Veronica:

Otroligt vad påverkad jag blir av väder!
Idag är jag så otroligt glad, känner hur det bubblar i kroppen och jag har så mycket energi, kan man verkligen vara så torsk och beroende av sol som jag???

Tidigare i veckan har jag haft fullt upp på jobbet samt kvällsmöten vilket gjort ett större motstånd till träning. Träningsväskan har varit packad men mer än så har det inte blivit. Ursäkterna är usla men lusten och orken har varit bortblåst...

Idag sken solen så det blev ett par timmar i simhallen, nöta teknik med coachen L, inte vackert, inte bra, men jag var där!
Benen har fått bättre flytläge men fortfarande vrider jag för mycket på huvudet när jag andas. För mesig i mina simtag och får inte kraften med mig i armtagen.

Vatten och jag är inte kompisar, däremot älskar jag fruset vatten ?

Veronica:

Jag känner mig splittrad, jag gillar verkligen att få träningsvärk men tusan vad det känns!!!!
Jag har ont i ryggfileerna, axlar, magen och ljumskarna. Träningsvärk borde ju betyda något bra, typ att man inte tränat på länge eller tränat något nytt! Jag kvalar in i båda kategorierna, tyvärr.
Jag kom liksom av mig när jag kom hem från semestern, jag som borde vara fullladdad med massor av ny energi har ingen lust alls med träning, men så igår kom lusten äntligen tillbaka.

Skidor! Som jag älskar skidåkning!
Snön har ju fallit över Stockholm och här finns fina längdspår.
Men hjälp, vad är mina längdprylar?
Lyckades hitta alla prylar och så iväg till Ångesta golfbana med Ami.

Men OJ, vilken slarver jag är. Skidorna har inte ens fått den sommarvila och den omsorg dom ska ha, gammal valla och torra glidytor.
Så jag får helt enkelt rädda upp läget på parkeringsplatsen med lite glid på burk/spray och så på med fästvalla VR60.

Så ut i spåret, total lycka, muskelminnet är det inge fel på, jag sticker iväg i ren urfori. Skidorna är med, spåren fina och solen lyser, det är obeskrivligt vackert!
Jag kör på i högt tempo och ligger på 84% i snittpuls i 45 minuter. Det känns idag :)

Idag har jag sett allt det vackra sakta men säkert töa bort, jag är ledsen och känner deppig. Snälla, snälla snö - Kom tillbaka!

Ami:

Ja, dagens träningsdos blev helt okej kan man lätt säga.. Somnade sent i går (så klart...) vid typ 00:30. Sen sov jag som en kratta men sov ändå. Fram till väckarklockan som ingen stängt av ringde och väckte mig kl 06:30. Suck... Efter det var det helt omöjligt att somna om.

Så därför var jag tidigt på plats vid Huddingehallen. Hängde faktiskt på låset och väntade på att de skulle öppna.

Men 5 minuter efter öppningstid låg jag i vattnet och påbörjade mina längder. Det var en himla massa folk i crawlbanan denna gång. Och fler och fler kom det hela tiden. Men jag försöker tänka att det är bra för mig att det skvalpas och trängs runt omkring. Blir mer verklighetstroget så. Lyckades ta mig en kilometer med crawl ganska komfortabelt och lugnt. Sen blev det 750 meter bröstsim innan jag tröttnade på att simma slalom i motionsbanan. Ha ha. Kände att simglasögonen verkligen suttit som fastsugna i fejset denna gång. Som sugpluppar över ögonhålan. Och när jag tog av mig dem såg det verkligen ut som jag åkt på en propp. Värsta blåtiran liksom. Som om jag kört en "veronica" dvs drämt skallen rätt i kaklet...

Men ingen fara och färde. Det ser verkligen värre ut än vad det var så här i närbild. Det la sig ganska omgående. Fast jag såg nog ganska rolig ut när jag gick ut på parkeringen. Speciellt med tanke på att jag såg ut så på bägge ögonen...

När jag kom hem blev det en snabb omelett innan jag drog och hämtade upp en skidsugen vän. Solen sken och det var runt nollan och någon minusgrad. Vi for ut till Ågesta där de preppat golfbanan med parallella klassiska spår och ett skejtspår i mitten. Massor med folk men det var ändå ingen trängsel. Alla var liksom i ett sorts lyckorus. Åka skidor i stockholm i mitten av november!!! Helt otroligt!

Det blev en dryg timme på skidorna. Lagom liksom denna dag. Speciellt med tanke på att jag kört ett simpass precis innan. Har en risig axel som spökar när jag sätter igång med skidorna så jag kände att det var läge att ta det lite lugnt.

Kändes riktigt riktigt bra. Köra i lugn takt samtidigt som vi hade möjlighet att prata lite, jag och min kompis. Träning kan vara väldigt socialt och ibland har man ju mer behov än annars att ventilera livets orättvisor. 

Det har varit en bra dag. Precis en sån dag som jag behövde. När jag behöver vila innebär det liksom inte att jag ska ligga med näsan i vädret och inte röra på mig alls. Nej, snarare att köra ett härligt träningspass så att jag känner mig nöjd med mig själv. Så... En bra dag helt enkelt.

Ami:

Den senaste veckorna har verkligen varit helt sjukt överbelastande av jobb. I tillägg två jobbresor, förra veckan till Island och nu torsdag-fredag i Köpenhamn. Är helt jäkla slut. Har såklart slarvat med maten, ibland ätit ingenting alls för att i nästa stund vräka i mig allt ätbart, och icke ätbart i närheten. Sovit som en kratta vilket är ett märkligt fenomen för när man är helt slut borde man ju inte har några som helst problem att somna. istället har jag legat vaken fram till klockan 03 på nätterna innan John Blunds barmhärtighet slutit sig i sitt skimmer. Och så kastas man lika obarmhärtigt tillbaka till verkligheten tre timmar senare när väckarklockan på ett inte alltför behagligt sätt vill visa sin makt och sin närvaro. Och det är väl okej någon enstaka gång men när det börjar upprepa sig nat, efter natt, efter natt så är det inget vidare.

En annan grej som gör att jag märker en overload är att när jag är stressad så får jag psykbryt i lederna. Typ reumatisk värk fast utan reumatismen. Det börjar i fingrarnas leder och sprider sig sedan till handlederna. Och om jag fortsätter att ignorera det, vilket jag gjorde när jag arbetade 16 timmars pass på helgerna under tiden jag pluggade till sjuksköterska, så går det upp i armbågar och axlar så att jag tillslut knappt kan lyfta armarna. Mycket mycket märkligt och bara psykiskt. Nu har jag ont i mina leder i fingrarna vilket som sagt är ett klart tecken på att det snart är dags att dra i handbromsen.

Är alltså på konferens i dagarna två här nere i Köpenhamn och ska snart bli hämtad för transport mot flygplatsen och flyget hem. Jag har hållit en presentation igår inför dessa 220 deltagare och valde faktiskt att inte hänga med på konferensmiddagen igår kväll utan bara softa på rummet och beställa roomservice istället. Vilket klokt drag. Sov gott i natt och känner mig som en ny människa. Ska bli skönt att komma hem och kunna ta tag i saker igen.

Däremot är inte min nya fina klocka så himla nöjd med mig. Två gånger under förmiddagen pockade den på min uppmärksamhet och var verkligen inte nöjd med mig...

Ligger lite efter i aktivitet tydligen. Hoppas kunna ta igen det...

Ami:

Vissa dagar är det längre till simhallen än andra. Idag var det väldigt långt. Full storm, snöblandat regn som attackerar horisontellt och runt nollan på termomentern. Inte såååå nice alltså...  . Men efter min tripp till Island och ganska stor inaktivitet så lyckades jag ändå relativt lätt jaga bort alla motarbetande tankar och lockelser att dra täcket över huvudet och somna om. Så upp och hoppa lilla loppa, packa ryggan med baddräkt och annat så ut och borta fram bilen från snön. Mot Huddingehallen. 

Det var ganska mycket folk i crawlbanan denna söndagsmorgon. Ja, ganska mycket folk överallt faktiskt. Men det rådde en vilda-västern stämning i crawlbanan. Ingen organisation alls utan folk crawlade på helt skamlöst fram och tillbaka. Flera gånger frontalkrockade jag. Gubbar så klart... Jag och en annan tjej som crawlade samtidgit försökte hålla oss på ena banan av de två, komma undan liksom. Gick lite bättre. Men samtidigt försökter jag också intala mig om att det var lite bra att simma i hela-havet-stormar med hänsynslösa gubbs. Lite mer verklighetstroget ur ett OW-perspektiv. Är ju så det ser ut när man simmar OW. Bra att träna när det inte är tillrättalagt.

En kilometer blev det. Bästa tiden hittils. Eller nja. simmade lika snabbt per 100 meter men nu knapade jag ner vilan mellan längderna rejält. i OW finns det ju ingen vila alls. Sen körde jag 50 meter bröstsim i crawlbanan som "ned-jogg" mest för att testa om klockan verkligen kan upptäcka och registrera de olika simsätten. Den kunde det. Annars hade jag egentligen hoppats på att kunna brösta en kilometer också som avslutning men det var så satans mycket folk i motionsbanorna så det var faktiskt helt lönlöst. Simma slalom. Nej, blir bara frustration. Längtar tillbaka till mina ensamma fredagsmornar men det kommer inte gå att få till denna vecka heller eftersom det blir en jobbtripp till Köpenhamn torsdag och fredag.

I det stora hela, ok. Måste dock jobba på bensparken. Som det är nu så hänger benen bara helt lama efter kroppen och gör nåt ryck någon enstaka gång. Visst, vi valda att lära oss crawl för att spara på benen men jag tror inte det menas att man ska helt låta de vila, eller...? 

Veronica:

Semester, semester, semester!

Jag har verkligen kommit in i semestermood.
8 dagar med sol och bad och sangria gör mig såååå slö. Jag njuter av tillvaron och hinner inte med så mycket som jag tänkt. Lite dåligt samvete har jag för träningen.
Men träning har det faktiskt blivit trotts allt, här kommer en sammanställning:
1 morgonpromenad (borde varit 8st)
2 löppass (planen var 4 st)
10 crawl pass i öppet vatten (nöjd)
Att crawla i öppet vatten är inte helt lätt, för det första är vattnet jäkligt salt i Medelhavet, jag har fått hela min saltdos för minst 10år framåt. När övriga familjen vill ha chips och salta popcorn på kvällarna vill jag äta sötsaker.
Simningen funkar bättre än jag hoppats på, jag försöker bli vän med havet men det är fortfarande obehagligt och läskigt. Det positiva är att att vattnet är varmt, solen skiner och så jäkla kul att simma runt bland alla sköna fiskar.
Idag skippade jag simningen då vågorna gick höga, kalla mig mes eller som jag ser det ? klok!
Som ni ser på bilden kommer man knappast ned i vattnet i dagens vågor via trappan.

Semesterlatheten slog till och jag orkar inte skriva mer!
Adios amigos!

Ami:

Eftersom vi gick över till vintertid i natt och jag missat att ställa om klockorna så känns det liksom som att jag vann en extra timme. Då maken skulle iväg idag och med min nyvunna timme gjordes en snabb överslagsräkning... JAG HINNER! Så ut och springa i det helt otroligt vackra höstvädret.

Det är ju vansinningt vackert nere vid sjön vid vårt hus. Ger en lite extra energi. Synd bara att det inte höll i sig, energin alltså. Vackert var det hela tiden.. he he. Blev ändå 6.5 kilometer dock i mycket makligt tempo...

Förstår inte riktigt varför det går så jäkla trögt. Eller nja... om jag analyserar lite noggrannare så har jag ju 10-12 kg extra att kånka runt på vilket såklart gör det hela en aning jobbigare. Men sen är jag nog helt enkelt inne i en formsvacka. Tänker inte noja mer över det. Vet ju att det kommer och går. Det som dock bekymrar mig är hur det nu verkar slå över på pulsen. Speciellt nu när jag har min nya, fina klocka och kan mäta och hålla lite koll på sånt. Kör på rött i princip hela löppasset. Av de dryga 43 minuterna jag var ute låg jag i pulszon 5 (dvs max) i 39 minuter

Training load - extrem. Jo jo. Extrem-träning??? Långsam jogg i 6.5 kilometer. Nja.. Det är nåt fishy här. Och det känns liksom inte bra. Det är så jäkla jäkla tungsprunget.

KÄMPA KÄMPA KÄMPA!!!!     

Annars har jag suttit idag och planerat lite. Varit lite analytisk och klok (klok för en gång skull...). Jag MÅSTE ju tappa i vikt. Det är jädrans belastande för kropp och leder när man håller på i så många timmar. Vi hade en diskussion i fredags kring detta. Många som sliter med vikten så här efter 40. Och jag vill inte kalla mig fet eller tjock. Eller... jo lite tjock kan jag nog få lov att kalla mig   . Men en vältränad tjockis vars tjockaste del på kroppen dock är pannbenet vilket gör att denna kropp ändå släpas runt på Ultravasa 45 och halv ironman osv. Men det skulle vara sååååå mycket lättare och skönare och gå såååå mycket snabbare med en lättare vikt i löparskorna.

Planen: Långsam viktnedgång   

När jag planerar måste det vara analogt. Och denna gång också med lite bifogade anteckningar från Lillan ser jag   . 

Ok. utgångsläge 71.8 kg    (för er som INTE anser att jag är en tjockis, beroende på vad man jämför med, så betyder detta för mig ett BMI på 28, dvs överviktig. Punkt...)

Målet nu är att väga under 65 kg på julafton. Detta innebär en viktnedgång på under kilot per vecka. Och då har jag gjort en liten beräkning per dag för att följa min egen progress. Har lite svårt med det där att väga mig en gång per vecka för då känns det att de första dagarna i veckan inte är så viktiga vilket gör att man kan slarva och måste typ svälta sista dagarna. Nu blir det en dag i taget.

Starten var igår. Och igår körde jag ett crawlpass på 1km och sen 3km på löpbandet för att testa klockan. Vågen i morse visade 71.4 kg vilket innebär 0.3 kg mer än plan. Alltid fint med lite marginal. Men man vet ju sedan tidigare erfarenheter att det brukar gå fort i början... Sen körde jag ju 6.5 km löpning idag, visserligen sjukt långsamt och jobbit men ändå... 6.5 kilometer. Frukosten idag blev lite yoghurt med valnötter och lunchen bestod av ett tortillabröd med lite kyckling och fläskfilé som var rester från gårdagens middag. Till det lite avokadoröra. Jag vill äta, äta på riktigt. Jag kör "Eva-dieten" vilket innebär att man äter ordentligt. Eva-dieten är dock jäkligt svår. Mycket lätt att börja äta för mycket. Pulverdieter osv är ju svin-enkla. Man tar sin drink och det är allt. hur enkelt som helst. Men knappast hållbart. Nej, Eva-dieten är ingen diet, det är helt enkelt hur vanliga, semi-sunda människor äter som inte har en massa hangups på mat. Äta mat alltså. Inte en massa skit. Låter lätt men är som sagt svårare än vad det låter. Men det är väl bara att göra´t helt enkelt.

Svammel detta blogginlägg men jag saknar min träningskompis Veronica som är på lite välförtjänt relax. Samtidigt som det vissserligen ger mig en liiiiten möjlighet att kanske knapa in lite av hennes enorma träningsförsprång (förutom crawlen förstås, he he he..   ).

Ami:

Det har blivit en tradition nu (för det är det väl efter två gånger..?). Upp hyfsat tidigt på lördagsmorgonen och köra ett crawlpass. Denna gången fick jag också lite sällskap. Jag och maken var ute och åt middag med vänner igår och morfar kom över och barnvaktade Lillan. Han sov över och de hängde med till simhallen och badade medan jag crawlade. Kul!

Mycket nöjd med min fina klocka. Ställde in den på bassängsimning och 25 meters längder. Funkade alldeles utmärkt. Nu kan man ju sluta räkna längder. Är ett elände ibland att komma ihåg hur långt man simmat. Nu är det bara att... Voilà, kolla klockan. Sweet!