Ami:

I morgon ska jga cykla Skandisloppet 167km i Uppsala. Det blir faktiskt mitt absolut första riktiga landsvägslopp på racer. Jag har ju tidigare cyklat Vårblotet i Bålsta och Vätternrundan men båda dessa lopp utgick jag som ensamcyklare (dock i en löst sammansatt FB-grupp på VR vilket var min räddning) och bägge loppen cyklade jag på min mtb-cykel. Med racern har jag faktiskt bara tävlat en enda gång tidigare och det var Vansbro Triathlon och det var ju också ensam eftersom man cyklar tempo där och då får man ju inte vara närmare en annan cyklist än 12 meter.

I morgon är det alltså dags för premiär. Holy shit!!! Det är 167km! Ett-hundra-sextio-sju jädrans kilometer!!! Min enda erfarenhet av detta lopp är från två år sedan då jag cyklade mtb-loppet. Och som supporter till Veronica som trampades som värsta Giro d´italia proffset (dock vill jag påpeka att jag var en extremt grym supporter...).

Oj oj oj! Strax innan klockan nio i morgon är det dags. Och detta är det värsta (eller möjigen det bästa, har ännu inte riktigt kommit till denna insikt) är att jag ska cykla i Veronicas HLL-klunga. Jag ska alltså ingå i en super-cyklist klunga som cyklat så snabbt att de knappt nuddar asfalten. Detta gäng trampade förra året (ni ser vem som är drottningen va...? I år finns det också en prinsessa i klungan   ):

Jag är såååå nervös. Eller jag vet inte riktigt om det är nervositet. Mer nojande skulle jag vilja säga. Jag är ingen riktig skrämsel-hare som säger... inte kan väl jag osv. Jag bara kör. Den känsla jag har mer nu är "satan i helvete vad detta kommer bli tufft". Och det är därför jag nojar och har ångest. Det kommer bli ett helvete. Jag har sagt att jag måste få lov att släppa klungan om jag går från rött över till svart. För rött kommer jag nog gå på redan i bilen till samlingen... Jag har hört snacket om att alla ska hålla ihop osv. Men jag vill inte det, jag vill inte dels sinka någon men heller inte hamna i en situation där jag "tvingas" upp i ett tempo som jag inte kan hantera. Jag vill ju ta  runt utan att snudda på överlevnaden... Men jag ska ge allt för att hänga med så långt jag kan med min lånecykel och mina cykelbrillor från Biltema med gåvokläder. Hoppas hoppas hoppas det inte hänger på utrustningen...

Jag är alltså inte rädd eller orolig. Bara jäkligt... puh puh puh . Om ni fattar...