Ami:

Det har tagit lite tid för mig att kunna samla ihop tankarna och sätta mig ner för att skriva en race report från Ultravasan90. Framförallt beror det på att den grundläggande känsla inombords är en känsla av ett enda stort misslyckande detta år, som tyvärr, trots målgång i Mora under den klassiska Vasaloppsportalen efter 9 mils löpning ändå kändes... ja vad ska jag säga   ... bläh bläh bläh. Det blev ingen Vasaloppstrippel för mig i år och det var ju kört redan på förhand, innan sommaren, genom att repet tog mig i Evertesberg under skidorn. Jag trodde att ett genomförande av detta extremt långa och påfrestande ultralopp skulle få mig att ändå känna som jag har gjort en enorm prestation och vara nöjd med det. Och visst... på sätt och viss känner jag ju det, en stolthet över finisher-tishan. Men ändå... också ett stort misslyckande   

Men först vill jag ändå gratulera min partner-in-crime, min sister-from-another-mister och stora fysiska förebild Veronica till sin rosa tisha. Du är så värd den och jag vet att mitt misslyckande inte har varit lätt för dig, och att du haft svårt att ge fullt uttryck för din glädje och stolthet över din bedrift för att inte såra mig.

Love u, du är grym   (och ja, du behöver också göra om allt igen eftersom jag också vill ha en rosa tisha och du måste ju hänga med så klart...).

Okej, men då kör vi då. Vad var det då som hände den där lördagen den 18 augusti i Dala-skogarna, i fäders spår...?

Starten

Vi hade ju en sån tur att Veronicas man ville hänga med och få en liten kaka av Vasalopps-feelingen så han var driver, coach, langare och allt mitt emellan. Det gjorde att vi inte behövde strula med buss upp till Sälen utan kunde i lugn och ro skutta (läs krypa) in i bilen kl 03:00 på lördagmorgon för avfärd mot startområdet. Vädret var optimalt, möjligen en aning kylslaget på morgonkvisten men i stort sett perfekta förhållande. Vi var på plats ungefär en halvtimme innan start vilket också var perfekt. Hann med att kasta in drop-bagen som skulle till Evertsberg och en tur till baja-majan. Vi hann även att träffa på Håkon som numera är tävlingsledare för Ultravasan och är en bekanting sedan 2016 när jag deltog i ultravasaläger som han höll i och där jag lärt mig massor. Det var kul att träffa på honom och väldigt inspirerande. Vi dristade oss också att ta ett "målfoto" med kranskulla och kransmas. Med tanke på att de kanske hade gett upp och åkte hem innan vi kommit till upploppsrakan...

 Så var det dags att ställa sig i startfållan med alla andra förväntansfulla löpare. Rekordmånga detta året. Kul! Känna pirret i magen, känslan av att man behöver spy och kissa samtidigt men ändå bara vill komma igång och få ge sig av.

Och med solen som började sprida ett rosa skimmer över himlen, och speakern som började räkna ner, TEN, NINE, EIGHT, SEVEN, SIX, FIVE, FOUR, THREE, TWO, ONE... Så var vi iväg. 9 mil hade vi framför oss. Herr jävlar, vad har vi gett oss in på???

Veronica och jag tog det väldigt chill i början. Planen var att gå uppför den första backen, ja egenligen gå de första tre kilometrarna och försöka spara så mycket som möjligt på krutet. Vi var många som hade den taktiken. Så Veronica och jag inledde loppet tillsammans vilket är ovanligt, hon brukar ju alltid sticka iväg som en virvelvind och sen väntar hon skitlänge på mig i målet. Så starten i Ultravasan kände bara bra. Detta ska nog gå vägen, vi är förberedda (även om jag tvivlade en smula inombords med mina 10kg extra runt midja och lår som jag extremt dumdristigt nog valt att behålla...).

Sen efter de första kilomterarna började det plana ut och Veronica drog iväg. Dock höll jag också ett ganska hyfsat tempo så jag såg henne framför mig i princip ända fram till första kontrollen i Smågan. Hela sträckan upp till Smågan går på väg så det var bara att tassa på i lugnt och fint tempo utan större ansträngning. Det kändes så bra att få jogga in under banderollen och sätta check på den första av de sju klassiska Vasaloppskontrollerna.

Dock, som ni ser ,med en liten nätt sträcka "to go"   . Coachen skulle inte stå vid denna kontroll eftersom det inte riktigt går att komma till här utan väntade på oss vid nästa, Mångsbodarna. Men vi hade inte förväntat oss några bekymmer heller i och med den lättsprungna terrängen. Det skulle däremot bli värre, mycket mycket värre...

Nu minns jag egentligen inte riktigt hur det var. Jo, fram till Mångsbodarna gick det bra. Sprang på i ganska bra tempo och låg inte många minuter efter Veronica när jag kom fram till kontrollen. Kändes fint. Sprungit nästan 2.5 mil, check på två av sju kontroller och allt känns bara bra   . Hörde att Veronica hade fått byta skor för hon hade redan fått skav. Mina fötter log och skrattade (än så länge... än så länge...). Tass tass tass.

Sen kom eländet! Fan och hans moster. Trail-running de luxe. Smala, smala skogsstigar med kottar, barr, sten och rötter. Upp och ner, ner och upp. Det gick sakta, och det gick tungt. Tränat allt för lite stiglöpning. Jajemän, det visade sig big time.

Och så rätt som det är (nu är det lite oklart om detta sker mellan Mångsbodarna och Risberg, eller Risberg och Evertsberg men det är skit samma för de sög discoballe oavsett   ) så dyker det upp en stor skylt mitt på stigen - OFF TRAIL 800 METER. Och så en pil rätt ut i spenaten. WTF??? Det vi hörde i efterhand var att några dagar innan ultravasan hade en markägare vägrat låta loppet gå över hans mark så vi fick helt enkelt lämna vandringsleden och kubba rakt ut i obanad väg genom skogen. Mossar och lavar och nedfallna träd. Alltså, på riktigt!!!??? Och det kändes som en eeeeevighet, det tog liksom aldrig slut. Och nu har vi alltså redan sprungit 3 mil, ett helt lidingölopp när man ska ut och skutta mellan tuvor och grankottar. När jag äntligen såg slutet på eländet var jag grinfärdig. Vi kom ut på en grusväg och jag älskade den...

Nu kommer jag ihåg att det var mellan Mångsbodarna och Risberg för jag minns att jag ondgjorde mig över denna OFF TRAIL-historia när jag kom in i Risbergskontrollen och coachen tog emot mitt missnöje. Nu börjar jag halka rejält efter Veronica som lyckats, trots obanad spenat, tassa på i hygligt tempo ändå. Min kropp känns ändå förvånadsvärt okej. Inte ont någonstans annat än vad man kan förvänta sig efter en massa mil i skogen. Inget skav eller nåt annat jäkelskap, så jag kör på med samma skor och samma kläder. Mot Evertsberg.

Denna sträcka är den värsta på Cykelvasan. Mitt mantra har i de loppen ständigt varit "bara jag tar mig till Evertsberg så har jag överlevt". Samma mantra nu, bara under en himla massa timmar längre tid innan det är över. Skog skog skog, stig stig stig. Har aldrig känt mig så mycket som asfaltsblomma som här. Ge mig lite stockholms mara, lite betong please   . Dessutom dyker det ju upp en till jäkla skylt OFF TRAIL. Neeeeeeej   . Ut i spenaten igen. Med stockar till ben. Men som tur är inte lika lång sträck som förra, fast illa nog. Illa nog...

Sen kommer jag däremot in i en ganska bra period, vi har lämnat den värsta stig-terrängen och är ute på bredare motionsspår/grusvägar/cykelvägar. Livet blir plötsligt lite lättare att leva. Jag har hittat en skön rytm med kombination av gång uppför och löpning plant och nedför. Strax innan Evertsberg dyker det upp en portal som talar om att vi passerat marathon-sträckan och fortsätter som utlralöpare. Det är en cool känsla.

Och så är man glad ett tag och tycker att man är värsta grymma. Till man faktiskt kommer på att man ju inte ens kommit halvvägs. Det är lika jäkla långt kvar... och mer ändå... Vad fasen har jag gett mig in på? Detta är ju helt sinnessjukt. Jag måste vara dum i huvudet, på riktigt!

Men det känns ändå fortfarande okej. Jag är fortfarande inne i min trans med ett okej tempo. Tass tass tass. Snart Evertsberg, då vänder det. Bara jag tar mig till Evertsberg, då blir det lättare. Det kommer kännas bättre om ett par timmar. Fortsätt framåt. tass tass tass. Och så tassar jag in under portalen som talar om att jag kommit till Evertsberg. Jäkla skit Evertsberg där repet tog mig i mars och förstörde det här året för mig. Men denna triumf ska inte det här jäkla skitstället få ta ifrån mig. nån liten jäkla revanch ska jag ändå ta   .

I matserveringen kommer jag i samspråk med en tjej som varit färdig att ge upp, att bryta där och då. Hon hade pratat med sin man i telefon som ändå övertalat henne om att fortsätta lite till. Jag hade ju själv räknat ut hemma att om jag var i Evertsberg innan kl 12 så räckte det att hålla runt 13min/km-tempo resten för att klara reptiderna. Och det är jäkligt långsam gång. Klockan var dessutom bara kvart i tolv så ytterligare marginaler. Jag informerade henne om detta och försökte peppa så gott jag kunde innan jag high-fivade med coachen och tassade vidare mot Oxberg. Denna tjej skulle ha anledning att återkomma senare under loppet   .

Sträckan mellan Evertberg och Oxberg är lång. Det är den längsta sträckan mellan Vasaloppskontrollerna och i början är det ganska ordentligt nedför. Härligt kan man tycka men efter ungefär 5 mils löpning är det värre att springa nedför än uppför. Det börjar gå tungt nu, riktigt riktigt tungt. Då dyker det upp en skön snubbe i 60-års ålder från västkusten. Vi promenerar tillsammans en stund och småpratar om ditten och datten. Då kommer tjejen från Evertsbergskontrollen ikapp och slår följe med oss. Och vi tre kämpar oss igenom eld och helvete tillsammans in mot mål. Otroligt vad två random främlingar kan betyda i en stund av kris. Vi avverkar Lundbergsbackarna och tassar in mot Oxbergskontrollen. Nu är det inte så jäkla jäkla långt kvar (...eller jo, det är minst 4 timmar löpning kvar. och vem springer egentligen 4 timmar bara så där...?). Coachen har lämnat kontrollen eftersom han ansåg att jag bommat "coach-repet". Det är så kort sträcka till nästa och han var tvungen att ge sig av för att hinna till Veronica. Hon hade behövt lite mer support med skor, nya strumpor etc under resans gång medan jag inte hade justerat någonting alls. Det var lugnt för min del. Fortsatte framåt i samma outfit. Funkade...

Efter Oxberg och in mot Hökberg sliter jag ont. Mina två medresenärer bär mig nu. Jag går/springer bakom dem och lyssnar på deras diskussioner om hemlösa människor och hundar, om alkoholkultur i Sverige och om personliga tränare. Jag säger ingenting, bara är där bakom och dras fram. Och efter någon timme är jag med igen i matchen. Jag har tagit mig ur min katatoni och funnit nya krafter. Jag kan nu bidra till gruppen med lite energi när någon av de andra dippar. Vi kommer in i Hökberg. Härifrån känns det inte omöjligt. Jag sprang här i somras. Kan vägen, vet att jag visualiserat denna stund och vad jag ska försöka tänka. Det ska gå vägen. Snart i mål. kämpa kämpa kämpa. Lyckas inte äta speciellt mycket. Växer i munnen. Tar några koppar blåbärssoppa. Mot nästa stopp, Eldris. Där är sista reptiden, det är där repet dras för sista gången. har vi tagit oss förbi där är allt i box. Vi har tiden på vår sida. Det ska gå.

Ändå börjar jag känna mig lite stressad. Tänk om vi missar reptiden. Det får bara inte hända. Stressar på de andra, försöker få dem att springa lite till. Mannens ben har helt lagt av, han kämpar men har inte mycket att ge. Själv börjar jag få fruktansvärt ont på ovansidan av ankeln. Kan inte gå längre, det gör för ont att böja foten i gångsteget. Måste få springa. Så jag manar på och de andra kämpar. Sen börjar det regna, först lite lätt för att därefter tillta ganska ordentligt. Känns riktigt riktigt onödigt. Inte alls det som behövdes som mental push precis. Dessutom springer vi in på en ganska lång sträcka med djup sand. Som att springa på en sandstrand, med näramre 8 mils löpning i benen. Det suger, både diskoballe och muskelkraft. Fy fasen. Denna sträcka missade jag när jag "övningssprang" i somras. Måste ha tagit cykelleden. Blä! VI kurar ihop oss mot regnet men fortsätter enträget framåt. Mot Eldris och det sista magiska repet. Efter en kurva ner mot kontrollen möts vi plötsligt av herr tävlingsledare Håkon som skiner upp och tjoar och tjimmar. Åh vilken energi-boost!!!

Och så ser vi det. Portalen in mot Eldris. Här grät jag när jag anlände på Öppet spår 2015. Då i samma situation som nu, målet att klara repet. KLARA REPET. Och jag gråter nu också. Visserligen inte samma fulgråt som på skidorna men en stilla tår trilla nedför min kind. Kanske jag inte är så jäkla misslyckad ändå, inte så jäkla loser, fail, värdo...

Det regnar så jäkla mycket när vi kommer in i Eldris så jag kan inte ens få upp mobilen, så det blir inga fler foton efter det här. Jag är så kall och mina fingrar ser ut som att tillhöra ett lik som legat ett par månader i sjön. Mobilen reagerar inte på mina fingeravtryck. Så blir jag dessutom så enormt besviken eftersom Coca-colan är slut. Helt oacceptabelt! Sånt får inte hända, Håkon... förbättringspotential här   .

När vi lämnar Eldris bestämmer vi oss för att lämna vår herre bakom oss då han inte alls kan ta några löpsteg längre. Och jag har så ont av att gå så jag behöver få jogga. Så jag och min nyfunna vän tassar iväg, hon vill försöka springa lite mer och hänger på. Vi springer kanske 700-800 meter, sen går några hundra meter, Springer lite till. Hon börjar få problem, massiv kramp i vaderna. Det går inte. hon misströstar, hamnar i det svarta hålet. Jag tar täten, säger åt henne att bara fokusera på mina steg. Framåt framåt framåt. Så ser jag plötsligt Mora Vatten som står som en liten bonus-kontroll i en kurva. Och de har.... COCA-COLA!!!! Alltså bästa bästa bästa! Jag blev så lycklig så jag visste knappt vad jag skulle ta mig till. Ren och skär lycka!!! Så några glas vilket gjorde oss båda på bättre humör. 5 km kvar. Detta ska gå. Snart snart framme.

Det går ganska sakta nu och vid tre kilometer kvar hör vi någon som hojtar bakom oss "mina tjejer!!! hallå!!!". Det är vår manlige del av oss tre muskutörer. Han har kämpat på och kunnat hålla ett ganska högt tempo i sin gång. Han kommer i kapp och vi är enade igen känns det som, vi tre mot världen. Nu tar vi oss mot upploppet tillsammans.

Sen är då stunden kommen. När vi kan vända upp mot upploppet och ser den klassiska målportalen i Vasaloppsmålet. Vi utbyter en snabb blick, nu kör vi upploppet var för sig. Ses vid mållinjen! Och jag springer. Eller vad man nu kan kalla det jag gör. Jag springer som om det inte finns någon morgondag, som att liemannen och hundra vargar är efter mig. Jag springer som om jag ska slå Carl Lewis i ett hundrameterslopp. Eller, ja det är iaf så det känns...

Så uppenbart att de där extra kilona inte direkt varit gynnsamma. Men i detta läget är det skit samma. Känslan när man tar sig över mållinjen och inte behöver längre... Jag kan stanna, jag behöver inte längre...

Veronica (som så klart kommit i mål evigheter före mig...) och coachen tar emot mig i målområdet. Fasen vad vi är bra, grymma. Men jag mår inte toppen när jag går i mål. Fryser som en hund och eftersom regnskuren kommit hade inte coachen hunnit hämta mina överdragskläder och då jag sprungit de sista timmarna i regn var jag dygnsur och helt jäkla tom på energi. Börjar skaka okontrollerat. Försöker äta nåt men det går inte   . Får en täckväst av Veronica och coachen drar iväg och hämtar bilen. Mot stugan, en dusch och en brasa. Väl framme vid stugan springer jag lika fort in i duschen som jag gjort på upploppet, Veronica och coachen drar och köper pizza. När jag kommit ut från duschen tänder jag eld i öppna spisen. Pizza levereras, och coca-cola   . Ja, då börjar livet krypa tillbaka in i kroppen. Fasen vad nice! Det är över! Vi har gjort det! Det tog inte många minuter efter pizzan slunkit ner i magsäcken innan det kröps ned i bingen. Så himla skönt!

NOT. Natten var hemsk. Skakade och frös om vartannat. Behövde gå på toa framåt morgontimmen och det tog nog över en kvart för mig att kunna vända mig i sängen och ta mig ur den. Helvete! Kan någon knuffa ur mig ur sängen? Smärta precis överallt. ÖVERALLT! Vad har jag gjort mot min kropp. Hälsenorna skriker av smärta så fort jag rör mig. Får ett meddelande på messanger från Veronica "det gör inte ont så längre jag inte rör mig". Eh... ja precis. Kan man ligga så här en vecka? Kan nån söva ner mig och väcka mig när kroppen kommit till sans igen?

Men så tar man ju sig ur sängen, man börjar röra på sig och sakta sakta börjar faktiskt kroppen fungera igen. Sjukt ont i stortån där nageln gått åt helsike, hälsenorna smärtar nåt överjävligt och ovansidan av fotleden är ett helvete. Men annars så... jo tack bra. Och jag har ju min medalj, och min finisher-tisha som tröst och smärtlindring...

Och så långt allting gott. Visst jag är stolt och nöjd över min prestation att jag sprungit (/gått, krypit, ålat...) 9 mil och tagit mig från A till Ö. Men redan samma kväll när jag kom hem börjar det gro i magen. En känsla av obehag, olust och besvikelse. Nej, det är ingen go känsla. Känslan av nästan men ändå inte riktigt. En känsla av att "nej, jag fick ingen rosa tisha, för jag är inte bra nog...". Och så kan jag ju inte ha det. Nej, det blir ingen ny utmaning förrän trippeln är avverkad och tishan klär min lekamen. Jag vill också känna att jag har lyckats med det jag satt som mål, och inte att jag failat.

Så det är med väldigt ordentliga blandade känslor jag avslutar denna race report. Glad och stolt men ändå inte helt glad och stolt, en liten tagg i hjärtat av otillräcklighet...