Ami:

I helgen var det Uppsala Bike Weekend, Peal Izumi mtb, tidigare UNT Bike weekend och Skandisloppet som nu ändrat namn. Jag skulle köra för HLL som är en av huvudsponsorerna för loppet och som således gjorde att jag fick en startplats till söndagens mountainbikelopp på 51 km. Har kört det loppen en gång tidigare, 2016, och efter loppet har jag tydligen skrivit på facebook: "Fy helvete vad jag fick slita för den här. Blod, vett och tårar. Rötter, stenjävlar och en satans stormvind." Jag minns också bestämt att jag sa då att jag aldrig ska köra detta lopp igen. Sagt och gjort, jag anmälde mig till loppet...   

Eftersom Veronica hade vunnit en startplats till Göteborgsvarvet samma helg var hon ju av förklarliga skäl inte med mig i Uppsala. Jag fick återigen åka in till ett lopp ensam, köra loppet och åka hem ensam. Inte kul, inte kul alls. Men detta lopp betraktade jag enkom som ett mycket bra träningspass. Har inte kört mtb alls egentligen förra året och kände att jag behövde en ordentlig genomkörare i skogen tillsammans med en massa andra galningar.

Innan loppet

Väl framme i Uppsala parkerade jag där vi brukar, vid ekonomikum, en kort kort cykelsträcka från starten och där det alltid finns p-plats. Solen sken obarmhärtigt och jag insåg att detta kommer att bli en tuff utmaning. Var dessutom ganska rörig i mina förberedelser. Trots att jag hade packat allt klart kvällen innan och cykeln redan låg i bilen strulade jag en massa när jag kom fram. Tre gånger var jag på väg till startområdet och fick vända tillbaka för att jag glömt saker, som t.ex glasögonen och vätskeflaska. Vad håller jag på mig? Jag är ju inte ens nervös. Eller är jag det...?

Starten

Inför starten fanns det olika startfållor som man kunde självseeda sig i. Detta är alltid mycket intressant var folk ställer sig och hur de uppfattar sin egen förmåga. Jag ställde mig iaf mitt i startfållan för medel. 

Äntligen lopp igen. Det är något speciellt alltså. Alla är förväntasfulla och vill liksom bara iväg. Speakern pratar och det spelas peppig musik. Det är nåt som vibrerar i luften inför starten i ett lopp   ...

Så var det dags. Dags att ställa sig vid sin cykel och invänta starten. Så var vi iväg. Försiktigt och lugnt i början. Vi cyklade lite runt på asfalterade cykelvägar först. Sedan ner mot Studenternas IP på cykelvägen. Precis innan Studenternas svänger vägen kraftigt åt höger och rätt upp i skogen. Redan här börjar single-tracken. Och vi låg tre i bredd... Kraftig uppförsbacke med massa rötter, sten och skit. Jag visste ju detta eftersom jag cyklat förut. Dessutom cyklat här två gånger då man cyklar banan två varv. Jag var förberedd. Låg på ett perfekt växel. Bara att sakta trampa sig uppåt. Men så!    Killen bredvid mig var inte lika preppad för uppförsbacken och pallar inte att trampa. Har kanske för tung växel i eller nåt. Vinglar till och tacklar mig. Jag har ju själv ingen fart eftersom jag ligger på absolut lättaste växeln för att ens klara av att trampa och därför ingen chans i världen att kunna parera tacklingen. Hinner inte heller klicka ur tramporna utan jag kraschar i stupet som följer spåret på vänster sida. Som tur är befinner vi ju oss i skogen som är full av sly, träd och annat som tar emot mig och så jag rasar inte nedför. Inte heller har jag någon fart som skadar mig. Det blev några svordomar, ett skrubbat knä och en sur löpning uppför backen med cykeln...

Loppet

Asså shit! Jag hade ju helt förträngt denna bana. Hur kunde jag vara så dum som gick på det igen? Trångt som satan, totalstopp kort efter min krasch där stigen smalnar av och det är en U-sväng nedför/uppför där alla stannar. Det blir en kö för att kunna ta sig nedför. Precis som förra gången jag cyklade detta loppet. Denna slinga kommer lite för tidigt för att fältet ska ha sträckt ut sig. Men det är bara attt ta det hela med ro. Vi i kön skrattar lite uppgivet, försöker uppskatta vilan och att solen skiner.

Sen trampar man på, milen är otroligt långa, kilometerna känns ännu längre. Vilken skillnad mot landsvägen. Hade helt glömt bort... Första varvet är inte så kul. Alltför trångt eftersom de som bara ska köra ett varv startar samtidigt med oss som kör två varv. Sen har jag också helt glömt bort att man ska ta sig uppför en slalombacke! Av sand! Helt sjukt att jag lyckats förtränga den. Blev till att släpa cykeln uppför med en insikt om att jag behöver göra det en gång till på nästa varv   .

Men sen påbörjar jag andra varvet. Då blir allt så himla mycket roligare. "Race with a smile" blir känslan. Inte längre trångt utan gott om plats att kunna cykla i sin egen takt. Och alla medresenärer i de bakre leden är så trevliga. Visar en otrolig omsorg om varandra. Frågar hur det är om någon stannat, om de behöver hjälp med något och om de mår bra. Helt annorlunda än andra lopp jag deltagit i. Kanske flertalet tävlat denna dag utan krav på prestation eftersom det är så tidigt på säsongen..?

Med ett leende på läpparna och sjukt trötta ben, galet skitig med damm i näsa, ögon och mun trampar jag på. Känner att det är ett så himla nyttigt och bra träningspass på mtb. Precis det jag behöver. Men det är varmt, alltför varmt. Glad att jag tog stora blåsan i camelbaken med 2 l och en extra drickaflaska på cykeln, som jag dessutom fyller på flera gånger i vätskekontrollerna. Ändå kryper en rejäl huvudvärk på mig i slutet. 

Målet

Sen får jag äntligen svänga in mot Uppsala igen och målområdet. Härligt! Trampar på runt slottet och så är det bara backen upp till slottsgården. Men jäklar vilken seging. Fast överallt står det folk som hejar på, de som redan kommit i mål och de som bara är där och tittar.

I mål!!! Grymt träningpass! och en fin medalj. Fast jag fick fightas för den. Jajemän, fick slåss rejät och gräva djupt...

Jäkligt skitig, trött men nöjd äter jag lite av pastan som serveras innan jag rullar ner till bilen och kör hem mot huvudstaden igen. Mtb-säsongen är på riktigt startade och jag är med på tåget. Veronica får passa sig under Cykelvasan då det ska utjämnas till 1-1 i ultravasatrippel-tävlingen...  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ami:     Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Ja...

Ami: Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL...

Ami:     Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att i...

Ami; Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl ...

Ami Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp. Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start. ...