Ami:

Ok. Nu är det fasen bara två dagar kvar   . I morgon drar vi upp till Rättvik och vårt "all-inclusive" Vasaloppsboende på Stiftsgården där vi även bodde under öppet spår 2015. Mycket skönt och bekvämt att slippa allt runt omkring och bara bli chartrad denna dag. Dock måste man själv ta sig från Sälen till Mora tyvärr...

Jag har ju nojat kring detta med vasaloppet tidigare. Är ju inte direkt i min comfort zone när det gäller skidor och framförallt inte med den erfarenheten jag har från 2015. Men ju närmare det kommer desto lugnare har jag känt mig. Var i Dalarna fredag till onsdag och åkte tre pass skidor som bara kändes helt tipp-topp. Jag börjar bli redo   .

Men... så slår dumheten till. Alltså allvarligt talat???!!! Veronica har ju upprepat ifrågasatt hur i h..vete jag lyckats bli medicine doktor    när jag borde ha en kontakperson i mitt "vanliga" liv så jag inte utsätter mig för idioti hela tiden... Min bror har också påpekat att han känt mig i nu snart 44 år och att jag tydligen iaf är konsekvent i min dumhet   . Och nu jag börjar tro att de faktiskt har en poäng. Vad är det nu som hänt undrar ni...? Jo, men vad tycker ni om att jag bara några dagar innan Vasaloppet ska visa mig på styva linan inför våra tonårsgrabbar och skottar en halvmeter snö från hela vår långa uppfart som jag hade eld i baken. Resultatet??? Urjävlig muskelinflammation i intercostal muskulaturen och omöjligt att ta djupa andetag utan att gråta en skvätt...

Det är alltså de muskler som sitter mellan revbenen och som gör att bröstkorgen kan vidgas när man andas. Och det kan ju vara en bra idé det där med andningen under Vasalopppet. Varför varför VARFÖR kan jag bara inte vara lite normal??? Men det är klart, det ska ju aldrig vara smidigt. Får ju aldrig göra en sån här grej och det bara är jobbigt. Jag ska dessutom alltid behöva ha ont också i tillägg. Och med facit i hand och lite nya insikter så ser jag ju nu att det är min klantighet som är boven i dramat. Stackars stackars kroppen. Huvudet är så korkat och så himla dominant och så får kroppen lida, varje gång... 

Men det är väl bara att ösa i sig nävar av Voltaren och hålla tummarna och det ger med sig...

Men annars, i det stora hela, känns det ändå bra. Våra skidor är inlämnade till Valla-Birger i Leksand som är värsta valla-proffset och som vallade mina tjejvasa-skidor och Veronicas rekord-skidor på Öppet spår 2016. Så våra skidor får iaf bästa tänkbara förberedelse. Sen är det bara kroppen som ska hänga på, för huvudet (och pannbenet) ger ju sig aldrig...