Ami:

Nu börjar det närma sig match. Det som vi förberett oss för i snart ett år. Det som skulle följa, och toppa, Ironman-utmaningen - ULTRAVASAN 90km  .

Vilken person med sitt rätta sinnestillstånd springer egentligen 9 mil? Alltså, 9 mil! Det handlar om 15 timmars löpning. Eller löpning och löpning. Skulle nog inte kunna kallas löpning efter en sis så där 3-4 mil. Mer lunkande, hasande, släpande...

Var befinner jag mig då? Är jag där jag tänkt mig? Nja...   . Okej, träningsmässigt kanske, det inte är så himla tokigt. Har gjort en hel del långpass i löpskorna. Bl.a har vi ju tassat runt Stockholm Marathon. Jag har ju dessutom kört Mörksuggejakten trail-run 21 km, en olympisk distans triathlon och mitt 5 timmars löppass för ett par veckor sen. Jag räknade ihop lite snabbt och har sprungit ungefär strax under 50 mil under våren och sommaren. Vet inte var det kan tänkas ligga i förhållande till vad folk som sysslar med sådana här galenheter brukar ligga på. Men det har ju varit i kombination med även cykling (landsväg och mtb) och simningen Open water. Kroppen känns helt okej. Känner ingenting heller efter helgens 94 km på mtb från Cykelvasan. 

Men så var det ju det här med kosten...   . K A T A S T R O F !!! Har inte alls följt min plan där. Planen var ju att gå ner ungefär 15 kg för att skona leder och skelett. Har bara lyckats med ca 6-7 kg. Visst, det är ju bra och varje kilo mindre är ju mindre. Men det är sååååå inte bra alls egentligen. Det kommer göra att loppet blir mycket mer plågsamt än vad det hade behövt vara. varför ska det vara så jäkla svårt att hålla tassen borta från kakburken (chipspåsen, gotteskålen, grillbuffén, pizzan, läsken, vinet   , den extra portionen för att det "är så gott"). Kommer bli pay-back time i fäders spår och det är bara jag själv to blame. 

Den mentala biten sitter nog ganska okej den också ändå. Pannbenet är rejält taggat. Jag har ju sprungit stäckan förut, hela på ett 2-dagars Ultravasaläger 2016 och Ultravasan 45 2016. Jag har också i somras sprungit mellan Hökberg och Hemis (Mora skidstadion) och jag har cyklat cykelvasan 6ggr. Så terrängen är välkänd vilket jag tar som en styrka. Det jag minns av min erfarenhet från UV 45 (då jag hade ENORMA problem med mina tår som sprack under UV-lägret) är att jag ändå la upp loppet optimalt och hade styrka och ork att springa i början, i mitten och i slutet. Jag var alltså inte helt slut i slutet utan fördelade krafterna så jag hade spring i benen genom hela loppet. Det tar jag med mig även om det nu gäller dubbla stäckan. Positivt dock att inte har djävulskt ont i fötterna redan innan start som jag hade då...

Snart är det dags då att göra de absolut sista förberedelserna och jag känner att den välbekanta ångesten börjar krypa på. Och jag gillar´t. Den känsla har varit förlorad tidigare och ersatt av en sorts blasé-feeling (med failat resultat som följd även om Cykelvasan gick ok). Det är nu det gäller liksom, att revanschera sig från misslyckandet på skidorna. Den pissiga känslan jag bär med mig från det bottennappet är inte någon skön känsla, och den blir värre för varje dag som går   . Om jag däremot lyckas springa de 9 milen och ta mig över mållinjen på Ultravasan så är jag ändå okej, jag är inte helt misslyckad. Trots att det inte blir någon Vasatrippel-tisha så kommer jag ändå känna att jag presterat något fantastiskt. Dock med vetskapen att jag måste göra allting en gång till iofs (för en Vasatrippel-tisha MÅSTE jag ju få till slut...). Sen är känslan när det gäller löpning att allt är så enkelt. Vi som packat inför ett antal triathlon-lopp med miljarders prylar för alla grenar vet hur stökigt det är, att lasta cyklar och se till att allt får plats. Nu är det egentligen bara lite löparkläder på kroppen och skorna på fötterna och off you go! Såååå enkelt. Dock tar det emot en smula att starten går kl 05 och att det spås 10 grader och regn. Men det är väl som vanligt, bara att gilla läget. Allt kommer ju ändå kännas skit efter ett par timmars löpning... Bara att bita ihop och köra. pann-ben de luxe   

Ami:

Detta skulle ju bli del 2 av Vasaloppstrippeln men som vi alla vet så failade jag ju på del 1. Men det ska inte hindra mig från att ändå köra igenom de två andra delarna. Cykelvasan är ju inget nytt. Jag kör för 6:e gången. Har kört 5 år i rad och med uppehåll endast förra året då det kändes lite overkill att dra upp till Sälen och kötta mtb 94 km innan Ironman...

Inför Cykelvasan

Har väl inte satsat stenhårt inför detta, cyklat en del pass men egentligen mest transportcyklat mig fram och tillbaka från jobbet. Kände inte heller att detta lopp skulle vålla mig ngåra större utmaningar och inte heller att jag skulle trampa livet ur mig eftersom en mycket större utmaning väntar nästa helg med löpning av samma sträcka. Målsättningen var iaf att komma under 5 timmar. Mitt tävlingssällskap hade dock satt en måltid för mig på 04h 50 min och att jag skulle passera mållinjen senast kl 16. ja ja. vi får väl se hur det känns... Min bästa tid på CV har varit 04:43:26 men det var 2014 och sedan dess är stäckan ganska ordentligt förändrat då sträckan av asfaltsåka minimerats och ingenting alls på Vasaloppsvägen utan man har dragit in hela loppet i skogen. Det gör så klart att det blir tuffare och tuffare. Det går ju inte att jämföra tider från olika år men ändå ska man alltid envisas med att göra det   ...

Vi drog upp till en hyrstuga i Lindvallen på torsdag eftermiddag då vi valt att campera där och få lite mer sömn än att behöva åka från Siljansnäs tidigt upp till starten på morgonen. 30 grader varmt när vi åkte från Stockholm men SMHI hade lite andra planer för vädret...

På fredagen regnade det. Och regnade och regnade. Stackars satar som körde öppet spår. Var en lerig historia har jag förstått. Framåt eftermiddagen lättade regnet och solen tittade faktiskt fram en smula. Vi laddade med att titta på vasaloppssprinten där elitåkarna gör upp om medaljerna genom att tokköra uppför och nedför en del av slalombacken.

Sen blev det att avnjuta en god taco-middag med Veronica, min unge, min bror och hans sambo i stugan. Brorsans sambo kom tyvärr inte till start efter en bruten handled för ett par veckor sen. Men det gjorde å andra sidan att vi hade barnvakt, stöttning längs banan och transport upp till Sälen igen från Mora   .

Race-day

På raceday-morgonen vaknar vi, tittar ut genom fönstret och... så vad har hänt??? Jo men solen sken   , det var ca 15 grader varmt och bara härligt. Vilken himla himla tur! Brorsan hade en ganska tidig startgrupp så han rullade ner till starten före oss. Jag och Veronica kunde ta det chill, jag med starttid 11:10 och hon 11:55. Himla skönt att inte behöva gå upp i ottan, astrött utan att kunna äta frukost och förbereda oss i lugn och ro. Kl 10 rullade vi ned till starten, dock efter att ha fått lite puls när Veronicas tidtagningschip plötsligt var puts väck. Dock återfanns det ganska snabbt men lite extra stresspåslag blev det ändå   .

Väl nere i startområdet var det folkfest. Alla var liksom laddade och svinnöjda över det otroligt fina vädret och optimala förutsättningar. Sol, ca 17-18 grader varmt och medvind ner mot Mora. Jag la min cykel ganska långt fram i min startfålla, kastade in våra väskor i väskinlämningen, tog ett sista besök på bajamajan och sen en lycka-till-kram innan vi skiljdes åt. Vilken skillnad mot för ett drygt halvår sedan när jag med ångest och gråten i halsen stod och skakade i starten. Nu var allt bara härligt!

Berga by - Smågan - Mångsbodarna 01:06:49

Starten på Cykelvasan sker uppför en ordentlig backe. I ungefär 3-4 kilometer går det bara uppför. Det är inte samma backe man ser på skidorna på tv där alla (inklusive jag i vintras) står och köar. Denna backe är en bilväg som där det inte är någon trängsel alls. Men segt uppför. Jag tog det jättelugnt, ville inte alls ta ut mig denna dag utan spara på krutet inför nästa helg.

Efter ca 9km passar man den första kontrollen Smågan. Det känns alltid som man precis hoppat upp på cykeln och kommit igång när den dyker upp. Jag brände bara rakt igenom den. Sen var det grusväg och skogsväg egentligen hela vägen fram till Mångsbodarna. Skönt att vara igång och det rullade på i okej takt. Låg tidsmässigt ungefär där jag legat förut ungefär. Kändes bra i kroppen och med en vasaloppsbulle i hampan och lite blåbärssoppa i magen trampade jag vidare ute i spenaten.

Månsbodarna - Risberg 01:43:10

Detta är enligt mig Cykelvasans tuffaste sträcka. Skog, skog, skog. En en jäkla massa sten. Och en hel del uppför. Visserligen "bara" 11 km men jäkligt segt. Varje år när jag varit inne i denna sträcka har jag bara ett enda mantra i mitt huvud "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". Jag är så himla långsam uppför. Inte så att jag behövde gå någonstans men det går fasen inte fort. Dock går det sjuuuukt snabbt nedför. Där ligger min styrka. Jag är totalt orädd (på gott och ont...) nedför och är också helt medveten om att det är där jag har min styrka och ska jag få till någon hygglig tid alls så är det i nedförsbackarna. Så jag låg nog i vänsterfil i varenda backe under hela Cykelvasan. Sen blev jag visserligen omkörd uppför av samma personer som jag cyklat om nedför...

Risberg - Evertsberg 02:36:57

Denna sträcka är 16 km lång och lite seg därav. Och mantrat i skallen fortsatte mala "bara ta mig till Evertsberg, bara till Evertsberg...". På skidorna tog jag ju mig tyvärr bara till Evertsberg, Kanske borde justera mantrat att fortsätta vidare efter Evertsberg...    Men så plötsligt dyker Evertsberg upp och känslan då är smutt, man är i hamn liksom. För efter den kontrollen är det lite asfalt och sen rejält utför. Bara att åka med och styra. 

Evertsberg - Oxberg 03:22:14

Inledningsvis är denna sträcka den mest lättåkta tycker jag. Nedför och härligt bara. Genom fantastiskt vacker miljö med fäbodar och små dalaröda stugor. Mycket folk ute och hejar nu eftersom spåret är mer lättilgängligt för publik och det är mer bebyggelse i området. En mycket positiv förändring på Cykelvasan de senaste åren är också att man kan köra under vasaloppsvägen vid Vasslan och inte som förr vara tvungen att köra runt Oxbergssjön. Den sträckan har tidigare varit absolut värst på hela Cykelvasan. Extrema sandbackar, hua hua hua. Och jäkligt stökigt att ta sig över vägen sen. Det har experimenterats med olika lösningar, där den aboslut sämsta måste vara för ett par år sedan, en smal metall-bro som vi skulle cykla över på, med enorma köer som följd... Nu swishar man bara helt enkelt ned under vägen precis som skidspåret går. Mycket bra jobbat Vasaloppet!

Sen börjar Lundbergsbackarna. Den första delen lurar skiten ur en. Det är sega, tuffa, lååånga backar som man sliter sig uppför och så plötsligt är man på toppen   . Va fasen ??? Lundbergsbackarna. Det var ju inte så jobbigt alls. Inte alls som jag minns det. Sen cyklar man på lite och sen.... kommer LUNDBERGSBACKARNA. På riktigt! Eh??? Lurad!!! Så var det bara att sega på uppför, uppför, uppför. Men den är kortare nu än den varit förr. Och de första åren av CV har jag varit tvungen att gå. Nu gick det ganska okej att trampa uppför. Och med belöningen man får när man besegrat backen är en helt underbar nedförsbacken ner mot kontrollen i Oxberg. Och vetskapen att det bara är 28 km lättåka kvar.

Oxberg - Hökberg 03:52:27

Den här sträckan är det egentligen inga större problem. Dock började jag krokna lite. Kände mig inte alls pigg i benen och magen började protestera efter att jag klämt en energi-gel. Slog av något på takten, tog ett par lugna ryggar och kände att målet med att komma in i mål innan kl 16 nog inte skulle vara görbart. Och inte heller spelade det någon roll. Tänkte mest rulla igenom de sista milen med hälsan i behåll.

Hökberg - Eldris 04:21:51

När jag passerat kontrollen i Hökberg var det precis som att alla krafter kom åter. Kände mig stark som en jäkla björn och snabb som en gasell. Har ju sprungit Hökberg-Hemus denna sommar och visste att nu var det extremt lättåkt med en hel del nedför. Kändes mentalt stärkande och jag trampade på som om det inte fanns någon morgondag. Körde om massor med folk och förbättrade mig med åtminstone 30 placeringar under denna sträcka och fram till mål. Stannade inte i Eldris utan swishade bara förbi den i fållan utan service, med Mora som målbild.

Eldris - Målgången i Mora 04:45:09

Denna sträcka gick riktigt riktigt fort. Dock började jag krokna en aning sista två kilometrarna och genom campingen var det tungt. Men så var man plötsligt ute på upploppet och mötte publikens jubel. Och där till höger innan målgång står familjen och hejar. Yes! I mål   .

Och med god marginal till kl 16.00 Yey! Rullar in på min näst bästa tid på Cykelvasan (även om man inte riktigt då kan jämföra mellan åren...) och slog min senaste tid från 2016 med 20 minuter. Så himla, himla nöjd!

Och Veronica då? Ja, hon hade ju sin tid att slå från 2013 eftersom hon bara hade åkt en gång tidigare. Den tiden krossade hon med 1h 12 min   och slog mig med 20 min   . Va fasen!!??? Ytterligare en sport där hon kör om mig. Hm... Tror nog vi bara ska simma framöver... Nejdå, skämt åsido. Jag är så jäkla stolt över henne. Så otroligt imponerad (fast också liiiite förbannad   ). Men det är ju ingen tävling... Eller???

Hur som helst. Två super-grymma brudar som trampade igenom loppet på ett alldeles förträfligt sätt, hade en jätte-nice vistelse i fäders spår och utan krasch eller annat skit som kan äventyra nästa del i Vasaloppstrippeln...

Ami:

...och del två på Vasaloppstrippeln. Ja, inte för min del då förstås. Jag är ju redan körd   . Men jag kör för Veronica och hennes fortsatta möjigheter att få den eftertraktansvärda trippel-tishan. Jag får själv vänta ett par år till. Men kör för en 2.5 trippel (och i ärlighetens namn så avrundas ju alltid 2.5 uppåt, eller hur...?).

Vi drar upp till Lindvallen i eftermiddag. Har en stuga där uppe för att vara lite närmare starten så vi inte behöver kliva upp mitt i natten. Perfekt att kunna rulla ner till starten bara. 

Jag och Veronica startar med 45 minuters mellanrum. Jag först. Vi får väl se om hon kommer susandes förbi framåt Oxberg. Inte helt omöjligt...

Hur känns det då i kroppen inför detta lopp och nästa helgs Ultravasa med löpning 9 mil? Ja, vad ska jag säga. Det känns som att jag inte riktigt haft den där vanliga ångesten, och det oroar. Samma avslappnade känsla som inför skidorna och det vet vi ju alla hur det gick... Men träningen har jag nog gjort det jag kunnat. Däremot är inte vikten alls där den borde vara. Ja, jag har gått ner 7-8 kg men borde nog ha tappat åtminstone minst 5 kg till för att underlätta för leder och skelett. 

Men cyklingen känns ändå som att det ska gå vägen. Det blir sjätte gången jag kör så jag känner banan väl och vet var utmaningarna finns och var det finns plats för återhämtning. Dock ser väl vädret ut som det ska jävlas ordentligt med oss. Vi var ju oroliga att det skulle vara 30 grader varmt, nu väntar typ 11 grader och regn vilket på en mtb i skogen med hala rötter, hala stenar, lera och 13.000 andra cyklister inte är en härlig kombo...

Sen är det ju Cykelvasan som jag och Veronica gjorde vårt första lopp tillsammans. Det var 2013 och det var då all dne här galenskapen började. 

Och jag satsar inte på något personbästa. Jag kör för Verran och för att hon ska få en    i protokollet. Och lika viktigt som att ta sig i mål är att ta sig i mål utan krasch som äventyrar nästa helgs löpning.

På lördag kl 11.10 och kl 11.55 rullar våra cyklar i fäders spår. Heja på oss. Vi kan behöva lite styrka i spåret även på hojen...