Ami:

Avslutar Vansbrosimningens alla tävlingar med en prestation på tjej-simmet som jag är mer än nöjd med. 1000 meter öppen vatten i Västerdalsälven, endast simning i rejäl motström.

Såg till att stå långt fram när startgruppen innan min fick gå igenom startfållan ner till vattnet och hamnade först i min orangea startgrupp. Bra början! Men kollade mig lite runt, har jag tagit mig vatten över huvudet här? De andra runt omkring såg sjukt proffsiga ut. Men så räknade plötsligt speaker ner och det var vår tur.

Jag kom först ner i vattnet tillsammans med tre andra simmare. Två av dem crawlade på i ett jäkla tempo och jag hade inte en chans att hänga med. Den tredje tjejen däremot crawlade något fortare än jag så henne försökte jag hänga på så gott jag kunde. Jag såg inga andra simmare.

Efter en si så där 200-300 meter började min sparring-partner plötsligt bröstsimma. Vad nu? Jag som fått kämpa järnet för att kunna hänga på simmade nu förbi. Men så crawlade hon igen och drog om mig. Häng på! Någon hundring till. Sen var det bara bröstsim för hennes del och jag gled ifrån meter för meter till jag inte såg till henne mer.

Lite innan ungefär halva loppet började jag komma ikapp startgruppen med silverfärgade simmössor som startat 10 minuter innan mig. Det gick dock förhållandevis lätt att ta sig förbi dessa sporadiskt utspridda simmarna. Ytterligare några hundra meter till kom jag i kapp simmare även från den startgrupp med gröna simmössor som startat 20 minuter innan mig och nu börjar det bli rejält trångt.

Jag körde på så gott jag kunde och försökte finna luckor mellan dessa långsamma simmare utan att uppfattas så aggressiv. Vet ju själv hur stökiga jag tyckte snabb-crawlarna var när jag simmade Vansbro för första gången och bröstsimmade.

När målportalen närmade sig så jag en grön-mössig simmare en bit framför men som precis var på väg i mål. Där bakom drog jag på slutspurten. Och kraschar rätt in i henne! Hon hade helt enkelt stannat på rampen som leder upp till målportalen där man ska slå handen i för att avsluta sin tid. Och där stod hon helt still! Och jag fick liksom nästan klättra över henne för att komma fram och slå handen i plattan. "Se dig för, för i helvete!" Skrek hon till mig. Eh??? Kanske inte stanna i rusningstrafik? Förlorade nog några sekunder där...

Hur som helst... Sluttiden blev 21:13 vilket jag är otroligt nöjd med. Slutade trea i min startgrupp. Hade inte kunnat simmat snabbare. Fick sjuuuuuk krampkänning i triceps när jag gick upp ur vattnet.

Vansbrosimningens sim-tävlingar har varit mycket bra erfarenheter. Framförallt är jag jättenöjd med att ha fått rädslan under kontroll och ökat på mitt OW-självförtroende.

Ami:

Nej men, tuta iväg till Vansbro idag igen då...

Idag är det sista dagen på Vansbro-simningens tävlingsveckan och jag ska hit för tredje gången. Denna gång är det tjej-simmet 1000m. Jag är egentligen av princip emot detta könsuppdelade hitte-på (även om jag absolut också kan se fördelarna med det) men eftersom jag gick startplats gratis och vill ta alla möjligheter i akt när det gäller trängsel-träning i open water så är det ju bara att köra.

Fortfarande med en jäkligt bra crawl-känsla i kroppen men stor besvikelse på tiden på fredagens 3000 meter hoppas jag på lite snabbare sim-tid idag. Absolut snabbare än 25 minuter med en drömgräns att spräcka på sub 20 min.

Nu ska jag i vattnet som en av de första, och ligga till höger invid bryggorna för att komma undan den värsta motströmmen. Två stora misstag från fredagen.

Så får vi se...

Ami:

Ja, vad ska man säga? Blev både bu och bä det här...

Under Vansbrosimningen Öppen Älv, som det var idag, är det ett startintervall på en timme vilket innebär att man kan starta när man vill under denna timme. Vid starten kl 16 var det sjukt mycket folk, alla ville i vattnet direkt. Jag tänkte att det skulle vara en fiffig idé att vänta till alla gått i vattnet så jag skulle kunna få fritt vatten att simma i. Detta beslut visade sig vara jäkligt korkat. Det som skedde var att jag hamnade i ett hav av långsam-simmande bröstsimmare med trängsel, sparkar och slag under hela 3000 meter. Och att jag fick zick-zacka mig fram hela sträckan från start till mål. Var nog en av få som crawlade bland alla bröstsimmare (och en och annan ryggsimmare).

Detta bidrog nog ganska ordentligt till den ganska mediokra tiden på 1h 4 min. En minut sämre än när jag simmade Vansbro för två år sedan och bara simmade bröstsim. Så tiden är en STOR besvikelse...

Det positiva är dock att jag crawlade HELA sträckan. Jag har aldrig crawlat så långt förut i öppet vatten. Och jag kände liksom aldrig nån rädsla eller ångest. Jag bara matade på, trots extrem trängsel, stökigt vatten och alla bröstsims-sparkar. Var knappt besvärad över det alls, mest att folk var i vägen hela tiden så jag fick simma runt dem.

Fick en bra känsla inför simningen på Ironman. Känns bra...

Ami:

Förra gången (och enda) jag simmade Vansbrosimningen var 2015 som del av en svensk klassiker. Då bröstsimmade jag hela och känsla efter var liksom bara "jaha, det var det". Till skillnad från de andra klassiker-tävlingarna där man nästan höll på att stryka med på kuppen.

Sen har jag simmat i Vansbro två gånger till på Vansbro Triathlon. Men då rör det sig om kortare distans, 1900 meter istället för 3000 meter. Och dessutom är det i Triathlon bara simning i Västerdalälven som är Vansbrosimningens sista del.

Men idag är det alltså dags igen. Jag har valt att simma i Vansbro för att få ännu mer öppen-vatten träning. Är något helt speciellt att simma i öppet vatten, med trängsel, sparkar och slag från alla håll. Idag känns det också som en möjlighet till lite revansch eftersom jag blev sjuk förra helgen under simningen i Vansbro triathlon och kräktes två gånger i vattnet. Kunde ju inte simma alls nästan de sista 900 metrarna och inte få något kvitto på vad ett års simträning och övergång till crawl gett.

Så idag är det upp till bevis.

Time to beat: 01:03:49

Ami:

Då så, var det äntligen dags. Har ju sett fram emot Vansbro Triathlon eftersom det skulle ge en fingervisning om form och hur långt vi kommit det här året. En måttstock över hur bra vi tränat och lyckats förbättra oss med lite mer målinriktad triathlonträning och kanske framförallt med bytet från bröstsim till crawl.

Sammanfattningvis kan det sägas att:

simningen - blev sjuk och spydde i vattnet

cyklingen - cyklade snabbare än min förmåga

löpningen - gick uselt

växlingarna - gick fortare och bättre än någonsin

Men låt oss börja från början...

Pre-race

Starten för oss motionärer var inte förrän 11:55 med senaste incheckning av cykel och utrustning kl 11. Perfekt! Kunna gå upp i lugn och ro och äta en ordentlig frukost. Annars brukar tävlingarna starta så jäkla tidigt. Vi spenderade natten i vårt sommarhus i Siljansnäs och åkte mot Vansbro strax innan kl 9 med bilarna fulla av grejer och supporters.

Väl framme i Vansbro gjorde vi i ordning det sista med våra cyklar och lådor för incheckning. Allt ska kontrolleras och ordnas. En miljard gånger går man igenom sina saker. Katastrof att glömma nåt. Växlingsområdet fullkomligt sjuder av förväntan och tävlingskänsla. Här och nu sätter tävlings-mode in big time. I dag är dagen!

Sen tillbaka till vår uppehållsplats, en lägenhet som vår kompis är inkvarterad i, där vi har våra saker och just nu de väntande våtdräkterna. Hoppa i våtdräkten, på med tidtagar-chip och fram med den obligatoriska Vansbro-simmössan och simglasögonen. Det är dock varmt, mycket varmt. Så smått börjar man bli något bekymrad över detta. Och det blåser rätt rejält. Och dessutom liksom lite åt fel håll för älven. Kommer kunna bli lite besvärlig simning.

Simning 1900m (eller var det egentligen längre...?)

Då så, då var det bara minuter kvar till start för oss motionärer. Eliten hade redan gått i och kommit upp ur vattnet. Imponerade av Annie Thoréns fantastiska simning som etta upp ur vattnet i damklassen. Tänk om man kunde simma som hon. Men om jag förstått det hela rätt så har hon simmat i Vansbro 12 år i rad, så där ligger man lite i lä. Vi i motionsklassen hade självseedning vilket innebar att både jag och Veronica ställde oss i sista grupp, de som förväntade sig simma långsammare än 45 minuter. Dessutom stod vi ganska så sist i den gruppen också. Jag var mest intresserad av att få eget vatten så att jag inte skulle få panik á la Try Triathlon. 

Så rör sig hela klungan framåt och det första steget är taget på tidtagarmattan vid vattenkanten. Start! Ner i vattnet och börjar simma med långa lugna crawltag. Hamnar först tillsammans med en massa bröstsimmare som jag ganska fort och enkelt simmar förbi. Det går ju ganska bra det här. Vattnet är kallt men inte olidligt kallt, runt 16 grader har jag förstått. Så jag simmar och simmar och simmar   . Så är jag framme mot bojen som ligger uppströms och som vi ska runda för att ta oss nedåt i Västerdalsälven. Lägger mig ganska långt ut i älven i eget majestät. Gott om plats, ingen trängsel. Visst... någon spark hit och dit fick man men mestadels ensamsimning. Lugna tag, crawl crawl crawl. Däremot är det en ganska märklig simning. Det är medströms men samtidigt motvind som gör att vi glider med strömmen under ytan men får vatten mot oss uppe på ytan. Både med och mot liksom. Lite besvärligt att simma i faktiskt. Tar några brösttag emellanåt för att andas ut och så på crawlen igen. Det känns långt ner till bojen där vi ska vända. Ända ner till brofästet. Låg verkligen bojen där förra året? Har inget minne av att vi vände runt något brofäste... Jag börjar nu få en obehaglig känsla över pannan. Som ett pannband av obehagligt tryck. Simmar på och är framme vid brofästet för att vända uppströms och in på Vansbrosimningens klassiska upploppsraka. Över hälften gjort och jag har crawlat mycket bra utifrån min egen förmåga. Lägger mig ganska nära bryggan och påbörjar de sista typ 900 metrarna. Då börjar trycket över pannan övergå till en fruktansvärd huvudvärk. Det blixrar av smärta i huvudet. Vad händer??? Jag börjar tappa orienteringen, var är jag? Upp med huvudet över vattenytan. Smärtan släpper något. ned och crawla igen, smärtan ökar i kraft och blir olidlig. Har jag fått en stroke? Blir fruktansvärt illamående. Någon i närheten? Nej. Kräks i vattnet. Var det något funktionär som såg? vVr orolig att de skulle dra upp mig ur vattnet, att jag inte skulle få fortsätta. Ser målportalen långt i fjärran. Usch, fy helvete! Det är för långt kvar. Jag kommer inte att klara mig fram dit. Försöker bröstsimma men varje gång huvudet går under vattnet ökar smärtan och illamående tilltar. Kräks igen. Då ger jag upp alla försök att ha någon fart i simningen. Går över till att bara klara av att ta mig de sista hundratalet metrarna mot målet. Vid 100 meter kvar är jag osäker på om jag överhuvudtaget klarar det. Drar av mig simglasögonen. Får lite ny luft, lite klarare blick och det går. Fast mark under fötterna. Fy fasen!!!! Smärtan i huvudet har släppt, borde inte varit någon stroke iaf. Vad kan det varit? Kylan? Sjösjuka av den märkliga vattenrörelsen? Ingen aning. Jäkligt obehagligt iaf.

Simtid: 51:41. Tre minuter snabbare än i fjol. Mycket besviken med den tiden, framförallt besviken över att jag inte kunde crawla alls egentligen under upploppet, kunde alltså inte simma på ordentligt alls i nästan halva sträckan. Måste dock ha simmat fantastiskt bra första halvan. Tråkigt att inte få ett kvitto på det. Dessutom har jag förstått på sociala medier att sträckan nog varit ganska ordentligt mycket längre än de 1900 meter som var utlovat. Kanske så pass mycket som 200-300 meter längre. Med min simhastighet blir det nästan 6 minuter. Simprestationen idag känns mer och mer positiv. Och kanske framförallt att jag överhuvudtaget kunde genomföra den.

T1 - växling 

Är det nåt jag fått ut av dessa Try Triathlon-kvällarna så är det iaf att träna växlingen och det gav verkligen resultat. Allting flöt på perfekt. Av med våtdräkt smidigt och på med strumpor, cykelskor, hjälm och glasögon. Haka av cykeln och så iväg.

T1 tid: 03:44. En förbättring med hela två minuter på denna korta tid från i fjol. Bra där!

Cykling 9 mil

Så upp på cykeln. Tänkte ta en bit snickers direkt för att ligga lite i förkant med energi. Hade gjort i ordning en påse med en massa bitar att ha i ramväskan för att lätt kunna ta en bit. BIG MISSTAKE!!! Eftersom det är över 25 grader och cykeln stått i direkt solsken har mina snickers-bitar förvandlats till en kladdig chokladsörja som jag nu kör ner hela tassen i. Va faaaaan??!! Kladd kladd kladd. Fösöker slicka bort det värsta av seg, kladdig choklad på fingarna, torkar av så gott jag kan på den blöta tri-suiten. Skit också. Min energi! Varför har jag inga bars med mig? Note to self: vid hög värme, INGEN CHOKLAD I BARSEN!!!

Så över bron över Västerdalsälven där jag nyss fört ett krig med mitt huvud och kräkts i vattet. Så jäkla skönt att vara färdig med simningen! Så ner vänster efter bron, runt på lite cykelväg, genom industriområde och så ut på landsvägen. 22.5 km åt ena hållet sen vända och åka samma sträcka tillbaka där vätskekontrollen är. Sen göra om samma procedur en gång till innan återfärd över bron och in till växling. Känner mig stark på cykeln. Håller en snittfart på strax under 30km/h, vilket är extremt bra för mig. Solen skiner, lupinerna står i blom i väggrenen och det är mycket folk längs vägen som hejar. Dock blåser det ganska ordentligt, inte som förra årets stormvindar men ändå lite för mycket för att det ska vara toppen. Väntar på att Veronica ska komma farandes men jag cyklar nog på i lite för högt tempo själv för att hon helt ostraffad ska kunna swischa förbi enkelt. Däremot blir jag ju rätt rejält omkörd av de "riktiga" triathleterna med sina tempohojar som är ute på sitt andra varv. Det är ju förbjudet att drafta, dvs ligga på rulle i triathlon. he he ingen risk i världen för mig att jag ens skulle kunna hinna med att ligga på rulle på dem. Imponerande!

Så ner och vända, en fjärdedel avverkad och det känns fortfarande okej. Möter Veronica en bit efter vändningen men hon ser inte mig, är fullt upptagen att köra om några cyklister. Snart kommer hon! Jag trampar på i fortsatt hyfsat tempo, har lite medvind nu. Börjar inse att det kanske går lite för fort. Håller jag på och kör slut på benen nu? Var ju exakt det som hände förra året. Då hade jag ingenting kvar i benen till löpningen. Men samtidigt vill jag hålla undan för Veronica så länge jag kan. Kör på ett tag till. Ska ta en liquid, alltså en energigel med skruvkork. Försöker skruva av korken med tänderna. Va faaan? Lyckas inte skruva av den där jäkla korken. Chokladkladd och obrukbar gel. Bra jobbat tjejen! Ingen energi annat än sportdrycken i flaskan. Och solen fortsätter obarmhärtigt att stråla på en klarblå himmel.

In mot vätskekontrollen. Där står min family och Veronicas family och hejar. Värsta energiboosten! Jag ligger fortfarande före Veronica. Yey! Man får vara glad för det lilla... In och rundar vid vätskekontrollen. Kastar min egen tomma flaska. Får en ny i farten. Men vad??? Missade bananen. Vill inte vända om. Ingen energi. Suck.. Kommer bli en skön eftermiddag det här... Möter Veronica på väg ut från vätskekontrollen när hon är på väg in. Nu är hon nära. Får lite mer fart under däcken, taggad av motståndet och trampar på lite snabbare. Mycket osmart drag skulle det visa sig. Cyklade alldeles för mycket över min förmåga. En dryg mil före den sista vändningen kommer en urstark och fräsch Veronica ikapp och förbi mig.Jag försöker dock hålla uppe tempot ändå, jääääklig ogenomtänkt. Strax innan vändningen möter jag henne. Jag ligger inte speciellt långt efter. Har kunnat haka i ganska bra, vilket också tyder på att jag cyklar över min förmåga. Sista milen blir en plåga. Jag börjar få ont i fötterna, tappar motivationen och även orken. Känns som att jag aldrig kommer fram och att den där jäkla landsvägen inte har något slut. Men det har den ju. Och jag kan passsera vätskekontrollen igen och ta mig ner mot bron. Passagen nu över bron är något så överjävligt smärtsam. Det vibrerar så helvetiskt i händer och armar av det ojämna underlaget. Känns ungefär som om man håller en sån där asfaltsborrare. Nervsmärtan hugger upp i armarna. Jäklar vad obehagligt. Men så till slut är bron ett minne blott och jag svänger ner in mot växlingsområdet, helt medveten om att jag återigen ryckts med av tävlingsdjävulen och inte sparat något krut till löpningen. Rookie-misstake, igen!

Total tid 3:21:55. Förbättrade min cykeltid med 7 minuter. Det kändes att jag blivit en starkare cyklist detta året. Men värmen och bristen på energi har haft sitt pris, ett alltför stort pris skulle det visa sig på löpningen.

T2 - växling

Växlingen mellan cykel och löpning gick riktigt bra. Ingenting krånglade utan jag fick av mig allt som skulle av och på det som skulle på fort som tusan.

T2 total tid: 1:37. Förbättrade även denna tid från i fjol med nästan 2 minuter. Och då förstår ni hur snabb jag var och hur mycket jag förbättrade mig. Har mer än halverat tiden.

Löpning halvmarathon (21.098 km)

På extremt stumma och energitomma ben gav jag mig ut i över 25-gradig värme. Löpsträckan beståd av två och en halv runda där man får ett armband för varje varv man avverkat. När man har två sköna band på sin handled får man springa in i mål. Bara att börja beta av detta. Får väl gå i värsta fall. I Borås klarade jag av att springa hela stäckan. Nu kände jag direkt att det inte skulle finnas en sportsmössa för det. Stannade till direkt i första vätskekontrollen och tankade med salta chips och Coca-cola. Stannade vid ALLA vätskekontroller efter det. Konstant über-törstig hela sträckan. Tunga tunga ben. Men jag var inte ensam om att slita idag, mötte många löpare och visserligen var ute på sitt andra varv men som ändå var rejält slitna. Många som går. Jag själv försöker pinna på så gott det går. Snigelfart men ändå framåt. Möter Veronica som återigen ser helt opåverkad ut. Tydligen spel för galleriet enligt henne själv men hon sprang som en gasell så hon var nog ganska fräsch.

Usch och fy! Det är väl egentligen allt jag har att säga om löpningen. Varmt varmt varmt. Längs vägen i villaområdet vi sprang igenom hade boende ställt fram vattenspridare som vi löparen kunde springa igenom. Tack för det!

Totalt tid löpning 2:39:28. Nästan 5 minuter långsammare än ifjol. Visserligen tränade jag uteslutande löpning förra året iom min satsning mot Ultravasan, men jag trodde jag skulle kunna springa fortare. Hade tom målet på 10-15 minuter snabbare. Den målsättningen grusades ju big time. Känner mig nästan korkad som kunde tro att jag skulle förbättra mig så mycket. I stället en kraftig försämring. Fick gå ganska mycket, något som jag inte gjorde i Borås trots den extremt tuffa cyklingen där. Nej, cyklingen och värmen knäckte mig, mitt ego, mitt självförtroende och gav mig en stor skopa ödmjukhet. Lyckades ändå på något sätt ta mig i mål med en jäkla massa jävlar anamma och ordentlig påkoppling av pannben.

Totaltid 06:58:05. 9 minuter snabbare än i fjol "bara". Iaf sub 7 vilket känns bra och ganska viktigt mentalt. Men fortfarande så jäkla trög på löpningen. Och så fruktansvärt tafflig taktisk. Detta beteende kommer INTE fungera på Ironman. Då tar jag mig inte runt.

Så, en bra reality-check. Dock inte riktigt det svar jag ville ha. Och med en något större portion tvekan inför möjligheterna att klara av den dubbla distansen. Nu blir det en jäkla massa fokus de närmaste veckorna. FULLT FOKUS! Semestern är inledd och i år finns det bara en enda sak som är prioriterad - löpträning! och så lite fortsatt finlir av simning och cykling som underhållande träning.

Men sammanfattningsvis som arrangemang - FANTASTISKT! Och vi båda förbättrade oss jämfört med förra året, och vår simprestation var ett stort steg i rätt riktning trots mina problem i vattnet. Tar denna erfarenhet med mig som en jäkligt bra träning för psyket (som en mycket klok person poängterade för mig...).

I morgon är det dags. Vansbro Triathlon. Där allt började förra året. Måttstocken kring vad detta år av målmedveten triathlon-träning och förberedelser lett fram till. Känner mig ganska spänd och nervös över detta. Men även pirrig och förväntansfull.

Förra året blev totaltiden strax över 7 timmar.

Vad kan vara ett rimligt mål? Nu crawlar vi ju, även om det gått lite si och så med det. Har också kört en hel del cykel med två långa lopp i bagaget. Hm... hoppas och tror att jag ska kunna förbättra mig åtminstone 30 min. Okej... mitt mål i morgon blir sub 6.5 timme.

Sitter nu i deltagar-tältet och äter en buffé medan jag väntar på det obligatoriska per-race mötet där alla detaljer, regler osv ska gås igenom.

Har varit ute en runda i tävlingsområdet. För att insupa atmosfären, ladda och för att småsnacka lite med andra deltagare. Och för att visualisera. Känslan när jag går över mållinjen i morgon...

Men också varit nere vid vattnet. Det strömmar åt alla håll ikväll. Blåser rött rejält. Och är ganska kallt i vattnet. Runt 16 grader var senaste rapporten. Kommer bli en utmaning. Men även det ska besegras. Draken slaktas. Japp. Och jag har gjort det förut.

Kl 11:55 går starten för oss motionärer i morgon. Och förhoppningsvis går jag i mål runt halv sju. Har en lång arbetsdag framför mig. Men det är väl bara att göra jobbet och ta det för vad det är - ytterligare ett steg mot slutmålet i Kalmar

Veronica:

Vi är ju lite olika jag och Ami... Ami skriver långa beskrivande inlägg här på bloggen och jag skriver ganska kortfattat och gärna i punktform ;) jag är också något trögare med att rapportera, typ veckor efter jag gjort något (haha)

Vill ni läsa om hur Borås thriathlon var kan ni läsa inlägget före detta där Ami sammanfattat det hela mycket bra.

Jag gick in i racemood ca 1 vecka innan start, fokuserad och lite sammanbiten.
Väl på plats i Borås var jag väl förberedd både mentalt och fysiskt, träningen har flutit på bra under våren dock hade jag en liten issue kring OW.

Simningen gick över förväntan, när starten väl gick var det bara att trycka ned huvudet i det iskalla 14 gradiga vattnet och hoppas på överlevnad. Det oroliga är att JAG crawlade hela 1900 meter, jag crawlade hela sträckan i lugnt och fint tempo, ville inte stressa på pulsen.

Så upp ur vattnet och dax för 1:a bytet, av med våtdräkten.... men vad den satt fast, fick kämpa en stund med att få av den. Krampkänning i vader?!!! På med Linex (bästa linnementet ever) i förebyggande.

Cyklingen visste jag skulle bli tuff, jag visste att det skulle komma sjukt galna backar och att jag var tvungen att lägga upp loppet taktiskt så att benen skulle hålla även för löpningen. Jag cyklade bra, inte fort men jag är nöjd.
Låg i pulszon 3 i 75% av cyklingen.

Byte från cykel till löpning flöt på bra, fick en ok tid.

Löpningen på 21 km skulle avverkas på en bana i 3 varv. Första kilometerna gick i 5.30 tempo. Inga problem med övergången från cykel till löpning dock blir man ju ganska sliten av att hålla på så många timmar.
Även i löpningen lyckades jag hålla nere pulsen. 91% i pulszon 3, YES!

I mål på 6.46 jag är mer än nöjd och kännde mig väldigt bra i kroppen efter målgång.

Ami

Borås Triathlon - en halv Ironman. Ja jäklar...! Under en sen kväll förra året, stärkta av några glas vin innanför västen tyckte vi att det var en alldeles utmärkt idé att köra detta lopp som uppladdning. Lite inspirerade av tv-serien "Riktiga karlar" där triathlet-fenomenet Jonas Colting tränade ett gäng otränade, överviktiga grabbar. Borås är Coltings hemstad och denna tävling är hans egen. Så klart vi skulle köra detta. Sen läste vi nåt om att cyklingen skulle vara rejält kuperad. Ja vad betyder det egentligen? Några backar? Hur jobbigt kan det vara?

Med den inställningen anlände vi till Borås och vår inkvartering på Grand Hotel på fredagskvällen. Dock skulle det visa sig ganska ordentligt hur jobbigt det kan vara...

Pre-race

Japp, vaknar upp på tävlingsdagen när klockan ringer 06:00. Förvånadsvärt utvilade efter att ha sovit i en makalöst skön säng i 7 timmar var vi redo. Yes! Men vad nu? 13 grader varmt (kallt...) och regn!!!    Hur är det möjligt??? Men det var ju bara att bita i det sura, dra på sig tri-suiten och packa in grejerna i bilen för avfärd mot tävlingsarenan. Fick gräva djupt inombords för att finna ett uns av positiv känsla...

Men efter att ha checkat in cykel och utrustning så var det liksom på med våtdräkten, genomgång av funktionärerna och ta sig ner till simstarten. Ok, låt oss komma igång...

Simning 1900m Tid 46:49

Enligt rapport 14 grader i vattnet. Med tidigare panikattacker i crawlen så var inte känslan helt ok. Men jag försökte intala mig att detta ska bli kul. Om jag inte kan crawla så är det bara att bröstsimma. Varje crawltag är en bonus...   . Det var någon form av spontan självseedning där starka simmare uppmanades stå längst fram medan vi med lite större utmaningar i vattnet skulle starta lite längre bak. Längst bak stod vi, tjejerna. Simningen skulle ske två varv på en bana med lite löpning över en udde mellan varvningen.

foto: Erik Wickström

Så gick starten, de längst fram sprand fort som tusan och kastade sig i, och vi lite längre bak gick försiktigt ned i det iskalla vattnet. Herre jäklar hur skulle detta gå? Jag började så smått crawla. Nehej. Det gick inte alls... Brösta brösta brösta. Så något crawltag. Panik. Brösta brösta brösta. Veronica ligger framför mig och jag märker hur hon crawlar på och sakta sakta dra ifrån. Va faaaan???   Crawla ikapp. Panik. Och Veronica crawlar på och så är det plötsligt ett jättestort avstånd mellan oss. Var tog hon vägen? Ser henne inte mer. Skit också... Samtidigt sker en otäck grej. Hör rop och stön bakom mig. Någon har riktiga problem. Hjälp anländer och jag ser över axeln hur en man får hjälp i vattnet. Scary! Ok... Fokus på mig själv nu. Försöker crawla. Räkna tagen. 18 crawltag. Sen bröstsim. Och så passeras första bojen. Hur 17 ska jag orka två varv? Men så sakta börjar det släppa. Jag kan crawla 21 simtag. Oftare och oftare. Och så styr jag in mot stranden och in för varvning. Skönt. Bara ett varv kvar. Kylan känner jag inte längre. Fasen det känns ju ganska ok...? Upp på land, ut på bryggan och jag dyker i för andra och sista varvet. Och nu jäklar crawlas det. Hela andra varvet crawlar jag oavbrutet. Passerar flera som bröstsimmar. Allt lossnar. Jag kan ju det här! All träning under de senaste 10 månaderna i bassäng och sjö betalade sig. Fasen vad skönt! Andra varvet gick riktigt fort. Var Veronica var har jag nu ingen aning om. Har inte passerat henne vad jag märkt. Och så fram till stranden andra gången och denna gång upp mot växlingsområdet. Grymt! Över all förväntan   .

T1 (växling 1) Tid 03:00

Snabbt upp ur vattnet och in i växlingszonen. Springer förbi Veronicas plats. Va? Hennes cykel står kvar...! Har jag simmat förbi henne? Tydligen... Trots att det "inte är någon tävling" stärks jag av detta   . Får av mig överdelen av våtdräkten smidig och snabbt. Vid min plats får jag av mig hela våtdräkten och på med strumpor, cykelskor och hjäm. Allt går smidigt. Bra flyt. Tar cykeln och springer ut mot cykelstarten. Ut från området, över en bro och sen en ganska lång löpning på en grusväg fram mot asfalten där det var cykelstart. Hela tiden med den himla sköna känslan att simningen var klar.

Cykling 90km Tid 04:03:16

Upp på cykeln och iväg. 9 mils cykling längs en fram-och tillbaka-bana. 45 km åt ena hållet och sen 45 km tillbaka samma väg. Gut! Cyklingen är ju det som gått bäst. Där känner jag mig trygg och stark. Har cyklat mer i år än något annat år. Väl förberedd och med ett gott självförtroende. "Lite kuperat" jo jo. Men djävulen vad kuperat!!!! Vi snackar backarna från helvetet. Colting har nog hittat alla backar i hela södra Sverige och fört ihop dem. Men tack vare min fina cykelform klarar jag ändå av att nöta på uppför, tramptag för tramptag, utan att dra på mig alltför mycket mjölksyra. Och banan är fantastiskt vacker. Den löper genom ett vindlande sommarlandskap där Bregott-kor betar och lupinerna står i blom i väggrenen. När det väl är flackt är det propaganda-cykling. Solen tittar fram och ler sitt allra största leende  . Och jag har ju överlevt simningen. Överallt står det supertrevliga funktionärer och peppar och hejar. Överlag måste jag säga att hela uppbackningen av Coltings crew denna dag varit helt magiskt. Alla är glada och positiva och hejar fram oss krigare. Var är då Veronica? Jo, när jag cyklat tre mil så kommer hon trampandes, tjoande och ser urstark ut. Om och förbi swishar hon. Jag blir lite taggad och trots att hon försvinner utom skikte framför mig ganska snabbt så trampar jag på i lite högre tempo. Så jäkla långt försprång ska hon inte få... Sen börjar man också möta eliten som varit borta och vänt. Oj vad imponerad man blir av deras enorma förmåga. Hur snabba som helst. Vilka atleter! När de allra främsta passerat kommer nästa grupp och dessa hejar och peppar på oss långsammare. Jag måste säga att triathleter är ett otroligt trevligt släkte. Det betyder så otroligt mycket med hejarop och pepp längs vägen. Mycket sympatisk stämning bland alla deltagare.

Sen möter jag Veronica som varit nere och vänt. Va? Är hon inte längre före mig? Jag verkar ha trampat på i ett ganska hyggligt tempo ändå... Så var det min tur att vända runt och börja beta av kilometrarna hemåt. Nu började det suga lite mer i låren. Man började få betala priset av Coltings utmaning. Men sakta sakta gnuggade jag på och framhejad av glada funktionärer och publik svänger jag in mot cykel-av för löpning med cykeln in till växlingsområdet igen. Här möter jag triathleter som är på väg in mot målet efter sin löpning. Oj oj oj! Jag har ju min halvmarathon kvar. Imponeras återigen av dessa fantastiska idrottare.  

T2 (växling 2) Tid 01:39

Växlingen mellan cykel och löpning gick exemplariskt fort. Av med cyklingsskorna med en aning bortdomnade fötter och i löparskorna. På med triathlon-skärmen, denna gång inte bara för att se cool ut utan även eftersom solen strålar på ganska ordentligt nu. Så ut för att börja beta av den sista grenen.

Löpning Halvmarathon (21.098km) Tid 02:34:08

Löpningen skedde på en 7 km bana runt älven Viskan och skulle tas tre gånger. Det fanns 4 vätskekontroller längs rundan, mycket välbehövligt skulle det visa sig. Börjar tassa på i ett makligt tempo. Kroppen känns förvånadsvärt fräsch och första varvet gick hyfsat snabbt. Alltså, jag sprang inte snabbt utan varvet gick mentalt snabbt. Blir omsprungen av ett flertal triatleter som avverkar sitt sista varv. De allra flesta hejar, tjoar och peppar. Det stärker mig och jag känner att mitt mål med löpningen ska vara att klara av att springa hela sträckan. I Vansbros halva ironman förra året gick jag långa perioder. Nu skulle jag väl fasen ge mig på att klara av att springa. Varv två gick också även om jag nu började bli ganska ordentligt sliten. Vid varvningen inne i målområdet är det massor med människor som hejar. Jag springer över parkeringen och det är många som håller på att packa in sina cyklar och grejer i sina bilar. De stannar upp för att heja mig framåt. Sista varvet! Glädjande nog finns alla funktionärer kvar vid vätskekontrollerna, lika entusiastiska som tidigare trots att de nu varit igång i många många timmar. All cred till dem. Gör att man känner sig viktig, att det inte bara är eliten som räknas. Vid sista kontrollen cirka 1-1.5 km kvar till mål dyker Mr Colting himself upp. Och skriker och stojar på sin cykel. heja heja heja.

Målgången Total tid 07:28:50

Så in då mot målområdet som nu är ganska folktomt. Vilken skillnad från förra varvningen när hela området kokade av folk. Nu står det några enstaka cyklar kvar i växlingsområdet som jag springer förbi. Men vad gör det? Jag är ju snart i mål... Rundar området och så in på upploppet. Den publik som ändå är kvar hejar. Speakern skriker och vid mållinjen ser jag Veronica som filmar och Jonas Colting som står med öppna armar. Jag lyckas till och med få till ett litet glädjeskutt när jag korsar mållingen.

Jag är så nöjd! Ja, visserligen över 40 minuter efter Veronica men under de tuffa förhållandena som banan bjöd på kan jag inte vara mer än nöjd. Det är löpningen som är alldeles för långsam. Där tappar jag nästan 30 minuter. Behöver jobba med detta under sommaren. Simningen och cyklingen fungerar enligt plan. 

Post-race Quality Hotel Grand

Väl tillbaka på hotellet så upptäcker vi att det faktiskt finns ett japanskt spa här. Smutt! Så efter att ha skålat i pepsi på rummet fixade Veronica fram morgonrockar och tofflor så hasade vi oss ner till spa´et. Som vi dessutom hade helt för oss själva. Perfekt avslutning på en mycket väl genomförd tävling.

Sammanfattningsvis: spärrarna för open water simningen släppte, cyklingen var så mycket tuffare än jag förväntat mig men jag klarade ändå av den förhållandevis bra och jag klarade av att springa hela löpsträckan även om det gick lite för långsamt. Funktionärerna och de medtävlande var otroligt trevliga och vädret var på vår sida efter simningen. Fick kämpa hårt för medaljen men det har gått åt rätt håll. Bra kvitto inför sommarens ironmanträning med sikte på Kalmar i augusti.

Ska jag framföra någon kritik så är det möjligen en viss besvikelse på förtäringen efter loppet. När jag gick i mål fanns det mest bara snacks och godis kvar, lite buljong och en simmig pastasoppa. Och vi trodde att det var det som bjöds men vi har senare förstått att det varit värsta smörgåsbuffén för de som kommit i mål innan oss. Lite trist att det var i princip helt länsat när jag kom i mål. Jag har ju också betalat samma anmälningsavgift som alla andra. Visst, jag förstår att det är svårt att beräkna åtgång och så, men jag känner att jag kan få lov att känna mig lite besviken över detta ändå   . Men i det stora hela är det en bagatell eftersom evenemanget som sådant var så himla bra så allt det positiva överväger vida det lilla negativa.