Veronica:

Nu en tillbakablick till förra helgen. På lördagen gick jag ju i mål med min Superklassiker (tjoohoo), något sliten och med trötta ben somnade jag tidigt på lördagskvällen.

Redan vid 6-tiden på söndagen vaknar jag med stelhet och ont över allt, har sovit i typ enskild ställning hela natten. Måste på toa! Tar mig knappt ur sängen, hasar mig fram på armarna, paniken kommer -hur ska jag kunna springa 1 mil idag?

Lyckas ta mig tillbaka till sängen, Yeh!

Jag som brukar vara så nöjd med våra trappor i 3 plan går fet bort idag. Det blir en kamp mellan mig och kroppen när jag ska ta mig nedför trappan, jag hasar mig ned på rumpan och uppför går jag på knäna! Familjen undrar hur i helskotta det kommer att vara möjligt att springa milen på Lidingö, de föreslår ett glas vin och rehab i solen på altanen, -Lockande!

Ami plockar upp mig och är min coach och chaufför för dagen. Jag tror hon är väldigt osäker på min kapacitet och mitt eventuella deltagande i dagen Rosa Bandet lopp.

Jag haltar fram och har verkligen svårt för att röra mig naturligt, känner mig som 90 bast, minst!

Planen är ju att gå runt milen där ute på Lidingö, undrar vad maxtiden för loppet är?

Ångest!!!

30 Minuter till start och jag tar mig till startfållan, men herre gud jag är ju i första startgrupp! Stämmer verkligen det här? Efter upprepade kontroller så kommer jag fram till att jag är rätt.

Emma Igelström står snett till vänster om mig och när speakern intervjuar henne om hur hon känner sig inför dagens  10km’s lopp då även hon sprang 30km igår svarar hon att hon mår toppen blir jag grymt avis, vi har tydligen inte alls samma feeling…hehe.

Jag provspringer typ 200meter, benen fattar och jag bestämmer mig för att börja loppet med att springa för att sedan gå.

Så går starten, jag lubbar iväg och hamnar mitt i startfältet. Upp för första backen ”Grönsta Backen” och där upp på toppen står Ami och Emma, de har inte förväntat sig att jag är med i första gruppen och verkligen inte så långt fram. Jag ropar ett – Hej Ami, hon ser verkligen förvånad ut och det enda hon hinner skrika tillbaka är –Du är i fel startgrupp!!!  (det är jag inte)

Benen pinnar på och efter 3 km kommer jag på mig själv att jag springer andra dagen på raken. Min regel till mig själv då jag har så dåliga knän och saknar korsband är att ALDRIG springa 2 dagar på raken. Vad händer nu? Tänk om något går sönder?

Så är jag framme vid Aborrebacken, nu bestämmer jag mig för att gå för första gången under loppet, jag går halva backen sedan börjar jag springa igen. Jag springer och springer, nja vid Karins backe vet jag inte om man kan kalla det springa men jag tar mig uppför lite fortare än gång.

Så kommer jag mot upploppet, benen håller och jag har massor av energi kvar. Jag springer över mållinjen på 58.58

Jag är så nöjd och stolt, jag fixade det trotts att fötter och ben är slitna.

Strax efter kommer Emma Igelström in i mål på 1.01.14, jag blir extra stolt över att jag tog hennes tid!

Det är tufft att ta sig till bilen, det gör ont.

Så hem och vila ett par timmar för som vanligt på söndag kvällar är det crawlkurs, bara att bita ihop och iväg och simma. (inga kommentarer behövs, jag vet)!

Några småreflektioner som jag haft under veckan

1. Glad att vi har hiss på jobbet
2. Jag är trött, luften har liksom gått ur mig
3. Mina fötter kommer aldrig bli normala igen

På måndagen firade vi med lite bubbel då jag är klar med superklassikern och tjejklassikern.