Ami:

Sitter här, oinspirerad och trög. Med god träningsmängd men usel kosthållning. Liver känns... ja... lite så där. Då kan man behöva lite perspektiv på tillvaron och en liten ego-boost. Jag plockar helt sonika fram min lilla medaljlåda och tar en promenad längs memory lane...

2012

Året jag slutade spela fotboll efter över 30 år i dobbskorna. Brorsan tyckte vi skulle starta ett multisportlag, vi bildade Risås Multisport och jag köpte en mtb. Vi kan väl säga att det var det här året allt började.

- Parloppet 5km löpning: gick av stapeln i Hagaparken och var ett 5km lopp som man sprang i par. Man startade samtidigt men sprang åt varsitt håll.

- Lida loop 22km mtb: mtb-lopp i Lida, Huddinge. Premiär på mtb-cykeln. Cyklade en loop och det var typ det värsta jag gjort i mitt liv (iaf ditills...). Massor med sten, klippor, stock, rötter och annan skit. Var totalt oförberedd och var helt slut efteråt. Undrade vad brorsan lurat in mig i...

- Cykelvasan 95km mtb: premiär i Vasaloppscirkusen. Fastnade direkt. Var sååå kul...

DNF: Mörksuggejakten 70km mtb: det andra värsta jag gjort. I ÖSREGN (och nu menar jag verkligen öööööööösregn) kämpade jag på fram till kontrollen i Östbjörka efter ca 5 mil där jag bröt. Aldrig mer mtb var det jag sa då iaf... Sen blev det Cykelvasan och massa annat efteråt. Men där och då bestämde jag mig, och brorsan, att aldrig köra Mörksuggejakten i regn. Och va efteranmälde oss alltid efter det, för att kolla upp vädret först.

2013

Första året som jag och Veronica började tävla tillsammans. Vi kan väl säga att här såddes fröet till det som skulle komma att bli Ironmaniacs. Risås multisport körde på men inte speciellt "multi" utan det blev uteslutande mtb.

- Lidingöloppet mtb 60km mtb: Premiärlopet för Lidingöloppets mtb-lopp som skulle bli en succé och som fortsatt varje år efter det. Sjukt jobbigt, mycket tuffare än jag trott. Och framförallt fysiskt var det tufft.
- Mörksuggejakten 70km mtb: Revanschen. Hade dock förlorat min mamma i cancer ett par dagar innan. Grät nästan hela loppet och ännu mer i mål när det visade sig att medaljerna inte räckte till alla och speciellt inte oss i bakre resultatlistan. Sen kom en funktionär springande och hade hittat en låda med medaljer. Den medaljen betyder lite extra för mig och jag kände stöd från ovan...

- Cykelvasan 95km mtb: nu börjar det bli tradition. och det är fortfarande superkul... Veronicas första tävling och jag lyckas slå henne med 30 min (det gäller att värna om dessa tillfällen när jag stått före henne i resultatlistan, de är ju inte speciellt många...)

2014

Nu börjar det bli lite större utmaningar. Framförallt i löpspåret...

- Premiärmilen 10km löpning: fick för mig att springa milen, då tyckte jag 10km var jättelångt... Kul lopp i fantastiskt vårväder.

- Parloppet 5km löpning: jag och brorsan kör en favorit i repris

- Mörksuggejakten 70km mtb: mitt bästa år. Slår tiden från året innan med 30 min och känner mig hur stark som helst.

- Cykelvasan 95km mtb: återigen personbästa och denna tid står sig som rekord än i dag 8sen har ju sträckningen visserligen förändrats en hel del sedan dess...)

- Stockholm Halvmarathon 21km: slog vad med en kompis om att springa. Hon hoppade av och jag blev ensam kvar. Ville inte springa, led hela loppet och sa aldrig mer...

- Stockholm tunnel run 10km löpning: Unik löpning under mark i Norra länkens tunnelsystem. Första gången jag lyckades springa milen under timmen. En milstolpe...

2015

Året med en svensk klassiker och då Veronica och jag på allvar blir träningspartners in crime. Här tar jag träningen på en helt annan nivå och får en helt snedvriden uppfattning om sträckor och tider.

- Vasaloppet öppet spår 90km längskidor: Det VÄRSTA jag gjort. Och är fortfarande all time high (eller low). Men upptäcker här att mitt pannben är tjockare än någonting annat...

- Vårblotet 11km landsvägscykel: ett tufft och blåsigt lopp som jag envisas med att köra med min mtb. Känner att det är onödigt att köpa en racer eftersom jag bara ska cykla landsväg i år inför Vätternrundan. jo jag tackar jag...

- Vätternrundan 300km landsvägscykel: med en kvarvarande känsla "varför i helvete envisades jag med att köra detta lopp på mtb...?". Återigen sätts pannbenet på prov, och står upp.

- Blodomloppet 5km löpning: kul event med jobbet.

- Vansbrosimningen öppen älv 3km öppenvatten simning: bröstsimmar hela vägen. Får en kanontid som jag inte lyckats slå än idag trots crawlkunskap. Kul! Simning, yes!

- Mörksuggejakten 70km mtb: tar det lugnt och fint

- Cykelvasan 95km mtb: börjar bli rutin. Ett kul sommaräventyr. Tar det lugnt och fint bara...

- Stockholm Halvmarathon 21km löpning: blir sjuk veckan innan och misströstar. Lyckas ändå komma till start och presterar min absolut bästa löptid någonsin när jag kommer i mål under två timmar. Är i mitt livs form.

- Lidingöloppet 30km löpning: tassar runt i bra tempo men tar helt slut efter 2 mil Pannbenet tar mig sista milen och en svensk klassiker är ett faktum.

2016

Detta år tas beslutet att satsa mot Ironman efter att ha provat på triathlon för första gången och galenskapen har startat på full kraft. Och året då Veronica gör en helt amazing Super-klassiker (med min support så klart, känner mig klart delaktig).

- Tjejvasan 30km längdskidor: trots att jag sagt "aldrig mer" så ställer jag upp i Tjejvasan tillsammans med Veronica för att ha lite mys bara. Och det är riktigt propaganda-skidåkning. Kanske det inte är så illa med snö ändå...?

- Lidingöloppet mtb 60km mtb: en helt annan upplevelse är första gången. Nu är det ju ganska kul...

- Skandisloppet Pearl Izumi 51km mtb: testar på denna mtb-tävling i Uppsala för första gången. 2 varv av plåga och jag säger att "aldrig mer". Hm... det gick ju så där med det...

- Vansbro triathlon medeldistans: SM-status 1900km simning, 9mil cykel och 21km löpning. Allvarligt talat? Vi kör "på skoj" och för att se om en Ironman på dubbla distansen är möjlig. Båda är helt fast efter detta lopp. Och beslutet om att göra en Ironman i Kalmar 2017 tas.

- Cykelvasan 95km mtb: traditionsenligt kör jag detta lopp, nu för 5:e gången.

- Ultravasan 45km löpning: skulle egentligen köra 90km vilket var mitt stora mål. Förstör totalt mina tår och får "degradera" mig till halva distansen. Men 45km löpning i skogen är fortsatt långt. Men jag är nöjd, mycket nöjd.

- Tjejmilen 10km löpning: vann två startplatser VIP till mig och Veronica. Hon springer fort som tusan, jag tassar runt i maklig takt.

2017

Ironman-året där all ledig tid gick åt att försöka förbereda mig inför mitt livs prestation och ta mig över mållinjen inom 16h på Ironman Kalmar.

Ami:

Okej, dags för årets första (och enda..?) triathlon. Ville verkligen köra åtminstone ett lopp i år även om det inte är triathlon som är årets fokus. För att det är kul, och får att hålla igång grenarna liksom, efter fjolårets maxprestation i Ironman. Och valet på att "bara" köra olympisk distans kändes helt rätt.

Pre-race möte

Åkte up till Dalarna ensam, först med ett kort stopp i Siljansnäs och vår stuga. Kasta av gejorna, sticka upp till Utesport och fixa en plugg till styret som ramlat bort och sen så klart en obligatorisk glass på Buffils Annas kaffestuga.

Så iväg på grusvägarna genom skogen och bort de 5 milen till Vansbro och pre-race möte. Visst, jag har deltagit två gånger tidigare så det skulle inte innebära några större överraskningar och all info finns ju att hämta i deltagar-PM men jag vill gärna lyssna på info också, höra lite frågor från deltagarna och i det stora hela bara ladda och insupa stämningen. Tagga till liksom. Tyvärr kan jag tycka att det som mötte mig var en liten besvikelse. Tidigare år har det varit matservering i restaurangtältet innan och under pre-race mötet. Nu var det ingen servering alls, och dessutom var tältet med shoppen stängd. Tråkigt. Så det blev en rask promenad ner till Coop och inköp av ett styck pastasallad i plastlåda. Men det var fler som var frågande till att det inte fanns någon mat. Med min pastasallad som enda sällskap satt jag nog helt själv i restaurangtältet i över trekvart. Ingen musik, inget på storbildskärmen eller någonting. Trots att det var utsatt att tältet skulle öppnaen timme innan pre race. Hade förväntat mig iaf lite musik.

Sen fyldles iaf tältet med förväntansfulla triathleter och mötet drog igång. Ordningen återställd och jätteproffsiga Clas Björling, som är tävlingsledare för tävlingen, gick igenom alla detaljer och det var faktiskt en del nyheter för mig faktiskt, speciellt gällande olympisk.

Sen tuta hem genom skogen och fixa de sista grejerna innan huvudet landade på kudden.

Före start

Var på plats i Vansbro runt halvtio-tiden. Vår start i olympisk skulle ske kl 12, medeldistansen kl 11. Känner att jag alltid vill vara på plats i god tid innan för att kunna ladda i lugn och ro. Jag är inte speciellt stresstålig. Eller jo.. om det är ett rupturerat aortaaneurysm, katastofkejsarsnitt eller en tok-blödning blir jag inte stressad alls, men är jag sen till en tävling eller inte optimalt förberedd... oh no   . Men inte denna gång utan allt lugnt och fint. Checkade in mina grejer och åt lite mer frukost. Vi kan väl lugnt säga att jag var ute i god tid. Ingen trängsel här inte...

Perfekt väder. Runt 20 grader varmt i luften (det skulle dock bli varmare), enligt uppgift 18-19 grader i vattnet och bara en lätt bris. Blir nog inte mycket bättre förhållanden än så. Och jag kände miug lugn. Pratade med flera av mina medtävlanden i olympisk där ett flertal skulle göra sin triathlon-debut. Ha ha ha. Kände mig lite rutinerad   . Men jag har ju ändå genomfört två Vansbro triathlon förut, och känner banan ganska bra. Sen har Ironmandeltagandet gett en boost till självförtroendet. Inte för att jag tror att jag är så jäkla snabb, för det vet vi ju alla att jag inte är...    Nej snarare så känner man sig lugn, förberedd liksom eftersom man vet vad som väntar.

Så började det närma sig. Starten för medeldistans gick med de cirka 400 deltagarna. Vi resterande hundratalet började ta på oss våtdräkter och göra de sista förberedelserna. Nu är det dags!

Simningen 1000m (eller på min och Thoms klockor 1200m)

Det var trångt och bökigt i starten. Jag har ju inte simmat i grupp i år utan endast ensam eller med Veronica. Men Veronica hade intalat mig innan att "ta det lugnt, gå in i din egen bubbla". Med de orden i öronen började jag bara systematiskt ta mina crawltag, bort från stök och bök, bröstsimmare och trängseln. Så var det dags att upp och vända och sen simma nedströms Västerdalsälven. Det kändes jättebra. Fick ett par fötter att följa i ett bra tempo. Tyvärr var den personen usel på att navigera och drog rätt ut i älven och nästan krockade med funktionärsbåten. Jag släppte honom och navigerade på egen hand. Sen var vi nere vid hängbron där vi i olympisk fick vända uppströms och in på den klassiska vansbrosimningens upplopp. Fasen, det går ju bra det här! Så in under målportalen, upp ur vattnet och tittar på klockan. WTF???   Över 25 min??? Målet var sub 20. Allt kändes ju så bra... Märkligt. (Sen när jag ser på klockan i efterhand att jag simmat 200m längre så kändes inte tiden så jäkla dålig längre utan helt ok).

Officiell tid: 25:34.6

T1. Växling swim-bike

Springa upp från rampen och in i växlingsområdet. Ser Thom precis ta sin cykel och dra iväg. Jäklar vad snabb han varit på simningen... I växlingen märktes det att man är oruttig. Fumlade och tafflade mig hur mycket som helst vid bytet. Fick knappt av mig våtdräkten. Fipplade med skorna, och så av nån jäkla anledning hade jag bestämt mig för att jag skulle ha cykelhandskar på mig. Fick knappt på dem på min blöta händer. Tog nog säkert en extra minut här.

Officiell tid: 03:15.0

Cykling 4.5 mil

Så upp på cykeln och iväg. Det bara kändes så härligt. Jag och Biancha 2.0 var som ett. Flög fram kändes det som. Fast ändå blev jag omkörd av flera medtävlanden i olympisk (så så jäkla snabb är jag nog inte om man jämför med andra....). Och så klart av super-triathleterna i medelklassen med sina lokomotiv till tempo-hojar. Är en mycket speciell känsla när de drar om en. Som att bli omkörd av ett godståg liksom. Imponerande! Under hela cykelsträckan, som var endast ett varv av de två varven jag tidigare kört i medeldistans, var känslan bara härlig. Så mycket pepp från medtävlanden, speciellt från de duktiga kvinnliga triathleterna som kom med glada hejarop. Betyder så mycket! Ner till vändningen låg jag i snitt på 28 km/h, så snabbt har jag nog aldrig cyklat, varken ensam eller iu klunga. Kände dock att jag var tvungen att slå av något på tempot på tillbakavägen eftersom jag vid bägge gånger tidigare i vansbro triathlon kört helt slut på benen under cyklingen, visserligen för att jag race´at mot Veronica. Men nu var ju inte hon med. Och Thom mötte jag och insåg att han låg alltför långt före mig för att jag skulle ha en sportsmössa att slå honom. Cyklingen var den gren idag som kändes bäst, helt klart. Konstigt eftersom den brukar vara min sämsta. Men 4.5 mil var väl kanske den distansen jag hade i kroppen...

Officiell tid: 1:45:21.9

T2. Växling bike-run

Denna växling gick betydligt mycket bättre. Fick av mig cykelgrejerna och på med löparutrustningen snabbt och enkelt. Inte någon rekordtid kanske men helt ok.

Officiell tid: 01:38.0

Löpning 10 km (eller egentligen 10.5 km)

Det första jag behövde göra på löpningen var ett besök på bajamajan för en snabb kisspaus. Sen ut i första vätskekontrollen, en näve chips och ett glas cola. Sen ut på själva löpningen. Upp i villaområdet. Benen kändes tunga och värmen var besvärande. Men jag försökte intala mig ett det är bara en mil. "Bara en mil!". Så jag tussade på. Sprang om ett par andra deltagare i olympisk vilket gav mig lite ny energi. Men löpningen är en svaghet alltså. VARFÖR ÄR JAG SÅ HIMLA LÅNGSAM!!!??? Tassade på genom villaområdet och tillbaka, utmed vattenkanten och tillbaka, förbi växlingsområdet och så hör jag plötsligt någon skrika mitt namn. Härliga Sylvia skriker och hejar, en bekantskap genom Thom som jag träffat på Vansbrosimningen tidigare. Åh vilken energi-boost. Får ett leende på läpparna som sitter kvar ända till mål. Race with a smile är ett faktum   ! Och bara hälften kvar.Spring spring spring!

Över sågen och "Maria på flisen" som alltid står där och hejar. Hon jobbar nog hårdast av alla under Vansbro triathlon (jag tror att hon heter Maria iaf...). Tassa på, tassa på. Det går långsamt men jag lovar mig själv att springa hela vägen. Ingen gång. Spring spring spring. Och det börjar kännas lite bättre. Fasen vad skönt att det inte är dubbla distansen. bara ett par kilometer kvar nu. Överallt står det människor, unga och gamla, och hejar. Det lyfter en framåt. Så tjoff ett rött armband på min handled vilket betyder att jag får vända och springa in mot mål. Bara ett par kilometer kvar nu. Tass tass tass. Inte ont någonstans bara tung, som om jag har en stor sten i en ryggsäck på ryggen. Släpp stenen för helsike. Men nejdå, tydligen ska jag alltid ha med mig den där jäkla stenen...   

Så in på upploppet och den blå mattan. Denna känsla överträffar allt! När folk undrar varför man håller på egentligen (vilket mååååånga undrar...) så tror jag att det är just den här känsla man är ute efter. Känslan att man inte behöver längre. Svårt att förklara men när man, som i Ironman hållit på i nästan 15 timmar och man slipper, man är färdig, det är över, den känslan är olik alla andra känslor. Helt oslagbar! Passerar mållinjen och känsla av befrielse infinner sig. Jag är färdig, jag behöver inte mer...

Officiell tid: 1:08:59.9

Total tid: 3:24:49.5

Jag hade ju ett mål att gå in under 3.5 timme vilket jag klarade med marginal. Det enda jag "bommade" på var att löpningen gick lite trögt. Hade hoppats på under timmen där. Men visst, det var ju lite längre än 1 mil (fast inte så mycket längre tyvärr...).

Känslan efteråt är bara smutt. Härlig. Triathlon är ju kul! Och jag är inte lika "borta" som jag är vid de längre distanserna när jag bara vill ligga i fosterställning efteråt. Nu mår jag ju faktiskt ganska bra. Jag kan inte äta nåt däremot, men det kan jag ju aldrig efter ett lopp så det är ju ingen nyhet. Men kroppen känns som att det finns lite energi kvar, jag är inte helt tom. Kanske är det denna distans man ska ägna sig åt, iaf när man inte satsar på triathlon utan har andra mål. Olympisk kan man ta sig igenom med ett bibehållet leende på läpparna.

Det enda trista är att Veronica inte var med och delade upplevelsen med mig. Vi brukar ju alltid teama på triathlon. Men jag har hållit henne uppdaterad innan och efter, snap-chattat och skickat meddelanden. Så hon har ju varit med mig, även om jag vet att hon så gärna hade varit med IRL och slagit mig med en timme eller två... Ha ha ha. Fast det är ju ingen tävling (hör du det Thom, det är ingen tävling...).