Ami:

Då var det dags att inleda tävlingssäsongen 2018. Och precis som förra året inleds året med Winterrun. Jag fick lov att göra tävlingspremiär ensam tyvärr. Vi hade anmält oss båda två men Veronica har varit satans sjuk i nån form av influensa en hel vecka. Helt kraftlös och inte alls i slag för att ens vara med som supporter. Så det blev, precis som förra året, att ensam ge sig ut i kylan med pendeltåg och spårvagn och tuta upp mot Skansen. Men ensamheten varade inte speciellt länge. Det är en sån folkfest med massor av förväntansfulla gelikar på plats.

Det som är fantastiskt med Winterrun är att alla uppmanas lysa upp mörkret och ett stort flertal har tagit arrangörernas uppmaning på ordet. Även om jag tyckte att fler hade gått all-in ännu mer förra året. Jag gjorde så gott jag kunde med en ljusslinga från veronica (som tyvärr tappade all batteri efter första backen) och lite smålampor och reflexer.

Vid startplatsen på Solliden fick man självseeda sig till startgrupp 1 med löpare som förväntade sig springa under 50 min (där stod inte jag) och startgrupp 2 för alla oss övriga. Strax innan start skuttade vi igång med en kort uppvärmning ledd från scenen. Jag förundras alltid lite kring detta. Hur tänker man när man gör rörelser som är sparkar upp och framåt och bakåt och vifta med armar hit och dit. I ett hav av människor utan minsta utrymme alls...? 

Hur som helst, till slut gick iaf startskottet för startgrupp 1 och vi andra gick fram mot startlinjen för att invänta vårt startskott som skulle ske 5 min senare. Såååå drar arrangerörerna igång bengalerna och starskottet ljuder. Detta är såååå coolt...

Så var vi iväg. Men rosa bengaler på båda sidorna om oss. Man såg knappt någonting för all rök. Okej... 10 km löpning runt på Skansen. Man springer två 5km-varv med start, varvning och mål uppe vid scenen på Soliden.

Det är ganska tuff bana med första km kraftigt nedför. Man springer i princip i helt mörker, maschaller och eldkorgar utmed banan och skenet från lite pannlampor här och var. Därför är det full koncentration i nedförsbackarna så man inte trampar i nåt hål eller nåt och bryter benen av sig. Det är en så häftig känsla att springa i denna ljusorm som slingrar sig runt Djurgården. Sen efter drygt 2 km är det inte lika häftigt längre... Då bär det upp, upp, upp. Kändes ändå ganska ok. Sprang förbi några löpare som gick redan i denna första backe. Det som är lite slitigt är att backen liksom inte tar slut utan det planar ut något och sen bär det upp igen innan backen är slut. Men upp kom jag och jag kände mig hyfsat stark. Sen är det en behaglig resa förbi Rosendal och ner mot vattnet. Det var dock lite slirigt på asfalten. Det är barmark hela vägen men just asfalten hade frysit på en aning. Inga större problem men ändå lite slir.

Så vända uppåt vid Nordiska museet och påbörja klättringen upp mot Solliden igen. Bävar för denna djävuls-backe som inleder sista kilometern på varvet. Men där står ju HAN, ni vet HAN Skyltmannen, och hejar. Har intagit samma position som förra året och nu döpt om backen till Skyltmanns-backen. Det ger verkligen energi och ett leende på läpparna. Galna människa...   He he he. Så upp kom jag utan döden i släptåg denna gång, så runda lite vid marknadplatsen för att påbörja nästa varv.

Men återigen!!! WINTERRUN SKÄRPNING!!!!!!!!!!!   . Iskallt vatten som serveras i vätskekontrollen. Livsfarligt! Hur svårt kan det vara att servera någon lite halvljummen dryck egentligen? Nu var det bara någon enstaka minusgrad men hur i hela friden hade ni tänkt om det var 10 minus??? Nej, detta måste ni göra något åt!

Sen var det bara att ta sig an varv nummer två (utan dryck i magen dock...). Backen vid nu 7 km, gick över förväntan. Tassade uppför den ganska obesvärad faktiskt. Ganska förvånad men det kändes helt okej även detta varv. Däremot sista backen... trots skyltmanns-pepp... döden! Jag sprang med överkropp och armar men benen rörde sig inte framåt. Eller sprang??? vet inte om man kan kalla den hasande rörelse för att springa. Men jag kom upp till slut för att hanka mig fram den sista slingan . Lyckades få ner pulsen och kunna öka farten in mot mål.

I mål på 1:04:47 och en snitt-tid på 06:29 min/km. Är faktiskt mycket nöjd med den tiden, även om sub 60 är lite skam-tiden... Men med min taskiga löpform och den kuperade banprofilen så får man ju lägga in det i utvärderingen. Och jag slog förra årets tid 1:09:50 med råge.

En STOR förbättring från förra året som jag då var extremt kritisk till var väskutlämningen. Nu hade man organiserat om hela och det gick supersmidigt att både lämna in och hämta ut väskan. Inga köer alls. bra där! I fjol höll man ju på att halvt frysa ihjäl innan man fick ut sin väska. Nu är det bara vätskan vid varvningen som behöver ses över. Det som är märkligt är att man serverade supergod varm blåbärssoppa i målet. Varför kan man inte ha det även vid varvningen???

Så lite flyt med en buss som stod precis utanför Skansen, fick sittplats och kunde tuta in mot Odenplan och pendeln hem. Höll på att frysa ihjäl vid promenaden hem till hemmet men snabbt ner i ett hett bad rådde bot på det. Mycket nöjd med kvällen. Dock himla himla tråkigt att Veronica återigen missar denna upplevelse. Får nog lov att blir ett tredje år...