Ami:

Söndagmorgon och upplagt för ett långpass i löparspåret. Höstrusk visserligen och bara ca 8 grader på termometern men ändå inget regn. Tryckte i mig två kokta ägg och ett glas mjölk, laddade mobilen med Endomondo och Rix i lurarna. Laddad.

Och iväg. Redan efter första kilometern började det kännas tungt och tråkigt. Tankarna börjar smyga sig på "varför gör jag det här?". Hela världen känns som den är i förfall, och även det tillsammans med min kropp och mitt psyke. Man får vada igenom fallna löv. Blir väldigt symboliskt...

Min runda består av en lång slinga som går att korta ner vid ett par ställen. Redan vid första möjligheten brast kraften att motarbeta de negativa tankarna och jag tog av. Min långrunda blev ingen lång runda utan slutade på skrämmande 4.12km

Om jag ska hitta något positivt ändå att ta med mig från morgondagens misslyckande. Ja först och främst får jag gräva jäkligt djupt för att hitta något positivt alls. Men okej, jag tog mig ändå ut och sprang (eller sprang och sprang, lunkade snarare). Och det var nog allt...

Nu blir det till att ladda om. Som tur är har vi ju crawlkurs ikväll. Hoppas på lite mer positiva känslor efter det.

Ironman känns sååååå långt borta just nu...

Sovmorgon grande! Vaknade vid 10 och låg kvar i sängen till 12, när hände det senast?
Efter en ordentlig brunch blev det vila... ojoj, vad skönt att bara vara.
Vi 17-tiden fick jag nog! Måste ut.
Fick med mig coachen på en timmes promenad. Så otroligt sköntmed en prommis i den underbara hösten. Nere vid sjön har bävern jobbat hårt.


Väl hemma igen hade jag äntligen åter blivit mitt vanliga jag och körde på med ett tabatapass. Massor med ny energi.

Lägligt nog var middagen klar samtidigt som jag var klar med mitt pass.

Ami:

Balans..? Att det ska vara så förbannat svårt. Ena vecka känns allt toppen, träningen flyter på och man känner sig stark och motiverad. Kosten funkar alldeles utmärkt, man äter bra och har inga större problem att avstå all skit som frestar en. Tippelitoppen liksom.

Men så kommer nästa vecka... OÄOOO!!! Inget är kul, man orkar knappt ta sig upp ur soffan och än mindre ut i löpspåret. Man är sugen på skräp hela tiden och klarar inte av minsta lilla frestelse utan frossar konstant. Livet är bajs!

Varför är tränings-livet så schizofrent..? Varför kan man inte ha en skön balans genom livet där allt liksom bara flyter på? Det är väl helt enkelt så att jag inte har en sån balanserad personlighet och har ju i sanningens namn aldrig någonsin haft det. Det är ju antingen på och då är det verkligen all-in, eller så är det av och då är batterierna helt unloaded. Men man får väl bara jobba med den personlighet man har, och gilla sitt bipolära läge, på/av. Vore bara finfint om av-perioderna kunde vara max 1% av tiden, typ en vecka på sommaren och kanske julafton. Det vore okej. Det som är nu är inte okej. Dags att lägga upp en plan för tiden framöver, planera bort all svaghet. Food-prep och kollegieblock ikväll. Grabba-tag i kragen..:

Det är inte bra, mina ben tog en hel del stryk på Lidingöloppet, framförallt fötterna!
Så jag har blivit förbjuden att springa av min coach....illa.
Hur länge då? Jag vill nu, är otålig och ville ju så gärna springa Hässelby loppet i helgen. Men icke sa Nicke, typ 2-3 veckors vila från löpning.

Tröstade mig med att boka in en massage efter jobbet. Jag har hittat en super duktig thaimassör som brukar trampar runt på min kropp. Hon är brutal men har också hjälpt mig så många gånger med mina ömma muskler. Funderar starkt på att erbjuda henne boende hos mig så jag kan få massage när jag helst behöver det, hehe.

Vid 21-tiden bet jag ihop, plockade fram lite tränings grejer, vred på stereon på typ max och fick till ett 60 minuters Tabatapass. Jihaaa...

Tänk att man kan vända och slå bort tankar på godis och glass och få till ett träningspass i vardagsrummet, mental styrka!

Idag hände det!
Det är helt galet, jag är så lycklig.
Nu undrar ni såklart vad som gör lilla mig så glad?
Jo, jag passade på att köpa mig ett klippkort på Medly eftersom sonen tränar innebandy i samma hall. Bra kombo att passa på att simmträna lite medans sonen kör sin träning tänkte jag.

Jag bröstsimmar ett par längder, "pektån" känns inte bra. Nageln har ju lossnat i nagelbädden men sitter kvar i några skinnbitar på toppen. Det fylls på med vatten under huden i tån. Det blir som en ballong eller ska vi typ kalla det fallskärm som bromsar upp varje bentag. En sjuk känsla.
Jag lyckade få tag i ett plåster i receptionen tack och lov.

Jag försöker crawla, det går inge vidare.
Jag ligger och flyter på magen och försöker hitta ett lugn. Jag kämpar på i över 30 minuter, status oförändrad, jag suger på det här. Jag är nära på att ge upp, tänker att det borde väl ändå gå att brösta ett Ironman.

En hysterisk kvinna leder ett pass vattengympa i bassängen, hon skriker, vrålar och slår grejer i kaklet. Jag är avslappnad och lugn men jag tror hon distraherar mig. Helt plötsligt crawlar jag flera meter och lyckas andas många gånger!!!

Det är helt galet men så helt plötsligt så lyckas jag crawla 5 längder, (inklusive paus vid varje vändning) Fattar ni? FEM längder, I'm so happy. Det känns overkligt och nu har plåstret lossnat på tån så jag avslutar dagens träning på topp!

Nu jäklar nu kör vi!

Ami:

Förfasade ju mig över min gamla baddräkt när jag blev filmad på crawlkursen. Denna gamla svarta gratis baddräkten från Yasuragi. Ni vet den där som typ alla medelålders damer har eftersom de nån gång i livet varit där med jobbet, tjejkompisarna eller så. Urtvättad och jävlig!

Nej nu jäklar är det lite shape-up. Så klick-el-i-klick så är det en ny fräsch baddräkt på väg hem i lådan.

Det blev en Arena för runt en femhunka. Beställde från Wiggle där jag tidigare beställt bl.a mina cykelskor och klossar till pedalerna. Mycket nöjd med dem. Och snabb leverans så vem vet, man kanske kommer ny-kittad till crawlkursen på söndag...

Ner i vattnet igen. Skotta, skotta, skotta undan vatten. Funkar faktiskt bättre och bättre. Men så var det det här med benen. De hänger bara där, som förlamade. Ja jag vet att anledningen till att vi skulle lära oss att crawla är att det är ett ben-besparande simsätt och benen kan verkligen behövas när de ska trampa 18 mil och tassa runt ett maraton sen. Men de ska väl knappast bara hänga döda på överkroppen? Och inte bredbenta heller...?

Så jag har börjat ta tag i detta. Som den forskare jag är i yrkeslivet så tar jag nu itu med detta research-wise. Och ett bra sätt är google - my friend och youtube. Youtube har ju helt fantastiska små instruktionsfilmer som man kan i detalj se hur saker och ting ska göras.

Josefin Lillhage (tror jag väl att det är...?) har ett antal klipp som verkligen är lärorika. Nu har jag grottat mig in i bensparkens underbara värld.

Men det viktigaste tipset som jag även fick på crawlkursen i söndags är att fokusera på en sak i taget. Annars kan allt låsa sig, precis som det gjorde för mig förra veckan. Så jag körde en sak i taget idag. Det gick helt klart bättre. Ända till crawlbanan invaderades av småguppandes pensionärssimmare som låg som flytbojer ivägen. tappade lite sugen då så det slutade med endast lite mer än 1 kilometers simning denna gång. Fast det var ändå helt ok...