Ami:

Om jag ska sammanfatta Winter Run Stockholm 2017 på Skansen kan jag använda ett ord: COOLT. Alltså på riktigt coolt. Springa i mörker längs med dunkelt upplysta vägar med facklor och eldkorgar. Springa igenom tät rök och rosa bengaliska eldar. Ja, coolt helt enkelt.

Innan start

Var förväntansfull men väldigt avspänd när jag satte mig på pendeln in till stan. Ensam men det gjorde faktiskt ingenting. Detta var min grej, min idé och det handlade egentligen mest om att få till ett längre löppass mitt i min djupa djupa löpsvacka. Hade beräknat att jag skulle komma fram ungefär en halvtimme innan start, vilket för mig är ganska kort tid innan, jag brukar alltid vara alltför tidig och stå och hänga innan start i onödan. Tänkte undvika detta nu. Så blev det ändå inte så klart. När jag anländer vid Skansen är jag en timme innan start och det är ganska begränsat med folk. Va??? Är det inte fler än så...?

Ingen kö på toaletten (tackarrrr) och så rulltrappan uppför till startplatsen vid Solliden. Om en dryg timme ska vi springa uppför. Holy shit!!! Två gånger!!! Det är jäkligt brant... Ja ja, det är ett senare problem.

Det är kallt, jättekallt. Men barmark så jag bestämde mig efter noga övervägande att inte ha mina nya fina Icebug på fötterna utan mina "vanliga" löparskor men med mina skidstrumpor i marinoull för att hålla fossingarna varma. Löparskorna är ju inte direkt mina varmaste skor skohyllan. Blev iaf ett bra val. 

Det är nåt speciellt att komma fram till ett startområde. Musik som spelar högt och peppande, speakers i högtalarna och en massa förväntansfulla människor, tillsammans med funktionärer, tält med en massa idrottsrelaterade prylar (som vi alla älskar att botanisera i). Stmningen går nästan att ta på...

Det var fortfarande ljust när jag anlände till Skansen men ganska snabb mörknade det och när jag lämnade in min väska och satt på mig min "ljus-utrustning" var det becksvart uppe på berget, med en magisk utsikt över ett upplyst Stockholm. Ja, coolt helt enkelt.

Sen följde lite uppvärmning och en ljusshow innan det började närma sig start. I detta läge vill man bara ge sig av. Jag blir alltid också liksom gråtmild. Känner mig så lyckligt lottad som har en kropp som tllåter det här (eller typ...), tänker på min bortgångna mamma som inte längre kan (även om hon aldrig gjort något dylikt...). Svårt att hålla bort tårarna. Är väl allt med adrenalin, förväntningar etc... 

Starten och första varvet (5 km)

Arrangörerna hade ordnat två fållor, en för de som siktade på en tid under 50 min och en för oss övriga. Det skulle varit fem minuters mellanrum mellan starterna men det blev nog bara ett par minuter. Var faktiskt lite irritation bak i startledet i vår fålla för när den första gruppen gav sig av sänktes repet direkt för vår startgrupp och folk blev ju lite tveksamma och fundersamma kring om starten även gått för vår startgrupp. Det ledde till en del arga uttrop som "nu får ni inte gå!!!" Var ju bara att folk inte fattade att vi också kunde ge oss av. Den egna tidtagningen startade ju ändå inte innan vi passerat över startlinjen lite längre fram. Onödigt. Men det är klart, alla är så himla laddade.

Så iväg. Äntligen! Rundar ett hörn och där börjar det magiska. Utmed hela terrassen står det funktionärer på var sida med två rosa bengaliska eldar i händerna. Då vill jag gråta en skvätt igen för det var så himla storslaget. Tog faktiskt ett litet skutt åt sidan för att offra en sekund eller två på ett foto. Höll både på att bli totalt översprungen och fick dessutom en smocka av en armbåge men det var det värt, och jag fick ju skylla mig själv när jag gör en sån oberäknelig manöver.

Efter denna start gick det nedför berget, kraftigt (oj oj oj, vi ska uppför också...). Sen runt en sväng, lite mer nedåt och så var första kilometerna avklarad och vi begav oss ut på en slinga på Djurgården. Coolt alltså, som en lång orm som slingrade sig fram med blinkande ljus i världens alla färger. En tjej sprang förbi mig med hela kroppen täckt av blnikande stora glödlampor. En löpare i en kodräkt med kompis (giraff kanske???) som även de var helt utrustade med ljusslingor. Mina stackars ljus hade ingen chans i tävlingen om mest ljus. Folk går verkligen all in. Och även om inte alla gjort det så hade de flesta något blink eller ljus på sig. Kul.

Jag missade alla kilometerskyltar i mörkret och trampade på bara i ganska maklig takt. Har ingen energi för några högre hastigheter utan hade hela tiden i tanken att det handlar om sträcka inte fart. När vi kom ner mot vattnet efter kanske två kilometer står en kille och kör eldshow till cool musik. Alltså häftigt! Sen bar det uppför ganska rejält. Redan nu??? Trodde vi bara skulle springa uppför en gång längs denna slinga. Nehej du. Uppför uppför uppför. Innan det tillslut vände runt och ner förbi Rosendal och ut på Rosendalsvägen utmed vattnet. Det rullade på bra här. Och det är här vi lite (mycket...) långsammare löpare blir varvade av topplöparna. Vilken fart de har. Imponerande! Så utmed vattnet och upp mot Djurgårdsbron där vi vände upp mot Skansen igen, förbi Nordiska museet. Här möter vi lite mer publik (eller kanske snarare förbipasserande som hejade på oss galningar). Sen ner mot den mindre porten till Skansen och "BACKEN". Segt segt seeeegt. Men jag sprang iaf. Eller sprang och sprang. Kanske inte kan kalla det jag gjorde för springa men jag gick iaf inte.

Sen mitt i backen hörs ett jäkla liv. SKYLTMANNEN! En i det närmaste mytomspunnen figur i löpsammanhang. En man med imponerande skägg har tagit det till sin livsuppgift (?) att med finurliga och peppande budskap på en stor skylt stå vid slitsamma sektioner i banan på olika löptävlingar. Har sett honom på bild och hört om honom men aldrig sett honom live. Och den energi han förmedlade var verkligen så gnistrande som jag hört talas om. Det gav mig den sista kraften uppför backen. 

Väl uppe på Skansen igen känns det toppen. Runt Skansen-området en vända och så runt förbi handelsplatsen ner mot Solliden igen. Här delar sig banan, en väg för de som redan avverkat sina två varv och en väg för oss andra som ska ge sig ut på andra varvet. Skulle tippa på att en 5-6 löpare hann varva mig.

Sista varvet och målgång (10km)

Att ge sig ut på det andra varvet är så himla skönt. Värst tycker jag det är när det är tre varv för mellanvarvet är så himla segt. Nu är det sista varvet. Och den första kilometern var ju bara nedför. Förbi eldshowen där killen kämpade på med sina eldklot i kylan. Backen uppför gick segt denna gång. Men många gick och de kunde jag passera. Vidare runt och jag börjar mer och mer känna att energin inte finns, så klart med begränsade 800kcal/dag. Energin jag får i mig räcker ju inte ens till att upprätthålla de basala kroppsfunktionerna. Men sakta sakta kämpa på, ett steg i taget, en eldkorg i taget. Så var vi ute förbi Nordiska museet igen och påväg mot den helvetiska backen upp mot Solliden. Skyltmannen stod kvar. Tjoade och hejade. Ganska rejält hesare denna gång. Gjort ett gediget jobb. Det är nu jag fotar, för jag måste gå några meter. Jag hojtar att "äntligen får jag se dig live". Han svarar med ett flin och en high-five. Det gör att jag börjar springa och tar mig uppför toppen och runt på Skansen för sista gången. 

In mot mål. Samma fantastiska känsla varje gång. Det är det HÄR vänner, som är det som gör att vi gör. Den HÄR känslan när man är helt slut och ser målet. Man ser ljuset i tunneln. Och där underbara känslan att det är över. Jag får vila... Det känsla är helt obeskrivelig och kommer oavsett om du sprungit ett lopp på 5km eller cyklat Vätternrundan i 15 timmar.

I mål! Jag klarade det! I extremt dålig form, med alltför låga energidepåer men med de förutsättningarna att det skulle bli ett bra löppass. Och det var kul. Superkul!

Lite slutliga reflektioner

Som sagt så många gånger i denna race report, såååå coolt att springa detta lopp. Kan tänka mig att det är ännu mer magiskt om det dessutom är snö. Kommer absolut springa igen,

Ska jag vara lite kritisk så har jag två invändningar. Efter 5 km och varvning var det vätskekontroll. Då skulle det vara vatten och blåbärssoppa. Det fanns ingen blåbärssopa, iaf inte vad jag kunde se och OM det fanns och den inte var synlig så är det mindre bra det också. Det som fanns var ISKALLT vatten. Verkligen iskallt. Livsfarligt. Så det blev en minimal liten sipp. Här borde det funnits lite varm sportdryck, eller då som jag trodde skulle finnas blåbärssoppa. Det andra jag är kritisk mot är logistiken vid väskuthämtningen. Jättelånga köer vilket gjorde att man blev helt genomkyld stående där i kylan. Så klart när jag väl hämtat ut min väska och tagit 1.5 minut på mig att sätta på mig jackan så var det ingen i kö längre. Det kommer en rejäl bulk med folk efter 1 timme och kanske 10-15 minuter. Då måste man få sina kläder. 

Väl hemma var jag så kall, blev hämtad av maken vid pendeln (tack älskling för det) och så direkt ner i ett varmt bad. Badade säkert i en timme för att bli varm igen. Sen på med mjukiskläder och under filten i soffan. ZZZZZZzzzzz znark. Sov en timme på soffan,e masade jag mig in i sovrummet och ner i sängen. ZZZZZZZZzzzzz. Helt slut men lycklig. Tack Winter Run och mina medlöpare för en härlig upplevelse!