Ami:

Bajs! Ja så känns det. Varit sjuk en vecka nu. Ingen träning på 1.5 vecka. Känns ju verkligen som att Ironman är inom räckhåll... NOT.

Tröstar mig med att leka med min fina klocka. Många coola funktioner. Nu har jag synkat ihop den med min i-phone. Sweet!

Men hur coolt det än så är den infon klockan redovisar bedrövlig. Suck...

Hoppas, hoppas, hoppas jag är frisk nog att köra ett simpass på fredag...

Ami:

10 december är MIN dag. Min EGEN-DAG. Nobeldagen och jag älskar det.

Då stänger jag in mig i vardagsrummet som är städat, pyntat och fint. Tänder ljus, dukar fram en massa goda ostar, charkisar och annat smarr. Och dricker en flaska lite exklusivare champagne. Och ensam. Detta är mycket viktigt. Maken har närvaro-förbud (visserligen till hans stora lycka då han är helt ointresserad...).

Så här har det sett ut genom åren:

Detta är min ego-dag. Min julafton, nyårsafton och födelsedag. Jag är lika intresserad av alla nobelpristagares tal och kunskap om deras prestationer, som gästernas kläder och maten de äter. En fantastisk tv-produktion.

Ni som känner mig vet att jag börjar längta efter denna dag, efter den 10:e december från den 11:e december varje år.

...och så blir jag sjuk.

Ami:

Sjukan har ju härjat i omgivningen. Som ni vet hade ju morfar värsta förkylningen i helgen. Sen har nog varenda kotte jag träffat på under veckan snörvlat och hostat i olika allvarlighetsgrad.

... och så klart drabbades även jag av en mancold/manflu.

Känner mig faktiskt ämligare än någon annan drabbad människa. Men inte för att jag hostar upp en halv get varje morgon genom luftrör av taggtråd. Nej mest för att jag inte kan träna. Veronica och jag hade planerat in ett gemensamt simpass igår men simma är ju typ det sämsta man kan göra när man är drabbad av en hyfsat livshotande mancold.

Så jag får helt enkelt bara se på hur de träningsfria dagarna hopar sig och vänta in hälsan...

Veronica:

Jag har hittat lusten igen, efter nästan en hel vecka utan träning blev det ikväll ett nice pass i Hammarby backen.
Det blåste, det duggregnade, det var halt men jag njöt för fullt.
Dessutom följde en av mina arbetskollegor med till backen. Jonas jobbade på bra och jag hoppas han hänger med fler gånger, alltid kul med lite sällskap.

Självklart hade jag full service idag och coachen hade en mustig supergod gryta klar när jag kom hem. Bortskämd? JA!

Vid varje vända upp till toppen får man njuta av den här magiska utsikten!

Ami:

Efter lunch på Gårds caféet inne i Leksand och vinterstudion på tv i stugan fick jag lite längtan efter mer skidåkning.

Så skutt in i bilen och upp till Granberget igen. Denna gång på egen hand. Några bonus-rundor. När man ändå är här liksom. Gäller att passa på...

Klockan är bara fyra på eftermiddagen men det känns som sent på kvällen. Några få i spåret som avgår en efter en. Till slut är det bara jag kvar och en man. Och några män som jobbar med spåret.

Det är härligt att åka skidor i mörker, i elljusets sken. Blir ännu mer känsla av att vara ett med naturen liksom.

Hade tänkt mig 5 varv, bara för att få lite extra bonusåkning. 5km. Det slutade med 7.5km Jag ville liksom inte sluta.

Det började dock bli kallare och kallare. Temperaturen sjönk till minus 8 under tiden jag hasade mig runt spåret.

Tack för idag Granberget. Jag har haft en toppendag. Men det är nog klokt att inte köra sönder sig. Det är ju en dag i morgon också...

Förra året köpte jag mina första längdskidor och stod på dem med skälvande ben, för första gången i ett längdspår. Tokintensiv jakt på snö under 1.5 månad inför Vasaloppet. Panikartat, ångestfullt och ganska okul. 25 mil fick jag ihop. Och sen de där fruktansvärda 9 milen mellan Sälen och Mora. I +8 grader och regn. Mitt livs absolut värsta 11 timmar. Avskyvärt!!!!

Men i år kröp det fram en helt annan känsla med skidorna. En sorts njutning av att glida fram i ett vitt, tyst landskap som kam vara så vackert att det nästa är smärtsamt av den anledningen. Ingen hets, ingen desperat jakt på snö utan bara åka när det är härligt och när lusten faller på. Där och då kom också kärleken. Kärleken till denna motionsform. Friskvård i dess mest ädlaste form. Livskvalitet!

I helgen tog jag med dotter och morfar upp till vår stuga i Dalarna. Med en tanke om lite skidåkning.

Den flesta tanken var att ta bilen den dryga 1.5 timmen upp till Norra Garberg men när morfar vaknar upp på lördagsmorgonen med en dunderförkylning reviderade i planen. En snabb titt på appen Skidspår och beslut om att stanna i bygden och Granbergstoppen tas. Fantastiskt fint preparerade konstsnöspår. En dubbelslinga på 1 km.

Så jädrans härligt. Lillan hängde med runt första varvet. Sen var hon nöjd och fann nöjet i att bygga en snöborg av snökokor. Jag själv åkte varv, efter varv, efter varv. Efter 10.5 varv kände jag att jag nog borde ge mig, mest av hänsyn till den förkylde äldre herren som stod och frös. Men jag hade kunnat kört på många varv till. Lovely!

Denna miljö är fullkomligt magisk. På toppen av Granberget med Siljan nedanför. Och så tittade solen fram och det var gott...

Ami:

Det här med ironman skapar ju en himla massa tankar. En hel del förväntanfulla tankar, spänning, utmaning, ja till och med längtan. Men även oro, lite ångest och massor med rädsla. Hur ska detta gå? Kan det gå överhuvudtaget??? Ja ni fattar. Och det är ju inte så himla konstigt med tanke på vad vi har framför oss. Och vi har ännu inte kommit på VARFÖR vi gör detta. Hittils är det enda vi har är att det är himla coolt att säga att man gjort en ironman, och att det är nästan ännu coolare att kunna lägga upp finisher-bilden på facebook. Men den motiveringen kommer inte hjälpa oss n'r vi cyklat 17 mil, har en mil cykling kvar, inget krut i benen och med insikten att vi i tillägg ska springa ett marathon. Då kommer facebook kännas synnerligen oviktig i sammanhanget. Då behövs en inre styrka och en mer existensiell och djupare insikt i VARFÖR. Får jobba vidare på den. Men det är klart, det hjälper att det är coolt på fejjan, he he...

Mitt största orosmoment är simningen. Och jag vet att det är även Veronicas. Jag är inte speciellt orolig för sträckan, 3.8 kilometer. Det ska kunna fungera, vi har ju 2 timmar och 20 minuter på oss. Nej det jag nojjar över är trängseln, det öppna vattnet, strömmar och vågor...

Får en känsla av att det kommer råda en hänsynslös stämning i vattnet. En sorts "bara-jag-kommer-fram" och "ur-vägen-kvinnor-och-barn". Och om man inte är så himla trygg i crawlen så kommer detta kunna bli en obehaglig historia.

Jag har bara simmat öppet vatten i tävlingssammanhang två gånger förrut. Vansbrosimningen 3 kilometer förra året när jag genomförde en svensk klassiker. Då bröstsimmade jag hela sträckan. Kändes helt ok, inte så farlig trängsel men vi simmade ju inte rakt ur i havet utan längs en bana, längs älven. Samma sträcka i princip simmade vi i år som simdelen av Vansbro triathlon. Men återigen, detta är i en älv. Mycket lättare att navigera.

I dag simmade jag en kilometer crawl och det var mitt snabbaste pass. Jag försöker inte simma snabbt utan bara lugnt och behärskat. Och så är det ju byten och pauser. Men kan jag hålla detta tempo i Kalmar så kommer jag simma på runt 1.5 timme. Det vore ju helt magiskt... Målet är att iaf komma under 2 timmar så att man har lite marginal. 

Det gäller väl att kämpa på, både med tekniken, med rädslorna och med att hitta meningen med detta äventyr...

Ami:

Åka på SPA. Det gör man allt för sällan alltså. Komma bort från jobbhets, familjepussel och alla måste. Bara vara.

Jag och mina två barndomsvänner hade bokat in denna helg sedan länge, och längtat... Sätra brunn, en kurort från 1700-talet mellan Västerås och Sala. Så himla gulligt ställe.

Det första vi gjorde var att sjunka ner i en relax-säng och slumrade in en stund. SPA power-nap. Grymt avkopplande...

Så blev det ju lite bubbel. Bubbelbad alltså... Men det blev lite bubbel i glasen också, he he.

Fast som ni ser är mittenglasets innehåll av annan sort. Det var mitt glas, med bubbel á la alkoholfritt, i detta fall mineralvatten. Kändes fräscht på nåt sätt.

Sen blev det en kort väntan på spa-behandlingen. Vi hade valt aromamassage allihop. Efter styrketräningen i vecka och dagens rekordsimning så jag mycket fram emot detta. Dock blev det lite av en besvikelse. Vi skulle fått 30 min behandling och hade tid samtidigt alla tre. Jag kom in sist. Och så tyckte jag tiden gick så himla fort, men det är klart det tycker man ju alltid. Fast när jag kom ut var jag först ut också. Eh? Kollade då på klockan och såg att jag bara varit inne i 20 min. Kändes lite snopet. Och att man blivit snuvad på 10 minuters relax. Men men, inget att bråka om. Man var ju i ett avslappnat relax-mode där allt var förlåtet liksom. Men ändå...

Sen blev det 3-rätters middag. Outstanding. Vilken toppen-middag! Men vi blev så satans mätta alla tre så det blev bingen direkt.

På lördagen vaknade jag tidigt, först av alla så klart. Men nyttja tiden till fullo! På med träningskläder och ut på en morgonjogg.

Blev visserligen bara runt 3.5 km men det var himla uppfriskande. Magiskt med dimslöjor som låg majestätiskt över fälten. Vilken morgon!

Sen tillbaka på rummet och skaka liv i mina trötta rumskompisar för promenad till frukostbuffén.

Vi åt i 1.5 timme. Så där härligt ni vet. Stressfritt och gott så klart.

Så nu är jag hemma med en kropp och själ som är fulladdad av energi. Som sagt, spa borde man verkligen unna sig oftare...