Ami:

I helgen var det Uppsala Bike Weekend, Peal Izumi mtb, tidigare UNT Bike weekend och Skandisloppet som nu ändrat namn. Jag skulle köra för HLL som är en av huvudsponsorerna för loppet och som således gjorde att jag fick en startplats till söndagens mountainbikelopp på 51 km. Har kört det loppen en gång tidigare, 2016, och efter loppet har jag tydligen skrivit på facebook: "Fy helvete vad jag fick slita för den här. Blod, vett och tårar. Rötter, stenjävlar och en satans stormvind." Jag minns också bestämt att jag sa då att jag aldrig ska köra detta lopp igen. Sagt och gjort, jag anmälde mig till loppet...   

Eftersom Veronica hade vunnit en startplats till Göteborgsvarvet samma helg var hon ju av förklarliga skäl inte med mig i Uppsala. Jag fick återigen åka in till ett lopp ensam, köra loppet och åka hem ensam. Inte kul, inte kul alls. Men detta lopp betraktade jag enkom som ett mycket bra träningspass. Har inte kört mtb alls egentligen förra året och kände att jag behövde en ordentlig genomkörare i skogen tillsammans med en massa andra galningar.

Innan loppet

Väl framme i Uppsala parkerade jag där vi brukar, vid ekonomikum, en kort kort cykelsträcka från starten och där det alltid finns p-plats. Solen sken obarmhärtigt och jag insåg att detta kommer att bli en tuff utmaning. Var dessutom ganska rörig i mina förberedelser. Trots att jag hade packat allt klart kvällen innan och cykeln redan låg i bilen strulade jag en massa när jag kom fram. Tre gånger var jag på väg till startområdet och fick vända tillbaka för att jag glömt saker, som t.ex glasögonen och vätskeflaska. Vad håller jag på mig? Jag är ju inte ens nervös. Eller är jag det...?

Starten

Inför starten fanns det olika startfållor som man kunde självseeda sig i. Detta är alltid mycket intressant var folk ställer sig och hur de uppfattar sin egen förmåga. Jag ställde mig iaf mitt i startfållan för medel. 

Äntligen lopp igen. Det är något speciellt alltså. Alla är förväntasfulla och vill liksom bara iväg. Speakern pratar och det spelas peppig musik. Det är nåt som vibrerar i luften inför starten i ett lopp   ...

Så var det dags. Dags att ställa sig vid sin cykel och invänta starten. Så var vi iväg. Försiktigt och lugnt i början. Vi cyklade lite runt på asfalterade cykelvägar först. Sedan ner mot Studenternas IP på cykelvägen. Precis innan Studenternas svänger vägen kraftigt åt höger och rätt upp i skogen. Redan här börjar single-tracken. Och vi låg tre i bredd... Kraftig uppförsbacke med massa rötter, sten och skit. Jag visste ju detta eftersom jag cyklat förut. Dessutom cyklat här två gånger då man cyklar banan två varv. Jag var förberedd. Låg på ett perfekt växel. Bara att sakta trampa sig uppåt. Men så!    Killen bredvid mig var inte lika preppad för uppförsbacken och pallar inte att trampa. Har kanske för tung växel i eller nåt. Vinglar till och tacklar mig. Jag har ju själv ingen fart eftersom jag ligger på absolut lättaste växeln för att ens klara av att trampa och därför ingen chans i världen att kunna parera tacklingen. Hinner inte heller klicka ur tramporna utan jag kraschar i stupet som följer spåret på vänster sida. Som tur är befinner vi ju oss i skogen som är full av sly, träd och annat som tar emot mig och så jag rasar inte nedför. Inte heller har jag någon fart som skadar mig. Det blev några svordomar, ett skrubbat knä och en sur löpning uppför backen med cykeln...

Loppet

Asså shit! Jag hade ju helt förträngt denna bana. Hur kunde jag vara så dum som gick på det igen? Trångt som satan, totalstopp kort efter min krasch där stigen smalnar av och det är en U-sväng nedför/uppför där alla stannar. Det blir en kö för att kunna ta sig nedför. Precis som förra gången jag cyklade detta loppet. Denna slinga kommer lite för tidigt för att fältet ska ha sträckt ut sig. Men det är bara attt ta det hela med ro. Vi i kön skrattar lite uppgivet, försöker uppskatta vilan och att solen skiner.

Sen trampar man på, milen är otroligt långa, kilometerna känns ännu längre. Vilken skillnad mot landsvägen. Hade helt glömt bort... Första varvet är inte så kul. Alltför trångt eftersom de som bara ska köra ett varv startar samtidigt med oss som kör två varv. Sen har jag också helt glömt bort att man ska ta sig uppför en slalombacke! Av sand! Helt sjukt att jag lyckats förtränga den. Blev till att släpa cykeln uppför med en insikt om att jag behöver göra det en gång till på nästa varv   .

Men sen påbörjar jag andra varvet. Då blir allt så himla mycket roligare. "Race with a smile" blir känslan. Inte längre trångt utan gott om plats att kunna cykla i sin egen takt. Och alla medresenärer i de bakre leden är så trevliga. Visar en otrolig omsorg om varandra. Frågar hur det är om någon stannat, om de behöver hjälp med något och om de mår bra. Helt annorlunda än andra lopp jag deltagit i. Kanske flertalet tävlat denna dag utan krav på prestation eftersom det är så tidigt på säsongen..?

Med ett leende på läpparna och sjukt trötta ben, galet skitig med damm i näsa, ögon och mun trampar jag på. Känner att det är ett så himla nyttigt och bra träningspass på mtb. Precis det jag behöver. Men det är varmt, alltför varmt. Glad att jag tog stora blåsan i camelbaken med 2 l och en extra drickaflaska på cykeln, som jag dessutom fyller på flera gånger i vätskekontrollerna. Ändå kryper en rejäl huvudvärk på mig i slutet. 

Målet

Sen får jag äntligen svänga in mot Uppsala igen och målområdet. Härligt! Trampar på runt slottet och så är det bara backen upp till slottsgården. Men jäklar vilken seging. Fast överallt står det folk som hejar på, de som redan kommit i mål och de som bara är där och tittar.

I mål!!! Grymt träningpass! och en fin medalj. Fast jag fick fightas för den. Jajemän, fick slåss rejät och gräva djupt...

Jäkligt skitig, trött men nöjd äter jag lite av pastan som serveras innan jag rullar ner till bilen och kör hem mot huvudstaden igen. Mtb-säsongen är på riktigt startade och jag är med på tåget. Veronica får passa sig under Cykelvasan då det ska utjämnas till 1-1 i ultravasatrippel-tävlingen...  

Ami:

Vaknade tidigt och smög ut ur huset medan familjen låg och sov. Solen sken och det var runt +18 grader. I maj liksom! Kortärmat och kortbent fick det bli, första gången i år.

Så upp på contessan och trampa iväg. Första anhalt var Tyresta gård och ner i skogen genom Tyresta naturreservat. Fantastisk miljö att cykla i. Speciellt tidigt på morgonen när världen liksom står helt still. Genom grusväg och stigar i ett behagligt tempo.

Det var inget inplanerat fikastopp denna gång så istället för att svänga ner höger mot Tyresö slott, Notholmen och en räkmacka svängde jag direkt vänster. Genom gamla Tyresö och in i Alby friluftsområde. Ganska kul område att cykla i. Motionsspår, stig och ordentligt kuperade. Möte ett helt gäng mtb-folk som också var ute och luftade hojarna. De hälsade och vinkade så glatt mär jag susade förbi.

Sen blev det genom Krusboda och ner till Badsjön. Där pausade jag faktiskt en minut, satte mig på en stubbe och bara tankade mindfullness. Det var så vackert.

Sen trampa på genom Trollbäcken och hemåt igen. Nästan tre timmars runda blev det. Perfekt genomkörare inför nästa helgs race i Uppsala.

Och det bästa av allt, när jag kom tillbaka hade familjen precis vaknat och vi har hela dagen kvar att vara tillsammans.

Ami:

I tisdags avslutades min 40 dagars försäsongs-bootcamp och jag ställde mig på vågen för en slutvikt innan jag for ut till Arlanda för flyresa till Krakow. Målet var ju att vågen skulle visa på under 65kg och att jag skulle ha en massa träningspass i kroppen, dock långintensiva eftersom jag gått på en ganska kraftigt kalorireducerad kost. 

Tyvärr drabbades jag ju av en ordentlig förkylning och halsinfektion den sista veckan som satte lite käppar i hjulet, framförallt gällande träningen. 

Ok. Hur gick det då? Starten gick ju på skärtordagen 29 mars och avslutades tisdag 8 maj. 

Antal träningspass: 33

Löpning: 9 (varav 2 pass över 15 km)

Inomhuscykling: 1

Mountainbike: 15

Längskidåkning: 2

Alpin: 1 (3 timmars pass)

Simning: 1

Powerwalks: 4

Slutsatsen är ändå: OK. var inställd på att egentligen träningen skulle få stå tillbaka lite medan jag lättade upp tyngden av kroppen för att den skulle kunna hantera belastningen. 

Vikten: ja, här låg ju fokus. Och jag har kämpat. Den största utmaningen har varit kvällarna och att jag känt av att jag legat väldigt under i energiintag och inte riktigt orkat. Men fullt medveten om att det inte skulle vara för alltid. Sedan var upptrappningen också lite problematisk då jag gick på lite för hårt och istället ökade i vikt. Men lyckades ändå justera detta.

Well... det får väl ändå anses att målet är uppfyllt, eller..?

Hur som helst. Lyckades på 40 dagar gå ner 7.6 kg. Är inte helt i mål så klart men nu samarbetar min kropp mer med mig och smärtan i knät är inte längre outhärdig. Så klart, jag har ju tagit av mig ryggsäcken med nästan 8 liter mjölk som jag burit med mig varje meter av löpning. 

Och vart styr jag vägen nu? Hm... är en aning klyven faktiskt. vi har ju Cykelvasan och Ultravasan som slutmål. Det är en vecka mellan dessa lopp. Cykelvasan för mig är enklast och det som inte kommer vålla alltför stor belastning. Ultravasan däremot   . 9 mils löpning!

Så det jag står mellan är att:

a) satsa på mountainbike för att lyckas slå Veronica i någonting (eftersom simningen tydligen inte är en gren som vi Ironmaniacs ägnar oss åt i år...). Risken blir då att jag lägger ner för mycket tid på träningen av cyklingen och kanske inte riktigt når den träningsmängd i löpningen jag skulle behöva. Dessutom kanske jag trampar på utav bara helvete under Cykelvasan och tar ut mig helt, vilket riskerar återhämtningen till Ultravasan och ett misslyckande där.

b) skita i den interna Ironmaniacs-tävlingen och en vinst över Veronica i Cykelvasan och satsa all energi på Ultravasan som är det som verkligen är den stora utmaningen. Och då lyckas ta mig i mål i denna helt omänskliga fysiska kraftansträngning.

Hur som helst. Jag kommer cykla Pearl Izumi mtb 51 km nästa helg i Uppsala och kan känna efter hur cyklingen känns. Vart jag ligger då jag ju ändå kört en del dessa 40 dagarna. Veronica därermot ska springa Göteborgsvarvet och sen ett par veckor senare Stockholms marathon, så hon är ju löpnings-fokuserade de luxe.

Ja... I don´t know. Vad jag däremot vet är att det allra viktigaste är att gå i mål, och jag behöver verkligen lyckas nu efter det stora fiaskot med skidåkningen som jag mer och mer och ännu mer grämer mig över nu. Måste verkligen genomföra hela Vasaloppstrippeln något annat år för att komma över denna förnedring.