Ami:

Söndagmorgon och upplagt för ett långpass i löparspåret. Höstrusk visserligen och bara ca 8 grader på termometern men ändå inget regn. Tryckte i mig två kokta ägg och ett glas mjölk, laddade mobilen med Endomondo och Rix i lurarna. Laddad.

Och iväg. Redan efter första kilometern började det kännas tungt och tråkigt. Tankarna börjar smyga sig på "varför gör jag det här?". Hela världen känns som den är i förfall, och även det tillsammans med min kropp och mitt psyke. Man får vada igenom fallna löv. Blir väldigt symboliskt...

Min runda består av en lång slinga som går att korta ner vid ett par ställen. Redan vid första möjligheten brast kraften att motarbeta de negativa tankarna och jag tog av. Min långrunda blev ingen lång runda utan slutade på skrämmande 4.12km

Om jag ska hitta något positivt ändå att ta med mig från morgondagens misslyckande. Ja först och främst får jag gräva jäkligt djupt för att hitta något positivt alls. Men okej, jag tog mig ändå ut och sprang (eller sprang och sprang, lunkade snarare). Och det var nog allt...

Nu blir det till att ladda om. Som tur är har vi ju crawlkurs ikväll. Hoppas på lite mer positiva känslor efter det.

Ironman känns sååååå långt borta just nu...