Ami:

(Som jag minns det hela...) Året var 2013. Vi hade känt varandra några år. Kommer inte riktigt ihåg när vi egentligen träffades första gången. Jo förresten, det var 2008. Min familj hade varit på Skara sommarland med M och hennes familj. På vägen hem pratade de om att åka in till stan och möta upp några kompisar som de bott grannar med förut, det var 080808 och stor fest inne i Stockholm. Kompisarna var Veronica och hennes Mackan. Det hela slutade med att M bjöd in Veronica och Mackan till vår årliga kräftskiva. Och sen dess är vi kompisar.

Några år senare började vi cykla lite smått. Veronica hade skaffat sig en hybrid och jag själv började ju köra mtb 2011, med Cykelvasans premiärtur 2012. Året efter ville Veronica och M också hänga med. Tyvärr lyckades M drabbas av ryggskott strax innan tävlingen och att köra Cykelvasan över rötter, kottar, sten, barr och skit är väl inte världsbäst när man har ont i ryggen. Så det blev bara vi två.

  

Så klart var det det absolut värsta året ever. Det ösregnade heeeela natten och det var snorhalt ute i spåret i skogen. Massor med olyckor. Ja, det kändes nästan som att det låg skadade människor överallt. Veronica var chockad över allt detta, jag var lite mer luttrad. Veronica har inte kört någon mer Cykelvasa och tagit sig ut på asfalten istället, jag körde min femte Cykelvasa nu i sommar.

Därefter har det blivit många tävlingar, en svensk klassiker 2015, MASSOR med träningstimmar tillsammans i ett flertal olika uthållighetssporter och som nu alltså har landat i triathlon. Alla goda ting är tre...

Vansbro triathlon (en halv ironman) i sommar var vår debut. Svinkul! Och nu är ju som sagt siktet inställt mot Ironman Kalmar 2017. Misstänker dock att detta galna förhållandet inte kommer sluta där...

Vem vet, Vätternrundan på alvedoncykel kanske...