Ami:

Ja, jag vet att jag ältar. Att jag fastnat och inte kan gå vidare   . Terapi??? ja, förmodligen... eller snarare tvångsinläggning med vit, tight rock med armarna runt kroppen. Men jag kan bara inte släppa det. Det är DET som upptar min vakna tid. Det går inte en dag utan att jag tänker på Vasaloppet 2018, smärtan av nederlaget, min egen otillräcklighet... och så Vasaloppet 2020. Då jag får revansch, upprättelse, min heder åter. Ja, det är så det känns. Som räddningen liksom.

"Men skit i det bara". "Du behöver inte göra det". "Du sprang ju Ultravasan, det är ju helt sjukt bra". "Du har ju redan åkt hela Vasaloppet förut".

De välmenande kommentarerna från vänner och bekanta är många och omtänksamma. Men ingen förstår. Hur ska de kunna det när jag själv inte förstår. Jag förstår faktiskt inte varför det skaver så jäkla illa, varför det svider i själen och varför jag inte kan se på det jag har gjort, skita i det där jävla skit-loppet och gå vidare i livet. Jag menar jag har ju faktiskt gjort en jäkla Ironman. Och sprungit hela Vasaloppet. Och en klassiker, och tre halv-ironman, och Engelbrektsloppet, och massa mountainbike-lopp, och Stockholms Marathon och och och...

Men hur ska jag beskriva känslan den här kvinnan känner..? känslorna just där och då i bussen ner mot Mora. Ja, just då var det väl mest en lättnad av att slippa efter över 7 timmars kamp mot mig själv och naturen. Men dag för dag kröp det sig på. Känslan av misslyckandet. Ja men ALLVARLIGT??!!! Det finns krig i världen, människor som far illa, nära och kära som drabbas av svåra sjukdomar. Och vad gör jag? Sitter och piper av självömkan för att jag inte fullföljde ett jäkla lopp! Men psyket är inte så enkelt, det är inte så rationellt och logiskt tänkande alla gånger. 

Och jag ger ju aldrig upp. ALDRIG!!! Jag ska göra det som krävs för att få den där rosa Vasaloppstrippel-tishan om det så tar livet av mig. Stina Nilsson sa ju det i stafetten på VM, hellre dör jag än låter Johaug köra om mig. Ja, lite så känns det. 

Men jag är inte helt dum i huvudet. Visst fattar jag att vissa saker är omöjiga. Men Vasaloppet är inte en omöjlighet. Jag måste helt enkelt bara betala priset för det, casha in blod, svett och tårar. Och jag kan säga att skulle det bara hänga på tårar skulle jag passera mållinjen i Mora massor av gånger. Och jag vet ju att jag har det som krävs. Jag var vältränad, har ett pannben utan dess like men var nog inte helt där 100% om vi säger så. Naiv och kanske för självsäker. Det kommer inte hända igen. Som att underskatta motståndarlaget och bara ställa in dojorna på plan. Det gör man bara en gång...

Vad var det då som gick snett förra gången? Viktigt att analysera så att jag inte hamnar där igen.

Ja, vi kan väl säga att det var som att alla stjärnor i universum stod åt fel håll. ALLT som kan gå snett gick snett. 

-  ett par dagar innan Vasaloppet kom det massor med snö hemma. Jag skulle skotta med våra tonårsgrabbar och liksom visa vem som var en Ironman i familjen. Herre jävlar. Fick en massiv muskelinflammation i hela bröstkorgens muskulatur. Kunde överhuvudtaget inte djupandas utan att smärtan högg i revbenen. 

- På väg upp till Dalarna stannade vi längs ett värdshus vid vägen vilket var det sämsta skitmaten jag någonsin ätit.

- Vi hämtade upp våra skidor hos vår vallakung i Dalarna. Veronica började ana onåd och testade sina skidor som inte hade något fäste alls. Vilket hon fixade till själv. Jag testade inte mina skidor. WTF???!!! Varför inte??? Och se där, vid starten upptäckte jag att inte jag heller hade något fäste. ALLS... 

- Vi hade köpt ett Vasaloppspaket med boende och skjuts. På kvällen innan var det buffé men ingen pasta. ???? det ska ju ALLTID vara pasta innan ett lopp.

- Tidigt på morgonen åt vi frukost och gjorde i ordning frukostpåsar som vi skulle äta i bussen. Jag glömde min påse på rummet och fick ingen mat.

- Bussen var försenad och dessutom måste de ha räknat helt fel på avresetid så vi tok-fastnade i bilköer upp och var inte framme i starten förrän ca 30 min innan startskottet vilket innebar att jag var HELT sist i hela startledet. ALLTSÅ SIST AV ALLA 15.800 personerna! 

- Toan var tydligen "trasig" i bussen så det gick inte att nyttja den. Istället stod jag 25 min i toa-kö utan att den rörde sig alls framåt. Vilket innebar att jag var tvungen att springa ner till mina skidor i startfållan kissnödig när startskottet gick.

- Eftersom jag var tok-sist i starten fick jag står över 1.5 timme still nedanför backen innan jag kunde börja kliva uppåt.

- Vädret var pissigt, det hade varit 30 grader kallt i veckan och snön var fylld av vassa kristaller som gjorde att det var noll glid. Så började det såklart snöa också.

I Evertsberg var det stopp. 7h 5 min tog det. Värt att notera att jag sprang dit på Ultravasan på 6h 15 min... Men eländet slutade inte där med transport med skämsbussen ner till målområdet.

- Vid skidinlämningen när jag skulle hämta ut min skidor fick jag fel skidor och mina var borta. Efter mycket om och men lyckades de spåra mina skidor så jag fick tillbaka dem, men att springa omkring i en timme och jaga skidor efter att ha kört över 7h och misslyckats var inte det man hade lust till.

- sen var det transport hem och då hade de bytt buss. Det var sagt att de skulle flytta över allas skidfordral eftersom det var krav på att ha skidorna i det. Allas skidfordral utom mitt var överflyttade och mitt var helt puts-väck.

Ja... något sånt helt enkelt. Och jag hade inte det som krävdes för att övervinna allt motstånd. Vasaloppet 2020 ska det inte spela någon roll om så himlen ramlar ner och helvetet öppnar sig, jag ska vara i sån jäkla fin form att det inte spelar någon roll.

Jag är på god väg, gått teknikkurs och åkt Engelbrektsloppet med bra tid. Jag är på väg mot mitt mål. Det har nu gått ett år av förberedelse, jag har ett år kvar med målinriktad träning och fokus. Allt jag gör nu är med målet i Mora i tankarna. Tre gånger ska jag över mållinjen 2020 men jag tar dem en i taget. Och har jag bara passerat första gången med skidor under fötterna vet jag att det kommer gå även med både cykelskor och löpardojor. 

Sen... är det Veronicas tur att få bestämma vad vi ska göra därefter...   . jag ska bara ha min rosa tisha först...