Ami:

10 december är MIN dag. Min EGEN-DAG. Nobeldagen och jag älskar det.

Då stänger jag in mig i vardagsrummet som är städat, pyntat och fint. Tänder ljus, dukar fram en massa goda ostar, charkisar och annat smarr. Och dricker en flaska lite exklusivare champagne. Och ensam. Detta är mycket viktigt. Maken har närvaro-förbud (visserligen till hans stora lycka då han är helt ointresserad...).

Så här har det sett ut genom åren:

Detta är min ego-dag. Min julafton, nyårsafton och födelsedag. Jag är lika intresserad av alla nobelpristagares tal och kunskap om deras prestationer, som gästernas kläder och maten de äter. En fantastisk tv-produktion.

Ni som känner mig vet att jag börjar längta efter denna dag, efter den 10:e december från den 11:e december varje år.

...och så blir jag sjuk.

Ami:

Sjukan har ju härjat i omgivningen. Som ni vet hade ju morfar värsta förkylningen i helgen. Sen har nog varenda kotte jag träffat på under veckan snörvlat och hostat i olika allvarlighetsgrad.

... och så klart drabbades även jag av en mancold/manflu.

Känner mig faktiskt ämligare än någon annan drabbad människa. Men inte för att jag hostar upp en halv get varje morgon genom luftrör av taggtråd. Nej mest för att jag inte kan träna. Veronica och jag hade planerat in ett gemensamt simpass igår men simma är ju typ det sämsta man kan göra när man är drabbad av en hyfsat livshotande mancold.

Så jag får helt enkelt bara se på hur de träningsfria dagarna hopar sig och vänta in hälsan...