Jag satt på möte igår, ute vid Liljeholmen. Runt kl 15 hade vi en kort paus, jag kollade snabbt igenom mina mail på mobilen. Inget nytt och inga andra meddelanden heller.

Vi fortsatte med sista punkten på agendan och blev färdiga för dagen ca 45 minuter senare. Sätter på mobilen och allt stannar upp...

6 missades samtal från maken, sms och inspelade röstmeddelanden.

"Lillan är skadad. Jag är på väg mot Astrid Lindgrens barnsjukhus".

Jag blev helt kall. Världen stannade till. Vad har hänt??? Där och då slutade allt annat att ha betydelse. Får tag på maken, han har precis anlänt till barnakuten. Lillan har ramlat illa, vänster armen ser ut som en knäckt kvist och hon bara skriker.

Jag kommer! JAG KOMMER!!!

Som tur är så går det en buss direkt till Karolinska så en halvtimme senare springer jag mot Astrid med andan i halsen. Ropar hennes namn till personalen i disken. "Var finns mitt barn..?" Och där ligger hon. Min älskling. Denna lilla späda 7-åriga tjej med stora smärtor och skrämd blick. Mamma är här nu...

Usch. Efter undersökning och röntgen står det klart, Suprakondylär humerusfraktur, dvs en fraktur på överarmens ben ner mot armbågen. Läggs in på barnortopedisk vårdavdelning i väntan på operation. Min lilla lilla älskling....

Vi får ett rum och maken åker hem för att hämta lite kläder och nödvändigt gossedjur. Han kommer förbi vid halv åttatiden och drar igen, jag stannar över natten. Sen börjar väntan på operation med hela tiden olika bud. Lillan somnar till slut, jag ligger vaken, hela natten. Först efter lunch dagen efter är det dags, ner till operationsavdelningen.

Själva ingreppet gick smidigt och relativt snabbt. Men att som mamma och förälder sitta där bredvid sitt barn som sövs. Se det sista medvetna andetaget och sen lämna över sitt barns liv bokstavligen, i händerna på en annan person. Känslan när man tar de där stegen ut ur operationssalen och det känns som att det är sista gången man får se sitt barn i liv är en fullständigt outhärdlig känsla...

Men allt gick bra och efter att ha varit vaken i nästan 40 timmar fick jag ta med mig mitt hjärta hem, med lagad arm, 2 stift och lila gips. Och som fått kakor och presenter vilket gjorde att hon iaf är nöjd och glad om än trött och med lite ont.

Så mitt viktiga forskningsmöte idag fick ske utan mig, även så ett stort möte i morgon. Fredagens tripp till Köpenhamn och lördagens deltagande i Stockholm Halvmarathon ställs in. Inget av det där är viktigt just nu, Ironman är totalt ointressant, likaså träning överhuvudtaget. Det enda som betyder något är att få vara hos min lilla älskling och hålla henne i handen. Livet skakas så lätt om och tiden stannar plötsligt helt...