade möjighet att vara då jag hade en del extratid tillgodo. Vi cyklade förbi Färjestaden där maken och dotter stod och hejade. Perfekt med en stor skopa kärlek och energi inför denna kraftansträngning i snålblåsten. Jag väntade dock hela tiden på att Veronica skulle komma susande, var sjutton är hon? Det har väl inte hänt nåt i vattnet? Eller nåt med cykeln? Hon borde vara ikapp för länge sen... Tranpar på i maklig takt. Det är inte speciellt kul nu. Börjar tappa sugen. Jäkla jäkla jäkla vindhelvete! Och så har de fasen gödslat varende centimeter av åkermark på ön. Jädrans vad det stinker    Men så svänger vi runt södra delen av Öland och börjar arbeta oss uppåt på östsidan. Nu känns det lite lättare igen. En aning mindre vind och det är en så himla mysig miljö vi cyklar igenom. Mycket folk ute och hejar. Kul!

Sen kommer bestraffningen från HELVETET!!! Vi tar av rätt över ön, rätt över Alvarets hedmark och möts av den absolut värsta motvind jag någonsin cyklat i. Och med högsta plantan på ön på typ 3 cm finns det inget skydd alls mot vinden. Jag får i prinicp stå upp och trampa för att överhuvudtaget komma framåt. Men jag ser att alla andra runtomkring också sliter. Det är så jävligt att jag gråter en skvätt. Hur sjutton ska jag kunna ta mig genom detta? JÄKLA SKIT-Ö   . Men jag tar mig igenom detta också och kommer fram till västsidan igenom och kan vända uppåt mot familjen som står och väntar, och mot Ölandsbron för att ta mig över mot fastlandet för att ta mig an de sista 6 milen. Vid Färjestaden står familjen fortfarande och hejar. Jag stannar till en kort stund för att pussas lite, tanka lite mental energi och för att uppdatera mig om Veronica. Var är hon? Tydligen hade vi checkat in vid vätskekontrollen vid 5.5 mil ganska exakt lika och i den kontrollen tog jag ett kort stopp på bajamajan. Hon måste ha passerat mig precis när jag slog en drill. Det lustiga är att hon i detta skede inte heller har någon aning om var jag är och är lika förundrad över att hon inte kommit ikapp.

Så var det återresa tillbaka till fastlandet och trampa över bron igen. Denna gång var det inget skämt alltså. Full motvind i stormstyrka. Denna resa har jag verkligen fått för mina synder. Jag håller så hårt i styret också för att inte kastvindarna från sidan ska slå omkull cykeln. Mina händer värker. Blä! But even this dragon will be slayed...

Så fastlandet igen och in mot växlingsområdet där vi skulle vända runt för att ge oss iväg på de sista 6 milen runt omkring Kalmarområdet norröver. Vid rondellen där vi skulle runda var det ett jäkla drag, fullt ös på både speaker, högtalare med musik och sjukt mycket folk. Laddade massor med energi där, och det blev inte sämre av att coachen och Veronicas son stod där och hejade. yes. Sex jäkla mil kvar. Hur svårt ska det vara...?

De sista sex milen skulle dock visa sig vara lika jävliga som de genom Alvaret. Motvind de första tre milen norröver. Får ont i ena foten men så blir jag kissnödig. Besöker Bajamajan i en av vätskekontrollerna och då känns allt tipptopp igen, smärtan i foten är spårlöst borta. Dessa långlopp är så extremt märkliga när det gäller tvära kast mellan känslor. Men underbart är kort. När det "bara" är två mil kvar och jag börjar kaxigt konstatera att detta går enligt plan blir hela himlen svart och det börjar vräka ner. Regnskuren är så häftig så att det nästan går över till hagel. Snabbt drar jag på mig vindjackan igen som jag tagit av mig på Öland då det var lite mer lovely väder. Vinden vänder och levererar en djävulsk motvind även ner mot centrala Kalmar och tävlingsområdet. Detta är ju inte sant! Vi har säkert, utan att överdriva haft motvind i säkert 80% av vägen. Jag som HATAR vind. Bläääää!!! Sista milen är illa. Nu måste jag gräva djupt, djupt inombords. Vill inte mer. Snälla! JAG VILL INTE MER! Hur fasen ska jag kunna springa ett maraton efter detta? ETT HELT JÄKLA MARATON??? Men allt har sitt slut, även helvetet tydligen, regnet avtar lika plötsligt som det kom (sååå himla onödigt...), solen ler igen och jag svänger in mot växlingsområdet och coach med son ivrigt påhejande.

Jag hade verkligen sparat på krutet. Det var en himla tur att jag simmade så bra som jag gjorde och hade en hel del tid till godo. Om jag hade nyttjat maxtiden på simningen hade jag inte klarat reptiden för cyklingen och således inte fått fortsätta. Men det var förvisso även så att jag cyklade lugnare också eftersom jag hade kontroll på tiden. Men sammanfattningsvis med cyklingen är att det var sjukt jäkla jobbigt och att Öland inte är mitt favvo-ställe alls efter den extremt ogästvänliga behandlingen.

T2 Växling Cykling till Löpning - 04:53
Lämna cykeln och stappla in mot röd kasse med löpgrejor och in i omklädningstältet för andra och sista gången. Känslan är smutt. Helvetes-cyklingen är över. Vi är några tjejer samtidigt i tältet och alla ruskar på huvudet ett gemensamt samförstånd, cyklingen var jävlig... Men nu är det glömt och förlåtet. På med löparskor och triatlon-skärm. I med cykelgrejorna i den röda påsen som kastas i bag-drop. Bort med alla spår av cykel. I med en solbulle och så ut och påbörja 42 km löpning, ett helt maraton...

Löpning 42 km maraton - 05:24:43

Löpningen sker på en bana som ska springas tre varv innan man får vända inmot stortorget och målrakan. De första stegen in mot vändan inne i stan känns fantastiska. Man springer i en mittränna av kravallstaket med helt galet sjukt mycket folk som hejar, skriker ens namn som står på nummerlappen, applåderar och gör high five. Kalmar, ni är ju bara helt crazy på ett fullständigt fantastiskt sätt. Sträckan genom stan sker dock i stor del på kullerstenar vilket var jäkligt ansträngande för ryggen. Börjar krampa och göra ont. Alltså shiiiit. Ont redan nu? Bara efter 2 kilometer...? Hur ska jag klara 40 till...? Men så kom man ut ner förbi hamnen där vi simmat för en si så där 10 timmar sen och slät asfalt. Det flyter på. Inga problem alls. Jag springer lätt och avslappnat. Himla skönt faktiskt. Är förvånad och glatt överraskad över hur himla bra allt känns. Strax innan jag kommer fram till hamnen dyker vår nye bekantskap med alias "fet eller triatlet" upp. Hejar, peppar och springer utanför kravallstängslet. Känner hur det fyller mig med energi. Tack Pierre   

Så förbi rondellen där vi tidigare cyklat och ut ur stadskärnan och in genom villaområdena. Då får man känna Kalmar-stämningen på riktigt. I varenda villaträdgård, på varenda liten gräsyta längs hela löpbanan står, sitter, ligger det folk. Stereoanläggningar överallt som pumpar ut musik. Festande, glada, skrikande och hejande människor var man än springer. Det är helt galet! Det sägs att Kalmar har världens bästa Ironman-publik och det tvivlar jag inte på. Varenda kotte i Kalmar festar. I en villaträdgård har ett stort sällskap kräftskiva och festdeltagarna står och hejar på oss med kräfthattar och hakklappar. Crazy!

Så svänger vi av och in på en idrottsarena (Fredrikskans? Kalmars fotbollslags gamla arena kanske...?). Där finns det tre vägar att springa, en för varje varv man är på. Man springer igenom något som påminner om spärren i tunnelbanan där en superentusiastik funktionär trär det första bandet runt handleden. Jag har ett gult band! Alla som jag mött längs löparbanan har haft gula band, och många har också haft gröna medan jag inte haft något. Men nu är jag en av dem, en av dem med armband.

Så igenom stan igen och där de lyckliga snabba får springa rakt fram mot röda mattan och upploppet där de supercoola speakerna skriker "you are an ironman". Vi som ännu inte förtjänat titeln tar höger för att ge oss ut på nästa runda.

Här står familjen och hejar. Äskade unge   . Älskade make   . Blir lite tårmild. Har ju sprungit över 1.5 mil och det känns i benen och kroppen. Kullerstenen kräver sitt pris. Leder och ligament ger sig till känna. Har hållt på i sjukt många timmar nu...

Men jag vet nu att det kommer att gå. Första varvet gick i ett fantastiskt bra tempo för mig betraktat och jag kommer att klara rep-tiden med god marginal även om jag måste gå resten. Men jag måste inte gå, inte än. Familjen har pumpat mig med energi. Publiken pumpar mig med energi. Så ut i villaområdena för den andra rundan. Funktionärerna är lika entusiastiska, publiken är om något ännu mer entusiastiska (allt medan festandet tilltar så klart...). Så är det in till idrottsarenan igen och jag får springa i mitt-spärren. Tar mitt gröna armband som värsta OS-växlingen. Yey! Bara ett kvar sen är det över...

In till stan igen som fullkompligt kokar. Det har börjat skymma nu vilket gör stämningen ännu hetare. Passerar vägskälet där målgången skiljer sig från varvningen. Tar återigen höger. Vi är inte många nu som tar av åt det hållet. Hör en kvinna skrika mitt namn, vänder på huvudet och upptäcker att det är självaste Emma Igelström som hejat. Springer ett par kilometer helt starstrucked   . Och så är familjen där också och hejar så klart. Nu har jag inga problem med någonting. Stannar inte ens till utan vinkar bara till dem, knyter nävarma i skyn och ger mig ut i det analkande kvällsmörkret för det sista varvet.

Sista varvet blir dock lite tuffare. Har ju ändå sprungit närmare 3 mil. Kroppen börjar sakta ge vika, börjar få nog. Jag går några hundra meter efter varje vätskekontroll nu innan jag tuffar på. Men märker ändå att jag springer om ganska många. Det är många som har problem, många som inte kan springa alls, ja nästan inte ens gå. Det ger mig energi. Och vår publik börjar om möjigt bli ännu mer taggad, på gränsen till kanske lite väl överförfriskad och klappar och hejar endast centimeter från ansiktet. Men var gör det? Här kommer ju en ironman to be. I de mörkare partierna mellan villaområdena har någon (boenden? funktionärer?) tänt upp maschaller. Det har sin fördel att vara en snigel-triatlet. Vi får ju uppleva saker som eliten aldrig får uppleva. Som att springa i mörkret, i eldsken, i diskodunk, längs gångvägar och gator kantade av festande, galna människor.

Känslan är obeskrivelig när jag springer in på arenan för att mötas av en sorts huvudfunktionär som tackar för i år, jag får mitt röda band, mitt tredje och sista. Och nu vill jag passa på att lyfta upp funktionärerna på detta evenemang. Vilka proffs. Om man tycker att startavgiften är en aning saftig, vi kan väl lugnt säga att man får vad man betalar för. Superentusiastiska proffsiga funktionärer på plats timme efter timme efter timme. Vid tredje varvet har de nästan blivit ens nära vänner... Magiskt!

Så ska jag ta mig in den sista kilometern av min ironman. Jag ser på min klocka att jag kommer hinna in innan heroes` hour, dvs den sista timmen man får gå in i mål. Det var mitt hemliga mål. Så klart att klara maxtiden på 16 timmar var huvudmålet, men att klara det under 15 timmar fanns också någonstans där i bakhuvudet. Det ser nu ut att kunna bli möjligt.

När jag varit ute på en liten slinga i stan och vänder in mot huvudgatan är jag helt ensam på banan, ingen i sikte framför eller bakom. Det känns som det bara är jag i hela världen och publiken verkar också tycka det. Längs hela upploppsrakan står det folk överallt och skriker mitt namn. Jag ser den röda mattan i fjärran och strålkastarljuset och målportalen. Springer förbi vägskälet där man fick ta av för att varva. Nu behöver jag inte ta höger. Jag fortsätter rakt fram, precis som de andra gjort före mig. Nu är det min tur! Fram emot röda mattan. Speakern står där och tar emot mig, stannar mig. Jag stannar, fattar inte riktigt vad han vill. Han styr in mig mot M:et i ironman-loggan. Pekar på cirkeln ovanför M-et. Hela publiken tystnar. Alltså tiotusentals människor som bara tittar på mig och som tystnat. Han pekar igen. Och jag tar ett jämfota hopp och landar mitt i cirkeln. Publiken brister ut i ett helt galet jubel. Och så hör jag speakern säga:

ANN-MARI, YOU ARE AN IRONMAN !!!!!!!!!!!!!!!!

Sen är resten en aning oklar. Tittar upp på läktaren och tycker mig se Veronica där med min familj men jag är inte säkert. Det är en sån galen ljudnivå och så mycket människor så allt bara blir ett blurr. Jag tas emot av en värdinna som ger mig en medalj, en aluminiumfoliefilt och lotsas in i Athletes garden där jag får min finisher-tisha och guidas kring de fasciliteter som erbjuds. Jag går som i trans. En hamburgare körs upp i fejset på mig   . Öh... nej tack. Kan inte äta nåt... Var är min familj? Hur ska jag hitta dem? En fantastisk funktionär ger mig sin mobil så att jag kan ringa maken. Vi får kontakt och möts utanför. Veronica ser fräsch ut, gick i mål ungefär en timme innan mig. Grymt! Vill inte ha någonting. Vill bara hämta min cykel, mina påsar och åka ut till stugan. Är i ett töcken men i ett ganska okej töcken. Mår inte dåligt, har inte ont. Är bara helt utpumpad, överväldigad och slut.

Sluttiden blir 14 timmar 49 minuter och 14 sekunder. Gott och väl under den "hemliga" måltiden på 15 timmar. Är så jäkla nöjd och stolt över mig själv. Framförallt att jag klarat av att bita i med träningen det här året. Jag har tränat mer än jag någonsin tränat i hela mitt liv. Klivit upp tidigt varenda jäkla lördag och söndagmorgon, gått till simhall, skuttat upp på cykel och så vidare och så vidare. Visst, med en himla massa dippar, ångest och jävligheter. Men ändå upp på hästen igen. På´t bara. Jag betalade priset, gjorde jobbet och jag belönades med det finaste.

Och så är jag så himla glad över att vi båda klarade det. Vi som slitit tillsammans i ur och skur, som tävlat mot varandra i allt fast "det är ingen tävling"   . Det hade varit fan om bara en av oss klarat det. Men nu blev det inte så, vi är båda en Ironman, så jäkla grymma! Och det finns ingen annan som skulle ha kunnat fått mig hit eller som jag velat göra detta med mer än min partner-in-crime Veronica. Love u girl     . Nu är vi sååå värda lite bubbel...   

 

Åsa Eklöv

23 augusti 2017 06:27

Åh, vad roligt att läsa! Och så himla häftigt att ni gjorde det, och klarade det. Jag blir både väldigt imponerad och inspirerad. Jättestort grattis till en fantastisk prestation!
Och så ses vi väl på lördag i Skogås😃😃

http://mittliv-mittval.blogspot.se

Ami & Veronica

23 augusti 2017 07:05

Så klart vi kommer på lördag. På ett eller annat sött

 

Sofia Hagström

31 augusti 2017 12:11

Gud vad roligt det här var att läsa! För det första pga prestationen - så grymt bra jobbat!! Men också för att jag skrattade högt flera gånger hahaha - manetflykten t.ex 😂
Grattis till din ironman! 💪🏻

Ami & Veronica

1 september 2017 14:51

Tack. Ja, kan fortfarande känna slajm-känsla. Hua!

 

André

22 oktober 2017 14:04

Härlig och grymt inspirerande läsning på din blogg och inte minst ett stort grattis till din prestation. Hoppas att vara där själv en dag...

http://https://s2tri.wordpress.com

Ami & Veronica

22 oktober 2017 14:06

Tack. Ta med "post-IM blues" i planeringen också...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ami:     Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Ja...

Ami: Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL...

Ami:     Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att i...

Ami; Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl ...

Ami Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp. Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start. ...