Ami & Veronica:

Vi har ju förstått att en triathlet måste kunna crawla. Och nu när vi ska bli Ironman-triathleter så är det ju bara till och bita i det sura och ta tag i detta. Sagt och gjort, "tur"-Veronica lyckades så klart fixa in oss på en crawlkurs i närheten av hemmet, Högdalen och Actic. 8 ggr crawlkurs för vuxna.

Vi var ca 10 pers som satt där vid bassängkanten med lite skräckblandad förtjusning inför detta. En helt egen bassäng för bara vår kurs och en massa hjälpmedel som man minns från skolsimningen i lågstadiet. Jösses, vad har vi gett oss in på???

Okej. Hur gick det då?

Ami;

Asså! Jag tyckte det var svinkul. Lite vingligt och små-otäckt i början men sen föll polletten ner och det gick faktiskt riktigt bra. Fick grepp om andningen i 3-takt, sparka med benen och ta armtagen. Lyckades faktiskt crawla 50 meter. Så i det stora hela, yey!!!

Veronica:

Jag vill aldrig mer gå dit! Det är är det värsta jag någonsin gjort! Känsla av hopplöshet när benen bara sjunker, jag sparkar med benen allt jag kan men jag kommer inte framåt, snarare bakåt. Lyckades inte ta ett enda crawltag. Fick gå tillbaka till första övningen hela tiden och börja om från början. Här trillades det inte ner nån pollett, verkar inte finnas nån polett överhuvudtaget. Jag känner mig värdelös och att det inte finns en minsta glimma hopp att jag ska lära mig detta. Vill inte inte heller lära mig längre! Men det är klart, jag kommer ju vara där nästa söndag (för jag har ju lovat Ami, och om inte annat så ska jag köra...).

Konklusion: enligt Veronica så är livet orättvis, medan Ami är skitnöjd över att vara få vara grym på nåt.