Ami:

Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Jag är inte tränad för det, och disponera loppet utifrån det. Börja gå tidigt i loppet, gå i alla uppförsbackar, känna av kroppen och verkligen försöka tänka positiva tankar. Skickade mess till Veronica stax innan jag gick in i startfållan:

Och i stora drag så blev det faktiskt så. Bara glädje, och lite smärta men framförallt inga tårar!

Jag hade ordnat det perfekta upplägget. Min brorsa och hans sambo både agerade taxi åt mig och barnvakt åt dottern så logistiken inför start fungerade perfekt. Jag blev avsläppt nära startområdet ca 45 min innan start. Regnet var då under hyfsad kontroll och det smådroppade bara. Hann egentligen bara med att insupa stämningen innan det plötsligt var dags för mig att slänga av mig överdragskläderna och gå in i min startfålla för startgrupp 7.

Proffsigt organiserat så klart. Lidingöloppet har gjort det här förrut och allting i startområdet fungerade som ett väloljat maskineri. In i startfållan och jag kände att jag tycker ju att det här är roligt ju. Inför halvmaran stod jag bara rakt upp och ned och inväntade startskottet. Här rycktes jag med i musiken, hoppade och skuttade och deltog i den gemensamma uppvärmningen. Var hel-pepp faktiskt.

Så gick startskottet och vi var iväg. Kände direkt när jag sprang i det geggiga gräset att det smärtade i höger vad. Har haft lite känning i vaden innan och lånat Veronicas kompression-calf. oh nej... Inte ont redan i starten!!! Men jag lyckades på något sätt trycka bort det onda som sakta sakta försvann ju längre in i loppet jag kom. 

Regnet tilltog och det var stundtals väldigt geggigt och halt på stigarna. Men det gick bra, mycket bra. Höll ett lagom tempo som kändes bekvämt och som skulle ge mig marginaler till reptiderna om det skulle skita sig alldeles. Kilometer efter kilometer passerades. Vid milen sprang jag om Michel från "min svenska klassiker", programmet med Stephan Wilson. Hejade och peppade honom vilket gav mig själv energi. Höll dock igen så jag inte skulle förivra mig helt. Tassade på. Passerade sedan Även Line från samma program, hejade och fick världens leende. Hon är en riktigt fighter den donnan. Och så kom jag då fram till vätskekontrollen vid 15 kilometer. Det var hit jag hade planerat. Det var hit det skulle gå hyfsat enkelt och hit min träning skulle räcka till. Sen fick det gå som det går liksom. Och när jag sprang 2015 så tycker jag att det var mellan 15-20km som var värst, Bosön-backarna. Då tryckte jag på för mycket och tog HELT slut i benen. Nu tog jag det ordentligt lugnt. Gick i alla uppförsbackarna. Och nedför gick det otroligt bra. Jag och Veronica var på ett tränings-event med Team Nordic Trial i våras där Miranda Kvist drillade oss i teknik för nedförsbacke-löpning och jag försökte verligen applicera allt jag lärt mig, och med mycket god effekt. Sprang fort nedför och med minimalt muskelmotstånd. 

Så var jag plötsligt ute ur skogen och på väg in mot vätskekontrollen vid grönsta 20 km. Kändes bättre i benen än det gjorde 2015 men då sprang jag självklart  så mycket snabbare än denna gång. Lite sportdryck och nån bulle och så promenad uppför grönstabackarna på väg in mot sista milen. Lite besviken över att man inte fick chokladboll när man kom uppför backarna. Trodde man skulle få det och hade laddat för det. ja ja. hur som helst...

Sen fortsatte det. Sprang där det gick att springa, gick i uppförsbackarna. Och så har jag plötsligt avverkat både Abborrbacken och Karins backe. Kunde fortfarande springa och sprang förbi väldigt många kändes det som. När jag tittar i resultatlistan ser jag att jag sprungit om nästan 200 personer den sista milen. Mycket väldisponerat lopp!

Och sen ner mot målrakan där brorsan, hans sambo och min unge står och hejar. Känner mig stark. Oförtjänt stark nästan. Det gick ju så bra detta!!! Inte någon rekordtid men ändå under 4 timmar och med både kropp och hedern i behåll. Inte ont någonstans, inte slutkörd eller något sånt. Bara en skön känsla!

Sammanfattning: regnigt, geggigt men alldeles alldeles underbart (alltså utifrån det elände som jag trodde det skulle bli...).

Sen var det himla roligt att jag träffade på en tjej i målfållan som så glatt hojtade "nej men hej! Det är ju du! Ironmaniacs!". Och det var en tjej som vi följer på Instagram, ni vet man skriver nån kommentar då och då, like´ar nåt inlägg här och där. Kul att ses där i målfållan live. 

Nej, positivt tänkande är verkligen da shit. Och en fin medalj fick jag som bekräftade det.

Men medaljens "baksida" springande rådjur är dock inte riktigt det jag kan identifiera mig med...

Ami:

Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL bli. Ytterligare en mil och i sjukt kuperad terräng...

?Roade? mig med att gå igenom min tränings-logg för 2015 när jag sprang LL förra gången, och då på 3h 24min. Jävlar vad jag tränade då. Och vilka tider!!! Och ändå nojade jag massor om att ?inte-klara-loppet?. Vilket skämt liksom med dagens verklighet framför mig... Då gick det ju hur bra som helst och medaljen var ingen större match.

Men nu då? Med typ 12kg mer på kroppen som ska transporteras runt på ön, och minimalt med mil i benen. Hur i h...e ska jag ta mig an detta? Visst, jag har gjort några bra pass de senaste veckorna. Tassade milen utan att dö här uppe i Dalarna igår. Men LL är lång, riktigt jäkla långt...

Visst kommer jag att ta mig i mål. Men för första gången börjar jag tro att priset jag kommer få betala kommer bli alltför högt för att vara okej denna gång. alltför högt...

Ami:

Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att inte kunna träna). Sen har jag också släppt alla hämningar under sommaren och ätit och druckit allt av livets goda. Egentligen började träningen först den sista veckan med ett par kortare löprundor och ett intervallpass. INGA långpass alls. Och med en kropp som passerat 15kg + i vikt. Combon otränad + tjock = not so good för en halvmara. Men utgångspunkten var att detta får lov att bli ett bra träningspass. Jag vann startplatsen av Kexchoklad (vilket är ironiskt i sig...   ). Jag hade aldrig köpt en plats och således absolut inte sprungit annars. Nej, en mil var väl det jag kände att jag skulle kunna vara kapabel till. Resten får pannbenet ta hand om. Och det skulle visa sig att detta var en ganska dålig taktik...

Vi var ganska lugna i starten. Fint väder och trevlig stämning. Känslan började infinna sig. Som det ju alltid gör när det är game-day. Speakern som hojtar, hög peppande musik, förväntansfulla medtävlanden. Ja, det är verkligen en cool känsla innan lopp. Vi startade i olika startgrupper, Veronica 5min före mig, så high-five och kram så var vi var för en igen. Alltid på lopp. Vi tävlar själva (vilket nog Veronica var glad för idag för hon hade fått bära mig runt om jag hakat på i hennes tempo...).

Loppet

Stockholm Halvmarathon har en helt fantastisk bansträckning runt om i huvudstaden och är förhållandevis lättsprungen. Först en vända på norrmalm och kungsholmen, sen genom gamla stan och avslutar med en vända på södermalm. 

Jag har sprungit fyra gånger förut. Legat som mest på runt 2h20 min och så rekordåret 2015 när jag sprang på under timmen och första milen på 54 min!!! Kan fortfarande inte förstå hur fasen det var möjligt... Det skulle visa sig att detta lopp blev det långsammaste ever...   

Första 5km gick bra. Låg runt 6min/km-tempo och det rullade på liksom. Började tänka att det här ska nog gå okej ändå. Är kanske inte i så himla dålig form... Milen gick på 1h5min och då började det ta emot. En mil var bara det jag hade i kroppen. Eller egenligen inte ens det, 7-8km kanske... 

Vid 15km grät jag. Började få krampkänning både i vänster vad och hela vänster baksida lår. Fick börja gå. Förbannade mig själv att jag är så jäkla korkad som gör så här gång på gång på gång. Vem fan är så jäkla stupid som springer en halvmara otränad???   

Resten av loppet blev en plåga. Det var vidrigt! Men aldrig kom tanken på att ge upp, bara att tugga på. I mål ska jag om det så tar livet av mig... Men det var inte roligt. Inte roligt alls detta år. Minns tillbaka till sub 2-året 2015 när jag spurtade i mål och kände att jag hade kunnat springa ett varv till. När jag denna gång stapplade i mål och rasade ner på trottoarkanten grät jag som ett litet barn. Fulgråt de luxe. Grät över min egen ofullkomlighet. Hulkade fram att "host hack snyft jag är okej snyft hulk   " till de som satt bredvid och undrade hur det var fatt. 

Men det blev en medalj iaf. Och ett (bra?) träningspass. Veronica gjorde det bra som vanligt, strax över 2h men var även hon påverkan av avsaknad av långpass. Vi var nog lite naiva och oförsiktiga med distansen. Så nu lovade vi varandra att inte göra så här mer. Milen ja, men INTE längre än så. Vi är inte 20 år längre även om det är svårt att acceptera. 

...och nu är det bara Lidingöloppet kvar om tre veckor   

Ami;

Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl gå...

Hämtade ut nummerlapparna igår vid slottet. Blev ett hafsverk då Veronica satt i bilen vid Slottsbacken och jag kubbade in och hämtade ut våra lappar. Annars brukar vi ta oss tid, kolla in expot och liksom andas in stämningen. I stället drog vi iväg och laddade med varsin fantastisk räksallad.

Vaknade upp tidigt i morse och kroppen känns ändå hyfsat okej. Har haft lite problem med lilltån då nageln trillat av men idag känns det inte så mycket längre. Så gutt på den!

Laddar med lite IM 70.3 (?halv? Ironman) world champ women från Nice. Såååå imponerad av dessa otroliga atleter och försöker återkalla känslan från 2017 när jag tog mig över mållinjen i Kalmar och var i mitt livs form (eller kanske inte just då vid målgång då kroppen nog aldrig varit så trasig he he).

Hur som helst. Känns motiverande och stärkande att jag är en av dessa fantastiska IM-kvinnor. Förvisso inte i deras division men ändå med i klubben liksom.

Har räknat lite på reptider idag då min löpform är allt annat än snabb. Men jag ska nog hinna med att tassa runt om ingenting oförutsett inträffar. Och gör det det så är det inte hela världen. Jag har vunnit startbiljetten och alltså inte betalat nåt, och jag tar det som ett bra träningspass. Men visst, när man ställer upp sig i startfållan med nummerlappen på bröstet så vill man ju ta sig hela vägen och även prestera bra...

Ami

Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp.

Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start.

Ami:

Det är länge sen det skrevs någonting här på bloggen. Vi har väl egentligen inte haft de stora målen. Men nu är det dags att börja jobba med motivationen från alla möjliga håll.

1 september! Idag drar satsningen mot Vasaloppstrippeln 2020 igång på allvar. Tidigare har det mer varit ett mentalt mål och fokus men nu måste jag gå all in. Speciellt efter en massa veckor i fritösen land USA där jag lyckats fetta på mig riktigt ordentligt...

Jag har blivit inspirerad av lite folk som startat en BuJo. Alltså en sorts analog planeringskalender där man ritar och skriver och planerar. Jag är själv helt kass på att rita och designa så jag har verkligen dammsugit nätet på ideer och inspo (läs kopierat) andras upplägg.

Så här ser nästa veckas upplägg ut. Jag har ännu inte hunnit planera in så mycket mer än lördagens halvmara. Men här kommer jag lägga in träningsplanering och matplanering för varje vecka. 

Jag har också gjort en sida för att följa mitt viktmål, behöver ju verkligen ta tag i detta nu. Inspirerad här av AJ som gjort på ett liknande sätt...

(kan väl tillägga att det är några kilo innan första rutan nu efter USA-resan...)

Vad är då målet? Jo, att försöka träna någonting varje dag. Verkligen försöka få till styrketräningen (döööööden).

Vecko-mål

3-4 pass löpning varav minst ett pass över milen och ett intervallpass

2-3 pass annan träning (typ sim, cykel eller nåt sånt)

2 pass styrketräning

och viktmässigt då...? Med tanke på vad min kropp kommer utsättas för nästa år (typ skida, cykla och avslutningsvis springa 9 mil) och med den erfarenheten jag har från att ha gjort det förut (med 10 kg för mycket) så är detta ett pris som behöver betalas. Man blir ju inte direkt yngre med åren heller.

så.... minus 15 kg på 3 månader. 

Hur ska jag göra detta då? Jo med planering, planering, planering... Och mat, mycket mat. men vettig och bra mat.

Sen har jag ju det här för mig att när jag går helt all in i nåt så blir det all out med alkohol. Ingen som fattar men för mig är det helt självklart. Ja jag förstår ju så klart att ett glas vin här och där knappast påverkar någonting. Men för mig och mitt mentalta fokus är detta viktigt. Ett sorts statement att det är på allvar liksom. Gjorde exakt samma inför Ironman och det kändes så bra.

Så nu blir det inga alkoholhaltiga drycker förrän jag kan få dra på mig den rosa tishan. Och förhoppningsvis blir det i augusti nästa år, annars kan det bli en väldigt lång vit period...

fotocred: www.vasaloppet.se

Så nu ställs siktet in mer seriöst. Hösten är här och fokus mot delmål 1 Vasaloppet!

Ami:

Ja, jag vet att jag ältar. Att jag fastnat och inte kan gå vidare   . Terapi??? ja, förmodligen... eller snarare tvångsinläggning med vit, tight rock med armarna runt kroppen. Men jag kan bara inte släppa det. Det är DET som upptar min vakna tid. Det går inte en dag utan att jag tänker på Vasaloppet 2018, smärtan av nederlaget, min egen otillräcklighet... och så Vasaloppet 2020. Då jag får revansch, upprättelse, min heder åter. Ja, det är så det känns. Som räddningen liksom.

"Men skit i det bara". "Du behöver inte göra det". "Du sprang ju Ultravasan, det är ju helt sjukt bra". "Du har ju redan åkt hela Vasaloppet förut".

De välmenande kommentarerna från vänner och bekanta är många och omtänksamma. Men ingen förstår. Hur ska de kunna det när jag själv inte förstår. Jag förstår faktiskt inte varför det skaver så jäkla illa, varför det svider i själen och varför jag inte kan se på det jag har gjort, skita i det där jävla skit-loppet och gå vidare i livet. Jag menar jag har ju faktiskt gjort en jäkla Ironman. Och sprungit hela Vasaloppet. Och en klassiker, och tre halv-ironman, och Engelbrektsloppet, och massa mountainbike-lopp, och Stockholms Marathon och och och...

Men hur ska jag beskriva känslan den här kvinnan känner..? känslorna just där och då i bussen ner mot Mora. Ja, just då var det väl mest en lättnad av att slippa efter över 7 timmars kamp mot mig själv och naturen. Men dag för dag kröp det sig på. Känslan av misslyckandet. Ja men ALLVARLIGT??!!! Det finns krig i världen, människor som far illa, nära och kära som drabbas av svåra sjukdomar. Och vad gör jag? Sitter och piper av självömkan för att jag inte fullföljde ett jäkla lopp! Men psyket är inte så enkelt, det är inte så rationellt och logiskt tänkande alla gånger. 

Och jag ger ju aldrig upp. ALDRIG!!! Jag ska göra det som krävs för att få den där rosa Vasaloppstrippel-tishan om det så tar livet av mig. Stina Nilsson sa ju det i stafetten på VM, hellre dör jag än låter Johaug köra om mig. Ja, lite så känns det. 

Men jag är inte helt dum i huvudet. Visst fattar jag att vissa saker är omöjiga. Men Vasaloppet är inte en omöjlighet. Jag måste helt enkelt bara betala priset för det, casha in blod, svett och tårar. Och jag kan säga att skulle det bara hänga på tårar skulle jag passera mållinjen i Mora massor av gånger. Och jag vet ju att jag har det som krävs. Jag var vältränad, har ett pannben utan dess like men var nog inte helt där 100% om vi säger så. Naiv och kanske för självsäker. Det kommer inte hända igen. Som att underskatta motståndarlaget och bara ställa in dojorna på plan. Det gör man bara en gång...

Vad var det då som gick snett förra gången? Viktigt att analysera så att jag inte hamnar där igen.

Ja, vi kan väl säga att det var som att alla stjärnor i universum stod åt fel håll. ALLT som kan gå snett gick snett. 

-  ett par dagar innan Vasaloppet kom det massor med snö hemma. Jag skulle skotta med våra tonårsgrabbar och liksom visa vem som var en Ironman i familjen. Herre jävlar. Fick en massiv muskelinflammation i hela bröstkorgens muskulatur. Kunde överhuvudtaget inte djupandas utan att smärtan högg i revbenen. 

- På väg upp till Dalarna stannade vi längs ett värdshus vid vägen vilket var det sämsta skitmaten jag någonsin ätit.

- Vi hämtade upp våra skidor hos vår vallakung i Dalarna. Veronica började ana onåd och testade sina skidor som inte hade något fäste alls. Vilket hon fixade till själv. Jag testade inte mina skidor. WTF???!!! Varför inte??? Och se där, vid starten upptäckte jag att inte jag heller hade något fäste. ALLS... 

- Vi hade köpt ett Vasaloppspaket med boende och skjuts. På kvällen innan var det buffé men ingen pasta. ???? det ska ju ALLTID vara pasta innan ett lopp.

- Tidigt på morgonen åt vi frukost och gjorde i ordning frukostpåsar som vi skulle äta i bussen. Jag glömde min påse på rummet och fick ingen mat.

- Bussen var försenad och dessutom måste de ha räknat helt fel på avresetid så vi tok-fastnade i bilköer upp och var inte framme i starten förrän ca 30 min innan startskottet vilket innebar att jag var HELT sist i hela startledet. ALLTSÅ SIST AV ALLA 15.800 personerna! 

- Toan var tydligen "trasig" i bussen så det gick inte att nyttja den. Istället stod jag 25 min i toa-kö utan att den rörde sig alls framåt. Vilket innebar att jag var tvungen att springa ner till mina skidor i startfållan kissnödig när startskottet gick.

- Eftersom jag var tok-sist i starten fick jag står över 1.5 timme still nedanför backen innan jag kunde börja kliva uppåt.

- Vädret var pissigt, det hade varit 30 grader kallt i veckan och snön var fylld av vassa kristaller som gjorde att det var noll glid. Så började det såklart snöa också.

I Evertsberg var det stopp. 7h 5 min tog det. Värt att notera att jag sprang dit på Ultravasan på 6h 15 min... Men eländet slutade inte där med transport med skämsbussen ner till målområdet.

- Vid skidinlämningen när jag skulle hämta ut min skidor fick jag fel skidor och mina var borta. Efter mycket om och men lyckades de spåra mina skidor så jag fick tillbaka dem, men att springa omkring i en timme och jaga skidor efter att ha kört över 7h och misslyckats var inte det man hade lust till.

- sen var det transport hem och då hade de bytt buss. Det var sagt att de skulle flytta över allas skidfordral eftersom det var krav på att ha skidorna i det. Allas skidfordral utom mitt var överflyttade och mitt var helt puts-väck.

Ja... något sånt helt enkelt. Och jag hade inte det som krävdes för att övervinna allt motstånd. Vasaloppet 2020 ska det inte spela någon roll om så himlen ramlar ner och helvetet öppnar sig, jag ska vara i sån jäkla fin form att det inte spelar någon roll.

Jag är på god väg, gått teknikkurs och åkt Engelbrektsloppet med bra tid. Jag är på väg mot mitt mål. Det har nu gått ett år av förberedelse, jag har ett år kvar med målinriktad träning och fokus. Allt jag gör nu är med målet i Mora i tankarna. Tre gånger ska jag över mållinjen 2020 men jag tar dem en i taget. Och har jag bara passerat första gången med skidor under fötterna vet jag att det kommer gå även med både cykelskor och löpardojor. 

Sen... är det Veronicas tur att få bestämma vad vi ska göra därefter...   . jag ska bara ha min rosa tisha först...

Ami:

Eftersom livspusslet inte lyckades läggas detta sportlov så blir det inget hasande i fäders spår i år. Och egentligen är det väl lika bra så att jag slipper ytterligare dåliga erfarenheter av den sträckan på snö. Det är ju dessutom nästa år det gäller för Vasatrippeln - revanschen 2020.

Så istället kände jag mig lite sugen på att ge mig i kast med att testa Egelbrektsloppet och de 60km i Norberg. Veronica åkte loppet 2015 när vi gjorde klassikern och hade en ganska hyfsad känsla för loppet. Den gången kunde jag inte hänga med för jag hade så helt vanvettigt sjuka skavsår efter en långhelg i Orsa grönklitt med blöta pjäxor. Men nu var kroppen i tipp-topp skick, och Veronica var ju på (som vanligt, hon säger ju aldrig nej...  ).

Morgonen på tävlingsdagen

I säng hyfsat dagen innan och inte helt trasig när klockan ringde på morgonen. Upp, kolla mobilen för att skicka ett mess till Veronica om att jag var vaken. Möts av detta:

Va fasen. Är hon redan uppe? Det fick fart på mig och halvtimmen senare när Veronica svänger in på min uppfart är jag redo med nyvallade skidor och limpsmörgåsar i handen. Denna gång ska ingenting gå snett. På Vasaloppet senast glömde jag ju frukosten så jag fick klara mig utan. Skulle inte göra om samma misstag. Nej, allt kändes jäkligt nice. Inte behövde man stiga upp kl 02:15 heller.

På väg upp mot Norberg och vi börjar båda tagga till   . Veronica hade köpt en startplats i veckan och hamnat i tävlingsklass. Jag skulle starta i motionsklass 15 min senare. Vi börjar spekulera i detta och jag som är rep-skraj nu för tiden nojade lite om att jag hade en kvart mindre till godo inför reptiderna   , eller snarare reptiden. Engelbrektsloppet är 60km långt och går två varv på en 3 mils runda. Varvningen måste ske senast kl 14 vilket innebär att jag var tvungen att vara där senast 3h och 45min. Med min usla teknik och mitt dåliga självförtroende kändes detta lite risky. Kunde jag möjligen få byta till tävklingsklass? Vad skulle krävas? Om det finns möjligheter till det skulle jag ju inte bara få en kvart extra tid på mig, jag skulle ju också slippa köa i motionsklassen och få lägga mina skidor i en startfålla mycket längre fram. Ja, vad fasen, värt ett försök iaf...

Väl i Norberg är det bilar överallt. Vi chansar att det finns plats vid Frida Hansdotter Arena där nummerlapparna hämtas ut, och vi har tur och får en plats. Dock måste vi lämna platsen sen för man fick bara stå där en kort stund under tiden nummerlappen hämtas ut. Okej, in till nummerlappsutdelningen. Kollade med funktionärerna, finns det möjlighet att byta startgrupp? Jo men visst. Inga problem alls. Och hoppsan hejsan så är bägge Ironmaniacs-brudarna plötsligt tävlingsåkare. Vad hände liksom   ???

Jag måste verkligen berömma organisationen för Engelbrektsloppet. Helt suveränt upplägg med att man i denna sportarena kan lämna in sin duschväska. Så med gott om plats kunde vi förbereda oss i lugn och ro med nummerlappar, sätta på pjäxor, fixa tidtagningschip etc inomhus utan att frysa ihjäl. Ingen kö på damtoan (tacksam att detta inte är krogen...). Alltså vilken skillnad mot Vasaloppet. Dessutom var damduscharna i samma arena, tackarrrr.

Sen in i bilen med skidorna och leta parkeringsplats. Jamen ICA i stan hade hela sin parkeringsplats ledig, och ingen tidsgräns. Hejsan hoppsan (och kanske lite förlåt ICA   , men jag är ju ändå ICA-kund annars...) tre steg från starten. Så sista förberedelserna och tre tramp ner till startområdet. Massa plusgrader och regn i luften men med en överdrivet postitivt inställning att "vi behöver ju inte frysa iaf".

Starten

Alltså... seedat startled!!! Is da shit!!! Hade jag följt min initiala plan hade jag fått lägga mina skidor i motionsklassens startled en si så där sjutton kilometer längre ner i startområdet. Nu kunde vi starta bredvid varandra utan trängsel eller oro för några köer eller annat. Och se där! GUSTAV!!! HALLÅ GUSTAV   !!!

Öh??? Gustav??? Nja.... Engelbrekt hette inte Gustav, han hette ju Engelbrekt... Engelbrektsson. Men han var ändå glad och låtsades som att han inte hört att jag som en galen stått och skrikit GUSTAV!!! Kanske en aaaaning övertaggad nu...

Så var det dags. Alltså på riktigt. Vilken jäkla skillnad mot Vasaloppsstarten ifjol då jag kände mig helt övergiven, inte hunnit krama på Veronica och stod med gråten i halsen inväntandes startskottet. Nu var det kram och high-five och pang. Startskott. Och staka. Staka staka staka. Ja herre min jävel vad jag kände mig stark och bara en hårsmån ifrån elitklass.

Första varvet 30km

Vi hann knapp komma en kilometer innan det blev en massvurpa i ett svagt nedåtlut. Jag lyckade vejja och kände mig som värsta proffset. Så hör jag någon nere på min högra sida och ser att Veronica kravlat sig spottandes och fräsandes ut från snön vid sidan av spåret. Hon hade hamnat mitt i massvurpan och enda sättet att undvika den var att åka rätt ut i spenaten (eller isen...). Det var enda gången i loppet som jag låg före henne i spåret   . Man får vara glad för det lilla. Sen såg jag bara ryggen av henne försvinna i fjärran...

Första varvet och första milen kändes allt helt magiskt. Inget regn och trots att det var plusgrader och slask i spåren gick det snabbt för mig, mycket snabbt. Passerade ganska många skidåkare. Men vänta nu...? Detta är ju tävlingsklass. Och jag kör om. Alltså TACK TACK TACK Håkon och FysioOutdoor för de skills du lyckades få till på tekniklägret. Staka staka staka. Alltså... jag kan ju det här. Ner mot Nordansjö och första vätskekontrollen. Tittar på min klocka. Alltså detta går fort, verkligen fort. Har nog aldrig åkt så här fort på skidor någonsin... Sen ut på andra milen och dags att ta itu med Hålberget. Klättring uppför uppför uppför. Men ingen kö, inget jäkla stillastående á la Vasaloppet. Utan trampa trampa trampa och plötsligt var man uppe och kunde svischa nerför backarna i störtloppsställning (eller ett tag iaf för ganska snabbt fick jag mjölksyra i låren och var tvungen att stå upp...). Andra milen gick iaf som en dans och jag började planera för hur jag skulle få till familjepusslet iaf för att kunna åka Öppet spår. Detta är ju så roligt. Och jag är ju så bra...

Sen var det sista milen på varvet och in mot Klackberg. Då blev det inte så roligt längre. In i skogen och där tar snön slut. Genomslag, barr, skräp och annat skit under skidorna. Plötsligt glider inte ena skidan alls längre. Va i??? Stannar till och tar av mig den. Vad fasen??? En stor grankvist har liksom smetat in sig i klistret och ligger helt fastlimmad mot skidans underlag. Nästan helt omöjlig att få loss. Inte undra på att det gått trögt. Lyckas tillslut iaf skrapa loss den med handtaget till ena staven. Men dessa 5km i skogen sög diskoballe. Rejäla nedförsbackar med alltför lite snö och den snö som fanns hade åkts upp i hårda drivor med is under. Om det är så här illa när bara tävlingsklassen åkt, hur sjutton kommer det bli när jag kommer här nästa varv och alla åkare passerat? Hua!

Tittar på klockan och överraskas av min tid. Jag kommer passera varvningen under 3 timmar. Då har jag 5 timmar på mig att åka sista varvet. Det ska jag väl ändå klara? Har mindre än två kilometer kvar till varvningen när jag möter Veronica. Hon bara utbrister "Men vad bra du åker!!!" Ja, det gör jag! Känner mig stärkt av den glada tillropningen. Passerar målområdet och varvningen på 2 timmar och 55 minuter. Det är ju helt otroligt vad en teknikkurs kan göra. Och i dessa utmanande förhållanden. Allt känns fantastiskt.

Andra varven 60km

Nu börjar det gå lite trögare. Det har frusit på en smula, fortfarande plusgrader men snön blir lite kärvare. Jag orkar inte staka med samma tempo och styrka som tidigare. Blir längre och längre sträckor med diagonalåkning. Men det spelar ingen roll. Jag vet att jag kommer klara reptiden. Målet stänger klockan 18. Jag har fem timmar på mig att åka 3 mil. Milen mot Nordansjö går okej men jag är på väg in i mörkret. Börjar tänka negativa tankar   . Det är jobbigt nu, När jag tittar på klockan har jag åkt i 4,5 timme. Det är min mörkaste period. Klättrar uppför backen, står upp i nedförsbacken. Det går långsammare och långsammare. Öppet spår??? Är du helt jäkla slut i huvudet??? Inte fasen tänker jag åka något Vasalopp efter det här! Glöm det!. Börjar närma mig Klackberg och jag vet ju vad som väntar. Men så möter jag Veronica igen. Nu ligger jag nog en 8km efter henne. Ändå otroligt bra för att vara jag. Men jag är inte sprudlande glad nu. Dock ger mötet mig lite energi. Det är snart över. Ta meter för meter bara. Kliv kliv överlev. Och jag passeras av andra åkare som trots att de är snabbare än mig, lider lika mycket som jag. Det är skit nu. Men även den jävligaste skiten har sitt slut. Och se, jag glider ut ur den där jäkla skogen och det är nu mindre än fem kilometer kvar. Det börjar kännas bättre ingen. Tittar återigen på klockan. Alltså??? Om jag fortsätter framåt nu kommer jag komma i mål under 6.5 timme! Jag som hade som mål att klara max-tiden på 8 timmar, och kanske, som lite hemligt mål, komma under 7 timmar. Nu verka det kunna blir bättre än så. Jag stakar på ett tag, det biter och allt känns okej. Närmar mig målet och upploppet. Ser centrum, förbi förskolan och så runt i kurvan till vänster. MÅLET!!! Jag passerar målet på 6h 19min 28sek. Och kroppen känns okej. Det känns okej   . Jag har inte gråtit en enda gång, jag har inte en enda gång velat lägga mig bredvis spåret i fosterställning och önska att en skoter skulle köra över mig (tankar som jag hade på Vasaloppet i alla 7 timmarna, och då kom jag ju bara halvvägs innan repet tog mig i Evertsberg). Jag känner fortfarande att Öppet Spår i år inte kommer hända men jag är så jäkla nöjd. Och stolt över min tid, över min prestation och framförallt hur jag genomfört loppet med den känsla jag hade.

Efter loppet och när allt skiter sig   

Tar mig ner mot Frida Hansdotter Arena och connectar med Veronica som gått i mål ungefär 50 minuter innan mig (alltså ni hör... "bara" 50 minuter, moahahaha, jag är såååå bra). Hon har hunnit duscha och ligger och chillar på läktaren. Jag hämtar min väska och går till duschen.

När jag kommer tillbaka ser hon lite konstig ut, som om hon har något att säga men inte vågar riktigt... Försiktigt säger hon... "du har ingen tid, det verkar som ditt chip inte fungerat". WHAAAT!!!??? "Eh... ja. Det står DNS på dig (alltså Did Not Start):"... Jag vill gråta en skvätt där och då. Mitt första skidlopp när jag inte bölat ögonen ur mig av utmattning och elände. Så det här??? Jag går ut till informationen och förklarar vad som hänt. De knappar på sina datorer men kan inte heller hitta mig. Nåt måste ha gått fel när jag registrerades om från motionsklass till tävlingsklass. Och jag vet att chippet funkat. Lyssnar alltid vid passage av tidsregistrerings-grejerna. Och det pep varje gång. Det måste varit något annat fel. Funktionärerna ringer upp tävlingsledaren och jag får prata med honom i telefon. Han låter lugn och super-proffsig. Ingen fara, det ordnar sig. De ska kolla målkameran och tidtagningenheterna vid de olika stationerna, Inga problem. Jag skulle bara skicka ett mail med detaljerna om vilka tider det handlar om. Och jag har ju kört med GPS-klockan så jag har full koll. Jag känner mig helt lugn, det ska nog gå vägen. Det måste gå vägen. För nu när jag klarade detta så får det lov att bli en svensk klassiker i år. Och då måste jag ju ha loppet i samlingen. Men visst... lite orolig är jag ändå   . Fast det måste väl 17 ordna sig, jag har ju ändå fått min medalj och jag har ju åkt...

Äventyret avslutas med bilresan hem och ett stopp på Burger King i Avesta. Bacon Burgare!!! Åh... Bacon!!! Så jag beställer en Bacon Wopper men när jag får den och öppnar pappret så... ingen bacon   . På min bacon-burgare. WTF??? Hon i kassan tittade på min burgare och konstaterade att nej det var ingen bacon på den, och sen tittade på mig som om jag var dum i huvudet. GE MIG MIN BACONBURGARE!!! Do NOT mess with me. Jag har en DNS reggad efter 60km skidåkning i snö, slask och helvete, med skavsår på hälar och blåsor i händerna. JAG VILL HA MIN BACONBURGARE!!! Och visst, efter att visat kvittot ett par gånger trillade polletten ner att det nog faktiskt var en baconburgare jag beställt och jag fick en till slut. DET kändes som en seger när jag satte tänderna i den, och ett tecken på att det skulle ordna sig med tidsregistreringen. Och visst, dagen efter fick jag besked att de hittat mig och att jag fått mitt lopp registerat... Puh puh puh

Men all and all. Super-trevligt lopp trots skitväder och strul. Och ett lopp som jag absolut vill åka igen