Ami:

Allt rullar på här uppe i Dalarna. Och även det magiskt fantastiska vädret rullar på.

Idag blev det en tur till simhallen i Leksand med familjen. Eftersom jag hade tre badvakter med mig var lill-tjejen säker och jag kunde simma. Simma och simma och simma. Blev till slut 2000 meter. Fast bara bröstsim för jag hade inga simglasögon med mig vilket för mig är ett måste vid crawl. Fast bra ändå tycker jag. Och familjen hade också jättekul så det blev en toppen-aktivitet för alla. Och förvånansvärt lite folk. Fast det är klart, dalafolket är väl utomhus när det är sånt här fint väder.

Och när vi kom tillbaka till stugan kände jag också att jag ville ut. Sista chansen till ett par kilometer i skidspåret för den hör säsongen.

Alltså vilken känsla. Varför var det inte så här på Vasaloppet? Solen gassade och alla i spåret var liksom bara lyckliga. Så himla härligt.

Det blev två varv, 6.6 km, för jag var lite sliten i ljumskarna och dessutom hade jag ganska dålig fäste trots klister. Men jag var nöjd när jag klev av. Framförallt nöjd med att avsluta säsongen med en god känsla för skidåkning efter allt hat och avsky som förmedlades mot skidorna längs fäders spår. Ger hopp om att det kanske finns en liten Vasalopps-finisher där inne...

Ami:

När jag var ute och sprang 8km i söndags fick jag så in i h... ont i knät. Är ju opererad 4 gånger i det knät så förutsättningarna för ett smärtfritt och hälsosamt knä-liv är ju knappast optimala. Inte blir det bättre av att jag är tung i kroppen heller...

Så med denna katastrofala utgångsvikt och insikten att varken mitt knä eller jag kommer kunna springa 9 mil i augusti (alltså ni fattar springa 9 mil!!!) så behöver jag ha en åtgärdsplan.

Jag har (så klart) funderat och analyserat och vridit och vänt på alla aspekter kring vad som egentligen gick snett med Vasaloppet. Och nu pratar jag inte om kärv snö och sen buss osv. Nej, vad var den egentliga orsaken till misslyckandet? Och sanningen är bara så helt enkelt att jag inte betalade priset. Att jag inte var villig, orkade, prioriterade eller vad man nu kan kalla det.

Och med den insikten har jag börjat fundera på sommarens utmaningar. Cykelvasan skulle jag kunna trampa idag bara för att klara den så där finns inga problem. Men så är det då Ultravasan. Springa de 9 milen i Vasaloppsspåret. Vad är priset för det?

Jag är ju forskare och detta blir mitt projekt. Ett projekt måste ju planeras noga i varje detalj. Och är det nåt jag lärt mig som forskare så är det just det, planering. Och jag har ett upplägg nu. Ett pris som måste betalas...

Försäsongsträning 40 dagar

Japp, inleder med 40 dagars kostkontroll och hård uppbyggnadsträning. Allt för att få en lättare och starkare kropp som kommer klara av sommarens extrema träningsmängder i löpskorna. Efter 40 dagar ska jag till Krakow på konferens. Då får kroppen vila ett par dagar innan träningssäsongen drar igång.

Jag startade på skärtorsdagen. Varför? Jo, perfekt inför påsken och allt godis-svullande. Inget godis för mig. För när jag gör sånt här så är det ju allt eller inget.

Nu är det påskafton och dag 3. Jag har hållit strikt kostupplägg (dvs inget godis...) och hunnit med 2 löppass och 1.2 mils skidåkning. Bra start.

Men allt är så lätt här upp i Dalarna. Men är ledig, trivs och mår så jäkla bra hela tiden. Blir tuffare när man kommer hem. Men det är ett senare bekymmer. Just nu är allt bara smutt...