Ami:

Det är inte alltid så lätt att få ihop livspusslet, speciellt inte när man har mindre barn. Min räddning är mitt löpband.

Så eftersom jag är ensam med barn ikväll fick det liv att nöta band. Det blev 4 km i 5:46-tempo. Helt ok eftersom jag ligger på en relativ lågkalori kost för tillfället och inte har skitmycket energi över.

Jobbigt var det iaf...

...och svettigt...

Veronica:

Klockan ringer 05.00 och det är söndag morgon...jag är taggad, idag ska vi få cykla på avstängda gator i STHLM.

Starten till Stockholm Velothon är i Rålambshovsparken, väl på plats och dricker vi en kopp kaffe insuper stämningen och klockan närmar sig 8, det är dax för start!  

Vi rullar iväg i 20km/h med motorcyklar som håller i taktpinnen, vi rundar Sherathon vidare upp på centralbron och sedan in i söderledstunneln. Vilken feeling, det är varmt, mörkt och vindstilla i tunneln så här skulle jag jämt vilja cykla

Efter 6 km släpper motorcyklarna oss och det blir fri fart, det är trångt och mycket cyklister. Längs vägarna står människor och hejar, det är en fantastisk stämning runt hela banan. Dock kantas den av ett par olyckor som vi passerar. En olycka på gudöbroleden där den kraschade cyklisten verkar "ganska" ok värre är det för killen som åkt omkull efter Stora Vika, ambulans, brandbilar och ambulanshelikopter är på plats, hemska rysningar går genom min kropp, jag vill kräkas! Full fokus på mig själv och min cykel, olykor händer så lätt då det går fort och skyddsutrustnigen är minimal.

Vi passerar Sickla-Älta-Trollbäcken-Brandbergen och första paus kommer vid Årsta havsbad. Två bullar, en banan och 4 minuter senare är vi påväg mot Nynäshamn.

Det är tuff motvind och vi turas om att dra, eller jag menar Les drar den mesta av tiden och jag hjälper till ibland.

Väl nere i Nynäs körs vi om av "alla" som legat bakom oss i flera mil, vi får beröm för vi slitit på så bra, vi hade nog en klunga på säkert 40 personer bakom oss, Les är min Idol!

EFter Nynäs kommer backarna, fy tusan vad tufft, jag som tycker jag är stark men icke sa nicke. Vi sliter på i flera mil och backarna tar aldrig slut....

Vid Sorunda kommer belöningen då en vän/kollega Thom sitter vid vägkanten och hejar, TACKAR, får lite ny energi och redan efter ett par kilometer kommer nästa suporter, Jocke vår chaufför på jobbet.

Strax inan Västerhaninge får vi lite draghjälp av Roger fram till Skogås, hanär en riktig "bergsget" och jag har svårt att hänga med uppför.

Gillar inte backar längre.

Vid Länna står mina härliga vänner Magda och Tomas och hejar, helt sjukt vad glad man blir!

5km kvar till nästa stopp, Skogås värmevärk. Där står hela familjen och såklart min underbara galna träningskompis Ami. Dom skriker och tjoar och nu är det bara 2 mil kvar till mål. Tack för ert fantastiska stöd, ni är bäst!

Vi trixar oss igenom Hägersten- Årsta ochLijeholmen, sedan in på Söders bakgator upp över Västerbron och så in imål.....VAAA vi passerar målområdet men är inte imål än.... upp en runda på Kungsholmen med skarpa svängar och så in på upploppet!

I mål på 5.40 vi är nöjda och glada efter 16,1 mils slit.

Får en av de snyggaste medaljerna jag fått och riktigt god mat, det serveras grönsakssoppa med kykling, mums!

Kroppen känns pigg och jag mår bra :-)

Stort tack till arrangörena, publiken och såklart alla poliser längs banan, ett fantastiskt välordnat och kul lopp!

Kommer hem på eftermiddagen och sover en timma för att sedan ta mig till Actic i Högdalen, dags för crawlkurs nummer 3.....jag vill inte, jag kan inte, det här är inte klokt!

Framsteget med dagens kurs är att jag bara grät 1 gång och bara lite (förra veckan grät jag på riktigt hela 2ggr)

Ami simmar som en torped i vattnet, jag är glad för hennes skull och men också avis.

Idag måndag känns kroppen trött och sliten, men ihar inte ont någon stans, vaknade dock med hög vilopuls -ingen bra indikation... kvällen löparpass på Lidingö ligger i farosonen.

Vilar 20 minuter efter jobbet och byter om, självklart vill jag ut till Grönsta gärde för att springa sista milen på LL30.

Kl. 18 dra det igång, vi får lite taktik och inspiritation och delar in oss i olika grupper. Mina första 5 kilometer flyter på bra, framme vid Abborbacken samlas gruppen ihop och får tips av Mårten Boström som sprungit Lidingö 30km på 1.42 en härlig och inspererande man.

Jag passade på att provspringa i saucony peregrine terrängsko, bra sula och bra grepp samma feeling som min vanliga löpsko. Får önska mig ett par i julklapp.

Förkylningens symtomen är bortblåsta och jag hoppas jag vaknar pigg och kry imorgon!

Summa sumarum så blev det två härliga dagar med både cykling, simmning och löpning.

Go`natt

Ami:

När maken kom hem från jobbet idag fick jag en liten rast från min lilla ortopediska fraktur-patient och slapp ut ur huset för en stund. Skönt och välbehövligt.

Det fick lov att bli ett litet simpass. Har ju bestämt att jag ska försöka simma minst en gång per vecka förrutom crawlkursen och fredagar passar ju utmärkt. Då jag egentligen skulle ha varit i Köpenhamn idag så hade jag lagt simplanerna på hyllan denna dag. Men så blev det ju som det blev och när maken kom hem hyfsat tidigt från jobbet kändes det helt rätt att lägga in ett pass ändå   .

Så... Bitterljuv känsla   . But why...?

Jo idag crawlade jag 1000 meter.

JAG CRAWLADE 1 HEL JÄKLA  KILOMETER!!!!!!!!!!!!!!!!   

Jag är så glad och stolt över detta. Jag menar, vi har ju bara gått på två lektioner och alla säger ju hur svårt det är att lära sig crawla. Och jag kan redan crawla 1 kilometer. Det är typ tjejvansbro liksom... Okej, det gick inte fort och det var kanske inte vackert men det var ändå en hel kilometer.

Okej fasen vad bra! Eller...? nja... det känns lite delat. Eftersom det går lite knackigt för Veronica och jag skulle såååå önska att det lossnar. Därför känns mina framgångar i bassängen lite ambivalenta, jag vill ju att vi båda ska vara grymma på alla grenar. Och när det går skitbra för mig och hon gråter när hon kliver upp ur bassängen, ja det känns lite sorgset. Men hon är så duktig som kämpar på. Och gudarna ska veta att jag kan behöva alla försprångsmeter jag kan få till cyklingen och löpningen. Vi ska nog greja det tillsammans   . Och hon kommer vara tvungen att få fart på mina hjul och mina ben så ska jag få fart på hennes fenor...

Men jag gottar mig ikväll... 1 hel kilometer crawl, tihi...   

Veronica:

luften har gått ur mig, två kvällar på raken har jag somnat på soffan, sover som ett barn och vaknar pigg och glad vid 05.00 för att redan vid 20-tiden på kvällen tuppa av i soffan.

Igår hade jag laddat så för kvällens träningspass på Clarion sign hotells Runout tillsammans med Polar och en Svensk Klassiker. Stressar hem från jobbet, tar en smörgås i handen och far in till city. Ser fram emot Vo2max föreläsningen med Tomas Bylon och framförallt löpträningen med Richard Löpare... ANTIKLIMAX!!!!!! Finns ingen på plats, ingen vet något om någon "runout"... ringer, googlar, messar... Det är INSTÄLLT. Så här kan man ju bara inte göra. VARFÖR?

-Jag vill åka hem, dricka ett glas vin och äta mins två kexchoklad, min hjärna har fått tillt.

Hjärnan klarnar och tänker om, så jag far ut till Ågesta fina löpspår och joggar runt 6km spåret.

1-0 till mig   

Jag satt på möte igår, ute vid Liljeholmen. Runt kl 15 hade vi en kort paus, jag kollade snabbt igenom mina mail på mobilen. Inget nytt och inga andra meddelanden heller.

Vi fortsatte med sista punkten på agendan och blev färdiga för dagen ca 45 minuter senare. Sätter på mobilen och allt stannar upp...

6 missades samtal från maken, sms och inspelade röstmeddelanden.

"Lillan är skadad. Jag är på väg mot Astrid Lindgrens barnsjukhus".

Jag blev helt kall. Världen stannade till. Vad har hänt??? Där och då slutade allt annat att ha betydelse. Får tag på maken, han har precis anlänt till barnakuten. Lillan har ramlat illa, vänster armen ser ut som en knäckt kvist och hon bara skriker.

Jag kommer! JAG KOMMER!!!

Som tur är så går det en buss direkt till Karolinska så en halvtimme senare springer jag mot Astrid med andan i halsen. Ropar hennes namn till personalen i disken. "Var finns mitt barn..?" Och där ligger hon. Min älskling. Denna lilla späda 7-åriga tjej med stora smärtor och skrämd blick. Mamma är här nu...

Usch. Efter undersökning och röntgen står det klart, Suprakondylär humerusfraktur, dvs en fraktur på överarmens ben ner mot armbågen. Läggs in på barnortopedisk vårdavdelning i väntan på operation. Min lilla lilla älskling....

Vi får ett rum och maken åker hem för att hämta lite kläder och nödvändigt gossedjur. Han kommer förbi vid halv åttatiden och drar igen, jag stannar över natten. Sen börjar väntan på operation med hela tiden olika bud. Lillan somnar till slut, jag ligger vaken, hela natten. Först efter lunch dagen efter är det dags, ner till operationsavdelningen.

Själva ingreppet gick smidigt och relativt snabbt. Men att som mamma och förälder sitta där bredvid sitt barn som sövs. Se det sista medvetna andetaget och sen lämna över sitt barns liv bokstavligen, i händerna på en annan person. Känslan när man tar de där stegen ut ur operationssalen och det känns som att det är sista gången man får se sitt barn i liv är en fullständigt outhärdlig känsla...

Men allt gick bra och efter att ha varit vaken i nästan 40 timmar fick jag ta med mig mitt hjärta hem, med lagad arm, 2 stift och lila gips. Och som fått kakor och presenter vilket gjorde att hon iaf är nöjd och glad om än trött och med lite ont.

Så mitt viktiga forskningsmöte idag fick ske utan mig, även så ett stort möte i morgon. Fredagens tripp till Köpenhamn och lördagens deltagande i Stockholm Halvmarathon ställs in. Inget av det där är viktigt just nu, Ironman är totalt ointressant, likaså träning överhuvudtaget. Det enda som betyder något är att få vara hos min lilla älskling och hålla henne i handen. Livet skakas så lätt om och tiden stannar plötsligt helt...

Veronica:

Jag har 3 söner och en make, på jobbet är det mestadels män, mina kunder är til 95% män och mina träningskompisar är män.
Kort och gott är jag omgiven av fantastiska män. Män som coachar, peppar och lyfter mig, så har jag ju Ami såklart! Ami som fixar, bokar lopp, boenden, träningsläger med mera.
Idag blev det cykling med en av min manliga träningskompisar.
Ojoj, jag har glömt hur man ligger på rulle, vågar inte ligga på bakhjul, spänner mig och ligger redo på bromsen. Nacken ger sig tillkänna. Hur ska det gå på söndag då vi ska cykla 155km på Stockholm Velothon? Hoppas det sitter i ryggraden och jag kan plocka fram farten och rätta känslan i benen och huvudet.

Ikväll var Les mitt pannben och coach, jag själv är slut i mina ben och har inte så mycket pulver kvar i dom.
Tack Les och alla andra fantastiska män i min omgivning 

Veronica:

Efter en god nattsömn och lite distans till gårdagens crawlkurs känns livet lite lättare idag.

Varför ge upp liksom, man kan ju inte vara bra på allt     

Jag är så glad för Amis skull som är såååå grym på att crawla, men jag är också så avundsjuk såklart.

Dock skrattar min man fortfarande åt mina tappra försök i simhallen men jag gråter inte längre iaf.

Efter jobbet blev det en löprunda, jag fick sällskap av min granne som gillar att springa.

Vi värmde upp med en PW och lätt jogg för att sedan få till 4,5km intervallträning i pulszon 4.

Totalt fick vi ihop 9km, kroppen känns bra.

Veronica

Det är lördag morgon och vi vaknar tidigt, maken är först ur sängen och fixar en fantastisk frukost. Här ska laddas och njutas av alla godheter som ryms på bordet.
Slappar ett par timmar innan det bär av mot Gärdet. Jag och Ami tar tåget in till stan, vi är ganska opepp och inte alls på hugget. På tunnelbanan kryllar det av förväntansfulla tjejer/kvinnor som alla är på väg mot Gärdet för att springa tjejmilen. Väl framme på plats hittar vi Intersport VIP-tält dit vi är inbjudna (Ami har haft lyckan med sig att vinna VIP- biljetter för 2)

Vi äter lite frukt och fortfarande väldigt otaggade ??
20 minuter kvar till start bestämmer vi oss för att röra oss mot startområdet, värmer upp och strax är vi i startfållan!
Startskottet går, en härlig känsla infinner sig och jag bestämmer mig för att köra på. 1km avklarad och vips så kommer skylten för 3 km, vart tog 2:an vägen? Det flyter på bra och stämningen är på top, det är en otrolig folkfest och band efter band avlöser varandra längs spåret. När jag kommer till portalen för tjejers rättigheter får jag rysningar i nacken när vi alla springer med händerna i luft för att visa vårt stöd.

Jag springer och viftar, vinkar och high-fivear med min omgivning, jag får så otroligt mycket energi. När det är 500 meter kvar till mål kommer jag ikapp Evy Palm och springer bredvid en stund, jag suger åt mig kraften jag får, springer in mot mål och sträcker armarna i luften. Så nöjd, pigg och fräsch och massor med kraft kvar och ändå i mål på 52.50 Fett nöjd!
Bra kvitto inför Lidingöloppet om 2 veckor.

Tillbaka i VIP tältet får vi träffa idolen Anna Haag och vi firar med champagne.

Idag är det söndag och på schemat är crawlkursen.
Min fantastiske make/coach hänger på till simhallen för att snegla på min träning. Han skrattar och jag gråter!!!!
Det är helt otroligt! Jag kör på med benspark men ändå står jag helt STILL!!!!
Hur är det ens möjligt? Jag hostar och fräser, får kallsup efter kallsup, tårarna rinner. Jag tror på riktigt att det här inte kommer att gå.
Han stöttar och berömmer, säger att det kommer bli bra. Jag misströstar och tror han ljuger.

Nä, sova lite på det här så får jag se lite nyktrare på det här i morgon, godnatt gott folk!