Ami:

Fallet efter Ironman har varit långt, djupt och snabbt. Rakt ner i betongen. Men låt oss börja från början när lamporna slocknat och adrenalinkicken klingat av...

Att komma hem efter en Ironman är fantastiskt. Överallt finns det människor som dunkar en i ryggen, grattar en och är imponerade. Och man glider liksom fram på det, med sin finisher-tisha på jobbet, skryt-ryggsäcken på ryggen i tunnelbanan. Men inombords har jag känt mig som en stor bluff, som en hycklare. Varför i hela friden då? Jo, för min känsla efter loppet var mest "jaha, det var det. Det var ju inte så farligt...". Och så tycker folk i ens omgivning att man är helt amazing fast man kan själv inte se det. Jag var aldrig nära döden under Ironman, ja jag grät två gånger och kände att jag inte ville mer men det var aldrig som känslan under Vasaloppet där jag av hela mitt väsen ville försvinna från jordens yta, villa bokstavligen lägga mig ner i snön och förfysa mig till döds. Nej, detta är en mycket märklig känsla när man själv inte riktigt känner att prestationen överensstämmelser mellan min egen upplevelse av den och folks syn. Svammel ja jag vet, men jag kan inte beskriva det bättre än så här. Och ju längre tid som gått efter Ironman desto större bluff känner jag mig, speciellt nu när jag tappat  all min mojo.

Efter Ironaman kändes kroppen helt ok, mest ungefär som om man kört ett lite hårdare benpass på gymmet. Och så lite stel i axelpartiet. Inte värre än så. Jag hade ju också fyra tävlingar till på agendan innan jag skulle på höstvila så fokus gick liksom direkt mot det. På onsdagen gick jag ner till sjön och crawlade en kilometer i fullständig harmoni med vattnet, spegelblankt, kravlöst, härligt. Dock vaknade jag upp på torsdagen med en olustkänsla i kroppen och riv i halsen. Nåt står inte rätt till... Lite risky inför lördagens Ironhen...

Ironhen lördag 1 vecka efter IM

Ironhen är ett grannskaps-triathlon med en si så där 20-talet anmälda. På skoj liksom. Tidtagningen fick man sköta själv och funktionärer var barn och föräldrar i området. Vi anmälde oss till det utan att egentligen inse vad det handlade om. Det var ändå 500m simning, 3 mil cykel och 7 km löpning, alltså ett mellanting mellan sprint och olympisk distans och således inget man tassar runt helt opåverkad. Veronica hade känningar av sina hälsenor efter IM och tog på sig supporter-kepsen istället. Jag själv var fullständigt korkad och körde på i ett rasande tempo och körde slut på mig fullständigt. Blev toksjuk efter det... Men det som var himla kul var att det visades sig verkligen att man som triatlet kan behärska alla genar jämfört med "normal" duktiga elitmotionärer som är bra på kanske löpningen endast...

Blev som sagt sjuk efter detta och tränade ingenting alls under veckan. Tyckte mest synd om mig själv och fallet från Ironman-tronen hade inletts. Jag bara åt och åt och åt och tyckte synd om mig själv...

Tjejmilen 2 veckor efter Ironman

Jag hade ju vunnit startbiljett till tjejmilen och då var det ju liksom bara att springa av det. Och det var verkligen så det kändes. Jag åkte ensam in, sprang milen och åkte ensam hem. Och det var det hela. Jag var omotiverad, sjuk och höll igen tempot. Ville mest bara tassa runt och få det överstökat. Det var ju "bara" milen. Fort gjort liksom. Man har ju blivit helt jäkla snedvriden när det gäller avståndsuppfattning. Allt som kräver under 10 timmars kraftansträngning är en baggis liksom... Tog mig runt milen och klarade mig dessutom under timmen fast jag hade ingen riktigt koll på i vilket tempo jag sprang i. Under förutsättningarna helt ok..

Sen lyckades jag ändå kurera mig så pass att jag såg det som en möjighet att ta itu med utmaningen som skulle följa helgen efter med dubbla tävlingar, alltså både lördag (halvmaraton) och söndag (Velothon 160km cykling). Veronica hade börjat känna sig bättre i hälsenorna men sämre i allmäntillstånd och var tveksam om hon skulle komma till start i Velothon. Men innan dess skulle jag tassar runt ett par mil i Stockholms innerstad.

Stockholm Halvmarathon (2.1 mil) lördag 3 veckor efter Ironman

Vann ju även en startplats till halvmaran och tänkte att då måste jag ju springa liksom. Fast inte alls i slag för det kan jag säga. Inte 100% fysiskt återhämtad varken efter Ironman eller efter den mancold jag drabbats om. Men framförallt inte mentalt återhämtad eller snarare re-charged. Bara tom helt enkelt. Men tassa runt en halvmara ska jag ju göra liksom ba... Och med tanke på att jag dessutom skulle cykla Velothon 160 km dagen efter som var inställningen och målbilden "lugnt och fint". Och det gick lugnt och fint. Lite snabbare i början av loppet, började efter någon mil känna att kroppen inte riktigt kände att detta är ok. Så då slog jag av på tempot, tassade på i maklig fart för att bara ta mig i mål och vara i hysat skick inför morgondagen.

Och visst, i mål kom jag. I min "skryt-tisha" med Ironman-finisher på bröstet. Dock långt ifrån någon IM-känsla. 2 timmar och 13 minuter tog det. Långt ifrån mitt rekordår 2015 när jag kom under två timmar. Och det är liksom måttstocken oavsett förutsättningar. Allt annat är dåligt liksom...

Velothon Stockholm 160 km söndag 3 veckor efter Ironman

När klockan ringer as-tidigt på söndagmorgon och jag måste släpa mig upp ur sängen protesterar hela mitt väsen. Kroppen värker och huvudet skriker "NEEEEEJ! Va fan sysslar du med???" Men koppla på pannbenet bara, kliv upp, ner i cykelkläderna och mitt cykelsällskap svänger upp på uppfarten till mitt hus. Veronica var tvungen att avstå även detta lopp då hennes post-ironman mancold ställde till besvär. Så det blev jag och mitt skottska lok från HLL tillsammans med två ytterligare krigare från det sällskapet, grabbar jag cyklat ihop med under bl.a Skandisloppet.

Starten gick på Ringvägen vid Zinkendamm och allt gällande Velothon har varit en snackis i media följt av en massa protester. Kan själv tycka att det inte var något vidare att starta där inne mitt i stan, trängt och omys liksom. Men iväg kom vi, fyra kämpar. I maka takt avverkade vi mil efter mil. Min kropp svarade inte alls, benen ville liksom inte mer. Kunde hänga med hyfsat på flacken och nedför men vid varenda minsta lilla uppförslut halkade jag efter. Men mina resekamrater misströstade inte, de var nöjda med en behaglig tur i september-solen. Första halva var det dock en hel del motvind men i det stora hela hade vi ändå fint väder. Över förväntan.

När vi var nere i Nynäshamn och vände kändes allt faktiskt ganska okej. Vi fick nu medvind och kunde öka farten. Halkade forfarande efter i uppförsbackarna men vi höll ändå hyfsat bra fart totalt sätt. 

Men så plötsligt efter 10 mils cykling kommer den sk "kvastbilen" och stannade vid vår sida. En engelsktalande kille lutar sig ut ur fönstret och hojtar till oss att vi missat cut-off tiden och inte fick fortsätta. Va??? Så jäkla sakta har vi väl inte cyklat??? Och som jag förstått det så borde vi ha minst 30 min tillgodo vid nästa depå. Vad fasen gör vi nu? Jag blev så himla himla ledsen. Detta var ju mitt fel. Mitt fel att killarna inte skulle fullfölja. Mitt fel att de inte skulle få nån medalj. Tårarna brände bakom ögonlocken. Fy fasen! Kvastbilen sa till oss att vänta in bussen som skulle hämta oss. Vi valde istället att cykla vidare till nästa depå och i så fall kliva av där. Mycket molokna och mina tårar rann, uppgivna, besvikna och lite arga. När vi väl kommit fram dit står kvastbilen kvar där och vi frågade en funktionär hur vi kunnat missa tiden. Då säger hon bara att så länge vi är framför bilen är det okej. Eh??? What??? Är vi inte ute ur leken än? Så ger sig kvastbilen av och vi konfererar lite snabbt i gruppen. Jag lägger in en brasklapp, kommer kanske inte orka. Åk ni andra. Men de vill inte lämna mig. En för alla, alla för en. You guys!!! Omtanken gav mig en styrka som jag inte visste fanns kvar. VI KÖR!!! Och upp på cykeln i en vansinnig jakt på att komma om kvastbilen påbörjades. Efter någon mil eller två ser vi den och lyckas passera. Vilken seger!!! Vi jublar och trampar på i ett rasande tempo. Sista milen var det ändå slut. Slut på kraft och all energi var tömt. Två av grabbarna cyklade på, en hängde med mig och peppade mig i mål. Och i mål kom vi. Fasen i mig. Och medalj fick vi. Och det jag var lite fundersam på var om vi skulle få nån officiell tid eftersom vi då tydligen missat nån cut-off tid men vi fick tider också. Undrar ju verkligen vad kvastbilen sysslade med...

Sen var det slut. Jag har fullkomligt rasat ihop. Varit extremt fullt upp med annat. Dels påbörjat ett nytt jobb 1 september och dels hjälpt min pappa att flytta ur sin jättestora villa till en liten lägenhet, speciellt krävande då han ett par veckor innan ironman råkade ut för en allvarlig bilolycka med flera ryggfrakturer och thoraxskador. Sen skulle vi få hjälp att tömma resten av huset av en firma som plötsligt avsade sig uppdraget så det fick vi lov att göra själva. Men som tur är har jag ju vänner som hjälpt mig och framförallt har Veronica ställt upp mer än vår Ironmaniacs-relation någonsin skulle kunna begära. My "sister-from-another-mister"    .  Sen har jag själv bara kört huvudet under armen och kört på hejdlöst, vecka efter vecka efter vecka. Först 2 månader efter ironman fick jag för första gången vila. Helt fysiskt och mentalt utmattad. Ett vrak. En spillra av mitt ironman-jag. Och gått upp 4 kilo. Bara ätit en massa skit. Hejdlöst. Och absolut ingen träning. Sen blev jag sjuk igen. "I am an ironman". Eh? Jo, jag tackar jag. Mer som "I was an ironman"... 

Men man sjunker bara till botten, aldrig längre än så. Och därifrån är den enda vägen upp. Och nu är det dags att plocka fram huvudet som legat under armen. Ta några ordentliga andetag och se framåt. Komma tillbaka till en sund livssituation med bra kost och mer rimlig träningsmängd. Och det känns kul igen. Är taggad nu. Jag tog mig igenom de här post-ironman månaderna med extremt stress-påslag och kommit ut på andra sidan. Jag är nog en ironman ändå, en ironman på insidan. Så då kör vi. Nystart eller kanske snarare bara en fortsättning   ...