2017 och min satsning mot Ironman!

Då jag inte skrev någon race report efter Ironman i Kalmar så får jag väl slå till och skriva min första årskrönika ever!!!

Vad skriver man, hur detaljerat ska det vad, ordbajseri, förskönar eller överdriver man… jag gör det på mitt vis rätt eller fel men äntligen ska jag skriva, mest för min egen skull. Ärligt talat har jag läst väldigt få race reports och jag tror jag aldrig läst en årskrönika (Ami, om du skrivit en har jag såklart läst den *ler*).

Alla som känner mig vet att jag älskar att träna och då spelar det ingen roll VAD som ska tränas, jag gillar det mesta. Jag har genom åren upptäckt att jag är uthållig och gillar att plåga mig själv, helst i flera timmar så därför passar uthållighetssporter mig perfekt.

Jag är också väldigt lätt att få med på nya upptåg, utmaningar och rena idiotgrejer, som det här med Ironman! Jag är verkligen korkad. Mitt största fel är att jag inte kan säga nej. Så när maken tillika coachen föreslog att vi skulle göra en IM efter avslutad superklassiker satt jag där som en nickedocka och sa -JA!

Det där ”JA:et” har jag fått kämpa med i ett år. Det har mestadels varit väldigt kul men också tufft och några tårar har trillat, inte för att jag kraschat på cykeln utan för att det var så jäkla svårt att lära sig crawla. När jag tränade för superklassikern så kunde jag träna grenspecifikt i flera månader och bara lägga fokus på tex cykeln, nu skulle jag helt plötsligt träna 3 grenar samtidigt plus styrka. Helst 2 pass per gren och vecka!! Det har ju inneburit 5-8 träningspass per vecka. Så skönt att jag har stora barn och en make som sköter all markservice och då menar jag alltid. Ibland har det varit mindre kul att kliva upp lördag och söndagmornar när alla ligger och sover för att själv hoppa upp på en stenhård sadel och nöta mil efter mil i timmar, men det mottagande när man kommer hem och får en fantastisk middag serverad och en vad-du-är-bra-dunk i ryggen är obetalbar.

Självklart skulle vi köra några testlopp innan själva jungfruresan i Kalmar. Vi började med Coltings lopp i Borås i juni och min första semesterdag inleddes med en halv IM. Jag hade mentalt förberett mig på väldig kuperad cykling och så blev det, det var helt sjukt kuperat, hur kan det finnas så mycket berg i just Borås? Löpningen var platt och fin jag mådde fantastiskt bra efter avslutat lopp. Där emot är jag fortfarande ganska kass på att simma, men jag crawlade iaf alla 1900 metrarna även om jag nästan var sist upp ur vattnet. Tur att simningen är första gren i ett triathlon så jag kan cykla och springa om några av de andra tävlanden, det ger en jäkla kick 😊

Har ett alldeles egen träningscamp i Spanien dit for jag med coachen och sonen för 3,5 veckas träning i 30 graders värme. Jag cyklade i bergen och sprang i sanden, simmade i det sjukt salta vattnet och behövde inte äta några salta chips. Semestern närmade sitt slut och 4 veckor med ”ledighet” avslutades på bästa sätt i Vansbro. Förra året (2016 ) gjorde jag och Ami vår första halva IM i just Vansbro som ett litet test för att se om vi skulle klara av ett sådant lång lopp så årets utmaning var ju att slå förra årets tid 6.37.12 Det var galet varmt den här dagen och löpningen var tung, så fick jag äntligen kred från träningen i Spanien. Jag gick över mållinjen på tiden 6.22.40 och en 16:e plats av 42 i motionsklassen.

Året har speglats av träning och åter träning, ingen alkohol och bra mat, dessutom bytte jag jobb och arbetsgivare i mars. Varför inte köra ”all in” när man ändå är på G.

Ca 2 veckor innan race var jag tydligen inte så kul att leva med, coachen hade sagt stopp till hård träning och en rejäl nedtrappning inleddes, det bara kröp i kroppen och vi hade olika åsikter om hur lång en formtoppning skulle vara, tydligen är man inte så ung längre.

Egentligen har jag inte varit speciellt nervös utan istället väldigt fokuserad. Jag har aldrig tvivlat på att jag inte skulle fixa det, jag har inte nojjat över utrustning eller väder. Det blir liksom som det blir och jag har gjort det bästa möjliga utav mina förutsättningar. I bilresan till Kalmar tror jag Ami kollade 5 olika väderappar i sin telefon var 10:e minut, jag kollade aldrig vädret…. Vi är alla olika och förbereder oss på olika sätt. Jag klev nog in i min IM bubbla 1-2 veckor innan start och förberedde mig på mitt sätt. Denna gången läste jag faktiskt både IM-kompendiet och kollade in banan innan start vilket jag inte gjort vid andra race eller tävlingar. Det har ju trots allt funkat det med… om Smågan kommer före eller efter Mångsbodarna spelar ingen som helst roll för mig bara jag vet hur långt jag ska skida eller cykla.

Så kom den stora dagen och kvittot på årets träning skulle kvitteras ut.

Att stå där på startlinjen kl 07.00 på morgonen och veta att man inte är klar förts mörkret faller tillsammans med tusentals likasinnade lyssnandes på nationalsången och ”just i dag är jag stark” av Kenta var riktigt mäktigt!

Då vi började med 3900 meter simning i Östersjön ställde jag mig långt bak i ledet och tänker att jag kommer cykla och springa om dom som ställer sig längre fram och som kommer gå ut för hårt i början, min plan är som alltid – ett jämt och stabilt tempo rakt igenom och absolut inte ryckas med i andras framfart, dom flesta får sota för det senare under dagen.

Simningen går bra trotts en del ”material” strul de 500 första metrarna, glasögonen läcker!!! Jag måste stanna 4-5 gånger och tömma glasögonen och räta till dom, livrädd för att tappa mina linser men tillslut sitter dom där dom ska och jag kan simma på.

Så är det dags för min starkaste gren, cykel. Kastar mig upp på min vita fina El Torro och trampar iväg. Jag fattar ingenting, cykla som är så kul och som jag kan är bara så sjukt tungt och det blåser något helt galet, det är tametusan motvind på hela Öland. På Alvaret funderar jag alvarligt på att kasta cykeln åt h-vete, jag skriker åt mig själv att trampa, jag kommer knappt framåt!

Efter 18 lååååånga mil får jag äntligen kliva av cykeln och en herre som jag passerar ger tummen upp och säger att vi kommer klara det! Kommer vi? Jag tar inte ut någon seger i förskott det ska ju springas ett maraton innan vi är klara, ett maraton! Jag har aldrig sprungit ett maraton förut men nu ska det tydligen ske. 42km runt om i Kalmar med en fantastisk hejarklack och festande människor gjorde det möjligt. När jag passerar mållinjen på Stortorget i Kalmar och publiken skriker -YOU ARE AN IRONMAN vill jag stanna tiden, allt är så overkligt, lilla jag, har jag verkligen fixat det -Yepp, I did!!

Veronica Holmlund 13:43:43

Jag är stolt och lycklig, jag är så glad över att min make och son delade denna dag med mig och hejade fram mig hela vägen till mål. Jag är också väldigt stolt över min vän Ami som gjort denna resa tillsammans med mig, hon som alltid har planerat och haft koll på tider, boende, träningar, tävlingar, föreläsningar och mycket mer. Vi är två riktiga Ironman och jag har speglat mig i glansen av min medalj under hela hösten. Jag har legat på latsidan och tagit det chill, kanske lite för mycket chill…? Visst, jag har sprungit en del, kört lite styrketräning och åkt rullskidor men på tok för lite med tanke på 2018 års utmaning….. Vasatrippeln!!!

JA, det är tydligen så. Ami har bestämt att vi ska köra vasatrippeln och som ni redan vet kan jag inte säga nej så här sitter jag som en nickedocka igen och säger JA, det gör vi.

Men är men en Ironman så kan man väl leva på de meriterna ett tag till 😊

Önskar er alla ett Gott nytt år och ett fantastiskt 2018