Veronica:

luften har gått ur mig, två kvällar på raken har jag somnat på soffan, sover som ett barn och vaknar pigg och glad vid 05.00 för att redan vid 20-tiden på kvällen tuppa av i soffan.

Igår hade jag laddat så för kvällens träningspass på Clarion sign hotells Runout tillsammans med Polar och en Svensk Klassiker. Stressar hem från jobbet, tar en smörgås i handen och far in till city. Ser fram emot Vo2max föreläsningen med Tomas Bylon och framförallt löpträningen med Richard Löpare... ANTIKLIMAX!!!!!! Finns ingen på plats, ingen vet något om någon "runout"... ringer, googlar, messar... Det är INSTÄLLT. Så här kan man ju bara inte göra. VARFÖR?

-Jag vill åka hem, dricka ett glas vin och äta mins två kexchoklad, min hjärna har fått tillt.

Hjärnan klarnar och tänker om, så jag far ut till Ågesta fina löpspår och joggar runt 6km spåret.

1-0 till mig   

Jag satt på möte igår, ute vid Liljeholmen. Runt kl 15 hade vi en kort paus, jag kollade snabbt igenom mina mail på mobilen. Inget nytt och inga andra meddelanden heller.

Vi fortsatte med sista punkten på agendan och blev färdiga för dagen ca 45 minuter senare. Sätter på mobilen och allt stannar upp...

6 missades samtal från maken, sms och inspelade röstmeddelanden.

"Lillan är skadad. Jag är på väg mot Astrid Lindgrens barnsjukhus".

Jag blev helt kall. Världen stannade till. Vad har hänt??? Där och då slutade allt annat att ha betydelse. Får tag på maken, han har precis anlänt till barnakuten. Lillan har ramlat illa, vänster armen ser ut som en knäckt kvist och hon bara skriker.

Jag kommer! JAG KOMMER!!!

Som tur är så går det en buss direkt till Karolinska så en halvtimme senare springer jag mot Astrid med andan i halsen. Ropar hennes namn till personalen i disken. "Var finns mitt barn..?" Och där ligger hon. Min älskling. Denna lilla späda 7-åriga tjej med stora smärtor och skrämd blick. Mamma är här nu...

Usch. Efter undersökning och röntgen står det klart, Suprakondylär humerusfraktur, dvs en fraktur på överarmens ben ner mot armbågen. Läggs in på barnortopedisk vårdavdelning i väntan på operation. Min lilla lilla älskling....

Vi får ett rum och maken åker hem för att hämta lite kläder och nödvändigt gossedjur. Han kommer förbi vid halv åttatiden och drar igen, jag stannar över natten. Sen börjar väntan på operation med hela tiden olika bud. Lillan somnar till slut, jag ligger vaken, hela natten. Först efter lunch dagen efter är det dags, ner till operationsavdelningen.

Själva ingreppet gick smidigt och relativt snabbt. Men att som mamma och förälder sitta där bredvid sitt barn som sövs. Se det sista medvetna andetaget och sen lämna över sitt barns liv bokstavligen, i händerna på en annan person. Känslan när man tar de där stegen ut ur operationssalen och det känns som att det är sista gången man får se sitt barn i liv är en fullständigt outhärdlig känsla...

Men allt gick bra och efter att ha varit vaken i nästan 40 timmar fick jag ta med mig mitt hjärta hem, med lagad arm, 2 stift och lila gips. Och som fått kakor och presenter vilket gjorde att hon iaf är nöjd och glad om än trött och med lite ont.

Så mitt viktiga forskningsmöte idag fick ske utan mig, även så ett stort möte i morgon. Fredagens tripp till Köpenhamn och lördagens deltagande i Stockholm Halvmarathon ställs in. Inget av det där är viktigt just nu, Ironman är totalt ointressant, likaså träning överhuvudtaget. Det enda som betyder något är att få vara hos min lilla älskling och hålla henne i handen. Livet skakas så lätt om och tiden stannar plötsligt helt...

Veronica:

Jag har 3 söner och en make, på jobbet är det mestadels män, mina kunder är til 95% män och mina träningskompisar är män.
Kort och gott är jag omgiven av fantastiska män. Män som coachar, peppar och lyfter mig, så har jag ju Ami såklart! Ami som fixar, bokar lopp, boenden, träningsläger med mera.
Idag blev det cykling med en av min manliga träningskompisar.
Ojoj, jag har glömt hur man ligger på rulle, vågar inte ligga på bakhjul, spänner mig och ligger redo på bromsen. Nacken ger sig tillkänna. Hur ska det gå på söndag då vi ska cykla 155km på Stockholm Velothon? Hoppas det sitter i ryggraden och jag kan plocka fram farten och rätta känslan i benen och huvudet.

Ikväll var Les mitt pannben och coach, jag själv är slut i mina ben och har inte så mycket pulver kvar i dom.
Tack Les och alla andra fantastiska män i min omgivning 

Veronica:

Efter en god nattsömn och lite distans till gårdagens crawlkurs känns livet lite lättare idag.

Varför ge upp liksom, man kan ju inte vara bra på allt     

Jag är så glad för Amis skull som är såååå grym på att crawla, men jag är också så avundsjuk såklart.

Dock skrattar min man fortfarande åt mina tappra försök i simhallen men jag gråter inte längre iaf.

Efter jobbet blev det en löprunda, jag fick sällskap av min granne som gillar att springa.

Vi värmde upp med en PW och lätt jogg för att sedan få till 4,5km intervallträning i pulszon 4.

Totalt fick vi ihop 9km, kroppen känns bra.

Veronica

Det är lördag morgon och vi vaknar tidigt, maken är först ur sängen och fixar en fantastisk frukost. Här ska laddas och njutas av alla godheter som ryms på bordet.
Slappar ett par timmar innan det bär av mot Gärdet. Jag och Ami tar tåget in till stan, vi är ganska opepp och inte alls på hugget. På tunnelbanan kryllar det av förväntansfulla tjejer/kvinnor som alla är på väg mot Gärdet för att springa tjejmilen. Väl framme på plats hittar vi Intersport VIP-tält dit vi är inbjudna (Ami har haft lyckan med sig att vinna VIP- biljetter för 2)

Vi äter lite frukt och fortfarande väldigt otaggade ??
20 minuter kvar till start bestämmer vi oss för att röra oss mot startområdet, värmer upp och strax är vi i startfållan!
Startskottet går, en härlig känsla infinner sig och jag bestämmer mig för att köra på. 1km avklarad och vips så kommer skylten för 3 km, vart tog 2:an vägen? Det flyter på bra och stämningen är på top, det är en otrolig folkfest och band efter band avlöser varandra längs spåret. När jag kommer till portalen för tjejers rättigheter får jag rysningar i nacken när vi alla springer med händerna i luft för att visa vårt stöd.

Jag springer och viftar, vinkar och high-fivear med min omgivning, jag får så otroligt mycket energi. När det är 500 meter kvar till mål kommer jag ikapp Evy Palm och springer bredvid en stund, jag suger åt mig kraften jag får, springer in mot mål och sträcker armarna i luften. Så nöjd, pigg och fräsch och massor med kraft kvar och ändå i mål på 52.50 Fett nöjd!
Bra kvitto inför Lidingöloppet om 2 veckor.

Tillbaka i VIP tältet får vi träffa idolen Anna Haag och vi firar med champagne.

Idag är det söndag och på schemat är crawlkursen.
Min fantastiske make/coach hänger på till simhallen för att snegla på min träning. Han skrattar och jag gråter!!!!
Det är helt otroligt! Jag kör på med benspark men ändå står jag helt STILL!!!!
Hur är det ens möjligt? Jag hostar och fräser, får kallsup efter kallsup, tårarna rinner. Jag tror på riktigt att det här inte kommer att gå.
Han stöttar och berömmer, säger att det kommer bli bra. Jag misströstar och tror han ljuger.

Nä, sova lite på det här så får jag se lite nyktrare på det här i morgon, godnatt gott folk!

Ami:

Ja vad ska man säga om detta...? Ingen av oss var väl egentligen superpepp direkt på vägen in till startområdet. Jag själv har ju avslutat säsongen och börjat ladda för nästa. Men i och med att jag vann startplatser till Tjejmilen så kändes det som en kul grej. Och för Veronicas del som laddar för Lidingöloppet var det ett bra träningspass inför det.

Vi hade ju som sagt vunnit startplatser av Intersport vilket innebar att vi hade tillgång till deras "VIP-hörna". Den stora fördelen med detta var att det fanns egna baja-major. Alltså fatta...! 28.000 kvinnor på samma ställe! Fatta toa-köerna!!! Det slapp vi.

Loppet

Vi startade i startgrupp 2 eftersom vi lyckade seeda in oss där. Veronica för sitt resultat på Lindingöloppet on tour förra året och som också just nu är i otroligt fin löpform. jag själv lever på gamla meriter och slängde in min helt, idag, osannolika tiden från Stockholm Halvmarathon förra året när jag lyckades springa under 2 timmar. Inte ens i närheten av de tiderna i år.

Börjar bli liiiite mer taggade. Dock kände jag att det mest handlade om ett bra träningspass med härlig stämning. Jag stängde dessutom av feedbacken på min Endomondo så jag tänkte springa "naket", dvs utan att ha en aning om tempo utan bara springa på känsla, ta mig runt.

Starten gick och Veronica stack iväg i ett jihu. Själv tog jag det lungt och fint. Ingen brådska. Det var ingen speciell trängsel utan jag hade nog hamnat i en rätt bra startgrupp bland löpare som höll ungefär samma tempo som jag, efter att alla snabbisar stuckit iväg.

Tjejmilen går i en fantastisk miljö och är väldigt lättsprunget. Mycket underhållning utmed banan och en massa publik som hejar. Skön stämning liksom. Och jag pinnade på i ett hyfsat tempo kändes det som, utan att förta mig. Däremot kände jag direkt att jag inte har någon fart i kroppen överhuvudtaget. Men det är klart, har ju ägnat hela våren och sommaren åt att springa långsamt, vore ju märkligt om jag plötsligt var värsta racern.

Efter ett par kilometer delades banan upp i två delar och man fick välja vilken sida man ville springa, båda var lika långa. Jag valde den högra och där efter cirka 3 kilometer ser jag brorsan stå och heja. Vilken energiboost!!! Hade igen aning om att han skulle vara där, men kom ju på att min svägerska startat i startgrupp 1. Är omgiven av sjukt snabba människor... Otroligt snabba denna dag skulle det också visa sig efter målgång.

De första 5 kilometrarna gick på 29:51. Tempo 5:58 min/km. Helt ok. Fast det visste jag ju inte då eftersom jag inte hade koll på tiden. Det var 4 vätskekontroller längs med banan men jag stannade inte vid någon. Tänke att det skulle ju bara ta runt en timme och det var inte speciellt varmt så det kändes liksom lite onödigt.

Hade läst om en jobbig backe som skulle komma under den andra halvan av loppet. Så jag höll igen lite så jag skulle orka med den. Passerade 6 km utan backe, 7 km passerades. Va fasen...? Var det inte runt 5-6 km som den skulle komma? Inte var det väl 7 km...? 8 km kom. Var är backen...? Har jag missat att jag sprungit i en backe? Visst var det lite upp och lite ner men en backe...? Näe det märkte jag inte av. Så plötsligt rundade man Djurgårdsbron och det var bara 1 km kvar. Ingen backe... Ja, det kom en liten backe upp mot målområdet men det var nog inte den som jag hört om.

In mot mål var jag ganska klar. Benen hade iaf ingen spurt att tala om. Tassade försiktigt in i mål. Skönt att det är över. Sluttiden blev något av en liten besvikelse, 1:00:24. Fasen vad de där sekunderna är sura. Egentligen skitsamma men det gnager ändå i en... Varför höll jag igen i väntan på "backen" som aldrig kom? Ja ja. Det blev ett mycket bra träningspass i alla fall.

Nöjda tjejer (eller nja... en nöjd tjej, en mer si-så-där-det-var-väl-okej tjej). Det serverades bubbel i olika varianter i VIP-tältet och en del snacks och annat ätbart. Lyxigt.

Dessutom gratulerades vi av en stor idrottspersonlighet, skidåkaren Anna Haag som hängde i Intersport-området, och hon var lika härlig och sprudlande som man fått en bild av via medierna.

Måste erkänna att jag blev lite star-struck... Väldigt inspirerande.

Ja, sen var det dags att packa ihop och ge sig av hemåt. Ytterligare en medalj att lägga i lådan, ytterligare en  erfarenhet av ett trevligt lopp även om tiden gav mer att önska. Men man får verkligen lov att säga att det är lite magiskt med att 28 000 människor i alla färger och former samlas på en liten yta med ett gemensamt mål.

...och mina närmaste...? jo jävlar min själ! De sprang runt 53 min!!! Asså... Shit...

Ami & Veronica:

Sommaren är ju tillbaka för en snabbvisit och vad är då bättre att inleda helgen med än en tur med racern.

Så det blev en lugn 3 mils skön cykeltur runt Dreviken Vackert, soligt och behagligt i Veronicas pulszon 2.

Nu tar vi helg och laddar inför morgondagens Tjejmilen!

Veronica

En fantastisk dag går nu mot sitt slut.
På jobbet har vi haft 400 kunder på lunch och finbesök av NHL stjärnan Joakim Nordström från Carolina Hurricans.
Vilken kille, föll pladask ;)

Efter jobbet stack jag och min kollega Les ut på en tur med racer hojarna. Vi gillar att cykla gamla 73:an till Nynäshamn, så blev det också idag. Motvind till Nynäs och härlig medåka hem!
Fick lite känningar i nacken med det är nog bara ovanan. Bara drygt en vecka kvar till Stockholm Velothon, dax att lägga i nästa växel !