Ami:

Påskledighet och laddat för en massa träning. Egentligen skulle hela familjen ha spenderat påsken upp på lantstället i Dalarna men vi ändrade oss i sista minuten då det var spått riktigt busväder. Ett vettigt beslut har det visat sig efter alla rapporter om trafikkaos och snöoväder.

I morse hade jag ingen tanke på att ställa klockan. Tänkte sova tills jag vaknade och då dra ut på en längre cykeltur, om jag vaknade innan kl 9. Jag vaknade klockan 6! Jo jo där ser man... Och på termometern gick visaren åt det blå hållet vilket tydde på minusgrader. Vilken vår??? Och inte det bästa att dra ut med cykeln i minus-halka. I stället fick det bli en skön och krispig powerwalk, vilket verkligen inte var ett nedköp. Verkligen härlig start på dagen!

Det var inte många ute så tidigt så jag fick ha min morgonpromenad nästan helt för mig själv.

Till och med vitsipporna slumrade och hade ännu inte nåtts av de första solstrålarna som väcker dem ur sin nattsömn...

Vi bor ju väldigt vackert bredvid sjön Dreviken. Hade bara önskat att stigen skulle kunna gått runt hela sjön.

Det blev nästan 1,5 timmes promenad. Lagom hemma började familjen så smått vakna, eller nja... i alla fall lilltjejen hade precis öppnat sina ljusblå och satt och tittade på barntv. Männen sov som stockar zzzzzzzz.

Så långt så gott. En mycket bra start på dagen och på påskledigheten. Sen drämde vår herre verkligenheten i bakskallen på mig!!!

Kokade ägg till mig själv och till familjen. Jag menar är det påsk så är det... När äggen kokat färdigt skulle jag lyfta kastrullen från spisen och hälla ut vattnet. Då plötsligt är olyckan framme! Handtaget släpper från kastrullen som rasar ner och landar på min ena fot. Kokande vatten och kokta ägg! Det svider till något outhärdligt. Snabb som en jäkla vessla var jag. Av med strumpan och rusade in i badrummet, upp med foten i handfatet balanserandes på ett ben. På med kranen, svalt vatten inte kallt (man är ju i branschen...). Sen stå där i ca 45 minuter.

Sved nåt så satans men jag grät iaf inte. Var nog mest lite chockad. Och så lättad över att inget barn var i närheten, eller hade använt kastrullen själva för den delen, grabbarna brukar ju ofta koka ägg på kvällarna till sina kvällsmackor. Puh!

Efter 45 minuter orkade jag bara inte balansera längre på ett ben utan det fick räcka. Hade en tub kylgel, egentligen till ansträngd muskulatur, hemma som jag krämade på ett tjockt lager. Svalkade ner huden totalt. Huden kändes ungefär som när man sugit på en Vicks blå och andas in. Skönt! Rodnade och svullnaden gav sig också ganska ordentligt. Hade nog sett värre ut än det var. Kanske skållat bort överhuden bara, ingen större underliggande vävnadsskada. Skönt! Men en kort insikt i hur satans ont det gör att bränna sig och en ohygglig tanke till de som verkligen fått ordentliga brännskador. Måste typ vara det värsta man kan vara med om...

Ja, nån påskfrukost blev det inte heller. Krossade ägg och vatten över halva köksgolvet.

Ja, ni ser ju det som är kvar av kastrullen i hörnet av köket. Hua! Men nu fick iaf tusen års sjukvårdsutbildning inom akut omhändertagande testas. Verkar som man gjort allt rätt. Egenvård är det så det kallas? Man är ju inte doktor för inte...

...Ja och sen då? Jo sen fortsatte dagen med att min planerade cykeltur blev inställd eftersom våren också tydligen blev inställd nu på eftermiddagen.

Ja det var väl lika bra. Kanske inte så nice att klämma ner min skållskadade fossing i en trång cykelsko. Nu fick det istället bli läsa bok (Häxan av Camilla Läckberg) och äta påskgodis (ja, jag har fått återfall men det är faktiskt ganska synd om mig idag....).

Veronica:

Kom i säng först klockan 01 på fredagen med klockan på ringning 2 timmar och 15 minuter senare. Så packade vi in cykel och övrig packning i bilen och for till Skavsta för att ta flyget till Alicante. Den tidiga morgonen blev en perfekt start på lördagen och redan vid lunchtid hade vi packat upp väskorna och installerat oss i lägenheten.
Det blev några sköna timmar på stranden, en välbehövlig vilodag i min träning.

Vaknade idag tidigt och gav mig ut på en löprunda, sprang med ett fånigt leende på läpparna och bara njöt av omgivningarna.
Perfekt väder att springa i, nästan lite småkyligt i början för att avsluta sista 500 metrarna i lös sand och värmande solstrålar.

På eftermiddagen hoppade jag i det lite kyliga Medelhavet och crawlade 15 minuter, gäller att starta upp försiktigt och se hur kroppen reagerar på salt kallvatten.

Veckans träning har sett ut på följande vis:

Måndag: 30km cykel
Tisdag: 5.6 km löpning
Onsdag: Basket från läktarplats ;) vilodag
Torsdag: 30km cykel
Fredag: 50 min spinning
Lördag: vila
Söndag: 7km löpning + 15 min öv crawl

Hasta la vista!

Veronica:
Så har ytterligare en vecka passerat med både jobb, träning och nöje.

På tisdag mornar kommer en grymt duktig PT till vårt jobb och kör sk-ten ur oss, jäklar i min gata vad tufft det är, bra komplement till min vanliga träning.

Mera nytt på träningsfronten var att jag fick till ett löppass utomhus, äntligen!!! Och så besökte jag för mig en ny simhall, medley i Tyresö. Stimmigt och mycket folk.Trivs dock mycket bättre i Skogås simhall, lungt och skönt och lite folk.

Måndag: 2000m crawl
Tisdag: cirkelträning 45 min
Onsdag: 2000m crawl
Torsdag: vila
Fredag: 6,7 km löpning
Lördag: 3000m crawl
Söndag: 60 min spinning + 3km löpning

Ami:

Jag påbörjade ju energiladdandet igår och det kändes verkligen. Vaknade upp i morse totalt utvilad. Det är inte ofta man känner den känslan. Tittade på klockan och den var halv åtta. HALV ÅTTA!!! Så lång sovmorgon var det länge sen jag lyckades med den bedriften. Jag är ju en riktig morgon-piggelin. Dessutom klev jag inte upp direkt vilken är ännu ovanligare. Jag låg kvar i sängen i över en timme, bara njöt av lugnet och av att lyssna på andetagen från litet barn bredvid mig. En fin och fridfull stund. Sen vaknade barnet och magin var bruten. Upp och hoppa!

Det regnade hela natten så vi var lite tveksamma till dagens aktiviteter men till slut bestämde vi oss för en dagsutflykt till Orsa Grönklitt. Barnet och morfar till Rovdjursparken och mamman till längdspåren. Hoppades på bättre förhållanden än gårdagens "icke-spår" på Granberget.

Lämna av barn och pensionär vid entrén till Rovdjursparken (som dagen till ära hade 50% på inträdet...). Sen ner till längdspåren, betala spåravgift (inte 50% på det tyvärr...), universalklister på lagg och redo.

Otroligt fina förhållanden trots plusgrader och april månad. Dock har jag gjort en betraktelse denna dag. Skate-åkarna är lite skidåkningens bad boys. Satan vad de förstör spåren! Skejtar hej och hå, skär sönder spåren utan att bry sig ett dugg om de klassiska åkarna. Väldigt tråkigt. Då det också var tävlingar på skidstadion var det många som värmde upp i motionsspåren, framförallt i början.

Men jag var jäkligt glad ändå. Tänk att få åka i så fina spår ändå. Trots att jag lagt på för lite klister så jag hade varken fäste eller glid...

Jag valde Stormorundan. 10km. Efter ett tag blev jag helt ensam. Det var jag, skogen och snön. Magiskt! Fast det var rätt tungkört utan ordentligt fäste. Körde med drickbälte och bestämde mig för att pausa lite med vätskepaus efter halva sträckan.

Sen plötsligt började jag närma mig spårcentralen igen. Har jag redan åkt 10km..? Jo, det verkar så. Tänkte ta en 5km slinga också men då ringde mobilen och familjen var färdiga med rovdjuren. Tydligen sussade de flesta björnarna fortfarande. Så det var bara att nöja sig och glida mot bilen. Sista åkturen för denna säsongen. Avslutar med en riktigt skön känsla. Vilket ger positiv energi då Veronica och jag ju helt oförklarligt anmält oss till Vasaloppet nästa år...

Sen hemåt till stugan i Siljansnäs. Helt underbart vårväder. Runt 12-15 grader varmt, klarblå himmel och en sån där härlig vårsol. Det blev barn/pensionärs-krocket på tomten medan mamman softade på första parkett med en kopp kaffe i handen.

Fortsatt fulladdad med energi efter att krocketen bytts ut mot både lövkrattning och fotbollsspel så kände mamman sig laddad för lite löpning också. Blev 4km långsam jogg runt om i bygden. Med utsikt över Siljan som bara ligger där och väntar på mig iklädd våtdräkt. Snart, snart...

Det är kul nu igen. Min kropp lirar med huvudet (även om min ena höft inte direkt är med i gamet...) och träningen känns inspirerande igen. Glöden är tillbaka. Blir nog ett långpass i löparskorna runt vår del av Siljan i morgon. För att jag kan... och för jag vill...

Ami:

Inget är ju speciellt skoj just nu. Träningen rullar visserligen på som den ska (hittills denna vecka 6 träningspass på 5 dagar) men det är liksom bara ett jobb som görs. Ingen glöd eller inspiration. Jäkligt energilös...

Därför passar det ju så jäklans bra med en tripp till mitt energi-laddar-ställe Siljansnäs. Bara jag kör över Dalälven känner jag hur batterierna börjar laddas.

Ok. Passa på att åka lite längdskidor här uppe. Blir väl antagligen sista möjligheten. Kollade in min spår-app som sa att det spårats i morse på Granberget. Topp! Satsar på en tur där under fredagskvällen när jag kommit upp.

Väl uppe på plats i Siljansnäs kändes det där med skidåkning rätt långt borta. Var är snön???

Ja ja. In i bilen och upp på berget. Inte precis trängsel på parkeringsplatsen. En annan bil förutom min, och den försvann ganska fort.

Förklaringen till folktomheten lät inte dröja. Spåren (eller förresten spår..?) lös med din frånvaro. Eller jo, spår fanns det men ingen snö liksom.

Men ändå var det lite fint. Ensam i skogen och tystnaden. Frid i själen och med batteriet on charge.

Det blev dock bara 30 minuters skidåkning innan jag gav upp. Gled omkring i spåret som en snorlobba utan fäste alls, sen inger glid heller för den delen. Fick bara hasa mig runt på armarna.

Men som sagt, mysigt ändå. Och det blir ju inte sämre av att komma hem till stugan, tända en brasa och ta en kopp choklad.

Ami:

Timmarna går. Dagarna och veckor också. Träningspass efter träningspass. Längd efter längd i bassängen. Trampar mil efter mil på cykeln. På med löpardojjorna och nöta asfalten. Inte så kul nu. Som ett ENORMT berg man ska ta sig över, steg för steg.

Men bara att spotta i nävarna, borra ner näsan i sanden och göra jobbet.

...men det är inte kul nu. Inte alls.

Veronica:

Träning är inte alltid så kul men ett jobb som måste göras iaf om man är så korkad att man har anmält sig till Ironman.

V.12 blev så här:
Måndag: vila då vi hade bröllopsdag ;)
Tisdag: 45min cirkelträn. med PT (morgon)
60min cykel + 4km löpning (kväll)
Onsdag: 2000m crawl
Torsdag: 4km löpning
Fredag: 2000m crawl
Lördag: vila
Söndag: 60min spinning + 4,5km löpning

Ami:

Då var det äntligen dags. Köpte startplatsen för nästan ett år sen tror jag. Hamnade därför i startgrupp 1 med start klockan 9. Tunnelloppet i citybanans pendeltågstunnel, eller snarare servicetunneln som löper bredvid tågtunneln. 7,6 km löpning, ca 2 km ovanpå mark och resten i tunnel. Start på Karolinska Institutet i Solna och mål på Medborgarplatsen. Knepigt med kläder. Stadsmissionen hade insamling för överdragskläder vid startområdet men det transporterades inga grejer mellan start och mål. Och det var inte tillåtet att springa med väska. Burr burr. Kommer bli att frysa efter målgång...

Men om vi spolar tillbaka tiden något till uthämtningen av startkit. Blev en synnerligen besvärlig historia. Startkitten skulle hämtas ut på Odenplans nya pendeltågsuppgång. Uthämtningen öppnade klockan 11 på onsdagen och arrangörerna hade uppmanat folk att komma på onsdagen eller torsdagen så att det inte skulle bli för mycket köer. Jag hade planerat att smita iväg efter lunch på onsdagen. Vid lunchtid kom de första rapporterna på sociala medier om ett fullständigt kaos vid startkitts-utlämningen. Enorma köer och timmeslång väntan. Det visade sig att nästan 2000 personer hade kommit för att hämta ur sina startkit direkt när det öppnade. Herre jävlar! och på sociala medier kokade ilskan. Jag själv hade lite datorproblems vilket hindrade mig från att jobba så för min del spelade det inte så himla stor roll om jag fick vänta. Det strulade ihop sig lite med it-supporten för datorn så jag kom inte iväg förrän runt halv tre-tiden. Redo för some serious trängsel.

Var är alla männisikor???? Inte en kotte. Var bara att knalla rakt in, hämta ut startkitt och knalla ut. Tog mindre än 5 minuter. Antar att folk hade tagit sig ner hit på sin lunch. Tydligen blev det rejäla köer igen efter arbetstid. Klokt att ändå gå när jag gick. Och bra att datorn krånglade och it-support strulade.

Tävlingsdagen

Vaknade och tittade direkt på termomentern. Plussgrader!!! Puh! Vilken tur. Då kanske man skulle slippa frysa ihjäl efter målgång. Hade makens enorma typ fleesetröja på mig över löpkläderna. Såg inte klok ut men vad spelar det för roll..?

Pendel till Karlbergs station och så var vi som ett långt lämmeltåg med förväntansfulla löpare som vandrade mot startområdet. Startområdet var inte helt överöst av människor som det brukar vara vid sådana här tävlingar. Antagligen eftersom jag startade i första startgrupp. Ingen kö till baja-majan (alltså... bara det...) och så väntade vi på att få komma in genom startgaten och fram emot starten. Skön stämning. Speaker som peppade och ett band som spelade. Och jag ville gråta en skvätt, som vanligt. Vet inte varför jag ALLTID blir så himla gråtmild innan start.

Vi var alla klädda i den obligatoriska blå reflexväst (förrutom en speciell välgörenhetsgrupp som hade orangea västar) och många hade dessutom det extremt självlysande hårbandet på sig som verkligen såg till att man såg ut som en idiot...

Så start! Sakta, sakta, saaaaaaakta började den långa ormen av människor röra sig framåt. Trångt som rackarns och inget utrymme alls att kunna springa avslappnat. Sen bara efter några hundra meter var det några kraftiga svängar hit och dit som ytterligare dämpade tempot. Men som speakern sa: detta är inte ett lopp man ska slå personligt rekord på, detta är ett lopp man ska uppleva. Men som det brukar så efter någon kilometer eller två började ledet sträckas ut och de långsamma höll fint till vänster, väldigt strukturerat och diciplinerat. Så då gick det att börja trycka på. Sen var det dags att lämna KI-området och ge sig in i tunneln...

foto: my_life2.0

Det är en väldigt märklig känsla att springa ner i tunneln. Jag har ju en rejäl skopa klaustrofobi så jag började hyperventilera och tårarna brännde bakom ögonlocken. Kände att paniken var i antågande. Men lugn lugn lugn. Och jag klarade faktiskt att kontrollera andningen och ta kontroll över känslorna igen. Sen gick det bättre. Förra TunnelRun 2014 i Norra länken hyperventilerade jag och hade ett tryck över brösten i flera kilometer. Men jag kanske hade blivit "van" nu för det gick mycket bättre.

Många coola aktiviteter pågick nere i tunneln. Det var musik och på ett ställe när vi sprang under en kyrka stod det gravstenar och ett "spöke" spelade orgel. Lite ljusshower och annat.

Sen var det dags att ta sig upp ur tunneln. Holy shit!!! Abborbacken släng dig i väggen! Nu kom backen... nej förresten BACKARNA från helvetet. Som att klättra uppför ett berg. Här gick det INTE snabbt. Men jag sprang iaf. Om en snigel hade kunnat springa hade den sprungit på detta sätt. Liksom bara med överkroppen medan benen inte sprang alls utan var kvar nere i botten av backen. Extremt snygg löpstil...

Foto: magnus_dufva

Men till slut kom man iaf upp och ur den där jäkla tunnel som kändes oändlig där ett tag. Väl ute i friska luften så... blev det uppför igen. Va fasen??? På ett underlag bestående av sprängsten. Så nu stapplade man fram uppför den sista backen, stapplade och snubblade på stora stenar med spagettisben.

Men så... runt höret och där var mållinjen. Yey! Med en puls som höll på att dunka hjärtat ur kroppen och på skakiga ben (har tydligen slarvat med backträningen...i år igen...). Jag var faktiskt riktigt sliten. Inte trött konditionsmässigt för det var ju bara 7.6 km men muskelsliten efter de där jäkla backarna i slutet...

Men det var en cool erfarenhet. Ett once in a life time. Så det är klart att man vill hänga med på det. Och nej... det blev ingen personligt rekord... Men jag är jäkligt nöjd och glad ändå.