Ami:

Ja, så är det. Det gör längskidåkningen som något ångestfyllt och okul. Otillgängligt och besvärligt. Förra året var skidorna en källa till frid och mumma för själen. Inga krav utan bara åka när snön fanns och när lusten föll på. Så där som det ska vara. I år kom hetsen från 2015 tillbaka igen. Jaga, jaga, jaga snö och mil. Hets, hets, hets. Och en über-taggad Veronica som konstant är på mig om milen och som själv inte alls har dessa känslor utan bara med ett leende betar av mil efter mil som i nån hallelulja-trans. Vill inte, orkar inte   .  Och tiden bara rasar fram i ett obarmhärtigt tempo. Snart är dagen här. Dagen då det hela visserligen får ett slut. Men även dagen då jag återigen ska sätta min kropp och framförallt mitt psyke för extrem påfrestning. Vasaloppet 2015 är det värsta VÄRSTA jag någonsin varit igenom. Och jag har ändå genomgått en graviditet (spytt varje dag i 9 månader), smärtfullt kejsarsnitt, ytterligare 11 operationer i knä och fotleder. Genoomfört en Ironman och 3 halva ironman, en svensk klassiker osv osv. Men INGET har någonsin varit i paritet med Vasaloppet 2015. Jag ville bokstavligen dö varje sekund under 11 timmar och 13 minuter. Jag ser glad ut i målet, och visst, jag var glad. Men inte så mycket för att jag gått i mål utan för att jag överlevt och inte behövde åka skidor mer... Är så jäkla lättad!

...och så ska jag göra det igen???   Vad fasen hände???   

Jag försöker se positivt. Och jämföra med hur det var 2015.

2015: 8 plus och regn i starten (och as-dåligt med snö i vasaloppsspåret).

2018: skitmycket snö och prognosen spår kanonväder

2015: ALDRIG stått på ett par skidor förrän 1,5 månad innan vasaloppet

2018: ändå åkt ganska regelbunder under fyra säsonger inkl öppet spår och tjejvasan.

2015: körde 18 pass och 25 mil innan öppet spår

2018: har ändå kört över 20 mil och 16 pass hittils med två veckor kvar

2015: hade INGEN aning om vad jag gav mig in på...

2018: vet tyvärr alltför väl exakt vad jag ger mig in på   

Har varit synnerligen cool inför detta, egentligen inte tänkt alls på det. Men nu börjar det krypa sig på. Och jag är jäkligt instabil känner jag. Ledsen egentligen hela tiden, sorgsen typ. Har dessutom hur mycket jobb som helst på jobbet vilket inte direkt underlättar. Och så blev det ändrade planer för mig den här helgen då jag planerat in en tripp till mitt smultronställe i Siljansnäs men då jag blev ensam om att vilja åka dit kände jag att jag inte ville åka.  Det bidrar ju också så klart. Har märkt att denna lilla plats på jorden är sååå viktigt för min mentala hälsa   . Så jag har fått tuffa på här hemma i helgen istället. På konstsnö med korta slingor, runt runt runt...

Men det är ju bara att bita ihop. Och till er som råkar ut för mig de närmaste veckorna... det är inte ER det är fel på, det är BARA mig... Snart tittar jag ut på andra sidan och blir mitt vanliga glada jag. Ska bara gå igenom helvetets eldar först   ...