Ami:

Egentligen skulle jag inte kunnat gå på crawlkursen överhuvudtaget idag. Maken var borta och jag var själv hemma med ungarna. Men sen visade det sig att maken kom hem lite tidigare så barnen kunde vara hemma själva en halvtimme utan problem vilket innebar att jag kunde få gå. Lycka!

Idag var vi dessutom lite reducerad skara, bara sju stycken på två tränare. Vi började lite lätt med uppvärmning och lite teknikövningar. Sen körde vi lite individuellt och avslutade med kappsimning. Vill bara tillägga att mitt lag vann, yey! (Eller... nja... tränaren som simmade alla sträckor själv i ett eget lag vann men han räknas väl inte..?).

Så nu tackar vi Actic på Högdalshallen för grunden till crawlen. Nu är det upp till oss att fortsätta nöta detta. Minst en gång i veckan men helst två. Tills våren kommer och vi drar på oss våtdräkterna och hoppar i sjön...

Ami:

Trodde att cykelturen för två veckor sedan var året sista. Så blev det inte. Alltså cykelfolk??? Detta är extremt tåliga människor måste jag bara säga. Själv som forna mtb-cyklist har jag alltid kört Cykelvasan i mitten av augusti, ställt in hojen i garaget efteråt och sedan klippt bort nummerlappen från Cykelvasan i april när jag plockat ut cykeln igen. Så funkar inte landsvägscyklister. De cyklar i ur och skur ta mig fasen. Klämmer ur minsta lilla droppe cykling ur hösten och när frosten kommer byter de bara lite käckt till dubbdäck och cyklocross och trampar runt i snö och driv-is hela vinterhalvåret också. Inte kloka nån av dem, men på ett positivt sätt. Imponerande. Lite dåligt väder hindrar inte en sann racer-cyklist. Jag själv är inte riktigt där än om vi utrycker det milt...

6 grader varmt (varmt...???) och utanför fönstret vajade träden i vinden. Dessa stackars varelser som desperat försöker hålla fast vid sin färgrika lövklädsel men misslyckas löv efter löv efter löv som flyger in vinden. Vems idé var det här? Vi hade ju cyklat sista passet för året. VEM JÄKLA IDÉ VAR DET HÄR???? Eh... Ja, just det ja.. He he. Det var ju min idé, host host   . Men jag skyller ändå på Veronica. Varför har hon inget sunt förnuft? Varför har hon ingen verklighetsförankring och självbevarelsedrift. Hon ska ju säga NEJ till sådana här idéer. Who am I kidding? Hon är ju lika galen hon...

Så kl 9 rullade jag ner för backen från min gata för att möta upp Veronica. Alla kläder i garderoben på inklusive mina fruktansvärt fula skoöverdrag (alla skoöverdrag är för övrigt fruktansvärt fula). Långa Huddinge-rundan stod på programmet idag, "bara" 6 mil. Bara??? Alltså, sen vi började med hela den här klassiker/ironman-grejen så kan man lugnt säga att vår avståndsuppfattning har blivit helt crazy bananas. Springa ett halvmarathon är "bara" 2,1mil. Tjejmilen var en walk in the park avståndsmässigt, plätt lätt korta milen. Ja. ni fattar. Helt skev verklighetsuppfattning om avstånd. Även om verkligheten visserligen kommer fram och hugger en i häcken när man väl är ute och ska avverka dessa "plätt-lätta" sträckorna.

Det var kallt och ruggigt ute på cykelturen men det släppte ganska fort. Är oerhört trevligt att cykla så här, i lugn och ro med enda målet att få en trevlig stund tillsammans och avverka den planerade sträckan. Och så får vi ett par timmars tjejsnack. Ett sportigt sätt att umgås på som jag verkligen uppskattar. Vi tog oss från Skogås, ner mot Västerhaninge , för att runda i Tullinge och komma ut på "slingerbulten" (Södertäljevägen) mot Lida och Flemingsberg. Här mötte vi ett flertal cykelklungor från Fredrikshov. På tal om andra galna cykel-entusiaster...

Att cykla med Veronica är som att vara en sköldpadda som försöker hänga på sin kompis haren. Hon trampar på till synes helt oansträngd och snackar oavbrutet (blir människan aldrig anfådd?). Enda gången hon slutar prata är när hon vänder sig om och ser att jag inte längre ligger bakom utan waaaay back. Vilket är standard typ efter varje backe.

Inser att jag ligger långt, långt efter i cyklingen. Men jag är realist också. Jag har faktiskt aldrig ägnat mig åt landvägscykling och kan räkna mina racerpass hittils på mina 10 fingar. Det kommer bli stora fokuset i vår/sommar skulle jag tro. Försöka få till milen, göra jobbet. Jag tror nog att jag säkert har de förutsättningar som behövs efter alla år på mountainbiken. Och då är det så nice att ha en träningskompis som aldrig säger nej, och som hela tiden hittar på nya idéer till nya träningsmöjligheter. Och så klart ett stort plus att jag har en träningskompis som lånar ut sin fina racer till mig, annars hade cykelträningen blivit synnerligen ineffektiv, utan cykel   .

Vi trampade på i maka tempo, lämnade Flemingsberg bakom oss, rundade Huddinge och trampade genom Stuvsta, Farsta strand och hemåt igen.

Det blev totalt 58.61 km på tiden 2 timmar och 49 minuter. Snittiden var väl inget att skryta om, blygsamma 20.8 km/h men det var en hel del stökig trafikmiljö, inklusive en person i bil vid en cykel/gång-överfart som med ett anger management-problem hängde på tutan i en kvart när vi cyklade över. Vad är det för fel på folk egentligen???  

I det stora hela en skön inledning på helgen. Jag gillar att komma ut hyfsat tidigt på morgonen så att jag har lite dag över efter träningspasset. Som nu när jag sitter framför tv´n och följer damernas linjelopp i VM. Hur imponerad jag än är över min cyklist-kompis så är dessa brudar i VM ett par strå vassare...

Veronica:

Var i valet och kvalet om jag skulle cykla eller simma idag. Så i morse kom ett sms från Ami som undrade om jag ville hänga med ut på en runda med cykeln i morgon lördag, som vanligt svarar jag blixtsnabbt JA! Har man väl sagt ja så är det svårt att backa.

Fortsatte att förhandla med mig själv "-cykla" "-simma" "-cykla" "-simma".....  Det blev det jag är sämst på!

Glider ned till Skogås simhall, byter om vips så ligger jag i vattnet. Börjar med att värma upp, 25 meter bröst, vänder och ryggsimar tillbaka. Jag gillar ryggsim (jag simmade hela Vansbrosimmet 3km i somras på rygg).

Ser markeringarna spända över bassängen, den första vid 5 meter, sedan kommer det en till ungefär på mitten...???....den har jag inte sätt förut men jag ryggar på i ganska bra fart....SMACK!!! jag dundrar rakt in i kaklet, jag tror huvudet spricker, jag reser mig upp, vacklar till, tar tag i kanten och tänker att det ät tur att jag inte är själv. Vattnet är klart, inte rosa, phuuu... jag blöder inte.   

Så kommer personalen, de har upptäckt att banmarkeringen är på helt fel ställe, de frågar om jag mår bra, jag ler lite grann och ger tummen upp.

Vilken jäkla start, ska jag hoppa simningen? Garvar lite för mig själv och så iväg tar mina första crawltag, det känns bra! Jag kör på, helt plötsligt har jag simmat 6 längder, nytt personbästa! Viss jag stannar vid varje 25 meter och pustar ut. Så plötsligt är jag uppe i 10 länger, vad är det som händer?

15, 20, 30 och slutar med magiska 40 crawl längder. Jag har gjort det!

JAG, ni fattar, jag har simmat 40 länger crawl !!!! 1000 meter!   

Något hände när jag ryggsimmade rakt in i kaklet i full fart, något där inne skramlade till.... Åh jag som har väntat på att polletten ska trilla ned... Hahahaha...

Ami:

Jag brukar ju försöka lägga in mitt veckopass i crawl på morgonen. Denna vecka har jag haft ett jobbuppdrag som gjort att detta inte varit möjligt. Men nånstans ska ju detta passet ändå klämmas in så det fick lov att bli efter jobbet idag, en fredag. BIG MISSTAKE!!! Asså!!! Jag fick nästan en chock när jag gick in i simhallen. På mornarna brukar det vara lite dämpad belysning, lite lugn musik och begränsat med folk. Nu var det fullkomligen hela havet stormar! Hua!

Men det var bara att klämma sig ner bland alla andra fredags-fysare och rätta sig in i leder.

En kilometer crawl och en kilometer bröstsim hade jag tänkt. Det blev iaf 1km crawl, när jag skulle avsluta med min kilometer bröstsim var det så proppat med mänskliga flytbojer så det var liksom inte lönt.

Fick iaf prova min nya baddräkt idag. Ser visserligen fortfarande ut som en sjö-ko, men nu ändå en sjö-ko med ganska snygg baddräkt...

Veronica:

Så där ja, precis som jag vill ha det!
Idag blev kvällens träning ett pass i källaren på jobbet, miljön är lagom spännande men jag hittar ett driv just där som funkar bra för mig.
Gjorde mitt egna triathlon pass, började med 3km stakning, oj oj vad jag saknat stakningen och skidåkningen, hoppas verkligen snön kommer tidigt i år.
Hoppade sedan upp på cykeln och körde lite intervaller på en kortare 10km distans. Avslutade det hela med 2 km på roddmaskinen.

Fett nöjd och och glad att slippa simmning :)

Fick faktiskt till ett simmpass i går som en liten bonus! (Är så dålig att det inte finns nått att skriva). Hehe...

Cykelträningen har flyttat in, fördelen är ju att man slipper motvind, kantvind, regn, mörker och bilister.

Nackdelen är å andra sidan att det blir väldigt svettigt och man måste ha ett bra mentalt pannben för att nöta mil ensam i en dunkel källare på jobbet.

Det här är min cykelkamrat fram till april...

Idag tog vi oss gemensamt ann ett tufft intervallpass, jag och Monarken. 20 minuter uppvärmning sedan 1 minut med hög belastning/hög kadens följt av 1 minuts återhämtning x 6 st repetioner och avslutade med 10 minuters nedcykling.

Vid 5:e intervallen fick jag dommningar i ansiktet, hur är detta möjlig? Värre blev det vid sista och 6:e intervallen.

Någon som vet vad det beror på? Hade ju känts bättre om jag hade fått mjölksyra i benen, hehe.

Snacka om tur, efter passet blev jag bjuden på en fantastisk räkmacka av ekonomiavdelningen då de jobbade över med bokslut och hade beställt extra mat...

Ami:

Söndagmorgon och upplagt för ett långpass i löparspåret. Höstrusk visserligen och bara ca 8 grader på termometern men ändå inget regn. Tryckte i mig två kokta ägg och ett glas mjölk, laddade mobilen med Endomondo och Rix i lurarna. Laddad.

Och iväg. Redan efter första kilometern började det kännas tungt och tråkigt. Tankarna börjar smyga sig på "varför gör jag det här?". Hela världen känns som den är i förfall, och även det tillsammans med min kropp och mitt psyke. Man får vada igenom fallna löv. Blir väldigt symboliskt...

Min runda består av en lång slinga som går att korta ner vid ett par ställen. Redan vid första möjligheten brast kraften att motarbeta de negativa tankarna och jag tog av. Min långrunda blev ingen lång runda utan slutade på skrämmande 4.12km

Om jag ska hitta något positivt ändå att ta med mig från morgondagens misslyckande. Ja först och främst får jag gräva jäkligt djupt för att hitta något positivt alls. Men okej, jag tog mig ändå ut och sprang (eller sprang och sprang, lunkade snarare). Och det var nog allt...

Nu blir det till att ladda om. Som tur är har vi ju crawlkurs ikväll. Hoppas på lite mer positiva känslor efter det.

Ironman känns sååååå långt borta just nu...

Sovmorgon grande! Vaknade vid 10 och låg kvar i sängen till 12, när hände det senast?
Efter en ordentlig brunch blev det vila... ojoj, vad skönt att bara vara.
Vi 17-tiden fick jag nog! Måste ut.
Fick med mig coachen på en timmes promenad. Så otroligt sköntmed en prommis i den underbara hösten. Nere vid sjön har bävern jobbat hårt.


Väl hemma igen hade jag äntligen åter blivit mitt vanliga jag och körde på med ett tabatapass. Massor med ny energi.

Lägligt nog var middagen klar samtidigt som jag var klar med mitt pass.