Ami & Veronica:

Vi har ju förstått att en triathlet måste kunna crawla. Och nu när vi ska bli Ironman-triathleter så är det ju bara till och bita i det sura och ta tag i detta. Sagt och gjort, "tur"-Veronica lyckades så klart fixa in oss på en crawlkurs i närheten av hemmet, Högdalen och Actic. 8 ggr crawlkurs för vuxna.

Vi var ca 10 pers som satt där vid bassängkanten med lite skräckblandad förtjusning inför detta. En helt egen bassäng för bara vår kurs och en massa hjälpmedel som man minns från skolsimningen i lågstadiet. Jösses, vad har vi gett oss in på???

Okej. Hur gick det då?

Ami;

Asså! Jag tyckte det var svinkul. Lite vingligt och små-otäckt i början men sen föll polletten ner och det gick faktiskt riktigt bra. Fick grepp om andningen i 3-takt, sparka med benen och ta armtagen. Lyckades faktiskt crawla 50 meter. Så i det stora hela, yey!!!

Veronica:

Jag vill aldrig mer gå dit! Det är är det värsta jag någonsin gjort! Känsla av hopplöshet när benen bara sjunker, jag sparkar med benen allt jag kan men jag kommer inte framåt, snarare bakåt. Lyckades inte ta ett enda crawltag. Fick gå tillbaka till första övningen hela tiden och börja om från början. Här trillades det inte ner nån pollett, verkar inte finnas nån polett överhuvudtaget. Jag känner mig värdelös och att det inte finns en minsta glimma hopp att jag ska lära mig detta. Vill inte inte heller lära mig längre! Men det är klart, jag kommer ju vara där nästa söndag (för jag har ju lovat Ami, och om inte annat så ska jag köra...).

Konklusion: enligt Veronica så är livet orättvis, medan Ami är skitnöjd över att vara få vara grym på nåt.

Ami;

Har egentligen inte tagit ett löpsteg efter Ultravasan förra helgen. Så jag tänkte att en stilla kortis-jogg ikväll kunde vara på sin plats.

Kändes finfint i början men redan efter ett par km började syran slå till. Muskulaturen har nog ännu inte återhämtat sig efter 6.5 timmes löpning i fäders spår...

Men 4km i halvhyfsat tempo blev det ändå.

Har 6 min/km som en sorts smärtgräns. Det tog ganska lång tid innan jag lyckades komma under, har aldrig varit speciellt snabb i löpspåret. Och än värre efter den här sommaren när det bara handlat om att springa sjukt sakta för att orka springa sjukt långt.

Målet detta året för mig är att lyckas komma under 5 min/km. Säga rent konkret att klara 5km på under 25 min (och kanske, kanske milen under 50...).

Så nu... Fredagsmys.

Ami:

Ok, då är man igång, även och jag kan säga att jag inte direkt studsade upp med glädje när klockan ringde 05:30. Hur som helst, följ planeringen! Och på agendan stod det morgonsimning.

Passerar Huddingehallen varje fredag eftersom jag jobbar i Huddinge då. Och eftersom de öppnar kl 06:30 passar det ju utmärkt med att stanna till där och köra ett simpass innan jobbet.

Ska försöka simma åtminstone en dag i veckan under höst/vinter/vår för att lägga en grund inför open-water säsongen.

Bröstsim 1.5km ca 44 minuter

Bröstsim blev det, dels för att jag inte kam crawla än, vi ska påbörja en crawlkurs på söndag. Men även eftersom jag, trots crawlkurs, inte trot att jag kommer kunna crawla hela 3.8km som är sträckan som ska avverkas på Ironman.

Skön start på dagen!

Ami & Veronica:

Det hela började för ganska exakt ett år sedan med en fullständig galen idé av Veronicas make efter att vi kommit i mål med En Svensk Klassiker. "Vad ska ni göra nu då, tjejer? Är det inte Ironman nästa?"

Eh...? jo men det är väl klart att vi ska... jag menar "hur svårt kan det va...?

(dvs efter ett par glas bubbel, segerrusiga och slitna efter 3 mils terränglöpning på Lidingö och med en fullständigt orealistisk och verklighetsfrämmande uppfattning av vår egen fysiska förmåga)

Men den här galna idén har fått mogna och processas under detta året. Vi har dessutom genomfört en hel del ganska krävande fysiska utmaningar. Veronica har inlett kampen om en superklassiker, dvs genomföra alla fyra klassikergrenar på en sammanlagd tid under 24 timmar med en suverän inledning på Vasaloppet på strax över 7 timmar och Vätternrundan på ca 10,5 timme. Ami har kämpat på med att ha genomfört Cykelvasan, sprungit mellan Sälen och Mora under ett tvådagars Ultravasalöpläger för att avsluta utmaningen med Ultravasan 45, dvs 45km terränglöpning mellan Oxberg och Mora. Så vi har inte direkt legat på latsidan.

Men en Ironman??? Triathlon??? Innan det slutgiltiga beslutet togs så testade vi faktiskt om detta skulle kunna vara möjligt överhuvudtaget. Och hur testade vi det då? Jo, genom att köra en halv Ironman si så där lite på skoj... Vi fick gratisplatser till Vansbro Triathlon (som dessutom var SM!!!).

Vansbro triathlon var verkligen en positiv överraskning. Och vi klarade det, faktiskt riktigt riktigt bra trots att vi var extrema triathlon-rookies.

Okej, utmaningen verkar plötsligt bara vara en aning mindre omöjlig. Så 22 augusti kl 16:00 satt vi som klistrade framför datorn när startplatserna släpptes för Ironman Kalmar 2017. Och klick, klick eli klick...

Så nu är det på riktigt. Och ni får gärna följa med oss på denna resa. Vi tänker blogga om vår väg mot mållinjen i Kalmar 19 augusti 2017, våra förberedelser, träningar, våra upp- och nedgångar, vardagspussel, arbete mm. Helt enkelt det vardagliga livet för två vanliga medelålders heltidsarbetande mammor som fått för sig att genomföra denna oerhört krävande tävling om ett år.