Veronica:

Yes, I did it!!!

Superklassikermedaljen är min.

För att gå i mål med detta projekt var jag igår tvungen att fixa Lidingöloppet 30km. Jag hade gott om tid, ca 4,5 timme på mig men med en ihållande förkylning de senaste 10 dagarna är inget självklart.

Har mitt team med mig ut till Lidingö, min man Marcus och min Ironmankollega Ami, dom är tokpeppade och är helt crazy. De har sååå mycket mer energi än vad jag har och hoppas de kan överföra den kraften till mig.

Först lite nässpray och Ipren så står jag där plötsligt i starfållan redo för dagens utmaning!
Stämningen är på topp och vädret är perfekt, startskottet går…

De 5 först kilometrarna rullar på fint, kroppen känns bra dock är pulsen på tok för hög.

Plötsligt står dom där i skogen och skriker på mig, vilket glädjerus, mitt coachteam äger!

Fyller på med vatten och salttabletter i depåerna, passerar en gåendes Birging (Rix) efter ca 8km, jag hejar på honom och han skriker tillbaka att han minsann inte tänker ge upp! Inte jag heller!

Efter 16 km börjar loppet, fy fan för Bosöbackarna. De suger musten ur mina ben, det som hitintills känts så bra…

Väl framme i Grönsta står supportrarna där igen, Love You Ami & Marcus.

Tar mig runt sista milen, mår bättre än förra året och benen bär mig ända in i mål.

Okej, jag är allt ifrån pigg, vaderna har haft krampkänningar de sista 12km….

Jag persar och går i mål på 3.09.09 Framförallt har jag tagit min superklassikermedalj.

Här är hela gänget som tog emot mig vid mål.

Ami:

I går sprang Veronica Lidingöloppet och gick i mål med sin superklassiker, dvs alla fyra grenarna (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet) på en sammanlagd tid under 24 timmar för kvinnor. Grymt!!!

Jag sprang själv inte Lidingöloppet i år men jag har varit med Veronica genom hela denna superklassiker-saga så att det nästan känns som att jag gjort den själv, eller nja... iaf varit lite delaktig.

Ok. Förberedelserna inför detta har inte varit de bästa då Veronica drabbades av en rejäl förkylning veckan innan. Kände att hon var lite låg så dagen innan LL stack jag över för att peppa henne lite. Mackan, hennes man, och jag är världens två bästa supportrar och coacher så vi behövde också prata ihop oss så klart.

Så där ja, organgea kepsar på. Viktigt att synas i spåret. Så, jag tror jag lämnade Veronica lite mer peppad än när jag kom dit. Nu är det ingen återvändo.

Morgonen kom med ett fantastiskt väder. Varför springer inte jag...? Supporter-kroppen liksom sprudlade av energi. Men det var väl kanske just därför, att jag inte skulle springa... Veronica kändes lugn och samlad. Förkylningen hade släppt och hon verkade pigg och fokuserad. Smidig bilväg till Lidingö, inga problem. Hittade en toppenbra parkeringsplats och där laddade vi med energi (alltså Mackan och jag...) och planerade vidare för Veronicas genomförande. Mackan och jag hade full koll. Bara Veronica sprang utav bara helvete så skulle vi nog klara av att sköta vår del galant.

I lämmeltåg mot starten. Coacherna är redo och laddade. Perfekt faktiskt med en dryg kilometers långsam promenad för att mjuka upp kroppen lite. För Veronicas del var det nog också bra med en promenad... He he.

Vilken jäkla stämning. Musiken spelade, speakerns röst ljöd över startområden. Och en sån jäkla massa människor, i alla världens färger och former laddade till tusan för denna kraftansträngning. Blir nåt magiskt. Jag kunde inte stå still, studsade upp och ner till musiken, highfiveade Veronica minst 40 gånger, Mackan närmare 100. WOHOOOOO!!!!

Vi ser starka ut och vi var så sjukt jäkla starka!!! Sen var det dags. Veronica lämnade oss och gick in i startfållan till stargrupp 6. Mackan och jag ställde oss strategiskt längre fram så vi skulle se löparna komma springande emot oss efter att startskottet smällt av.

Strax innan starten fick vi syn på vår adept, på dagens hjältinna. Längst fram stod hon, på vår sida. Denna blivande superklassikern. Och PANG där var de iväg. Vi tjoade och skrek, viftade och studsade.

KÖR SÅ DET RYKER! DU SER STARK UT! Och så hade hon passerat oss.

Sakta började vi promenera ner till vår nästa supporter-depå. Mitt ute i skogen vid ca 7 km. Vi följde Veronica noga via mobilen och försökte göra huvudräkningar hela tiden på när hon skulle dyka upp. Massa folk sprang och gick förbi, vi stod precis i toppen av en ganska jobbig uppförtbacke mitt i skogen. Och där kom ju Markollio gående. heja heja heja. Två galna skogsmullar i orangea kepsar. Han kunde inte låta bli att dra på smilbanden och göra tummen upp. Ganska långt därefter dök Herr Birging upp som nog knappast gjort många meter i löparspåret. Vi hojtade och han hojtade iaf glatt tillbaka. Sen kom vår hjältinna springande uppför backen. Såg otroligt stark ut. Jag servade med en salttalblett som låg i näven på henne som värsta os-stafettpinnen. Wohoooo!!!! Mot nästa kontroll.

Vi påbörjade vandringen ner mot Grönsta gärde och 20km-passeringen. Strax innan Lidingövallen kände coacherna att vi nog hade spenderat lite väl mycket energi och behövde påfyllning. Viktigt med näring i sådana här kraftsporter. Så det blev en enkel grillad med bröd.

Alltså jävlar min själ. Som en falukorv i en hel limpa!!! Den största jäkla grillad med bröd jag sett i hela mitt liv. Men det är klart, är det en superklassiker så är det. Och då behövs en super-grillad (kan tillägga att min kropp slet med att omhänderta denna enorma måltid i ganska många timmar efter, med ganska rejäla protester...).

Så grönsta gärde. Målområdet och där löparna passerade 20 km för att sedan ge sig in på den sista tuffa milen innan målgång. Där stod vi strategiskt placerade precis innan vätskekontrollen. Måns Zelmerlöv passerade med publikens jubel, Markoolio också, ingen skymt efter Herr Birging dock... Men vår atlet kom där, möjligen något efter vår förhoppningsfulla och helt orealistiska förväntade tid. Två minuter efter bara. Hon fick en salttablett i ena handen, smack! Och en skalad Snickers i den andra, smack!. Jäklar vilket löpsteg. Visst något sliten men enligt mig så är de absolut värsta partiet av LL mellan 15-20 km. Så det är ju inte konstigt att hon såg en aning påverkad ut. De fanns de löpare som passerade oss som såg mer döda ut än levande om man säger så...

Sen blev det en ganska lång väntan när Veronica betade av sista milen. Vid tidsangivelsen abborrbacken såg vi att hon nog inte skulle klara sub 3 som var pre-förkylningsmålet. Men det såg dock ut som att hon skulle kunna klara förra årets tid och slå personligt rekord. Heja heja heja!!!

Och vi väntade och väntade vid målet. Jag uppdaterade resultatservicen på mobilen så många gånger så batteriet tog slut. Ingen passering vid förvarningen som låg i början av upploppet. var är hon???

Men så döck hon upp där! Verkar blivit nån fördröjning vid förvarningstidsgivelsen. Alltså shit!!! Vilken prestation. personligt rekord och en superklassiker med sig hem i väskan.

Blink blink på den!!!! Och nu lite vila för att ta sig an Tjej-Lidingöloppet i morgon, dvs ta en runda till på den sista milen vid Grönsta. men det är en helt annan historia...