Ami:

I morgon drar jag upp till Dalarna inför lördagens Vansbro Triathlon. Jag åker upp helt själv denna gång. Veronica är kvar i Spanien och familjen stannar hemma. Men jag misströstar inte, tycker faktiskt det ska bli ganska skönt att få vara för mig själv en liten stund. Och få göra en aktivitet som jag faktiskt är bra på, eller iaf en av tre aktiviteter. Ja faktiskt där jag t.o.m slår Veronica (men alltså iofs bara simningen men det gör ju att jag brukar vara i ledningen iaf någon gång i loppet   )

Olympisk distans är det som gäller denna gång. För en gång skull så har jag inte maxat   . Jag brukar ju typ alltid ta det värsta, längsta, jobbigaste som finns att ställa upp i. Men nu har jag sansat mig och allså valt olympisk distans som finns som alternativ för första gången på Vansbro Triathlon. Det har ju tidigare bara varit halv-ironman distans förut. Olympisk distans innebär egentligen 1500m sim, 4 mil cykel och 1 mil löpning. Dessa sträckor är en aning justerade och vi kommer genomföra 1000m sim, 4.5 mil cykel och 1 mil löpning. Så klart min favvo-gren simning är nedkortad och cykel där jag egentligen är sämst i blir längre...

Mitt mål för denna tävling är egentligen bara att ha kul. Det var lite därför jag valde den kortare distansen. Jag är inte alls triathlon-tränad och detta blir den första och troligen enda triathlon-tävlingen för i år. Blir spännande att se vad jag kan prestera. Mitt mål för tävlingen är sub 3.5 timme.

simning + T1: 30 min

cykling + T2: 2 timmar

löpning: 1 timme

Och så hoppas jag att jag kan slå vår kompis Thom som är vår ständiga kombatant och som Veronica brukar ge brudpisk. Men nu vilar allt hopp hos mig. Brudpisket ligger i mina händer. Thom och jag är väl ungefär likvärdiga på simningen, framförallt nu när jag förstått att han inte simmat så mycket. Han är dock helt överlägsen på cykeln och sen är jag troligen en bättre löpare. Så mitt hopp står till att han simmar knackigt och sen inte får alltför långt försprång på cykeln. Kanske 4.5 mil är lite för kort för honom att dra ifrån tillräckligt mycket för löpningen...? Jag hoppas det...

Men som vanligt är det ju "ingen tävling"...   

Börjat packa så smått. Känner mig väldigt taggad. Har längtat efter Triathlon faktiskt. Skulle byta ut skidorna alla dagar i veckan mot swim-bike-run...

Ami:

Då är Stockholm Marathon avklarad och det är dags att ge sig in i nästa tuffa träningsperiod inför årets stora mål 18 augusti, Ultravasan med löpning 9 mil   och Cykelvasan med 9 mils mtb-cykling veckan innan. Kommer krävas en hel del spunk för att klara av den "lilla" utmaningen...

Det som kommer krävas är två saker:

1) ganska ordenligt viktminskning för att trimma kroppen och lätta upp belastningen. Vi pratar om kanske ytterligare 8 kg viktminskning. Eller i vart fall sub 60kg. Samma mål som tidigare. Har ju ätit en hel del inför marathon och går upp en massa i vätska vid ett sådant lopp tillsammans med att jag i ärlighetens namn inte har tänkt så himla mycket på vad jag ätit de senaste veckorna har gjort att jag plussat på ett par kg från mina 65 som jag var nere i. Så hur som helst, sub 60 är det som gäller för att minska belastningen på knän och höfter under ett så långt lopp. Jag menar, 9 mil kommer ta kanske 14-15 timmar för mig att springa...

2) trappa upp löpningen. Jag har som mål att under 2018 springa 100 mil. Summerade igår min löpning under första halvåret dvs till och med marathon och hade kommit upp i hela 20.5 mil   . Eh??? Ligger en del efter kan man säga. Och dessutom var det ju 4.2 mil av dessa mil som cashades in på maran. Jag har kört 23 löppass hittils vilket blir 1 löppass/veckan. Inte ok... Men jag har visserligen tränat massor, fast det har under vintern uteslutande varit skidor (även om det ju inte var tillräckligt...) och sedan var det cykling och simning. Inför marathon hade jag endast tre pass löpning över milen. Helt otroligt att jag ens klarade av att tassa mig runt 4.2 mil med den sparsamma uppladdningen...

Lite smolk i bägaren är tyvärr att jag har en hel del känning i vänster vad efter marathon så jag behöver ta det lite chill så att det ger med sig. Sen så...

Jag ska köra Blodomloppet 10km på onsdag nästa vecka. Det blir ett bra utgångläge att testa kroppen hur den ligger till. Jag ska försöka kubba på ordentligt, ge ALLT jag har om kroppen känns ok. Hoppas på en person-bästa tid på milen. Men vi får se... Bra iaf att få ett ordentligt mått på formen. Fram tills dess blir det faktiskt mest återhämtning efter maran.

Tränings-sommar 2018! Bring it on!!!

...eller historien om att springa ett marathon utan att vara tränad för det

Ami:

Spontananmälde mig till Stockholm Marathon för ett par veckor sedan. Mest för att det skulle vara en kul grej och att Veronica redan var anmäld. Men även eftersom jag misslyckats 2002 då jag var tvungen att bryta efter 35 km pga en extremt smärtande höft (idag hade jag aaaaldrig brutit...). Det där DNF-skitet alltså. Sitter som en tagg i hjärtat och egot. 

Förutsättningarna var inte optimala. Jag var inte tränad för marathon alls. Knappt ens för halva distansen. Men man har blivit totalt avtrubbad på distanser liksom. 5-6 timmars aktivitet kan man "tassa igenom" bara. Totalt tappat begreppet kring vad som är långt och länge... Sen under onsdagen började jag känna mig rasslig i halsen. När jag kom hem från jobbet på torsdagen rasade jag i säng och sov i två timmar. Och frös. Fast det var typ 30 grader ute. Fasen också. Blir nog ett DNS. Men ingen feber (fast det är klart, 73 paket alvedon hade väl tagit hand om den saken...). Kände mig lite bättre på fredagen. Grejen var bara att vi hade studentfirande för äldsta grabben hemma hos oss med runt 40 gäster. Full fest i hettan. Jag själv satt mest och drack resorb och åt översaltad mat. Kl 23 sa jag god natt till mina gäster, lämnade över till maken och kröp i säng. Med en stilla bön om att jag skulle må ok när jag vaknade.

Sov som en jäkla kratta, svettades satan hela natten. Och var uppe och kissade sjuttioelva gånger. Men när jag steg upp vid halv åtta-tiden var jag "bara" snuvig i näsan. Tog tempen och den visade ingen feber. Ok. Känslan? Nja... typ 75 % okej iaf. Vi kör! Bytte om och drog över till Veronica som bjudit in mig på match-frukost. Perfa!

Vi var på plats på Östermalms IP ungefär en timme innan start. Lugnt och fint, ingen stress. Dock var det gassande sol och helt överjävligt varmt. Tanka vätska, försöka hitta lite skugga. Ett besök till bajamajan som det faktiskt inte var speciellt lång kö till. Är nog det första loppet jag någonsin ställt upp i där det inte varit en mil kö till toaletterna.

Ok. High-five med Veronica som gav sig av in i startfålla G. Jag själv strosade in mot startfålla H. Vi ses efter loppet. 

Starten

Vi ställde upp längs med Lidingövägen. Som en lång, lång orm i funktionskläder. Och typ 90% med keps. Hur skulle man klara av värmen? Så drog det in ett par moln och alla liksom tog en lättnadens suck. Har nog aldrig varit så efterlängtat med moln som då, fast det blev en ganska kortvarig glädje för molnen var inte direkt kvarstående... Så hör vi ett buller och en formation med stridsplan flyger över oss längs med Lindingövägen. Mäktigt! Sen sjöngs det nationalsången och så var det dags...

Så gick starten. Kl 12 för de första startgrupperna. Och vi i de bakre leden började sakta promenera framåt mot startlinjen. Och där gick vårt startskott. Vi i startgrupp H promenerade ganska länge innan vi kom fram till själva startlinjen. Sen började loppet. 42195 meter. Det näst varmaste Stockholms Marathon i historien. Jag hade hela tiden i huvudet att "det är inte längre än max 6.5 timme"... Det är inte värre än så. max 6.5 timme... Ha ha ha. Sjukt ju...

Loppet

Första kilometrarna var tuffa. Jag hade svårt att andas ordentligt och pulsen rusade. Va fasen? Vad har jag gett mig in på? Jag är inte i skick för detta... Alltså? vem anmäler sig egentligen till ett marathon på skoj, som ett bra träningspass? Folk tränar ju i månader för ett sådant lopp. Och jag är dessutom sjuk? IDIOT!!!   

Men så lättade det. När vi sprang ner mot Kungsholms strand och nådde 5km passeringen började det liksom bara rulla på. Kändes härligt. Motorn hade kickat igång. Ena foten framför den andra i maka takt. Dricka på varje station. En salttablett varje mil. Lite banan, någron dextrosol och sportdryck. Det var uppsatt extra duschar så de sprang man igenom. Efter varje "avkylning" fick man en kick. Men det var varmt. Fruktansvärt varmt   . Vid mil-passagen började värmen ta ut sitt pris. Folk låg lite här och där. Verkade som sjukvårdarna hade att göra. Jag själv kände mig hyfsat ok. Det flöt liksom. Så en runda runt på östermalm och ut på gärdet och Djurgården. Passerade halvmaran och sprang fortfarande hela tiden. Däremot började jag känna av att kroppen inte riktigt lirade längre. var nog egentligen en halvmara som fanns i denna kropp denna dag. Behöver slå av på tempot, tanka mer energi, salt... Vätskekontrollen utanför Skansen hade saltgurka (förövrigt enda stationen som hade det vilket kan tyckas lite märkligt...). Jag som avskyr saltgurka   . Men insåg att jag verkligen behövde saltet. Så jag tar dessa långa, smala gurkstänger och liksom suger av dem, ha ha ha. Vilken syn! Visserligen med den där ur-äckliga smaken av gurkan kvar i munnen men fick nog i mig en hel del salt ändå. 

Sen började banans absolut tuffaste parti. Milen på Södermalm. Alltså typ mellan 25-35 km. Nu börjar kroppen protestera. Höfterna värker, knäna värker. Ljumskarna stramar. Det är varmt, varmt, varmt. Solen skiner precis mitt emot oss så vi har ingen skugga av husen runt vägen   . Bara fortsätta framåt. Börjar gå lite emellan nu. Precis som massor av folk runt omkring mig. Det är tufft nu. Men inte så tufft att jag vill lägga mig ner och dö, inte vasalopps-tufft där jag bara gråter och vill ta livet av mig. Mycket folk ute och hejar. Ser några bekantingar som hejar. Det ger energi. Jag blandar löpning och gång (eller löpning och löpning? Kan väl knappast kallas löpning längre...). Ser på klockan. Jag kommer greja detta. 

Så kommer Västerbron. Den hatade, den tuffa. Bara en gång detta år då banan är helt nydragen och inte längre två varv som tidigare år utan har blivit en envarvs-bana. Jag går uppför men kan springa hela vägen ner och runt till vätskekontrollen i början av Rålambshovsparken. Behöver vätska, behöver framförallt energi. Då kommer loppets absolut största besvikelse för mig. Det finns fasen ingen energi   ! Funktionärerna står och gräver i panik i stora plastbaljor i en sörja av banan efter några ätbara bitar. Skylten med sportdryck har de vänt på och de serverar endast vatten. Oförlåtligt! Slut??? Inte ok, inte ok någonstans. Herrejävlar! Det är nästan 30 grader varmt, man har sprungit i 35 kilometer och det finns ingen energi. Dåligt! Springer vidare. Blandar fortfarande spring och gång fast gång-partierna blir längre och längre. behöver energi... Kommer runt mot Stadshuset. här fanns det pepsi tidigare. Yes! Men NOOOOOOO!!!!!!!    Pepsin är slut!!! bara vatten! Går helt på tomgång nu. Måste ha energi! Fortsätter framåt. Kommer lite i samspråk med en kille som sa sig verkligen tagit sig vatten över huvudet. hans ben är helt slut. Jag känner mig faktiskt lite piggare av det. Lämnar honom bakom mig och springer ner mot Kungsträdgården. Hallelulja! Där finns det fräscha bananbitar, dextrosol och... SPORTDRYCK   . Som värsta fina årgångsvinet! 

Inte långt kvar nu. Vänder upp mot de sista 2 kilometrarna. Går nog nästan en hel kilometer. Sen vänder man höger och ser plötligt Stadion i fjärran. Det är svag uppförsbacke men det spelar ingen roll. Nu springer jag. Jag kommer lyckas! Tar vänster vid Stadion och längs med Valhallavägen. Får lite smått panik en kort stund när jag får för mig att vi ska runt en extra slinga innan vi får springa in på Stadion men det är bara att vi ska springa in i den ingången som vätter mot Sophiahemmet. 

Så in på Stockholm Stadion. Det där ögonblicket som jag förnekades 2002. Och som jag väntat 16 år på att få uppleva. 

Känslan vid målgången är magisk   . Känslan i benen är mer o-magisk. Hasar mig ner mot Östermalms IP, hämtar ut mina saker och faller ihop på konstgräset. Av med skorna och strumporna. Ringer Veronica som gått i mål en halvtimme innan mig. Vi möts och det är så där härligt som det bara kan vara när man lyckats båda två. Båda ironmaniacs. Inte nåt jäkla nedrigt DNF. Trots värme, marathon-otränad och förkylning. 21km löpning på fysisk förmåga, 21km löpning/gång på pannben. Som vanligt...   

Känslan så här efteråt? Jag vill absolut springa igen. Det känslan hade jag redan där och då på konstgräset. Det var i allt elände kul på något masochistiskt sätt. Men frisk och tränad för en mara vore nog en god idé.