Ami:

Ja vad ska man säga om detta...? Ingen av oss var väl egentligen superpepp direkt på vägen in till startområdet. Jag själv har ju avslutat säsongen och börjat ladda för nästa. Men i och med att jag vann startplatser till Tjejmilen så kändes det som en kul grej. Och för Veronicas del som laddar för Lidingöloppet var det ett bra träningspass inför det.

Vi hade ju som sagt vunnit startplatser av Intersport vilket innebar att vi hade tillgång till deras "VIP-hörna". Den stora fördelen med detta var att det fanns egna baja-major. Alltså fatta...! 28.000 kvinnor på samma ställe! Fatta toa-köerna!!! Det slapp vi.

Loppet

Vi startade i startgrupp 2 eftersom vi lyckade seeda in oss där. Veronica för sitt resultat på Lindingöloppet on tour förra året och som också just nu är i otroligt fin löpform. jag själv lever på gamla meriter och slängde in min helt, idag, osannolika tiden från Stockholm Halvmarathon förra året när jag lyckades springa under 2 timmar. Inte ens i närheten av de tiderna i år.

Börjar bli liiiite mer taggade. Dock kände jag att det mest handlade om ett bra träningspass med härlig stämning. Jag stängde dessutom av feedbacken på min Endomondo så jag tänkte springa "naket", dvs utan att ha en aning om tempo utan bara springa på känsla, ta mig runt.

Starten gick och Veronica stack iväg i ett jihu. Själv tog jag det lungt och fint. Ingen brådska. Det var ingen speciell trängsel utan jag hade nog hamnat i en rätt bra startgrupp bland löpare som höll ungefär samma tempo som jag, efter att alla snabbisar stuckit iväg.

Tjejmilen går i en fantastisk miljö och är väldigt lättsprunget. Mycket underhållning utmed banan och en massa publik som hejar. Skön stämning liksom. Och jag pinnade på i ett hyfsat tempo kändes det som, utan att förta mig. Däremot kände jag direkt att jag inte har någon fart i kroppen överhuvudtaget. Men det är klart, har ju ägnat hela våren och sommaren åt att springa långsamt, vore ju märkligt om jag plötsligt var värsta racern.

Efter ett par kilometer delades banan upp i två delar och man fick välja vilken sida man ville springa, båda var lika långa. Jag valde den högra och där efter cirka 3 kilometer ser jag brorsan stå och heja. Vilken energiboost!!! Hade igen aning om att han skulle vara där, men kom ju på att min svägerska startat i startgrupp 1. Är omgiven av sjukt snabba människor... Otroligt snabba denna dag skulle det också visa sig efter målgång.

De första 5 kilometrarna gick på 29:51. Tempo 5:58 min/km. Helt ok. Fast det visste jag ju inte då eftersom jag inte hade koll på tiden. Det var 4 vätskekontroller längs med banan men jag stannade inte vid någon. Tänke att det skulle ju bara ta runt en timme och det var inte speciellt varmt så det kändes liksom lite onödigt.

Hade läst om en jobbig backe som skulle komma under den andra halvan av loppet. Så jag höll igen lite så jag skulle orka med den. Passerade 6 km utan backe, 7 km passerades. Va fasen...? Var det inte runt 5-6 km som den skulle komma? Inte var det väl 7 km...? 8 km kom. Var är backen...? Har jag missat att jag sprungit i en backe? Visst var det lite upp och lite ner men en backe...? Näe det märkte jag inte av. Så plötsligt rundade man Djurgårdsbron och det var bara 1 km kvar. Ingen backe... Ja, det kom en liten backe upp mot målområdet men det var nog inte den som jag hört om.

In mot mål var jag ganska klar. Benen hade iaf ingen spurt att tala om. Tassade försiktigt in i mål. Skönt att det är över. Sluttiden blev något av en liten besvikelse, 1:00:24. Fasen vad de där sekunderna är sura. Egentligen skitsamma men det gnager ändå i en... Varför höll jag igen i väntan på "backen" som aldrig kom? Ja ja. Det blev ett mycket bra träningspass i alla fall.

Nöjda tjejer (eller nja... en nöjd tjej, en mer si-så-där-det-var-väl-okej tjej). Det serverades bubbel i olika varianter i VIP-tältet och en del snacks och annat ätbart. Lyxigt.

Dessutom gratulerades vi av en stor idrottspersonlighet, skidåkaren Anna Haag som hängde i Intersport-området, och hon var lika härlig och sprudlande som man fått en bild av via medierna.

Måste erkänna att jag blev lite star-struck... Väldigt inspirerande.

Ja, sen var det dags att packa ihop och ge sig av hemåt. Ytterligare en medalj att lägga i lådan, ytterligare en  erfarenhet av ett trevligt lopp även om tiden gav mer att önska. Men man får verkligen lov att säga att det är lite magiskt med att 28 000 människor i alla färger och former samlas på en liten yta med ett gemensamt mål.

...och mina närmaste...? jo jävlar min själ! De sprang runt 53 min!!! Asså... Shit...

Ami & Veronica:

Sommaren är ju tillbaka för en snabbvisit och vad är då bättre att inleda helgen med än en tur med racern.

Så det blev en lugn 3 mils skön cykeltur runt Dreviken Vackert, soligt och behagligt i Veronicas pulszon 2.

Nu tar vi helg och laddar inför morgondagens Tjejmilen!

Veronica

En fantastisk dag går nu mot sitt slut.
På jobbet har vi haft 400 kunder på lunch och finbesök av NHL stjärnan Joakim Nordström från Carolina Hurricans.
Vilken kille, föll pladask ;)

Efter jobbet stack jag och min kollega Les ut på en tur med racer hojarna. Vi gillar att cykla gamla 73:an till Nynäshamn, så blev det också idag. Motvind till Nynäs och härlig medåka hem!
Fick lite känningar i nacken med det är nog bara ovanan. Bara drygt en vecka kvar till Stockholm Velothon, dax att lägga i nästa växel !

Ami:

Jag vann två startplatser till Tjejmilen med Intersport och så klart måste Veronica hänga med.

Idag drog jag till expo på Östermalms IP för att hämta ut våra nummerlappar.

Fick med mig två goodiebags också. Innehåller var typ som vanligt, ett par bars, lite skavsårsplåster, nån minitub med hudcreme och den obligatoriska tidningen Runners World...

På lördag går Tjejmilen av stapeln och vi har seedat in oss i startgrupp 2. Skönt att slippa alla gåstava-promenerare...

Ami:

6 km löpning på löpbandet på jobbets friskvårdstimme stod på dagens agenda.

Skuttade glatt upp på bandet och började springa. Efter 2km var det precis som att nån drog ur proppen! Fick lov att sakta ner och småfisa några hundra meter innan jag trampade på igen. 4 km blev det. Inte en meter till. Helt slut! Suck. Men vissa dagar är ju så här...

Och nu sitter jag här, kraftlös och skör, och försöka gräva djupt inombords för att hitta en gnutta energi till att hoppa in i duschen. Det är mörkt i rummet nu. Det rörelseanslutna ljudsystemet har slagit till. Inte ens det systemet kunde identifiera någon energi. Ja jösses. Ironman-formen känns låååångt borta. Men va fasen? Har ju nästan ett år på mig att finna den...

Veronica:

Hem efter jobbet och leta reda på våtdräkten som jag inte använt sedan Vansbro triathlon. Inte på vinden, inte garderoben, inte i förrådet.... herregud nu är jag svettig innan jag ens börjat träna.
När jag väl hittat våtdräkten verkar den krympt minst 2 storlekar, hjälp!
Tar säkert 20 minuter innan jag fått den på mig.
Glad i hågen tar jag mig ner till vår härliga badplats, där jag och änderna ska sammsas.

Benen sjunker och jag får panik varje gång jag kör ner huvudet i vattnet.

Efter 30 minuters kämpande med bensparkar ger jag upp!

Är det möjligt att vissa är oförmögna att lära sig crawla? 

Tur att jag har en så fantastisk man som stöttar och peppar, tydligen så har inte våtdräkten krympt utan det är jag som skaffat mig muskler (fniss) och han säger att det bara är till att nöta vidare och mumlar något om kognetivt inlärningsmönster.

Veronica:

Efter gårdagens tunga nederlag då crawlkursen stod på schemat och inte riktigt blev som jag hoppats på så åkte jag hem och tröstade mig med en påse chips. Not god!

Så idag var det dags för nya tag
Jag åkte ut till Lidingö för att springa sista milen på Lidingöloppets bana.
Okej, jag kan nog inte kalla det för springa utan det var snarare jogg/lufsa. Dimman låg tät över Lidingö och regnet hängde i luften, marken var blöt och varje löpsteg sög fast i backen. Men jag gav mig inte, för jag vet ju faktiskt hur man tar sig fram på två ben, hehe..


När en herre sprang om mig i abborrbacken, hängde jag på och höll i rätt bra faktiskt.
Väl framme vid mål fick en trevlig pratstund.
Han berättade att sin 24-åriga son som också är anmäld till Kalmar Ironman 2017. Själv tränade han löpning för att kunna sporra och träna sonen, så underbart att få träffa träningsglada och peppande människor.

Förberedelserna inför Lidingöloppet är på G!
Både jag och material är redan på plats



Med betydligt bättre feeling och nöjd med mitt löppass passade jag på att ringa min systerdotter. Hon är som en delfin i vattnet och har tidigare tävlat i simmning.
Fick massor med positiva tillrop och tips så det blir till att träna bensparkar i vår sjö Drevviken imorgonkväll.

Ami:

När jag sprang Ultravasan 45 för ungefär en vecka sen insåg jag gur enormt krävande långvarig aktivitet är för core-muskulaturen, dvs rygg och mage.

Efter ca 4-5 timmars löpning började mina "raka" magmuskler värka och typ krampa. Jag föll liksom ihop som en fällkniv när jag sprang och fick problem att räta på mig. Väldigt obehagligt. Var helt slut i musklerna så jag kunde inte hålla upp kroppen. Löste detta med att köra "Michael Johnson"-style, dvs i nästan luta mig bakåt när jag sprang (och gick, för det blev en hel del gång också under denna ultramara...).

Insåg då att det nog vore en väldigt fiffig idé att försöka bättre på detta under det här året inför Ironman. Och hur gör man detta då på bästa sätt...? Man plankar så klart!

Så nu kör jag en 30-dagars plank-challage. Till att börja med iaf.

...och dag 4 - check!