Ami:

Eftersom livspusslet inte lyckades läggas detta sportlov så blir det inget hasande i fäders spår i år. Och egentligen är det väl lika bra så att jag slipper ytterligare dåliga erfarenheter av den sträckan på snö. Det är ju dessutom nästa år det gäller för Vasatrippeln - revanschen 2020.

Så istället kände jag mig lite sugen på att ge mig i kast med att testa Egelbrektsloppet och de 60km i Norberg. Veronica åkte loppet 2015 när vi gjorde klassikern och hade en ganska hyfsad känsla för loppet. Den gången kunde jag inte hänga med för jag hade så helt vanvettigt sjuka skavsår efter en långhelg i Orsa grönklitt med blöta pjäxor. Men nu var kroppen i tipp-topp skick, och Veronica var ju på (som vanligt, hon säger ju aldrig nej...  ).

Morgonen på tävlingsdagen

I säng hyfsat dagen innan och inte helt trasig när klockan ringde på morgonen. Upp, kolla mobilen för att skicka ett mess till Veronica om att jag var vaken. Möts av detta:

Va fasen. Är hon redan uppe? Det fick fart på mig och halvtimmen senare när Veronica svänger in på min uppfart är jag redo med nyvallade skidor och limpsmörgåsar i handen. Denna gång ska ingenting gå snett. På Vasaloppet senast glömde jag ju frukosten så jag fick klara mig utan. Skulle inte göra om samma misstag. Nej, allt kändes jäkligt nice. Inte behövde man stiga upp kl 02:15 heller.

På väg upp mot Norberg och vi börjar båda tagga till   . Veronica hade köpt en startplats i veckan och hamnat i tävlingsklass. Jag skulle starta i motionsklass 15 min senare. Vi börjar spekulera i detta och jag som är rep-skraj nu för tiden nojade lite om att jag hade en kvart mindre till godo inför reptiderna   , eller snarare reptiden. Engelbrektsloppet är 60km långt och går två varv på en 3 mils runda. Varvningen måste ske senast kl 14 vilket innebär att jag var tvungen att vara där senast 3h och 45min. Med min usla teknik och mitt dåliga självförtroende kändes detta lite risky. Kunde jag möjligen få byta till tävklingsklass? Vad skulle krävas? Om det finns möjligheter till det skulle jag ju inte bara få en kvart extra tid på mig, jag skulle ju också slippa köa i motionsklassen och få lägga mina skidor i en startfålla mycket längre fram. Ja, vad fasen, värt ett försök iaf...

Väl i Norberg är det bilar överallt. Vi chansar att det finns plats vid Frida Hansdotter Arena där nummerlapparna hämtas ut, och vi har tur och får en plats. Dock måste vi lämna platsen sen för man fick bara stå där en kort stund under tiden nummerlappen hämtas ut. Okej, in till nummerlappsutdelningen. Kollade med funktionärerna, finns det möjlighet att byta startgrupp? Jo men visst. Inga problem alls. Och hoppsan hejsan så är bägge Ironmaniacs-brudarna plötsligt tävlingsåkare. Vad hände liksom   ???

Jag måste verkligen berömma organisationen för Engelbrektsloppet. Helt suveränt upplägg med att man i denna sportarena kan lämna in sin duschväska. Så med gott om plats kunde vi förbereda oss i lugn och ro med nummerlappar, sätta på pjäxor, fixa tidtagningschip etc inomhus utan att frysa ihjäl. Ingen kö på damtoan (tacksam att detta inte är krogen...). Alltså vilken skillnad mot Vasaloppet. Dessutom var damduscharna i samma arena, tackarrrr.

Sen in i bilen med skidorna och leta parkeringsplats. Jamen ICA i stan hade hela sin parkeringsplats ledig, och ingen tidsgräns. Hejsan hoppsan (och kanske lite förlåt ICA   , men jag är ju ändå ICA-kund annars...) tre steg från starten. Så sista förberedelserna och tre tramp ner till startområdet. Massa plusgrader och regn i luften men med en överdrivet postitivt inställning att "vi behöver ju inte frysa iaf".

Starten

Alltså... seedat startled!!! Is da shit!!! Hade jag följt min initiala plan hade jag fått lägga mina skidor i motionsklassens startled en si så där sjutton kilometer längre ner i startområdet. Nu kunde vi starta bredvid varandra utan trängsel eller oro för några köer eller annat. Och se där! GUSTAV!!! HALLÅ GUSTAV   !!!

Öh??? Gustav??? Nja.... Engelbrekt hette inte Gustav, han hette ju Engelbrekt... Engelbrektsson. Men han var ändå glad och låtsades som att han inte hört att jag som en galen stått och skrikit GUSTAV!!! Kanske en aaaaning övertaggad nu...

Så var det dags. Alltså på riktigt. Vilken jäkla skillnad mot Vasaloppsstarten ifjol då jag kände mig helt övergiven, inte hunnit krama på Veronica och stod med gråten i halsen inväntandes startskottet. Nu var det kram och high-five och pang. Startskott. Och staka. Staka staka staka. Ja herre min jävel vad jag kände mig stark och bara en hårsmån ifrån elitklass.

Första varvet 30km

Vi hann knapp komma en kilometer innan det blev en massvurpa i ett svagt nedåtlut. Jag lyckade vejja och kände mig som värsta proffset. Så hör jag någon nere på min högra sida och ser att Veronica kravlat sig spottandes och fräsandes ut från snön vid sidan av spåret. Hon hade hamnat mitt i massvurpan och enda sättet att undvika den var att åka rätt ut i spenaten (eller isen...). Det var enda gången i loppet som jag låg före henne i spåret   . Man får vara glad för det lilla. Sen såg jag bara ryggen av henne försvinna i fjärran...

Första varvet och första milen kändes allt helt magiskt. Inget regn och trots att det var plusgrader och slask i spåren gick det snabbt för mig, mycket snabbt. Passerade ganska många skidåkare. Men vänta nu...? Detta är ju tävlingsklass. Och jag kör om. Alltså TACK TACK TACK Håkon och FysioOutdoor för de skills du lyckades få till på tekniklägret. Staka staka staka. Alltså... jag kan ju det här. Ner mot Nordansjö och första vätskekontrollen. Tittar på min klocka. Alltså detta går fort, verkligen fort. Har nog aldrig åkt så här fort på skidor någonsin... Sen ut på andra milen och dags att ta itu med Hålberget. Klättring uppför uppför uppför. Men ingen kö, inget jäkla stillastående á la Vasaloppet. Utan trampa trampa trampa och plötsligt var man uppe och kunde svischa nerför backarna i störtloppsställning (eller ett tag iaf för ganska snabbt fick jag mjölksyra i låren och var tvungen att stå upp...). Andra milen gick iaf som en dans och jag började planera för hur jag skulle få till familjepusslet iaf för att kunna åka Öppet spår. Detta är ju så roligt. Och jag är ju så bra...

Sen var det sista milen på varvet och in mot Klackberg. Då blev det inte så roligt längre. In i skogen och där tar snön slut. Genomslag, barr, skräp och annat skit under skidorna. Plötsligt glider inte ena skidan alls längre. Va i??? Stannar till och tar av mig den. Vad fasen??? En stor grankvist har liksom smetat in sig i klistret och ligger helt fastlimmad mot skidans underlag. Nästan helt omöjlig att få loss. Inte undra på att det gått trögt. Lyckas tillslut iaf skrapa loss den med handtaget till ena staven. Men dessa 5km i skogen sög diskoballe. Rejäla nedförsbackar med alltför lite snö och den snö som fanns hade åkts upp i hårda drivor med is under. Om det är så här illa när bara tävlingsklassen åkt, hur sjutton kommer det bli när jag kommer här nästa varv och alla åkare passerat? Hua!

Tittar på klockan och överraskas av min tid. Jag kommer passera varvningen under 3 timmar. Då har jag 5 timmar på mig att åka sista varvet. Det ska jag väl ändå klara? Har mindre än två kilometer kvar till varvningen när jag möter Veronica. Hon bara utbrister "Men vad bra du åker!!!" Ja, det gör jag! Känner mig stärkt av den glada tillropningen. Passerar målområdet och varvningen på 2 timmar och 55 minuter. Det är ju helt otroligt vad en teknikkurs kan göra. Och i dessa utmanande förhållanden. Allt känns fantastiskt.

Andra varven 60km

Nu börjar det gå lite trögare. Det har frusit på en smula, fortfarande plusgrader men snön blir lite kärvare. Jag orkar inte staka med samma tempo och styrka som tidigare. Blir längre och längre sträckor med diagonalåkning. Men det spelar ingen roll. Jag vet att jag kommer klara reptiden. Målet stänger klockan 18. Jag har fem timmar på mig att åka 3 mil. Milen mot Nordansjö går okej men jag är på väg in i mörkret. Börjar tänka negativa tankar   . Det är jobbigt nu, När jag tittar på klockan har jag åkt i 4,5 timme. Det är min mörkaste period. Klättrar uppför backen, står upp i nedförsbacken. Det går långsammare och långsammare. Öppet spår??? Är du helt jäkla slut i huvudet??? Inte fasen tänker jag åka något Vasalopp efter det här! Glöm det!. Börjar närma mig Klackberg och jag vet ju vad som väntar. Men så möter jag Veronica igen. Nu ligger jag nog en 8km efter henne. Ändå otroligt bra för att vara jag. Men jag är inte sprudlande glad nu. Dock ger mötet mig lite energi. Det är snart över. Ta meter för meter bara. Kliv kliv överlev. Och jag passeras av andra åkare som trots att de är snabbare än mig, lider lika mycket som jag. Det är skit nu. Men även den jävligaste skiten har sitt slut. Och se, jag glider ut ur den där jäkla skogen och det är nu mindre än fem kilometer kvar. Det börjar kännas bättre ingen. Tittar återigen på klockan. Alltså??? Om jag fortsätter framåt nu kommer jag komma i mål under 6.5 timme! Jag som hade som mål att klara max-tiden på 8 timmar, och kanske, som lite hemligt mål, komma under 7 timmar. Nu verka det kunna blir bättre än så. Jag stakar på ett tag, det biter och allt känns okej. Närmar mig målet och upploppet. Ser centrum, förbi förskolan och så runt i kurvan till vänster. MÅLET!!! Jag passerar målet på 6h 19min 28sek. Och kroppen känns okej. Det känns okej   . Jag har inte gråtit en enda gång, jag har inte en enda gång velat lägga mig bredvis spåret i fosterställning och önska att en skoter skulle köra över mig (tankar som jag hade på Vasaloppet i alla 7 timmarna, och då kom jag ju bara halvvägs innan repet tog mig i Evertsberg). Jag känner fortfarande att Öppet Spår i år inte kommer hända men jag är så jäkla nöjd. Och stolt över min tid, över min prestation och framförallt hur jag genomfört loppet med den känsla jag hade.

Efter loppet och när allt skiter sig   

Tar mig ner mot Frida Hansdotter Arena och connectar med Veronica som gått i mål ungefär 50 minuter innan mig (alltså ni hör... "bara" 50 minuter, moahahaha, jag är såååå bra). Hon har hunnit duscha och ligger och chillar på läktaren. Jag hämtar min väska och går till duschen.

När jag kommer tillbaka ser hon lite konstig ut, som om hon har något att säga men inte vågar riktigt... Försiktigt säger hon... "du har ingen tid, det verkar som ditt chip inte fungerat". WHAAAT!!!??? "Eh... ja. Det står DNS på dig (alltså Did Not Start):"... Jag vill gråta en skvätt där och då. Mitt första skidlopp när jag inte bölat ögonen ur mig av utmattning och elände. Så det här??? Jag går ut till informationen och förklarar vad som hänt. De knappar på sina datorer men kan inte heller hitta mig. Nåt måste ha gått fel när jag registrerades om från motionsklass till tävlingsklass. Och jag vet att chippet funkat. Lyssnar alltid vid passage av tidsregistrerings-grejerna. Och det pep varje gång. Det måste varit något annat fel. Funktionärerna ringer upp tävlingsledaren och jag får prata med honom i telefon. Han låter lugn och super-proffsig. Ingen fara, det ordnar sig. De ska kolla målkameran och tidtagningenheterna vid de olika stationerna, Inga problem. Jag skulle bara skicka ett mail med detaljerna om vilka tider det handlar om. Och jag har ju kört med GPS-klockan så jag har full koll. Jag känner mig helt lugn, det ska nog gå vägen. Det måste gå vägen. För nu när jag klarade detta så får det lov att bli en svensk klassiker i år. Och då måste jag ju ha loppet i samlingen. Men visst... lite orolig är jag ändå   . Fast det måste väl 17 ordna sig, jag har ju ändå fått min medalj och jag har ju åkt...

Äventyret avslutas med bilresan hem och ett stopp på Burger King i Avesta. Bacon Burgare!!! Åh... Bacon!!! Så jag beställer en Bacon Wopper men när jag får den och öppnar pappret så... ingen bacon   . På min bacon-burgare. WTF??? Hon i kassan tittade på min burgare och konstaterade att nej det var ingen bacon på den, och sen tittade på mig som om jag var dum i huvudet. GE MIG MIN BACONBURGARE!!! Do NOT mess with me. Jag har en DNS reggad efter 60km skidåkning i snö, slask och helvete, med skavsår på hälar och blåsor i händerna. JAG VILL HA MIN BACONBURGARE!!! Och visst, efter att visat kvittot ett par gånger trillade polletten ner att det nog faktiskt var en baconburgare jag beställt och jag fick en till slut. DET kändes som en seger när jag satte tänderna i den, och ett tecken på att det skulle ordna sig med tidsregistreringen. Och visst, dagen efter fick jag besked att de hittat mig och att jag fått mitt lopp registerat... Puh puh puh

Men all and all. Super-trevligt lopp trots skitväder och strul. Och ett lopp som jag absolut vill åka igen   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ami:     Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Ja...

Ami: Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL...

Ami:     Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att i...

Ami; Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl ...

Ami Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp. Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start. ...