ironmaniacs

Senaste inläggen

Av Ami & Veronica - 1 juli 2018 14:54

Ami:


 

Okej, dags för årets första (och enda..?) triathlon. Ville verkligen köra åtminstone ett lopp i år även om det inte är triathlon som är årets fokus. För att det är kul, och får att hålla igång grenarna liksom, efter fjolårets maxprestation i Ironman. Och valet på att "bara" köra olympisk distans kändes helt rätt.


Pre-race möte

Åkte up till Dalarna ensam, först med ett kort stopp i Siljansnäs och vår stuga. Kasta av gejorna, sticka upp till Utesport och fixa en plugg till styret som ramlat bort och sen så klart en obligatorisk glass på Buffils Annas kaffestuga.


 

Så iväg på grusvägarna genom skogen och bort de 5 milen till Vansbro och pre-race möte. Visst, jag har deltagit två gånger tidigare så det skulle inte innebära några större överraskningar och all info finns ju att hämta i deltagar-PM men jag vill gärna lyssna på info också, höra lite frågor från deltagarna och i det stora hela bara ladda och insupa stämningen. Tagga till liksom. Tyvärr kan jag tycka att det som mötte mig var en liten besvikelse. Tidigare år har det varit matservering i restaurangtältet innan och under pre-race mötet. Nu var det ingen servering alls, och dessutom var tältet med shoppen stängd. Tråkigt. Så det blev en rask promenad ner till Coop och inköp av ett styck pastasallad i plastlåda. Men det var fler som var frågande till att det inte fanns någon mat. Med min pastasallad som enda sällskap satt jag nog helt själv i restaurangtältet i över trekvart. Ingen musik, inget på storbildskärmen eller någonting. Trots att det var utsatt att tältet skulle öppnaen timme innan pre race. Hade förväntat mig iaf lite musik.


   

Sen fyldles iaf tältet med förväntansfulla triathleter och mötet drog igång. Ordningen återställd och jätteproffsiga Clas Björling, som är tävlingsledare för tävlingen, gick igenom alla detaljer och det var faktiskt en del nyheter för mig faktiskt, speciellt gällande olympisk.


Sen tuta hem genom skogen och fixa de sista grejerna innan huvudet landade på kudden.


Före start

Var på plats i Vansbro runt halvtio-tiden. Vår start i olympisk skulle ske kl 12, medeldistansen kl 11. Känner att jag alltid vill vara på plats i god tid innan för att kunna ladda i lugn och ro. Jag är inte speciellt stresstålig. Eller jo.. om det är ett rupturerat aortaaneurysm, katastofkejsarsnitt eller en tok-blödning blir jag inte stressad alls, men är jag sen till en tävling eller inte optimalt förberedd... oh no   . Men inte denna gång utan allt lugnt och fint. Checkade in mina grejer och åt lite mer frukost. Vi kan väl lugnt säga att jag var ute i god tid. Ingen trängsel här inte...


 

 

Perfekt väder. Runt 20 grader varmt i luften (det skulle dock bli varmare), enligt uppgift 18-19 grader i vattnet och bara en lätt bris. Blir nog inte mycket bättre förhållanden än så. Och jag kände miug lugn. Pratade med flera av mina medtävlanden i olympisk där ett flertal skulle göra sin triathlon-debut. Ha ha ha. Kände mig lite rutinerad   . Men jag har ju ändå genomfört två Vansbro triathlon förut, och känner banan ganska bra. Sen har Ironmandeltagandet gett en boost till självförtroendet. Inte för att jag tror att jag är så jäkla snabb, för det vet vi ju alla att jag inte är...    Nej snarare så känner man sig lugn, förberedd liksom eftersom man vet vad som väntar.


Så började det närma sig. Starten för medeldistans gick med de cirka 400 deltagarna. Vi resterande hundratalet började ta på oss våtdräkter och göra de sista förberedelserna. Nu är det dags!


Simningen 1000m (eller på min och Thoms klockor 1200m)

Det var trångt och bökigt i starten. Jag har ju inte simmat i grupp i år utan endast ensam eller med Veronica. Men Veronica hade intalat mig innan att "ta det lugnt, gå in i din egen bubbla". Med de orden i öronen började jag bara systematiskt ta mina crawltag, bort från stök och bök, bröstsimmare och trängseln. Så var det dags att upp och vända och sen simma nedströms Västerdalsälven. Det kändes jättebra. Fick ett par fötter att följa i ett bra tempo. Tyvärr var den personen usel på att navigera och drog rätt ut i älven och nästan krockade med funktionärsbåten. Jag släppte honom och navigerade på egen hand. Sen var vi nere vid hängbron där vi i olympisk fick vända uppströms och in på den klassiska vansbrosimningens upplopp. Fasen, det går ju bra det här! Så in under målportalen, upp ur vattnet och tittar på klockan. WTF???   Över 25 min??? Målet var sub 20. Allt kändes ju så bra... Märkligt. (Sen när jag ser på klockan i efterhand att jag simmat 200m längre så kändes inte tiden så jäkla dålig längre utan helt ok).


Officiell tid: 25:34.6


T1. Växling swim-bike

Springa upp från rampen och in i växlingsområdet. Ser Thom precis ta sin cykel och dra iväg. Jäklar vad snabb han varit på simningen... I växlingen märktes det att man är oruttig. Fumlade och tafflade mig hur mycket som helst vid bytet. Fick knappt av mig våtdräkten. Fipplade med skorna, och så av nån jäkla anledning hade jag bestämt mig för att jag skulle ha cykelhandskar på mig. Fick knappt på dem på min blöta händer. Tog nog säkert en extra minut här.


Officiell tid: 03:15.0


Cykling 4.5 mil

Så upp på cykeln och iväg. Det bara kändes så härligt. Jag och Biancha 2.0 var som ett. Flög fram kändes det som. Fast ändå blev jag omkörd av flera medtävlanden i olympisk (så så jäkla snabb är jag nog inte om man jämför med andra....). Och så klart av super-triathleterna i medelklassen med sina lokomotiv till tempo-hojar. Är en mycket speciell känsla när de drar om en. Som att bli omkörd av ett godståg liksom. Imponerande! Under hela cykelsträckan, som var endast ett varv av de två varven jag tidigare kört i medeldistans, var känslan bara härlig. Så mycket pepp från medtävlanden, speciellt från de duktiga kvinnliga triathleterna som kom med glada hejarop. Betyder så mycket! Ner till vändningen låg jag i snitt på 28 km/h, så snabbt har jag nog aldrig cyklat, varken ensam eller iu klunga. Kände dock att jag var tvungen att slå av något på tempot på tillbakavägen eftersom jag vid bägge gånger tidigare i vansbro triathlon kört helt slut på benen under cyklingen, visserligen för att jag race´at mot Veronica. Men nu var ju inte hon med. Och Thom mötte jag och insåg att han låg alltför långt före mig för att jag skulle ha en sportsmössa att slå honom. Cyklingen var den gren idag som kändes bäst, helt klart. Konstigt eftersom den brukar vara min sämsta. Men 4.5 mil var väl kanske den distansen jag hade i kroppen...


Officiell tid: 1:45:21.9


T2. Växling bike-run

Denna växling gick betydligt mycket bättre. Fick av mig cykelgrejerna och på med löparutrustningen snabbt och enkelt. Inte någon rekordtid kanske men helt ok.


Officiell tid: 01:38.0


Löpning 10 km (eller egentligen 10.5 km)

Det första jag behövde göra på löpningen var ett besök på bajamajan för en snabb kisspaus. Sen ut i första vätskekontrollen, en näve chips och ett glas cola. Sen ut på själva löpningen. Upp i villaområdet. Benen kändes tunga och värmen var besvärande. Men jag försökte intala mig ett det är bara en mil. "Bara en mil!". Så jag tussade på. Sprang om ett par andra deltagare i olympisk vilket gav mig lite ny energi. Men löpningen är en svaghet alltså. VARFÖR ÄR JAG SÅ HIMLA LÅNGSAM!!!??? Tassade på genom villaområdet och tillbaka, utmed vattenkanten och tillbaka, förbi växlingsområdet och så hör jag plötsligt någon skrika mitt namn. Härliga Sylvia skriker och hejar, en bekantskap genom Thom som jag träffat på Vansbrosimningen tidigare. Åh vilken energi-boost. Får ett leende på läpparna som sitter kvar ända till mål. Race with a smile är ett faktum   ! Och bara hälften kvar.Spring spring spring!


     


Över sågen och "Maria på flisen" som alltid står där och hejar. Hon jobbar nog hårdast av alla under Vansbro triathlon (jag tror att hon heter Maria iaf...). Tassa på, tassa på. Det går långsamt men jag lovar mig själv att springa hela vägen. Ingen gång. Spring spring spring. Och det börjar kännas lite bättre. Fasen vad skönt att det inte är dubbla distansen. bara ett par kilometer kvar nu. Överallt står det människor, unga och gamla, och hejar. Det lyfter en framåt. Så tjoff ett rött armband på min handled vilket betyder att jag får vända och springa in mot mål. Bara ett par kilometer kvar nu. Tass tass tass. Inte ont någonstans bara tung, som om jag har en stor sten i en ryggsäck på ryggen. Släpp stenen för helsike. Men nejdå, tydligen ska jag alltid ha med mig den där jäkla stenen...   


Så in på upploppet och den blå mattan. Denna känsla överträffar allt! När folk undrar varför man håller på egentligen (vilket mååååånga undrar...) så tror jag att det är just den här känsla man är ute efter. Känslan att man inte behöver längre. Svårt att förklara men när man, som i Ironman hållit på i nästan 15 timmar och man slipper, man är färdig, det är över, den känslan är olik alla andra känslor. Helt oslagbar! Passerar mållinjen och känsla av befrielse infinner sig. Jag är färdig, jag behöver inte mer...


Officiell tid: 1:08:59.9


Total tid: 3:24:49.5


 


Jag hade ju ett mål att gå in under 3.5 timme vilket jag klarade med marginal. Det enda jag "bommade" på var att löpningen gick lite trögt. Hade hoppats på under timmen där. Men visst, det var ju lite längre än 1 mil (fast inte så mycket längre tyvärr...).


Känslan efteråt är bara smutt. Härlig. Triathlon är ju kul! Och jag är inte lika "borta" som jag är vid de längre distanserna när jag bara vill ligga i fosterställning efteråt. Nu mår jag ju faktiskt ganska bra. Jag kan inte äta nåt däremot, men det kan jag ju aldrig efter ett lopp så det är ju ingen nyhet. Men kroppen känns som att det finns lite energi kvar, jag är inte helt tom. Kanske är det denna distans man ska ägna sig åt, iaf när man inte satsar på triathlon utan har andra mål. Olympisk kan man ta sig igenom med ett bibehållet leende på läpparna.


Det enda trista är att Veronica inte var med och delade upplevelsen med mig. Vi brukar ju alltid teama på triathlon. Men jag har hållit henne uppdaterad innan och efter, snap-chattat och skickat meddelanden. Så hon har ju varit med mig, även om jag vet att hon så gärna hade varit med IRL och slagit mig med en timme eller två... Ha ha ha. Fast det är ju ingen tävling (hör du det Thom, det är ingen tävling...).



     

Av Ami & Veronica - 28 juni 2018 14:32

Ami:


 

I morgon drar jag upp till Dalarna inför lördagens Vansbro Triathlon. Jag åker upp helt själv denna gång. Veronica är kvar i Spanien och familjen stannar hemma. Men jag misströstar inte, tycker faktiskt det ska bli ganska skönt att få vara för mig själv en liten stund. Och få göra en aktivitet som jag faktiskt är bra på, eller iaf en av tre aktiviteter. Ja faktiskt där jag t.o.m slår Veronica (men alltså iofs bara simningen men det gör ju att jag brukar vara i ledningen iaf någon gång i loppet   )


Olympisk distans är det som gäller denna gång. För en gång skull så har jag inte maxat   . Jag brukar ju typ alltid ta det värsta, längsta, jobbigaste som finns att ställa upp i. Men nu har jag sansat mig och allså valt olympisk distans som finns som alternativ för första gången på Vansbro Triathlon. Det har ju tidigare bara varit halv-ironman distans förut. Olympisk distans innebär egentligen 1500m sim, 4 mil cykel och 1 mil löpning. Dessa sträckor är en aning justerade och vi kommer genomföra 1000m sim, 4.5 mil cykel och 1 mil löpning. Så klart min favvo-gren simning är nedkortad och cykel där jag egentligen är sämst i blir längre...


Mitt mål för denna tävling är egentligen bara att ha kul. Det var lite därför jag valde den kortare distansen. Jag är inte alls triathlon-tränad och detta blir den första och troligen enda triathlon-tävlingen för i år. Blir spännande att se vad jag kan prestera. Mitt mål för tävlingen är sub 3.5 timme.


simning + T1: 30 min

cykling + T2: 2 timmar

löpning: 1 timme


Och så hoppas jag att jag kan slå vår kompis Thom som är vår ständiga kombatant och som Veronica brukar ge brudpisk. Men nu vilar allt hopp hos mig. Brudpisket ligger i mina händer. Thom och jag är väl ungefär likvärdiga på simningen, framförallt nu när jag förstått att han inte simmat så mycket. Han är dock helt överlägsen på cykeln och sen är jag troligen en bättre löpare. Så mitt hopp står till att han simmar knackigt och sen inte får alltför långt försprång på cykeln. Kanske 4.5 mil är lite för kort för honom att dra ifrån tillräckligt mycket för löpningen...? Jag hoppas det...

Men som vanligt är det ju "ingen tävling"...   


Börjat packa så smått. Känner mig väldigt taggad. Har längtat efter Triathlon faktiskt. Skulle byta ut skidorna alla dagar i veckan mot swim-bike-run...


 

Av Ami & Veronica - 7 juni 2018 10:37

Ami:


 


Då är Stockholm Marathon avklarad och det är dags att ge sig in i nästa tuffa träningsperiod inför årets stora mål 18 augusti, Ultravasan med löpning 9 mil   och Cykelvasan med 9 mils mtb-cykling veckan innan. Kommer krävas en hel del spunk för att klara av den "lilla" utmaningen...


Det som kommer krävas är två saker:


1) ganska ordenligt viktminskning för att trimma kroppen och lätta upp belastningen. Vi pratar om kanske ytterligare 8 kg viktminskning. Eller i vart fall sub 60kg. Samma mål som tidigare. Har ju ätit en hel del inför marathon och går upp en massa i vätska vid ett sådant lopp tillsammans med att jag i ärlighetens namn inte har tänkt så himla mycket på vad jag ätit de senaste veckorna har gjort att jag plussat på ett par kg från mina 65 som jag var nere i. Så hur som helst, sub 60 är det som gäller för att minska belastningen på knän och höfter under ett så långt lopp. Jag menar, 9 mil kommer ta kanske 14-15 timmar för mig att springa...


2) trappa upp löpningen. Jag har som mål att under 2018 springa 100 mil. Summerade igår min löpning under första halvåret dvs till och med marathon och hade kommit upp i hela 20.5 mil   . Eh??? Ligger en del efter kan man säga. Och dessutom var det ju 4.2 mil av dessa mil som cashades in på maran. Jag har kört 23 löppass hittils vilket blir 1 löppass/veckan. Inte ok... Men jag har visserligen tränat massor, fast det har under vintern uteslutande varit skidor (även om det ju inte var tillräckligt...) och sedan var det cykling och simning. Inför marathon hade jag endast tre pass löpning över milen. Helt otroligt att jag ens klarade av att tassa mig runt 4.2 mil med den sparsamma uppladdningen...


Lite smolk i bägaren är tyvärr att jag har en hel del känning i vänster vad efter marathon så jag behöver ta det lite chill så att det ger med sig. Sen så...


 

Jag ska köra Blodomloppet 10km på onsdag nästa vecka. Det blir ett bra utgångläge att testa kroppen hur den ligger till. Jag ska försöka kubba på ordentligt, ge ALLT jag har om kroppen känns ok. Hoppas på en person-bästa tid på milen. Men vi får se... Bra iaf att få ett ordentligt mått på formen. Fram tills dess blir det faktiskt mest återhämtning efter maran.


Tränings-sommar 2018! Bring it on!!!


Av Ami & Veronica - 4 juni 2018 17:42

...eller historien om att springa ett marathon utan att vara tränad för det


 

Ami:


Spontananmälde mig till Stockholm Marathon för ett par veckor sedan. Mest för att det skulle vara en kul grej och att Veronica redan var anmäld. Men även eftersom jag misslyckats 2002 då jag var tvungen att bryta efter 35 km pga en extremt smärtande höft (idag hade jag aaaaldrig brutit...). Det där DNF-skitet alltså. Sitter som en tagg i hjärtat och egot. 


Förutsättningarna var inte optimala. Jag var inte tränad för marathon alls. Knappt ens för halva distansen. Men man har blivit totalt avtrubbad på distanser liksom. 5-6 timmars aktivitet kan man "tassa igenom" bara. Totalt tappat begreppet kring vad som är långt och länge... Sen under onsdagen började jag känna mig rasslig i halsen. När jag kom hem från jobbet på torsdagen rasade jag i säng och sov i två timmar. Och frös. Fast det var typ 30 grader ute. Fasen också. Blir nog ett DNS. Men ingen feber (fast det är klart, 73 paket alvedon hade väl tagit hand om den saken...). Kände mig lite bättre på fredagen. Grejen var bara att vi hade studentfirande för äldsta grabben hemma hos oss med runt 40 gäster. Full fest i hettan. Jag själv satt mest och drack resorb och åt översaltad mat. Kl 23 sa jag god natt till mina gäster, lämnade över till maken och kröp i säng. Med en stilla bön om att jag skulle må ok när jag vaknade.


Sov som en jäkla kratta, svettades satan hela natten. Och var uppe och kissade sjuttioelva gånger. Men när jag steg upp vid halv åtta-tiden var jag "bara" snuvig i näsan. Tog tempen och den visade ingen feber. Ok. Känslan? Nja... typ 75 % okej iaf. Vi kör! Bytte om och drog över till Veronica som bjudit in mig på match-frukost. Perfa!


 

Vi var på plats på Östermalms IP ungefär en timme innan start. Lugnt och fint, ingen stress. Dock var det gassande sol och helt överjävligt varmt. Tanka vätska, försöka hitta lite skugga. Ett besök till bajamajan som det faktiskt inte var speciellt lång kö till. Är nog det första loppet jag någonsin ställt upp i där det inte varit en mil kö till toaletterna.


Ok. High-five med Veronica som gav sig av in i startfålla G. Jag själv strosade in mot startfålla H. Vi ses efter loppet. 


Starten

Vi ställde upp längs med Lidingövägen. Som en lång, lång orm i funktionskläder. Och typ 90% med keps. Hur skulle man klara av värmen? Så drog det in ett par moln och alla liksom tog en lättnadens suck. Har nog aldrig varit så efterlängtat med moln som då, fast det blev en ganska kortvarig glädje för molnen var inte direkt kvarstående... Så hör vi ett buller och en formation med stridsplan flyger över oss längs med Lindingövägen. Mäktigt! Sen sjöngs det nationalsången och så var det dags...


  

Så gick starten. Kl 12 för de första startgrupperna. Och vi i de bakre leden började sakta promenera framåt mot startlinjen. Och där gick vårt startskott. Vi i startgrupp H promenerade ganska länge innan vi kom fram till själva startlinjen. Sen började loppet. 42195 meter. Det näst varmaste Stockholms Marathon i historien. Jag hade hela tiden i huvudet att "det är inte längre än max 6.5 timme"... Det är inte värre än så. max 6.5 timme... Ha ha ha. Sjukt ju...


Loppet

Första kilometrarna var tuffa. Jag hade svårt att andas ordentligt och pulsen rusade. Va fasen? Vad har jag gett mig in på? Jag är inte i skick för detta... Alltså? vem anmäler sig egentligen till ett marathon på skoj, som ett bra träningspass? Folk tränar ju i månader för ett sådant lopp. Och jag är dessutom sjuk? IDIOT!!!   


Men så lättade det. När vi sprang ner mot Kungsholms strand och nådde 5km passeringen började det liksom bara rulla på. Kändes härligt. Motorn hade kickat igång. Ena foten framför den andra i maka takt. Dricka på varje station. En salttablett varje mil. Lite banan, någron dextrosol och sportdryck. Det var uppsatt extra duschar så de sprang man igenom. Efter varje "avkylning" fick man en kick. Men det var varmt. Fruktansvärt varmt   . Vid mil-passagen började värmen ta ut sitt pris. Folk låg lite här och där. Verkade som sjukvårdarna hade att göra. Jag själv kände mig hyfsat ok. Det flöt liksom. Så en runda runt på östermalm och ut på gärdet och Djurgården. Passerade halvmaran och sprang fortfarande hela tiden. Däremot började jag känna av att kroppen inte riktigt lirade längre. var nog egentligen en halvmara som fanns i denna kropp denna dag. Behöver slå av på tempot, tanka mer energi, salt... Vätskekontrollen utanför Skansen hade saltgurka (förövrigt enda stationen som hade det vilket kan tyckas lite märkligt...). Jag som avskyr saltgurka   . Men insåg att jag verkligen behövde saltet. Så jag tar dessa långa, smala gurkstänger och liksom suger av dem, ha ha ha. Vilken syn! Visserligen med den där ur-äckliga smaken av gurkan kvar i munnen men fick nog i mig en hel del salt ändå. 


Sen började banans absolut tuffaste parti. Milen på Södermalm. Alltså typ mellan 25-35 km. Nu börjar kroppen protestera. Höfterna värker, knäna värker. Ljumskarna stramar. Det är varmt, varmt, varmt. Solen skiner precis mitt emot oss så vi har ingen skugga av husen runt vägen   . Bara fortsätta framåt. Börjar gå lite emellan nu. Precis som massor av folk runt omkring mig. Det är tufft nu. Men inte så tufft att jag vill lägga mig ner och dö, inte vasalopps-tufft där jag bara gråter och vill ta livet av mig. Mycket folk ute och hejar. Ser några bekantingar som hejar. Det ger energi. Jag blandar löpning och gång (eller löpning och löpning? Kan väl knappast kallas löpning längre...). Ser på klockan. Jag kommer greja detta. 


Så kommer Västerbron. Den hatade, den tuffa. Bara en gång detta år då banan är helt nydragen och inte längre två varv som tidigare år utan har blivit en envarvs-bana. Jag går uppför men kan springa hela vägen ner och runt till vätskekontrollen i början av Rålambshovsparken. Behöver vätska, behöver framförallt energi. Då kommer loppets absolut största besvikelse för mig. Det finns fasen ingen energi   ! Funktionärerna står och gräver i panik i stora plastbaljor i en sörja av banan efter några ätbara bitar. Skylten med sportdryck har de vänt på och de serverar endast vatten. Oförlåtligt! Slut??? Inte ok, inte ok någonstans. Herrejävlar! Det är nästan 30 grader varmt, man har sprungit i 35 kilometer och det finns ingen energi. Dåligt! Springer vidare. Blandar fortfarande spring och gång fast gång-partierna blir längre och längre. behöver energi... Kommer runt mot Stadshuset. här fanns det pepsi tidigare. Yes! Men NOOOOOOO!!!!!!!    Pepsin är slut!!! bara vatten! Går helt på tomgång nu. Måste ha energi! Fortsätter framåt. Kommer lite i samspråk med en kille som sa sig verkligen tagit sig vatten över huvudet. hans ben är helt slut. Jag känner mig faktiskt lite piggare av det. Lämnar honom bakom mig och springer ner mot Kungsträdgården. Hallelulja! Där finns det fräscha bananbitar, dextrosol och... SPORTDRYCK   . Som värsta fina årgångsvinet! 


Inte långt kvar nu. Vänder upp mot de sista 2 kilometrarna. Går nog nästan en hel kilometer. Sen vänder man höger och ser plötligt Stadion i fjärran. Det är svag uppförsbacke men det spelar ingen roll. Nu springer jag. Jag kommer lyckas! Tar vänster vid Stadion och längs med Valhallavägen. Får lite smått panik en kort stund när jag får för mig att vi ska runt en extra slinga innan vi får springa in på Stadion men det är bara att vi ska springa in i den ingången som vätter mot Sophiahemmet. 


Så in på Stockholm Stadion. Det där ögonblicket som jag förnekades 2002. Och som jag väntat 16 år på att få uppleva. 


 

Känslan vid målgången är magisk   . Känslan i benen är mer o-magisk. Hasar mig ner mot Östermalms IP, hämtar ut mina saker och faller ihop på konstgräset. Av med skorna och strumporna. Ringer Veronica som gått i mål en halvtimme innan mig. Vi möts och det är så där härligt som det bara kan vara när man lyckats båda två. Båda ironmaniacs. Inte nåt jäkla nedrigt DNF. Trots värme, marathon-otränad och förkylning. 21km löpning på fysisk förmåga, 21km löpning/gång på pannben. Som vanligt...   


Känslan så här efteråt? Jag vill absolut springa igen. Det känslan hade jag redan där och då på konstgräset. Det var i allt elände kul på något masochistiskt sätt. Men frisk och tränad för en mara vore nog en god idé. 



 

Av Ami & Veronica - 23 maj 2018 19:11

Ami:


I helgen var det Uppsala Bike Weekend, Peal Izumi mtb, tidigare UNT Bike weekend och Skandisloppet som nu ändrat namn. Jag skulle köra för HLL som är en av huvudsponsorerna för loppet och som således gjorde att jag fick en startplats till söndagens mountainbikelopp på 51 km. Har kört det loppen en gång tidigare, 2016, och efter loppet har jag tydligen skrivit på facebook: "Fy helvete vad jag fick slita för den här. Blod, vett och tårar. Rötter, stenjävlar och en satans stormvind." Jag minns också bestämt att jag sa då att jag aldrig ska köra detta lopp igen. Sagt och gjort, jag anmälde mig till loppet...   


 

Eftersom Veronica hade vunnit en startplats till Göteborgsvarvet samma helg var hon ju av förklarliga skäl inte med mig i Uppsala. Jag fick återigen åka in till ett lopp ensam, köra loppet och åka hem ensam. Inte kul, inte kul alls. Men detta lopp betraktade jag enkom som ett mycket bra träningspass. Har inte kört mtb alls egentligen förra året och kände att jag behövde en ordentlig genomkörare i skogen tillsammans med en massa andra galningar.


Innan loppet

Väl framme i Uppsala parkerade jag där vi brukar, vid ekonomikum, en kort kort cykelsträcka från starten och där det alltid finns p-plats. Solen sken obarmhärtigt och jag insåg att detta kommer att bli en tuff utmaning. Var dessutom ganska rörig i mina förberedelser. Trots att jag hade packat allt klart kvällen innan och cykeln redan låg i bilen strulade jag en massa när jag kom fram. Tre gånger var jag på väg till startområdet och fick vända tillbaka för att jag glömt saker, som t.ex glasögonen och vätskeflaska. Vad håller jag på mig? Jag är ju inte ens nervös. Eller är jag det...?


Starten

Inför starten fanns det olika startfållor som man kunde självseeda sig i. Detta är alltid mycket intressant var folk ställer sig och hur de uppfattar sin egen förmåga. Jag ställde mig iaf mitt i startfållan för medel. 


 

Äntligen lopp igen. Det är något speciellt alltså. Alla är förväntasfulla och vill liksom bara iväg. Speakern pratar och det spelas peppig musik. Det är nåt som vibrerar i luften inför starten i ett lopp   ...


 

Så var det dags. Dags att ställa sig vid sin cykel och invänta starten. Så var vi iväg. Försiktigt och lugnt i början. Vi cyklade lite runt på asfalterade cykelvägar först. Sedan ner mot Studenternas IP på cykelvägen. Precis innan Studenternas svänger vägen kraftigt åt höger och rätt upp i skogen. Redan här börjar single-tracken. Och vi låg tre i bredd... Kraftig uppförsbacke med massa rötter, sten och skit. Jag visste ju detta eftersom jag cyklat förut. Dessutom cyklat här två gånger då man cyklar banan två varv. Jag var förberedd. Låg på ett perfekt växel. Bara att sakta trampa sig uppåt. Men så!    Killen bredvid mig var inte lika preppad för uppförsbacken och pallar inte att trampa. Har kanske för tung växel i eller nåt. Vinglar till och tacklar mig. Jag har ju själv ingen fart eftersom jag ligger på absolut lättaste växeln för att ens klara av att trampa och därför ingen chans i världen att kunna parera tacklingen. Hinner inte heller klicka ur tramporna utan jag kraschar i stupet som följer spåret på vänster sida. Som tur är befinner vi ju oss i skogen som är full av sly, träd och annat som tar emot mig och så jag rasar inte nedför. Inte heller har jag någon fart som skadar mig. Det blev några svordomar, ett skrubbat knä och en sur löpning uppför backen med cykeln...


Loppet

Asså shit! Jag hade ju helt förträngt denna bana. Hur kunde jag vara så dum som gick på det igen? Trångt som satan, totalstopp kort efter min krasch där stigen smalnar av och det är en U-sväng nedför/uppför där alla stannar. Det blir en kö för att kunna ta sig nedför. Precis som förra gången jag cyklade detta loppet. Denna slinga kommer lite för tidigt för att fältet ska ha sträckt ut sig. Men det är bara attt ta det hela med ro. Vi i kön skrattar lite uppgivet, försöker uppskatta vilan och att solen skiner.


Sen trampar man på, milen är otroligt långa, kilometerna känns ännu längre. Vilken skillnad mot landsvägen. Hade helt glömt bort... Första varvet är inte så kul. Alltför trångt eftersom de som bara ska köra ett varv startar samtidigt med oss som kör två varv. Sen har jag också helt glömt bort att man ska ta sig uppför en slalombacke! Av sand! Helt sjukt att jag lyckats förtränga den. Blev till att släpa cykeln uppför med en insikt om att jag behöver göra det en gång till på nästa varv   .


Men sen påbörjar jag andra varvet. Då blir allt så himla mycket roligare. "Race with a smile" blir känslan. Inte längre trångt utan gott om plats att kunna cykla i sin egen takt. Och alla medresenärer i de bakre leden är så trevliga. Visar en otrolig omsorg om varandra. Frågar hur det är om någon stannat, om de behöver hjälp med något och om de mår bra. Helt annorlunda än andra lopp jag deltagit i. Kanske flertalet tävlat denna dag utan krav på prestation eftersom det är så tidigt på säsongen..?


 

Med ett leende på läpparna och sjukt trötta ben, galet skitig med damm i näsa, ögon och mun trampar jag på. Känner att det är ett så himla nyttigt och bra träningspass på mtb. Precis det jag behöver. Men det är varmt, alltför varmt. Glad att jag tog stora blåsan i camelbaken med 2 l och en extra drickaflaska på cykeln, som jag dessutom fyller på flera gånger i vätskekontrollerna. Ändå kryper en rejäl huvudvärk på mig i slutet. 


Målet

Sen får jag äntligen svänga in mot Uppsala igen och målområdet. Härligt! Trampar på runt slottet och så är det bara backen upp till slottsgården. Men jäklar vilken seging. Fast överallt står det folk som hejar på, de som redan kommit i mål och de som bara är där och tittar.


I mål!!! Grymt träningpass! och en fin medalj. Fast jag fick fightas för den. Jajemän, fick slåss rejät och gräva djupt...


 

Jäkligt skitig, trött men nöjd äter jag lite av pastan som serveras innan jag rullar ner till bilen och kör hem mot huvudstaden igen. Mtb-säsongen är på riktigt startade och jag är med på tåget. Veronica får passa sig under Cykelvasan då det ska utjämnas till 1-1 i ultravasatrippel-tävlingen...  





Av Ami & Veronica - 13 maj 2018 11:22


Ami:

Vaknade tidigt och smög ut ur huset medan familjen låg och sov. Solen sken och det var runt +18 grader. I maj liksom! Kortärmat och kortbent fick det bli, första gången i år.

Så upp på contessan och trampa iväg. Första anhalt var Tyresta gård och ner i skogen genom Tyresta naturreservat. Fantastisk miljö att cykla i. Speciellt tidigt på morgonen när världen liksom står helt still. Genom grusväg och stigar i ett behagligt tempo.


Det var inget inplanerat fikastopp denna gång så istället för att svänga ner höger mot Tyresö slott, Notholmen och en räkmacka svängde jag direkt vänster. Genom gamla Tyresö och in i Alby friluftsområde. Ganska kul område att cykla i. Motionsspår, stig och ordentligt kuperade. Möte ett helt gäng mtb-folk som också var ute och luftade hojarna. De hälsade och vinkade så glatt mär jag susade förbi.

Sen blev det genom Krusboda och ner till Badsjön. Där pausade jag faktiskt en minut, satte mig på en stubbe och bara tankade mindfullness. Det var så vackert.


Sen trampa på genom Trollbäcken och hemåt igen. Nästan tre timmars runda blev det. Perfekt genomkörare inför nästa helgs race i Uppsala.

Och det bästa av allt, när jag kom tillbaka hade familjen precis vaknat och vi har hela dagen kvar att vara tillsammans.

Av Ami & Veronica - 12 maj 2018 10:46

Ami:


I tisdags avslutades min 40 dagars försäsongs-bootcamp och jag ställde mig på vågen för en slutvikt innan jag for ut till Arlanda för flyresa till Krakow. Målet var ju att vågen skulle visa på under 65kg och att jag skulle ha en massa träningspass i kroppen, dock långintensiva eftersom jag gått på en ganska kraftigt kalorireducerad kost. 


Tyvärr drabbades jag ju av en ordentlig förkylning och halsinfektion den sista veckan som satte lite käppar i hjulet, framförallt gällande träningen. 


Ok. Hur gick det då? Starten gick ju på skärtordagen 29 mars och avslutades tisdag 8 maj. 


Antal träningspass: 33


Löpning: 9 (varav 2 pass över 15 km)

Inomhuscykling: 1

Mountainbike: 15

Längskidåkning: 2

Alpin: 1 (3 timmars pass)

Simning: 1

Powerwalks: 4


Slutsatsen är ändå: OK. var inställd på att egentligen träningen skulle få stå tillbaka lite medan jag lättade upp tyngden av kroppen för att den skulle kunna hantera belastningen. 


Vikten: ja, här låg ju fokus. Och jag har kämpat. Den största utmaningen har varit kvällarna och att jag känt av att jag legat väldigt under i energiintag och inte riktigt orkat. Men fullt medveten om att det inte skulle vara för alltid. Sedan var upptrappningen också lite problematisk då jag gick på lite för hårt och istället ökade i vikt. Men lyckades ändå justera detta.

   

 

Well... det får väl ändå anses att målet är uppfyllt, eller..?


Hur som helst. Lyckades på 40 dagar gå ner 7.6 kg. Är inte helt i mål så klart men nu samarbetar min kropp mer med mig och smärtan i knät är inte längre outhärdig. Så klart, jag har ju tagit av mig ryggsäcken med nästan 8 liter mjölk som jag burit med mig varje meter av löpning. 


Och vart styr jag vägen nu? Hm... är en aning klyven faktiskt. vi har ju Cykelvasan och Ultravasan som slutmål. Det är en vecka mellan dessa lopp. Cykelvasan för mig är enklast och det som inte kommer vålla alltför stor belastning. Ultravasan däremot   . 9 mils löpning!


Så det jag står mellan är att:


a) satsa på mountainbike för att lyckas slå Veronica i någonting (eftersom simningen tydligen inte är en gren som vi Ironmaniacs ägnar oss åt i år...). Risken blir då att jag lägger ner för mycket tid på träningen av cyklingen och kanske inte riktigt når den träningsmängd i löpningen jag skulle behöva. Dessutom kanske jag trampar på utav bara helvete under Cykelvasan och tar ut mig helt, vilket riskerar återhämtningen till Ultravasan och ett misslyckande där.


b) skita i den interna Ironmaniacs-tävlingen och en vinst över Veronica i Cykelvasan och satsa all energi på Ultravasan som är det som verkligen är den stora utmaningen. Och då lyckas ta mig i mål i denna helt omänskliga fysiska kraftansträngning.


Hur som helst. Jag kommer cykla Pearl Izumi mtb 51 km nästa helg i Uppsala och kan känna efter hur cyklingen känns. Vart jag ligger då jag ju ändå kört en del dessa 40 dagarna. Veronica därermot ska springa Göteborgsvarvet och sen ett par veckor senare Stockholms marathon, så hon är ju löpnings-fokuserade de luxe.


Ja... I don´t know. Vad jag däremot vet är att det allra viktigaste är att gå i mål, och jag behöver verkligen lyckas nu efter det stora fiaskot med skidåkningen som jag mer och mer och ännu mer grämer mig över nu. Måste verkligen genomföra hela Vasaloppstrippeln något annat år för att komma över denna förnedring.


 


Av Ami & Veronica - 7 april 2018 09:27

Ami:


 

Att ständigt jobba i motvind... Ja men det är ju verkligen the story of my life när det gäller idrottandet. Det började redan i slutet av 80-talet när jag bröt foten under en fotbollsmatch. Skulle lägga en hörna och trampade med stödjebenet i ett hål precis när jag skulle sparka iväg bollen.   . Fotledsfraktur och frakturerade mellanfotsben... Skulle det visa sig. Fortsatte dock att spela halvleken ut, var ju ändå semifinal i fotbollscup. Tyckte däremot att jag hade jäkla ont...Märkligt nog...    . Fast jag blev lite förvånad när jag åkte in till akuten efter matchen (hade då verkligen skit-ont) och det var så skadat som det var. Och så blev det en sommar med gips... 


Därefter har det genom livet följt ett tiotal olika operationer efter en massa skador. Och ett antal somrar med gips. Värst är nog vänster knä som blivit opererat fyra gånger. Varit korsbandsskada, menisk, ledband, rekonstruktion, skadat igen, ny operation med meniskskada... Och nu har jag ju vissa dagar som är jävliga. BAD KNEE-DAYS. Speciellt illa är det när jag gjort ganska långt pass i hyfsad kyla och kommer in i värmen. Då vill jag ibland bara lägga mig i fosterställning och försvinna en smula... Men det går ju över efter ett tag, ibland tar det någon dag eller två, då är det ledsamt, men det är sällan det är så långdraget. 


Med det sagt vill jag ju inte vältra mig i självömkan på något sätt. Man får ju spela med de kort man har på hand och jag har en kropp som gör ont. Inte mer med det. Smärtan ingår liksom. Och det är ju inget som jag inte klarar av att hantera. Nej, det är allt det där andra som typ alltid går emot en... Ta till exempel Vasaloppet... Första gången på öppet spår var det +8 grader och regn. Jamen va fasen??? Och så i år då. När det varit massor med snö (eller iaf uppåt i landet...) och till synes helt otroligt fina förhållanden. Ja då ska det bli det typ värsta jävligaste underlaget ever. Sitter och tittar på sändningen på Kanal 5 nu från Visma Ski Classics och Per Elofsson berättar om de förhållandena som var under årets Vasalopp. Han anväder alltså orden brutala förhållanden. Varför har man oturen att få brutala förhållanden när man gör nåt? 


Fast så börjar jag fundera lite mer och analysera detta djupgående. När är det egentligen jag haft "motvind"...? Jo men jag har nog fasen haft "motvind" när jag är som sämst förberedd. Det verkar som att jag straffas för att jag inte förberett mig tillräckligt. Eller är det verkligen så? Tänker på Ironman där vi var extremt väl förberedda och cykligen bjöd på ett helvetes motvind (bokstavligen) under nästan alla 18 mil. Överjävliga förhållanden. Men det är klart. Då var jag förberedd på att hantera dem. Men fakta kvarstår nog att jag ändå inte får något gratis om jag försöker ta några genvägar. Då slår vår herre till mig med en slägga rätt över plytet . 


Svammel. japp. men lite tankar så här på en lördagsmorgon på dag 10 under min tuffa uppbyggnadsperiod när jag är lite gretten, godissugen och ja.. kanske lite självömkande   . Vill ju bara att det ska vara lite lätt någon enda gång...


 


Status dag 10

Ok. lite status idag vid dag 10 på min boot-camp/uppbyggnadsperiod. Jag har hållit satan strikt diet. Och jäklar det har gett resultat:


 

Alltså fatta!!! Denna vecka, dessa första 10 dagarna har jag tappat (eller snarare kastat lååååångt bort) nästan 4 kilo. 4 jäkla mjöljpaket har jag tagit ut ur den kroppsliga ryggsäcken. Mitt knä säger thank you   .

Och träningsmässigt har det också varit helt ok. Fick sjukt ont (jajemän mer smärta... jippi!) i vaden, vadens fäste mot hälsenan, efter slalomåkningen förra helgen och det har inte riktigt blivit okej än så jag tar det lilla lugna när det gäller extrem belastning. 

Men annars ändå 9 träningspass på dessa dagar (9 dagar eftersom den 10:e dagen är idag och den har inte riktigt börjat än...):


Löpning: 3 pass

Längdskidor: 2 pass

Simning: 1 pass

Slalom: 1 pass (3 timmar)

Inomhuscykling: 1 pass

Powerwalk: 1 pass


Så kontentan är väl bara att man får se till att vinden vänder, och det får man nog lov att göra på egen hand. Och se till att det håller även om det skulle råda motvind så kan man motarbeta det på alla sätt och vis som står i ens makt. 

Och med det gick denna lilla stund av självömkan och "tycka-synd-om-mig-själv" "allt-är-orättvist" över.


 

Presentation


Följ två tjejers väg från galen idé och inköp av startplats till målgång vid Ironman Kalmar 2017.

Ami 42 år med mer pannben än fysisk form och talang.

Veronica 44 år med största idrottsintresse cykel och aktiviteter på fruset vatten.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards