Ami:

När man tränar en himla massa och även planerar att genomföra en Ironman får man ofta höra "Vad duktig du är!" och "Jag är så imponerad av dig!". Och det är väl absolut trevligt att höra. Vänliga människor som uttrycker välvilja och omsorg. Men avigsidan är att det inte finns lika stor känsla för att man kanske inte känner sig så himla duktig fast man tränar som ett skållat troll. Bara för att jag kört 2 km simning på morgonen och ett löppass på kvällen betyder inte att jag känner mig duktig, eller att jag ÄR duktig för de delen heller. Bara för att jag genomför ett träningspass innebär det inte automatiskt att det varit ett BRA pass och att jag själv gjort en BRA insats. 

Just nu är jag inne i en svacka BIG TIME. Allt känns tufft och jag har ingen som helst kontroll över matintag eller nånting alls för den delen. Trots viktminskande intention ökar tyngden på vågen för varje vägning. Maxade i morse, 73 kg   . Snart är jag uppe i gravidvikten... Och som ni förstår så känner man sig som en stor jäkla bluff när man ger sken av att vara så duktig... Sanningen är ju den att jag egentligen är helt kass. Hur i helvete kan jag tro att jag ska kunna genomföra en Ironman? Som läget är nu pallar jag inte ens 4km på löpbandet. Jag ska avverka ett maraton... EFTER 18 mil på cykel. Ironman är visserligen målet, men knappast en möjlighet. 

"Du har ett sånt jäkla pannben."  Ja, men när pannbenet är så tunnt så att det krackelerar vid minsta beröring? Jag börjar känna en paniken sakta sakta börja ta tag i mitt inre. Och för att få inspiration och bli taggad kollar jag på lite gamla foton, för att finna känslan när jag var stark, vältränad och lätt i kroppen.

Min absolut största idrottsprestation! Stockholm Halfmarathon förra året (även om Vasaloppet var mitt pannbens största prestation...). Sprang under 2 timmar vilket jag inte trodde var möjligt efter jordens mancold veckan innan. Här var jag i min absoluta toppform. Sprang så fort och så lätt. Och när jag kom i mål hade jag kunnat springa ett varv till, så kändes det. Och det är DEN känsla jag har inombords, längtar coh trånar efter, men den är så vansinningt långt borta.

Jag kanske gör fel. Drar ner mig djupare och djupare i svackan genom att sukta efter historien, hur det var förr... Kanske ska fokusera på när jag varit i mitt absolut tyngsta jag och känna vilken fin form jag egentligen är i...? Kanske har jag HELT fel taktik???

Ha ha ha. Shit vilken fin form jag är i om man jämför. Och hur långt jag kan springa. Och hur lätt det är att böja sig framåt, om man jämför... Känns faktiskt mycket bättre. Och framförallt även när jag ser på min "på-tjocken-bild" så förundras jag över hur fantastisk min kropp ändå är. Vilka mirakel den är kapabelt att uföra. Kanske Ironman inte är så himla omöjligt ändå...? Jag känner hur pannbenet tjocknar som grädde i en mixer. 

Och med denna existentiella dipp har jag försökt få till ett annat fokus. Jag är tvungen till det annars kommer detta inte gå, jag kommer ständigt känna mig ledsen och misslyckad, som en bluff. Fokusskifte! 

Så det ledde mig ner till gymmet och den älskade och hatade spinninghojen. Kombinerade en friskvårdstimme med lunchen och krämade av 90 minuter på hojen. 

Gav mig fan på att genomföra ett pass som jag kunde känna mig nöjd med. För att få en nytänding liksom. Att känna att jag kanske är liiiite duktig iaf. Och det fungerade. 90 minuter senare när jag klev av cykeln så hade jag liksom fått ihop det. Kanske slog jag i botten och vände uppåt i min självömkan och självförakt? Detta kommer inte bli lätt, jag kämpar lika mycket mot mig själv som med mig. Men hoppet har ändå återvänt en smula...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ami:     Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Ja...

Ami: Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL...

Ami:     Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att i...

Ami; Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl ...

Ami Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp. Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start. ...