Ami:

Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Jag är inte tränad för det, och disponera loppet utifrån det. Börja gå tidigt i loppet, gå i alla uppförsbackar, känna av kroppen och verkligen försöka tänka positiva tankar. Skickade mess till Veronica stax innan jag gick in i startfållan:

Och i stora drag så blev det faktiskt så. Bara glädje, och lite smärta men framförallt inga tårar!

Jag hade ordnat det perfekta upplägget. Min brorsa och hans sambo både agerade taxi åt mig och barnvakt åt dottern så logistiken inför start fungerade perfekt. Jag blev avsläppt nära startområdet ca 45 min innan start. Regnet var då under hyfsad kontroll och det smådroppade bara. Hann egentligen bara med att insupa stämningen innan det plötsligt var dags för mig att slänga av mig överdragskläderna och gå in i min startfålla för startgrupp 7.

Proffsigt organiserat så klart. Lidingöloppet har gjort det här förrut och allting i startområdet fungerade som ett väloljat maskineri. In i startfållan och jag kände att jag tycker ju att det här är roligt ju. Inför halvmaran stod jag bara rakt upp och ned och inväntade startskottet. Här rycktes jag med i musiken, hoppade och skuttade och deltog i den gemensamma uppvärmningen. Var hel-pepp faktiskt.

Så gick startskottet och vi var iväg. Kände direkt när jag sprang i det geggiga gräset att det smärtade i höger vad. Har haft lite känning i vaden innan och lånat Veronicas kompression-calf. oh nej... Inte ont redan i starten!!! Men jag lyckades på något sätt trycka bort det onda som sakta sakta försvann ju längre in i loppet jag kom. 

Regnet tilltog och det var stundtals väldigt geggigt och halt på stigarna. Men det gick bra, mycket bra. Höll ett lagom tempo som kändes bekvämt och som skulle ge mig marginaler till reptiderna om det skulle skita sig alldeles. Kilometer efter kilometer passerades. Vid milen sprang jag om Michel från "min svenska klassiker", programmet med Stephan Wilson. Hejade och peppade honom vilket gav mig själv energi. Höll dock igen så jag inte skulle förivra mig helt. Tassade på. Passerade sedan Även Line från samma program, hejade och fick världens leende. Hon är en riktigt fighter den donnan. Och så kom jag då fram till vätskekontrollen vid 15 kilometer. Det var hit jag hade planerat. Det var hit det skulle gå hyfsat enkelt och hit min träning skulle räcka till. Sen fick det gå som det går liksom. Och när jag sprang 2015 så tycker jag att det var mellan 15-20km som var värst, Bosön-backarna. Då tryckte jag på för mycket och tog HELT slut i benen. Nu tog jag det ordentligt lugnt. Gick i alla uppförsbackarna. Och nedför gick det otroligt bra. Jag och Veronica var på ett tränings-event med Team Nordic Trial i våras där Miranda Kvist drillade oss i teknik för nedförsbacke-löpning och jag försökte verligen applicera allt jag lärt mig, och med mycket god effekt. Sprang fort nedför och med minimalt muskelmotstånd. 

Så var jag plötsligt ute ur skogen och på väg in mot vätskekontrollen vid grönsta 20 km. Kändes bättre i benen än det gjorde 2015 men då sprang jag självklart  så mycket snabbare än denna gång. Lite sportdryck och nån bulle och så promenad uppför grönstabackarna på väg in mot sista milen. Lite besviken över att man inte fick chokladboll när man kom uppför backarna. Trodde man skulle få det och hade laddat för det. ja ja. hur som helst...

Sen fortsatte det. Sprang där det gick att springa, gick i uppförsbackarna. Och så har jag plötsligt avverkat både Abborrbacken och Karins backe. Kunde fortfarande springa och sprang förbi väldigt många kändes det som. När jag tittar i resultatlistan ser jag att jag sprungit om nästan 200 personer den sista milen. Mycket väldisponerat lopp!

Och sen ner mot målrakan där brorsan, hans sambo och min unge står och hejar. Känner mig stark. Oförtjänt stark nästan. Det gick ju så bra detta!!! Inte någon rekordtid men ändå under 4 timmar och med både kropp och hedern i behåll. Inte ont någonstans, inte slutkörd eller något sånt. Bara en skön känsla!

Sammanfattning: regnigt, geggigt men alldeles alldeles underbart (alltså utifrån det elände som jag trodde det skulle bli...).

Sen var det himla roligt att jag träffade på en tjej i målfållan som så glatt hojtade "nej men hej! Det är ju du! Ironmaniacs!". Och det var en tjej som vi följer på Instagram, ni vet man skriver nån kommentar då och då, like´ar nåt inlägg här och där. Kul att ses där i målfållan live. 

Nej, positivt tänkande är verkligen da shit. Och en fin medalj fick jag som bekräftade det.

Men medaljens "baksida" springande rådjur är dock inte riktigt det jag kan identifiera mig med...