Ami:

Nu börjar det närma sig match. Det som vi förberett oss för i snart ett år. Det som skulle följa, och toppa, Ironman-utmaningen - ULTRAVASAN 90km  .

Vilken person med sitt rätta sinnestillstånd springer egentligen 9 mil? Alltså, 9 mil! Det handlar om 15 timmars löpning. Eller löpning och löpning. Skulle nog inte kunna kallas löpning efter en sis så där 3-4 mil. Mer lunkande, hasande, släpande...

Var befinner jag mig då? Är jag där jag tänkt mig? Nja...   . Okej, träningsmässigt kanske, det inte är så himla tokigt. Har gjort en hel del långpass i löpskorna. Bl.a har vi ju tassat runt Stockholm Marathon. Jag har ju dessutom kört Mörksuggejakten trail-run 21 km, en olympisk distans triathlon och mitt 5 timmars löppass för ett par veckor sen. Jag räknade ihop lite snabbt och har sprungit ungefär strax under 50 mil under våren och sommaren. Vet inte var det kan tänkas ligga i förhållande till vad folk som sysslar med sådana här galenheter brukar ligga på. Men det har ju varit i kombination med även cykling (landsväg och mtb) och simningen Open water. Kroppen känns helt okej. Känner ingenting heller efter helgens 94 km på mtb från Cykelvasan. 

Men så var det ju det här med kosten...   . K A T A S T R O F !!! Har inte alls följt min plan där. Planen var ju att gå ner ungefär 15 kg för att skona leder och skelett. Har bara lyckats med ca 6-7 kg. Visst, det är ju bra och varje kilo mindre är ju mindre. Men det är sååååå inte bra alls egentligen. Det kommer göra att loppet blir mycket mer plågsamt än vad det hade behövt vara. varför ska det vara så jäkla svårt att hålla tassen borta från kakburken (chipspåsen, gotteskålen, grillbuffén, pizzan, läsken, vinet   , den extra portionen för att det "är så gott"). Kommer bli pay-back time i fäders spår och det är bara jag själv to blame. 

Den mentala biten sitter nog ganska okej den också ändå. Pannbenet är rejält taggat. Jag har ju sprungit stäckan förut, hela på ett 2-dagars Ultravasaläger 2016 och Ultravasan 45 2016. Jag har också i somras sprungit mellan Hökberg och Hemis (Mora skidstadion) och jag har cyklat cykelvasan 6ggr. Så terrängen är välkänd vilket jag tar som en styrka. Det jag minns av min erfarenhet från UV 45 (då jag hade ENORMA problem med mina tår som sprack under UV-lägret) är att jag ändå la upp loppet optimalt och hade styrka och ork att springa i början, i mitten och i slutet. Jag var alltså inte helt slut i slutet utan fördelade krafterna så jag hade spring i benen genom hela loppet. Det tar jag med mig även om det nu gäller dubbla stäckan. Positivt dock att inte har djävulskt ont i fötterna redan innan start som jag hade då...

Snart är det dags då att göra de absolut sista förberedelserna och jag känner att den välbekanta ångesten börjar krypa på. Och jag gillar´t. Den känsla har varit förlorad tidigare och ersatt av en sorts blasé-feeling (med failat resultat som följd även om Cykelvasan gick ok). Det är nu det gäller liksom, att revanschera sig från misslyckandet på skidorna. Den pissiga känslan jag bär med mig från det bottennappet är inte någon skön känsla, och den blir värre för varje dag som går   . Om jag däremot lyckas springa de 9 milen och ta mig över mållinjen på Ultravasan så är jag ändå okej, jag är inte helt misslyckad. Trots att det inte blir någon Vasatrippel-tisha så kommer jag ändå känna att jag presterat något fantastiskt. Dock med vetskapen att jag måste göra allting en gång till iofs (för en Vasatrippel-tisha MÅSTE jag ju få till slut...). Sen är känslan när det gäller löpning att allt är så enkelt. Vi som packat inför ett antal triathlon-lopp med miljarders prylar för alla grenar vet hur stökigt det är, att lasta cyklar och se till att allt får plats. Nu är det egentligen bara lite löparkläder på kroppen och skorna på fötterna och off you go! Såååå enkelt. Dock tar det emot en smula att starten går kl 05 och att det spås 10 grader och regn. Men det är väl som vanligt, bara att gilla läget. Allt kommer ju ändå kännas skit efter ett par timmars löpning... Bara att bita ihop och köra. pann-ben de luxe